äntligen kommer nu min förlossningsberättelse, om nu någon orkar läsa den, den är ganska lång.

Vaknade vid halv fyra och kände en lätt molvärk som kom ca en till två gånger per 10 minuter. Somnade inte om utan låg och kände efter till halv sex, gick upp och duschade och åt frukost med P, som nu inte vet om han vågar åka till jobbet. Värkarna fortsätter komma med samma intensitet, men gör inte speciellt ont och ökar inte så tillslut åker han. Jag väcker lillan och ger henne frukost och kör henne till dagis (vågar inte gå, ifall det skulle dra igång på hemvägen). Tillbaka hemma gick jag en promenad men inte ökade värkarna för det, de minskade inte heller. Slemproppen hade nog gett sig iallafall för jag hade väldigt slemmiga flytningar hela dagen, flytningarna var svagt rosa på morgonkvisten, men blev sedan klara.

Jag hade ordnat så att lillan skulle få vara kvar på dagis så länge det behövdes, men farmor skulle hämta henne efter lunch. Klockan två börjar värkarna öka något i intensitet och tjugo över kan jag inte sitta still under värkarna utan hoppar omkring och sjunger. När värken lagt sig ringer jag till P och säger att nu får du pallra dig hem. Halv fyra är vi på väg och värkarna kommer hela bilresan upp med fyra minuters mellanrum, men är inte så värst intensiva. Klockan fyra är vi på förlossningen och där är det fullt så vi placeras i ett undersökningsrum med CTG-givare på min mage. Värkarna börjar bli lite jobbiga att uthärda liggandes i en säng när barnmorskan in och tar bort ctg-givarna och undersöker mig. Jag är öppen 6 cm, då är klockan ungefär halv fem. Vi blir lämnade ensamma och jag vandrar omkring, sätter mig och läser och pratar med P. Klockan fem får vi ett förlossningsrum och en givare för barnets hjärtljud sätts på magen en stund. Bm tror att runt klockan 18 blir bra att undersöka igen, men kvart över fem drar värkarna igång ordentligt. Jag hänger över en gåstol och vaggar från sida till sida och försöker andas djupt i pauserna och slappna av under värkarna med P masserandes ryggslutet. Värkarna kommer nu med knappt mellanrum och halv sex kommer bm in och inser att det nog är dags att ta hål på hinnorna.

Fram till hit så har jag hela tiden känt mig helt lugn och förväntansfull, äntligen ska jag få träffa Smulan. Men när krystvärkarna börjar så får jag lite panik och känner mig så utlämnad då jag inser att jag kommer att bajsa på mig precis framför en helt främmande människa och därför försöker jag till en början hålla emot.

Krystvärkarna kommer nästan med en gång och jag känner att NEJ jag kan inte krysta, då kommer jag att bajsa och det vill jag inte så jag håller emot och gnäller i P-F’s hand att nu vill jag inte vara med längre. Med BM’s uppmaning så vågar jag dock krysta lite försiktigt till slut och när jag väl vågat så börjar jag snart trycka ganska ordentligt. FAN vad ont det gör! När jag så känner att huvudet börjar närma sig öppningen så krystar jag för allt vad jag kan och ignorerar en stund BM’s uppmaning om att endast krysta under värkarna.

Och så klockan 18.01 är han ute, han skriker för högan skyn och får komma till mig med ett varmt täcke på sig, där gråter vi en stund P och jag och klappar det lilla knytet. En spruta sätts i mitt ben och snart kommer moderkakan, hel och fin. P klipper navelsträngen. (Född ca 15 timmar efter att ja vaknade).

BM bedövar mig med några nålstick som svider riktigt illa (konstigt att det kan göra så ont när man precis överlevt en förlossning). Hon undersöker och konstaterar att ändtarmens ringmuskel är något skadad och ber en läkare komma för en andra bedömning innan hon syr. Han konstaterar att muskeln är så skadad att han vill sy mig på operation! Det känns som att allt hopp rinner ur mig, nej inte det, inte så illa. Men läkaren pratar med mig och säger att sådant brukar bli mycket bra så jag har inget att oroa mig för. Han förhör mig om mitt allmäntillstånd, när åt och drack jag senast. Jag tackar nej till ryggmärgsbedövning och ska istället sövas. Jag är så törstig men får inte dricka något mer innan operationen (låter allvarligt, men vilket ord ska man använda?). Bebisen får prova att ammas och han suger tag med ett hårt sug. När killen är en och en halvtimma gammal, vägd och mätt så är operationssalen ledig och jag rullas iväg. P blir lämnad ensam med knytet och får äta festmåltiden ensam

Två timmar senare och jag mår bra och blir körd till BB, där P väntar. Så skönt att få träffa honom och killen. Klockan är då tio på kvällen och killen är fyra timmar gammal.

Dagen efter förlossningen kommer barnmorskan som var med på förlossningen och pratar lite. Bland annat så frågar hon hur jag upplevde det att föda utan bedövning. Jag har funderat på den frågan och kan inte svara eftersom jag inte fött barn med bedövning. Visst gör det ont under värkarna, men det var bara de sista två timmarna som det var lite jobbigt och det kan man ju leva med. Däremot så är krystandet verkligen jobbigt och där kanske jag skulle kunna ha tänkt mig bedövning, men då är det ju försent att lära sig att andas lustgas och försent för de flesta andra bedövningar.