debattartikel igår och har som någon kommentar?
Den finns att läsa här:
http://www.aftonbladet.se/vss/debatt/story/0,2789,731183,00.html
Det är naturligtvis magstarkt att påstå att dagis är misshandel, men en del tänkvärt finns det helt klart enligt min mening.
Nu är jag inget fan av AnnaW och hjälp vad hon tog i i den artikeln. MEN jag får även ångest av att tänka på alla små ettåringar som faktiskt går på dagis och allt \"skit\" som händer på dagis.
Hoppas jag slipper lämna Eskil innan han blir 2 i alla fall...
/mie
Jo, AW är ju inte känd för att skräda orden (ibland jobbigt, ibland uppfriskande) och det gör hon ju inte heller här. Texten är ganska osamlad, utan egentlig dispostion. Det känns som om den verklgien är skriven i affekt, delvis för att provocera, och den kanske borde varit lite mer avgränsad - nu vill hon få in ALLT som är fel med dagis i en liten debattartikel - både barn som råkar ut för hemska övergrepp och att kvinnokampen blivit skruvad åt fel håll om vi bara anmammar den patriarkala strukturen och ska \"slippa\" våra barn... MEN som du säger, visst finns det mycket tänkvärt och mycket jag håller med om... Känner mig liksom lite sorglig till mods nu när jag läst det här...
Ett exempel på det som jag upplever som sant i det hon skriver är: (saxat) \"Att peppra dem med infektioner i en klart hälsovådlig miljö är också helt okej (även om få vuxna skulle vilja gå i däck var tredje vecka på grund av evinnerliga smittsamma sjukdomar på arbetsplatsen). Ingen ettåring i världen lämnar frivilligt sitt hem och sin familj, sin \"flock\", för att tillbringa sina dagar någon annanstans, berövade sin specifika tillhörighet.
OK, att skriva att det är en klart hälsovådlig miljö är väl att överdriva en smula :-)
jag är ju i princip för dagis, men samtidigt får jag ju ont i magen när jag hör talas om barn som inte ens har lärt sig gå innan de blir dagisbarn. Carl började ju dagis när han var dryga 19 månader och till och med det kändes ju tidigt...
OM jag får fler barn är målet att kunna vara hemma till 2-årsdagen i alla fall - kanske ännu längre, med tanke på att min arbetslöshetstid under mammaledigheten gör att vi har ganska många dagar kvar att ta ut på Carl...
Jag är verkligen inget fan av AW och den här artikeln gjorde verkligen inget för att förbättra det. Visst är det sant att det händer att barn far illa på dagis, men det är långt mycket vanligare att barn far illa i sina familjer. De flesta barn som blir utsatta för övergrepp och våld blir det inte på dagis utan hemma, av sina egna föräldrar eller släktingar. För dessa barn är kanske dagis en fristad. Därmed inte sagt att det är det minsta ok att något barn far illa på dagis, men jag tror att det är svårt att undvika att det finns galna människor i vårt samhälle som gör dumma saker, även mot barn.
Sedan kan jag i och för sig hålla med om att en ettåring inte vill lämna sin flock, men vad som händer är ju att barnets flock utvidgas till att även innefatta dagisgruppen. Viggo har en väldigt bra anknytning till sina dagisfröknar och de andra barnen. De är en del av hans storfamilj och jag är övertygad om att små människobarn är bra på att känna sig hemma i ganska stora grupper. Idag är ju alla familjer ganska små, men historiskt sett är det en oerhört kort parentes i mäsnklighetens historia att ha så små syskongrupper och isolerade familjer. Det \"naturliga\" för barn är att ha många människor omkring sig, både barn och vuxna i olika åldrar.
Jag tror att det tvärtom är sämre att bara vara hemma med en av sina föräldrar länge och inte träffa så många andra barn. Därmed inte sagt att ni som har valt att vara hemma längre inte ser till att träffa andra barn, för det kan man ju göra ändå via ÖF eller genom att umgås med andra hemmavarande föräldrar och deras barn.
Nej, jag tycker att det är magstarkt att kalla dagis för barnmisshandel. Visst finns det säkert både dåliga dagis och rötägg bland personalen, men det finns många dåliga familjer också, tyvärr.
Mvh,
Susanne
Jag behöver inte skriva nåt eftersom Susanne just skrev precis vad jag tycker ;-)
Hon drog ju sina slutsatser på fel grunder tycker jag. Att påstå att dagis är misshandel för att barn blir våldtagna där skulle ju innebära att ha barn in hemmet är misshandel om barn blir våldtagna där.
Jag tycker att det är något sjukt med samhället vad gäller stressen och självklart far barn illa av det också, men det är ju långt ifrån AWs artikel som verkar ogenomtänkt. Jag var faktiskt på en föreläsning om stress idag och blev väldigt nedslående av färsk statistik på sjukskrivningar och hur människor mår i Sverige idag, men det kopplar jag som sagt inte till förskolan. Det är ett strukturellt problem i samhället.
Visst finns det dåliga förskolor, dåliga pedagoger och barn som far illa på förskolorna. Men det finns också många barn som far illa hemma.
Vad i artikeln tyckte du var tänktvärt förresten?
Håller med dig till fullo!
Vår son började dagis vid 1,5 och det kändes för hans del som att det var dags då. Vid 1 kände jag \"aldrig i livet!\" Men när det närmade sig 1,5 suktade sonen efter de andra barnen som han såg på dagisgårdarna och runt om i lekparkerna. Visst hade vi bekanta med barn och vi gick flitigt på ÖF, men det räckte inte till. VI räckte inte till för att kunna tillfredsställa och stimulera vår son tillräckligt vid den åldern. Det var helt enkelt dags för dagis då!
När väl dagis kom igång blev det ett kärt möte! Inskolningen gick som en dans, han älskade det från första stund. Sonen grät aldrig vid lämnandet, däremot vid hämtandet... \"VILL IIIIIINTE GÅ HEEEEM! uuuuuhhhäääää\". Han har helt enkelt haft ett underbart dagis att gå till, med suvärena supergulliga personer i personalen. Dessutom 2 män bland den annars så kvinnliga yrkeskåren. Sonen äääälskar större barn och imponeras något alldeles otroligt av äldre pojkar. Även detta kunde dagis tillgodose.
Vid 1,5 år har jag ENBART positivt att säga om att börja dagis. Men detta gällde vårt barn och hans personlighet, han var mogen för det då. Alla kanske inte är det...
Givetvis måste man även ha sunt förnuft oavsett när barnen börjar dagis. Jag menar att som förälder se till att dagarna blir lagom långa för det lilla barnet. Hur bra dagis än är så tror jag inte att något barn mår bra av att tillbringa fler timmar i veckan på dagis än med sin familj.
Barnmisshandel, Anna W, det kan du stoppa upp någonstans. Barnmisshandel kallar jag det däremot för när man som gravid röker. Sug på den du. Det kanske helt enkelt är AW själv som är den stora barnmisshandlaren... ;-)
Äntligen någon som känner som jag!
En kvinna som druckit alkohol under sina graviditeter och rökt och som dessutom beordrar magläge för spädisar. Att en sådan kvinna blivit guru för många är för mig helt sanslöst!
Idag är den största riskfaktorn för PSD rökning, men innan rekommendationerna om ryggläge kom var magläge en s t ö r r e riskfaktor än rökning!
Funderar starkt på att skriva en bok som motpol till denna kvinna!
det som ni själva tagit upp! Barn idag är stressade och många gånger ganska utåtagerande. Jag ser det på mina egna barn, och då har de ALDRIG gått långa dagar på dagis (dessutom hos dagmamma), och jag ser det på deras kompisar. Man brukar tala om allt möjligt - aktiviteter, fel mat, TV och en massa annat - som orsaker till denna stress men få vågar kritisera den heligaste ko som finns: barnomsorgen. Den är helig därför att den är SÅ nödvändig i samhället idag.
Övergrepp och annan brottslighet inser jag också är tragiska undantag i verksamheten och därför inte det jag fokuserade på i artikeln. Det jag mer fann intressant är just frågan \"Vad händer barnen på dagarna\". Mycket av barnens liv ser föräldrarna inte något av! Och vuxna SER inte allt som barnen upplever! Det märker jag nu då min mellanson kommer hem från förskolan och har upplevt en massa saker som personalen inte har haft den blekaste om! HAN kan sätta ord på det, men det kan inte mindre barn!
Det som också är så sorgligt på många dagis är sjukskrivning och omflyttningar av personal. Min man berättar om hur han var LIVRÄDD att \"hans\" fröken skulle gå hem innan pappan kom och hämtade honom. Eller ännu värre, att hon inte skulle komma ALLS den dagen. Det är en skräck som hans föräldrar aldrig uppfattade eller förstod, men som han minns som det tydligaste från hela sin barndom. En liten parentes, men jag ville berätta det för att förtydliga att vi inte alltid kan förstå barns upplevelser av saker och ting.
säger psykologerna är en protest mot att ha blivit lämnad. Sug på den du!
sitt barn tillräckligt mycket är en av vår tids största myter och fällor! Våra barn stimuleras för MYCKET! De människor som levde i den så omhuldade tiden som var innan vår stressade nutid, hur mycket stimulans fick DE? Jag tycker att det är hemskt att föräldrar idag omyndigförklaras så till den milda grad att de tror att de är otillräckliga för sina barn!
Varför är alltid motsatsen till dagis en missnöjd, isolerad mamma enbart sitter hemma med sitt barn? Varför kan inte motsatsen till dagis vara en frisk familj som gör saker tillsammans och som har ett sunt umgänge med andra människor? Varför måste det alltid vara dessa ytterligheter?
Jag tycker dagis är bra från en viss ålder på barnen, men aldrig heltid. Jag skulle aldrig i livet lämna ett barn heltid på dagis om jag hade minsta möjlighet att göra annorlunda.
Fast jag minns inte var jag läste det.
Sa mie - helt oanonymt
Det där tror jag faktiskt inte ett dugg på! MIN tvååring (snart två och ett halvt) är fullt kapabel att visa och SÄGA vad han vill. Jag tror knappast han kör med psykologiska finter, han är den rakaste lilla person som finns att samtala med, och det tror jag de flesta barn i hans ålder är (såvida talet är någorlunda utvecklat). Brukar man inte säga att barn är de ärligaste som finns?
Jaa, oj oj tänkte jag när jag läste. Det var lite väl...väldigt extrema exempel.
Samtidigt ändå nöjd med mitt val.
men även om en tvååring kan prata ganska bra så är det inte vanligt att de kan sätta ord på komplicerade känslor. En sidan av dom tycker säkerligen att dagis är jättekul, (tror dock också att de ibland känner förväntningar på att tycka det, för barn är väldigt angelägna av att leva upp till sina föräldrars förväntningar (omedvetet från deras sida alltså). Å andra sidan kanske de samtidigt har en annan känsla av att det faktiskt känns ganska hemskt att skiljas från den de håller allra mest kär och vanligtvis helst av allt vill vara med, sin förälder. Jag har också hört att barn kan reagera så som att de inte vill hem från dagis pga att de protesterar mot att de blivit lämnade, och att föräldrarna tolkar det som att barnen trivs så bra och har så kul.
Säger som Sassa. Mitt barn har ett mycket utvecklat språk. Han tänker och funderar och förmedlar det han känner. Inget snack om saken! Skulle han inte trivas på dagis skulle han inte prata om sina kompisar och fröknar på helgerna och berätta med glädje i rösten om vad de har gjort.
Idag har jag varit hemma med sonen pga att han är sjuk, men vi blev tvungna att åka till dagis för att hämta hans vinterskor som blivit kvar där. Dvs jag var där med honom i kanske en kvart (vi pratade lite med personalen). När vi skulle gå säger han spontant att han vill vara kvar och att han inte vill gå hem. Jag hade inte ens lämnat honom!
Varje gång vi är hos farmor o farfar, mormor, kusiner, vänner eller andra bekanta när sonen har lekt och haft skoj då vill han inte heller åka hem. Då har vi heller aldrig lämnat honom. Så det där med att det skulle vara någon slags psykologisk protest tror jag inte en sekund på! Självklart måste barn få känna att de vill stanna kvar i en rolig situation utan att det för den sakens skull skulle var något slags straff mot föräldrarna?!? Jag har för övrigt en Fil.Kand i psykologi och tycker mig även känna till det teoretiska inom psykologin hyfsat väl.
Konstigt, jag lägger ingen värdering i föräldrar som väljer att helt vara hemma med sina barn 100%, år ut och år in. Däremot verkar det som att föräldrar som just väljer detta många gånger måste hitta argument för sitt val genom att baktala dagisverksamheten.
Jag har MKT gott att säga om den erfarenheten som jag har hunnit få av den dagisverksamhet som vi har kommit i kontakt med. Underbara människor som gör ett kanonjobb och som även är mkt älskade av barnen. Varför måste de smutskastas när det är en liten klick som beter sig illa?
Är det samma sak med äldrevården? Att bara för att det råder missförhållanden på en del ställen, så är det misshandel överallt? Ska alla känna att de måste vårda sina föräldrar i hemmet också för att de gamla inte ska bli misshandlade och begås övergrepp på? Hur skulle det se ut i förlängningen? En barnfamilj med gamla/sjuka mor- o farföräldrar. Hur skulle de någonsin kunna jobba och vem skall betala för denna hemvård? Om de dels ska vara hemma med småbarn och samtidigt vårda egna föräldrar... Oj, oj, oj, inser att detta blir en annan diskussion. Tycker ändå att det kan var en tänkvärd tanke.
när man kommer och hämtar, beror på att de håller igen på dagis. Att leva ut alla sina känslor när mamma eller pappa kommer är helt enkelt för att de verkligen vågar vara sig själva och vet att \"hur jag än beter mig så är jag älskad av mamma och pappa ändå\". Det tror jag de flesta föräldrar känner igen om man någonsin har lämnat bort sitt barn. Barnet kan helt plöstligt bli ledset, argt eller som jag skrev \"leva ut\" när man kommer och hämtar. Kan vara hos farmor, dagis, mormor eller någon annan trygg plats. Kan helt plötsligt bli \"oförmögen\" att göra saker som fungerat bra hela dagen i farmors närvaro för att ta ett exempel.
Självklart tror jag absolut att barn kan känna att det är hemsk att skiljas från sina föräldrar, men det var ju inte det vi pratade om här?
På samma sätt som man lär sig allting annat, lär man sig också att mamma och pappa kommer tillbaka. Varje gång!
Nej, jag tror faktiskt inte att barn är svåra individer som måste läsas av och tolkas. De barn jag har träffat hittills har alla varit väldigt lätta att läsa. ;-)
Jag tycker det är PEST och TRIST att ni är några som tycker ni behöver vara anonyma! VARFÖR är min stilla undran?
Inte var det jag som tog upp dem. Jag nämde bara att i VÅR situation så märkte jag att vi inte var tillräckliga för att ge stimulans efter en viss ålder till vårt barn. Japp, det stämmer att vi alltid haft en framåt liten kille som alltid varit mkt aktiv. Han är första barnet och har inte haft några andra syskon omkring sig hittills. Jag tycker inte att det är konstigt att han blev uttråkad av oss (på heltid) efter att han uppnått en viss mognad. Det är dessutom omöjligt att ge 100% uppmärksamhet till sitt barn när man inte har städhjälp och egen kokerska. Det är klart att han blev frustrerad! Jag ser oss som bra föräldrar som gör mkt för vårt barn, men jag ser även våra begränsningar. Vi kan aldrig leka med vårt barn på barns vis och vi kan aldrig vara lika spännande som nya/andra barn att leka med, vi kommer alltid att vara mamma och pappa hur mkt vi än gör oss till och försöker. Vi gör det bra, men vi kan aldrig ta rollen av mamma, kompis, lektant, barndomsvän etc. till 100% hela tiden. Självklart är det en förälders mål att uppfylla dessa behov för sitt barn så mkt som möjligt, men jag tror att det är viktigt att inse sina egna begränsningar.
Jag står fast vid att när vår son närmade sig 1,5 år. Jag säger VÅR son, inte alla andras barn också. Så märkte vi att han ville ha mer än det vi kunde ge honom. När han fick detta kunde vi också märka hur nöjd han blev och hur tillfredsställd han blev. Det går liksom inte att ta miste på glittret i ögonen när han fick knyta bekantskaper med nya barn på dagiset, leka rollekar, sjunga med andra barn och hitta sina egna kompisar. (Trots att vi tidigar gått på både babyrytmik, babysim, ÖF, och träffat många andra barn) Det har heller inte gått att ta miste på hans aggressioner och frustrationer, när han har slått och bitit oss så vi har varit både blå och lila, efter att han har varit ifrån dagis en längre tid (t.ex. sommaruppehåll, när vi tog ut vår semester omlott för att kunna vara hemma så länge som möjligt). Vi var oroade när han skulle återgå till dagis i detta aggressiva tillstånd, tänk om han skulle bita andra barn! Vad hände? Han kom tillbaka till dagis, älskade det, blev from som ett lamm, alla aggressioner var som bortblåsta.
Nej, jag tänker då inte ha dåligt samvete för att vi lämnar vår son på dagis. Vi vet att han trivs där och mår bra av det. Självklart får man ha sunt förnuft när man lägger schema och bestämmer omfattningen av vistelsen där, men det tycker jag är en förutsättning!
