Vad är det för fel på mig?!?

[Jag vill vara en bra mamma]

Jag behöver hjälp av er för att veta om jag hör hemma här eller vad jag har för problem egentligen.
Jag har inga självmordstankar, och jag \"fixar\" vardagen, dvs, jag går upp ur sängen och gör det jag ska sas.
Små små stunder då och då kan jag också känna glädje.

Men det går inte en dag utan att jag gråter av uttmattning och leda. Det känns som att alla runt mig klarar av sina hem och barn så bra. Själv känner jag mig oduglig.
Ingenting går av sig självt...
Allt känns så jobbigt...

Jag orkar knappt umgås med mina barn (fast jag tvingar mig förstås), jag vill helst vara ensam.

Nerverna är utanpå kroppen, och jag bryter så lätt ihop. Det känns som att ingen förstår mig. Jag får höra att två små barn ska man väl klara av.

Tvätthögarna växer, jag kan inte komma på vad jag ska laga för lunch till barnen förrän i sista minuten.
Det känns som ett långt lopp, som aldrig tar slut.
Svetten rinner så gott som varje dag utmed ryggen, speciellt ute bland folk och i affärer när jag har syskonvagnen med mig. Alla dessa utbrott och konflikter med 2-åringen...
Inte förrän barnen sover kan jag andas ut. Då sjunker jag ner i soffan och tänker, shit, jag klarade en dag till.
Jag känner mig så jagad. Musklerna är spända.
Varför är det jobbigt???

Jag vill bara springa fort fort, bort från allt ansvar, bort från alla plikter. Jag känner mig fjättrad, som i ett fängelse. Och det smärtar mig! För jag älskar ju mina barn! Så mycket.

Bebisen skriker och 2-åringen vägrar. Båda behöver mig samtidigt, och jag sliter mitt hår. Hur jag än gör så blir det fel.

Passar jag inte att vara mamma, eller har jag själsliga problem?
Eller är jag bara gnällig och oduglig?

Snälla var ärliga, jag vill veta vad som är fel på mig så jag kan lösa det på bästa sätt!

Tack snälla ni som orkat läsa och ännu mer till er som orkar svara.

[mrs_smith]

för jag sitter i samma situation som du...så jag skickar över en styrkekram och hoppas på att både du och jag hittar rätt...
Kram

[hazeleyes]

p.g.a att jag mår så mycket bättre än vad jag gjorde för ett par månader sedan. Ändå har jag lång väg kvar att gå. Jag TROR, att du är en väldigt trött och utarbetad mamma. Jag TROR inte att det är något fel på dig, men det är fel på situationen som helhet. När orken tar slut (som den gör hos många) behöver vi hjälp utifrån för att få tid för oss själva. Finns pappan med i bilden och ställer han upp? Kan du få avlastning på annat håll? Det tog lång tid innan jag sjukskrev mig, jag hotade min man med det flera gånger. Till slut var det min terapeut som sa till mig att jag gått in i väggen och hon ville att jag skulle sjukskriva mig pga utmattningsdepression. Visst kan det vara en form av utmattning som har drabbat dig, och kom bara ihåg att det inte är DIG det är fel på. Vi behöver bara lära oss nya sätt att fungera och tänka på. Att be om hjälp, lämna ifrån oss ansvaret då det går. Sänka kraven. Slappna av, få sova! Ta tid för sig själv... göra roliga saker på egen hand. Du ÄR en bra mamma. Det är därför du har hamnat här. Du ger allt till dina barn och orkar nu inte längre, du måste ta hand om dig själv också. Jag tror man själv måste känna efter vad man behöver och hur man ska gå vidare. Alla behöver inte söka professionell hjälp. Det finns mycket att läsa på Internet, i böcker osv. Jag hoppas du hittar tillbaka och inte drunknar i vårt stressade samhälle. Alltför många gör det. :/ Kram till dig!

[Jag vill...]

så skönt att veta att jag inte är ensam.
Även om det naturligtvis är hemskt att du också mår dåligt.

Tack för styrkekramen, och ja, hoppas vi hittar rätt snart...

[Jag vill...]

som du skriver.
Jag blev så värmd av ditt svar.

Pappan finns med i bilden, men HAN tycker ju inte något är jobbigt. Jag frågade senast ikväll, eftersom jag hörde att sonen hade ett utbrott vid läggningen, när jag ammade bebisen.
Men han svarade bara att nää, det tyckte han inte. Vidare sa han att han tyckte att det var bra att det hände just honom så att han kunde \"lära\" sonen av med sitt beteende (obs,han är inte stygg på honom).

Jag sa att det fick mig att känna mig som att det var mitt \"fel\" att sonen var som han var. Då svarade han inte.

Men det är klart, han har dem ju inte på heltid. Han sover alltid ut osv.
Ändå känner jag mig så svag och oduglig jämfört med honom. Han förstår mig inte. Jag känner mig ensam, så ensam.
Jag har sagt åt honom hur dåligt jag mår, hur trött jag är osv, men det verkar inte gå in.
Jag tycker han borde märka, för jag svarar konstigt, glömmer saker, borstar inte mitt hår, eller skrattar längre.

Det var han som ville ha två barn så tätt, och nu har jag även flyttat med honom till hans uppväxtort.

Ja, jag kan få avlastning, iaf i form av städning.
Jag betalar en kvinna som är snäll och fin och som hjälper mig ibland. Då plockar jag lite samtidigt, men det går väldigt långsamt för mig jämfört med henne *ler lite*

Ja, jag har skyhöga krav på mig själv, och jag dömer mig hårt också. Jag blir arg på mig själv för min svaghet. Jag tänker tankar som vilken looser jag är som inte lagar nyttigare mat till mina barn, och som klagar när det finns tvillingmammor som fixar allt så mycket bättre än jag.

När jag frågade min man vad han tyckte jag skulle göra om dagarna med barnen så sa han, plocka bär, baka.
Men jag hatar att plocka bär och baka, jag kan inte det. Då frågade han, men vad kan du då? Och jag kunde inte svara :(

Jag är konsnärlig, tycker om att skriva, måla osv.
Men det var länge sedan jag gjorde det, år sedan faktiskt. Nu gör jag bara saker för barnen, ser till att de har det bra, och kommer ut varje dag, och gärna träffar en lekkompis också för stimulansens skull.
Jag VET att jag sköter dem bra, men måste det vara en sådan kamp?
Ska det inte bara rulla på?

Tack för ditt svar hazeleyes, du verkar vara en mycket fin person. Jag är glad att du mår bättre, och jag hoppas du kommer vidare på din väg på ett bra sätt. Jag är jättetacksam för ditt svar. Det var så skönt att få \"prata av sig\".

[hazeleyes]

*kram* Jag förstår dig verkligen. Och du ska veta att min man, som jag har en oerhört bra och nära relation med för det allra mesta, inte heller förstod! Det var inte förrän jag hade papper på att jag led av utmattningsdepression, och att min psykolog sagt att jag skulle sjukskriva mig som han fattade allvaret. Det tillhör sjukdomsbilden att man inte förstår själv att man har en depression. Man tror att man är dålig, håller på att bli tokig osv. Du beskriver precis sånt som jag upplevde. Jag var yr ibland, trött ständigt. Glömde saker. Orkade inte borsta håret knappt. Och ändå tvingar man sig till att gå upp dag efter dag för man har inget annat val, och inombords är man helt död! Har du gjort något depressionstest på Internet? Eller läst om utmattning? Kan du ringa vårdcentralen och be att få komma till en läkare? DU måste ta hand om dig själv, och kämpa för din sak om ingen annan kan hjälpa dig, som tex mannen? Jag finns här om du vill skriva eller prata mer. Kram o var rädd om dig. Du är inte ensam om detta och lita på att det kommer att bli bättre. Acceptera att du inte mår bra just nu. Det kanske är första steget. Sluta kämpa... för det ska inte behöva vara så kämpigt. Inte varje dag i en evighet...

[Jag vill...]

och fick till svar att jag skulle söka läkarhjälp för svår depression. Det känns så främmande, måste smälta tanken.
Jag har inte haft en tanke på att jag skulle vara deprimerad.
Bara att något är väldigt fel,att jag inte mår bra, att jag är så trött och omotiverad och så vidare och så vidare...

Jag är så trött nu, men vill inte gå och lägga mig, för då börjar ju en ny dag snart...*suck*, nej det kanske inte ska vara så här...nej.

Tack för ditt stöd,

[Tvåbarnsmamma]

i det du skriver, så du är inte ensam om dina problem. Jag sökte nyligen läkare för en kontroll (kan inte sova, är alltid irriterad, hjärtklappning, känns som inget fungerar som det ska..), men alla prover vár jättebra. Så läkaren föreslog antidepressiv medicin och samtal med kurator. Jag har ännu inte gått på något samtal och tycker inte att det är \"min grej\"..men jag kanske ska ge det en chanch?

[hazeleyes]

du skriver att du inte har haft en tanke på att du skulle vara deprimerad. Det hade inte jag heller egentligen, även fast jag upplevt en depression tidigare i mitt liv. Man fattar det helt enkelt inte, och det är det som är så tufft! Det gäller att först komma till insikt och acceptera. Förstå att det är en sjukdom som du inte kan rå för, ett tillstånd. Det har inget med dig som person att göra, att du skulle vara svagare än ngn annan. Olika omständigheter gör att vi hamnar här.

[Jag vill]

ge det en chans alltså.
Det är viktigt för din egen skull.
Kanske är det inte alltid man tänker på sig själv, och därför lättare hamnar här. Men då kan man ju tänka att man gör det för sin familj.

Varför är det alltid lättare att veta vad andra ska göra, än vad man själv ska göra? *ler lite vemodigt*

Lycka till! Tack för ditt svar!

[Jag vill]

väldigt sant.
Det är en underbar känsla att känna sig förstådd av någon/några.
Jag är glad att jag hittade hit.

Kram vännen ;)

[nattljus]

att jag helt och hållet kan relatera till vad du känner.Nerver på utsidan,om dörrklockan ringer så hoppar jag ibland högt,blir småparanoid,får tvinga mig själv till det mesta om det är en dålig dag.
Vad \"felet\" är...ja det låter som depression,utbrändhet,ångest.. .det finns så många namn på allt som jag tycker är ännu mer ångestframkallande.
Man är ingen dålig mamma för det,för om man varit det hade man inte reflekterat över sig själv.
kram

[Johanna]

Just det du beskriver är det fler än du anar som upplever! Jag läser ofta här och skriver ibland; det är min ventil för att inse att jag inte är ENSAM med min situation.

För mig är det dessutom skönt att formulera tankar, oro och funderingar i ord. Hoppas du upplever det samma när du tog mod till dig och kom med din undran hit!

DU är INTE gnällig och oduglig! Du är en jättebra mamma, men helt otroligt utarbetad, på gränsen till den stora kraschen, tycker jag att det låter som. Ta hand om dig innan dina symptom blir ännu starkare. Gå till doktorn. Försök att få sova ut, det är inte konstigt att du är trött om du ammar nätter och aldrig får sova. Att vara mamma\"ledig\" är det slitsammaste man kan vara, aldrig någon paus eller frist att ta igen sig på, hela tiden på helspänn.

Jag har 16 månader mellan mina barn och minns den där \"småbarntiden\" som den värsta. Det blir bättre sedan! Men du behöver tid för dig själv nu!

Det är ju svårt att vara ledig när man har en liten bebis som ska ammas, men du behöver avlastning. Har du släkt och vänner som kan vara en hjälpande hand?

Det här blev långt och svamligt, men jag hoppas att du känner att vi är många i samma sits som förstår det du går igenom och skriv här så har du en ventil. Det har varit en enorm tröst för mig! För övrigt är jag sedan två månader sjukskriven, för utmattningdepression, från min arbetslöshet och har fortfarande bättre och sämre dagar.

Stora styrkekramar till dig, som behöver dem så väl!

[Novisan]

Vill bara berätta om min situation och hoppas att du tar mod till dig att söka läkarhjälp som jag gjorde. Du låter precis som mig där jag befann mig för ett år sedan. Varenda rad stämmer på mig förutom att jag \"bara\" hade en 2-åring, ingen bebis.

Nu har jag varit sjukskriven sen i mars och ska kanske börja jobba igen i januari.

Har fått diagnoserna svår depression, ätstörning och för låg funktion på sköldkörteln leder till alla de symptom du beskriver + depression.

Först sökte jag till psykiatriska öppenvården förra hösten. De tog inte emot för jag åt inte och sov inte tillräckligt dåligt. Tacka för det när jag har bulimi och somnade av utmattning på kvällarna.

Vände mig till VC i mars när jag inte längre visste riktigt vilken hållplats jag skulle gå av på när jag åkte hem från jobbet. (Först var jag i kontakt med BUP för jag tänkte jag stod inte ut med min dotter. Där bad de mig att sjukskriva mig en månad genom en VC-läkare för att jag var helt slut).

Hos VC fick jag läkemedel mot ångest och depression + kontakt med en kurator. Efter 4 veckor bad jag om att få remiss till öppenpsyk för min bulimi hade blivit ohållbar. Fick komma dit efter 2 veckor.

Det har varit många turer kring detta med bland annat sjukhusinläggningar i somras pga starka självmordstankar (det är väldigt allvarligt tydligen).

Sen två veckor tillbaka har det vänt och jag har varken spytt, hetsätit så mycket och bara haft ett par hysteriska gråtattacker när jag pratat med min psykolog och sambo om hur värdelös jag känner mig som inte orkar träna och som gått upp i vikt.

Du måste söka läkarhjälp- för dig OCH dina barns skull! Kram

[Novisan]

för jag kände igen mig själv här också. I våras när jag var helt slut så fick min sambo lägga dottern varje kväll, jag tappade bara tålamodet medans han tyckte det var helt ok att lägga henne. Det var liksom bäst för alla. Inte är du dålig för det? Du tar ju hand om barnen HELA dagarna - det är inte dåligt. Inte konstigt att du är trött på kvällarna. Hade du varit ensam hade du lagt killen också men nu har du möjligheten att släppa den biten ialla fall.
Lås in dig nånstans med bebben och var bara ni två medans de håller på med sin läggningsprocedur!

Jag tycker visserligen om att plocka bär men jag tycker också om att måla. Jag har målat lite med min dotter (mer än plockat bär för det var så omständligt med barn - det blir ju värsta projektet med matsäck osv). Det blir inte så mycket målande för min egen del för all uppmärksamhet går ju åt till att hjälpa henne med färgerna för att hon inte ska kladda ner hela köket. Tar jag fram mina akvarellfärger för att själv måla vill bara använde dem istället för sina vattenfärger. Men ok, hon målar, jag assisterar. Hon blir sysselsatt en stund ialla fall och jag tänker att hon har fått känna glädjen av att hålla på med färger en stund. Vilken snäll mamma hon har som låter henne få uppleva det!

Kram

[Novisan]

Trots att jag har ett 10-tal depressioner i mitt liv (aldrig sökt hjälp tidigare) Tog det mig 2 år innan jag kom på att -shit, jag är ju deprimerad igen! Det var min mamma som som \"Du måste söka hjälp för dina problem\". Då förstod jag!

Det ingår som sagt att man inte ser det själv för man nedvärderar sig själv så mycket.

[Novisan]

Ta chansen att få professionell hjälp! Var ärlig när du pratar och stå på dig för att få hjälp. Det är jättesvårt att reda ut allting själv. Tänk igenom vad du vill få sagt när du kommer dit, t ex att du har ångest och om du tror du vet vad den beror på så berätta det - kanske att du ställer orimliga krav på dig själv eller nedvärderar dig själv. H*n kan hjälpa dig hitta en balans i dina tankar och värderingar.

Lycka till.

[Vilja kallar jag mig hädanefter]

jag har så smått börjat förstå att det är just det det är, depression, ångest och utbrändhet.
Men jag vill inte det!
Jag vill verkligen inte tappa kontrollen, för jag vet ju att om man mår riktigt dåligt så ÄR man ju inte en bra mamma och det VILL jag vara, mer än något annat.
Åh, vad sorgligt...

Men visst, det är bra att reflektera över det, tack för dina värmande ord.

[Vilja]

ditt svar.
Det kändes SÅ skönt att få lite bekräftelse på att det faktiskt ÄR jättejobbigt att inte få sova ut osv.

Men jag blir vettskrämd när du skriver att jag låter nära den stora kraschen. Alldeles säkert för att jag kanske anar det själv.
Jag har så svårt att uttrycka mig nu.
Vi hade främmande idag, och jag kände att jag inte kunde delta som jag ville i diskutionerna för jag hittade helt enkelt inte orden. SÅ läskigt.

Jag var tvungen att fråga min man hur många koppar kaffe jag skulle göra, för jag var helt tom i huvudet. Kom på mig själv med att bara stå där med måttet i min hand.

Men gud, jag KAN inte kracha *gråter*
Om jag sviker mina barn...*hemska tanke* det är ju det värsta som kan hända.

Nu sover de, så jag kan passa på att tanka lite här. Ni är så snälla som hjälper mig.

Det är också så skönt att få vara anonym.

Så det blir lättare sedan säger du? Vad bra, det känns lättare om man ser lite ljus i tunneln.

Jag har släkt och vänner men jag vet inte...jag skäms nog lite, eller rättare sagt mycket.
Jag vet att man inte ska det, men jag gör det.
Jag har svårt att be om hjälp, faktum är att oftast så har JAG rollen som den starka, som den som lyssnar.

Jag vet nog inte hur man gör riktigt när man ber om hjälp.

Men jag ska verkligen överväga det.
Tack för ditt svar!
Och för kramarna som jag behöver så väl ;)

[Vilja]

som tog tag i situationen och sökte hjälp.
Hoppas du mår bättre nu.

Jag har också ätstörningar faktiskt. Kanske är det vanligt, man tar väl till det man kan som lindrar ångesten?

Hur som helst, du skrev att din mamma fick dig att söka hjälp till slut.
Tror du att det märks av andra hur man mår?
Jag försöker då dölja det så gott det går och min man verkar inte märka något.
Han var tex inne här nyss och la några godisbitar till mig innan han sprang tillbaks till TV:n.
Till saken hör att jag har gråtit och maskaran har nog runnit, men som sagt han verkar inte märka något?
Eller är han så van vid att jag är ledsen?
Usch...jag vill inte vara deprimerad, och om jag måste vara det vill jag ta mig ur det själv.
Tror du inte det kan gå???

Vänligen,