Skrivet: 2005-11-25, 19:50
#1
Vad är det för fel på mig?!?
Jag behöver hjälp av er för att veta om jag hör hemma här eller vad jag har för problem egentligen.
Jag har inga självmordstankar, och jag \"fixar\" vardagen, dvs, jag går upp ur sängen och gör det jag ska sas.
Små små stunder då och då kan jag också känna glädje.
Men det går inte en dag utan att jag gråter av uttmattning och leda. Det känns som att alla runt mig klarar av sina hem och barn så bra. Själv känner jag mig oduglig.
Ingenting går av sig självt...
Allt känns så jobbigt...
Jag orkar knappt umgås med mina barn (fast jag tvingar mig förstås), jag vill helst vara ensam.
Nerverna är utanpå kroppen, och jag bryter så lätt ihop. Det känns som att ingen förstår mig. Jag får höra att två små barn ska man väl klara av.
Tvätthögarna växer, jag kan inte komma på vad jag ska laga för lunch till barnen förrän i sista minuten.
Det känns som ett långt lopp, som aldrig tar slut.
Svetten rinner så gott som varje dag utmed ryggen, speciellt ute bland folk och i affärer när jag har syskonvagnen med mig. Alla dessa utbrott och konflikter med 2-åringen...
Inte förrän barnen sover kan jag andas ut. Då sjunker jag ner i soffan och tänker, shit, jag klarade en dag till.
Jag känner mig så jagad. Musklerna är spända.
Varför är det jobbigt???
Jag vill bara springa fort fort, bort från allt ansvar, bort från alla plikter. Jag känner mig fjättrad, som i ett fängelse. Och det smärtar mig! För jag älskar ju mina barn! Så mycket.
Bebisen skriker och 2-åringen vägrar. Båda behöver mig samtidigt, och jag sliter mitt hår. Hur jag än gör så blir det fel.
Passar jag inte att vara mamma, eller har jag själsliga problem?
Eller är jag bara gnällig och oduglig?
Snälla var ärliga, jag vill veta vad som är fel på mig så jag kan lösa det på bästa sätt!
Tack snälla ni som orkat läsa och ännu mer till er som orkar svara.