Skriver inte så mycket härinne men läser desto mer. Nu behöver jag dock ett råd. Har en son som nyligen fyllt 5 år som ibland bara vägrar att göra saker. Jag menar inte att han alltid ska lyda blint men ofta blir det konflikt mellan mig och honom eller pappan och honom p g a detta. Jag är mammaledig nu och har en bebis. 5-åringen går på dagis vissa dagar men inte så länge.
Jag kan ta några exempel: Han plockar av sakerna från babygymmet, lägger dem i sitt rum och vägrar sätta på dem igen när jag ber honom. Eller som idag när han skulle iväg till tandläkaren med sin pappa så lägger han sig bara på golvet och vägrar gå iväg. Vid dessa tillfällen är han inte arg utan han ligger och skrattar åt oss. Jag har hört att barn gärna ler för att blidka sina föräldrar men han börjar liksom skratta innan vi har sagt något åt honom. Det låter kanske inte som så allvarliga saker han gör men det är mängden sådana saker som gör det jobbigt.
Sen kan han bli arg ibland när han inte får som han vill och lägga sig på golvet och skrika länge. Det enda som hjälper då är att hålla fast honom för då lugnar han sig efter ett tag. Men så tänker jag att det kanske är integritetskränkande att bli fasthållen? Samtidigt så skrämmer han bebisen genom att skrika så länge.
Det går inte att resonera med honom trots att han är väldigt verbal. Tillslut blir arg och höjer rösten till honom vilket jag fullkomligt hatar att göra. Det hjälper oftast inte utan tillslut lyfter jag honom och sätter honom i soffan eller på en stol (alltså inte så det gör ont) och har fortfarande höjd röst. Då möjligen får jag honom att göra det han ska. Ibland har jag hotat med att hålla inne hans veckopeng eller liknande. Jag vill verkligen inte göra så här men jag har försökt allt.
Finns det något annat jag kan göra? Problemet är att det blir extra jobbigt när jag är själv hemma med honom och bebisen. Ska jag strunta i att han inte gör som jag säger? Visst, jag kunde satt på leksakerna på babygymmet själv men jag tycker att har han plockat av dem så borde han sätta på dem. Men det kanske är dumt att bråka om det?
Tandläkaren däremot är inget jag kompromissar om. Han är inte rädd för tandläkaren så det är inte det och det kan vara samma beteende i andra liknande sitautioner. Vad gör man där? Det är liksom inte lika lätt att med en 5-åring först mot hans vilja klä på honom och sedan bära iväg honom. Det vore lite lättare med en 2-åring.
Jag vet inte om beteendet är en reaktion på att ha fått ett småsyskon (han har storasyskon sedan tidigare). Iallfall så försöker jag tänka utifrån det och ge honom mycket uppmärksamhet och positiv bekräftelse/beröm. Han får hjälpa till mycket och samtidigt gör jag saker med honom när bebisen sover och vi gosar och kramas mycket. Men ändå blir det så här. Det hjälper liksom inte mig att tänka att det beror på att han fått ett småsyskon när jag står i den konkreta situationen.
5-årsåldern har jag hört ska vara en harmonisk period. Vad kan det bero på att han gör så här? Det kan vara att han fått syskon men samtidigt så var han lite så här innan bebisen kom också. Men då var det lättare att hantera det eftersom vi inte hade bebisen att ta hänsyn till. Vad kan jag göra? Vad hade ni gjort? Jag känner mig verkligen som en misslyckad mamma som inte kan komma på någon bra lösning på detta och som ryter så mycket åt mitt barn. Jag är rädd att mitt rytande sänker hans självkänsla.
1
Behöver råd (långt) Skriver inte så mycket härinne men läser desto mer. Nu behöver jag dock ett råd. Har en son som nyligen fyllt 5 år som ibland bara vägrar att göra saker. Jag menar inte att han alltid ska lyda blint men ofta blir det konflikt mellan mig och honom eller pappan och honom p g a detta. Jag är mammaledig nu och har en bebis. 5-åringen går på dagis vissa dagar men inte så länge.
Jag kan ta några exempel: Han plockar av sakerna från babygymmet, lägger dem i sitt rum och vägrar sätta på dem igen när jag ber honom. Eller som idag när han skulle iväg till tandläkaren med sin pappa så lägger han sig bara på golvet och vägrar gå iväg. Vid dessa tillfällen är han inte arg utan han ligger och skrattar åt oss. Jag har hört att barn gärna ler för att blidka sina föräldrar men han börjar liksom skratta innan vi har sagt något åt honom. Det låter kanske inte som så allvarliga saker han gör men det är mängden sådana saker som gör det jobbigt.
Sen kan han bli arg ibland när han inte får som han vill och lägga sig på golvet och skrika länge. Det enda som hjälper då är att hålla fast honom för då lugnar han sig efter ett tag. Men så tänker jag att det kanske är integritetskränkande att bli fasthållen? Samtidigt så skrämmer han bebisen genom att skrika så länge.
Det går inte att resonera med honom trots att han är väldigt verbal. Tillslut blir arg och höjer rösten till honom vilket jag fullkomligt hatar att göra. Det hjälper oftast inte utan tillslut lyfter jag honom och sätter honom i soffan eller på en stol (alltså inte så det gör ont) och har fortfarande höjd röst. Då möjligen får jag honom att göra det han ska. Ibland har jag hotat med att hålla inne hans veckopeng eller liknande. Jag vill verkligen inte göra så här men jag har försökt allt.
Finns det något annat jag kan göra? Problemet är att det blir extra jobbigt när jag är själv hemma med honom och bebisen. Ska jag strunta i att han inte gör som jag säger? Visst, jag kunde satt på leksakerna på babygymmet själv men jag tycker att har han plockat av dem så borde han sätta på dem. Men det kanske är dumt att bråka om det?
Tandläkaren däremot är inget jag kompromissar om. Han är inte rädd för tandläkaren så det är inte det och det kan vara samma beteende i andra liknande sitautioner. Vad gör man där? Det är liksom inte lika lätt att med en 5-åring först mot hans vilja klä på honom och sedan bära iväg honom. Det vore lite lättare med en 2-åring.
Jag vet inte om beteendet är en reaktion på att ha fått ett småsyskon (han har storasyskon sedan tidigare). Iallfall så försöker jag tänka utifrån det och ge honom mycket uppmärksamhet och positiv bekräftelse/beröm. Han får hjälpa till mycket och samtidigt gör jag saker med honom när bebisen sover och vi gosar och kramas mycket. Men ändå blir det så här. Det hjälper liksom inte mig att tänka att det beror på att han fått ett småsyskon när jag står i den konkreta situationen.
5-årsåldern har jag hört ska vara en harmonisk period. Vad kan det bero på att han gör så här? Det kan vara att han fått syskon men samtidigt så var han lite så här innan bebisen kom också. Men då var det lättare att hantera det eftersom vi inte hade bebisen att ta hänsyn till. Vad kan jag göra? Vad hade ni gjort? Jag känner mig verkligen som en misslyckad mamma som inte kan komma på någon bra lösning på detta och som ryter så mycket åt mitt barn. Jag är rädd att mitt rytande sänker hans självkänsla.
Du säger ifrån och du markerar när din son gör fel. Men du tar samtidigt hänsyn till att han är liten och du reflekterar över hur du gör. Jag tror att det är jätteviktigt att du inte accepterar när han du upplever att han beter sig illa. Det tycker jag att du ska vara tydlig med, precis om du är. Då lär han sig ju vad som är accepterat av dig och inte. (Därmed inte sagt att han genast börjar lyda, men det går in ändå.)
Jag tror visst det kan ha med hasn småsyskon att göra att det blivit jobbigare. Dels kanske hans \"fasoner\" ,om man får uttrycka sig så, har blivit lite värre pga att bebisen tar mycket av din tid och uppmärksamhet. Men så är det ju precis som du skriver att du inte har hela din tid och kraft till honom längre - då blir det ju jobbigare för dig.
Försök att lägga bort det dåliga samvetet, för det tjänar inte mycket till. Att du reflekterar över hur du bemöter din son är ju däremot väldigt bra. Jag tycker du verkar göra helt rätt!
Har du några andra mammor som du pratar med? Det brukar kännas bättre när man hör att man inte är ensam om problemet.
En sak som hjälpte när min dotter fick sin lillebror och kände sig utanför var att hon fick hjälpa till att sköta bebisen. Låter du storebror vara med och ta hand om sitt småsyskon? Det finns en bra bilderbok som heter \"Emma och lillebror\" (om jag minns rätt) som vi läste. Kanske finns det någon bilderbok om en pojke som får ett småsyskon också. Fråga på bibblan!
Kram på dig!
2
Jag tror du gör rätt Du säger ifrån och du markerar när din son gör fel. Men du tar samtidigt hänsyn till att han är liten och du reflekterar över hur du gör. Jag tror att det är jätteviktigt att du inte accepterar när han du upplever att han beter sig illa. Det tycker jag att du ska vara tydlig med, precis om du är. Då lär han sig ju vad som är accepterat av dig och inte. (Därmed inte sagt att han genast börjar lyda, men det går in ändå.)
Jag tror visst det kan ha med hasn småsyskon att göra att det blivit jobbigare. Dels kanske hans \"fasoner\" ,om man får uttrycka sig så, har blivit lite värre pga att bebisen tar mycket av din tid och uppmärksamhet. Men så är det ju precis som du skriver att du inte har hela din tid och kraft till honom längre - då blir det ju jobbigare för dig.
Försök att lägga bort det dåliga samvetet, för det tjänar inte mycket till. Att du reflekterar över hur du bemöter din son är ju däremot väldigt bra. Jag tycker du verkar göra helt rätt!
Har du några andra mammor som du pratar med? Det brukar kännas bättre när man hör att man inte är ensam om problemet.
En sak som hjälpte när min dotter fick sin lillebror och kände sig utanför var att hon fick hjälpa till att sköta bebisen. Låter du storebror vara med och ta hand om sitt småsyskon? Det finns en bra bilderbok som heter \"Emma och lillebror\" (om jag minns rätt) som vi läste. Kanske finns det någon bilderbok om en pojke som får ett småsyskon också. Fråga på bibblan!
Han får hjälpa till mycket med bebben. Men ibland måste jag hindra honom i pussandet för det kan bli lite för mycket för bebben ibland.
Men jag tror ändå att jag måste försöka ryta lite mindre. Igår var jag supertrött och röt väldigt mycket. Har fortfarande dåligt samvete för det. Men efteråt så vill han sitta nära mig jättemycket. Så det blev en del gosande då.
3
Tack för svaret! Han får hjälpa till mycket med bebben. Men ibland måste jag hindra honom i pussandet för det kan bli lite för mycket för bebben ibland.
Men jag tror ändå att jag måste försöka ryta lite mindre. Igår var jag supertrött och röt väldigt mycket. Har fortfarande dåligt samvete för det. Men efteråt så vill han sitta nära mig jättemycket. Så det blev en del gosande då.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
