Theodor har en jättejobbig separationsångest just nu. Det tar jättelång tid att lämna på dagis, han är ledsen och gråter hejdlöst. När någon i familjen ska gå hemifrån så ska han kramas och pussas flera ggr. Går pappa hemifrån, som igår kväll, så blir han otröstlig:( I morse så stack pappa innan Theodor vaknade, det resulterade i tokledsen lilleman. När sen storebror skulle sticka till skolan så grät Theodor och ville ha puss o kram, eloge till brorsan som vände in i hallen, trots att han var stressad och gav lillebror det han ville ha!
Vet inte om det har med åldern att göra eller om det nu kommer en reaktion på nånting. Inskolningen på dagis gick ju bra och fort, kanske för fort..... Har frågat på dagis om nånting hänt men ingenting som dom har märkt.
Känns jobbigt när han är så ledsen, vill ju knappt lämna honom alls.
Någon som har råd, tips eller så...?
Kram på er!
1
Måste få fråga er kloka mammor! Theodor har en jättejobbig separationsångest just nu. Det tar jättelång tid att lämna på dagis, han är ledsen och gråter hejdlöst. När någon i familjen ska gå hemifrån så ska han kramas och pussas flera ggr. Går pappa hemifrån, som igår kväll, så blir han otröstlig:( I morse så stack pappa innan Theodor vaknade, det resulterade i tokledsen lilleman. När sen storebror skulle sticka till skolan så grät Theodor och ville ha puss o kram, eloge till brorsan som vände in i hallen, trots att han var stressad och gav lillebror det han ville ha!
Vet inte om det har med åldern att göra eller om det nu kommer en reaktion på nånting. Inskolningen på dagis gick ju bra och fort, kanske för fort..... Har frågat på dagis om nånting hänt men ingenting som dom har märkt.
Känns jobbigt när han är så ledsen, vill ju knappt lämna honom alls.
Någon som har råd, tips eller så...?
på dagis, han ville dit men när jag väl lämande honom grät han och ville hem. 2dan frågade jag honom varför? hans svar var att han & simon (bästa kompisen) hade bråkat, simon hade slagit Robin! så fröken pratade med simon & robin och sen var allt ok. Kankse kan höra med T och dagis om dom märkt något, eller om han sagt nåt på dagis..
2
Robin var så ett tag på dagis, han ville dit men när jag väl lämande honom grät han och ville hem. 2dan frågade jag honom varför? hans svar var att han & simon (bästa kompisen) hade bråkat, simon hade slagit Robin! så fröken pratade med simon & robin och sen var allt ok. Kankse kan höra med T och dagis om dom märkt något, eller om han sagt nåt på dagis..
där faktiskt. Men jag kommer ihåg att min ena kusin hade jättesvårt att säga hejdå till folk som var där och hälsade på. Det var stora scener med många tårar.
Du kanske kunde ringa till bvc och höra om dom har nåt tips att ge dig? Du får försöka förklara för Theodor att ni ses igen och att det är okej att säga hejdå.
Emilia vill verkligen inte säga hejdå till folk som ska gå hem. Vet inte riktigt heller vad jag ska göra åt det. Hon säger knappt hejdå till mig när jag lämnar henne hos pappa eller tvärtom. Jag brukar därför krama henne extra innan vi åker, så är det gjort liksom.
Kram på er!
3
Svårt det där faktiskt. Men jag kommer ihåg att min ena kusin hade jättesvårt att säga hejdå till folk som var där och hälsade på. Det var stora scener med många tårar.
Du kanske kunde ringa till bvc och höra om dom har nåt tips att ge dig? Du får försöka förklara för Theodor att ni ses igen och att det är okej att säga hejdå.
Emilia vill verkligen inte säga hejdå till folk som ska gå hem. Vet inte riktigt heller vad jag ska göra åt det. Hon säger knappt hejdå till mig när jag lämnar henne hos pappa eller tvärtom. Jag brukar därför krama henne extra innan vi åker, så är det gjort liksom.
Det är faktiskt inte alls så ovanligt att just 3-åringar drabbas av stor separationsångest eller stor rädsla. Jag har mött 3-åringar som gallskriker när mamma lämnar rummet som tidigare knappt bevärdigat att säga hej då när mamma gått, 3-åringar som plötsligt inte vill gå ut för att \"farbror´n har så läskig näsa\" etc.
Jag tycker att det bästa är att göra som din stora son gjorde (heder åt honom!) att vända tillbaka, krama och pussas ordentligt och sedan gå.
Jag tror att det är en ganska omtumlande ålder också. Tänk tillbaka ett år i tiden- 2 år och nästan bebis fortfarande....tänk ett år framåt.....4 år och faktiskt ganska stor. 3 år är man vare sig stor eller liten. Man förstår massor men har inte alltid lätt att härbärgera känslorna- klart man skriker efter trygghet och tydlighet även om man som förälder tycker man gör ALLT för sin lilla.
Men det är nog en god idé att prata med honom och fråga varför han blir ledsen. Han kanske har ett solklart svar på frågan.
Men jag tror inte att du behöver oroa dig med en sådan trygg famn (fråga Anna!) och en stor son som fattat hur små ömhetstörstande slipstenar ska dras! =)
Som sagt, din stora son visade ju verkligen att han månade om sin lillebror. Det är inte alla 15-åriga pojkar som har den förmågan- Var stolt mamma!
4
Inte så ovanligt för treåringar Det är faktiskt inte alls så ovanligt att just 3-åringar drabbas av stor separationsångest eller stor rädsla. Jag har mött 3-åringar som gallskriker när mamma lämnar rummet som tidigare knappt bevärdigat att säga hej då när mamma gått, 3-åringar som plötsligt inte vill gå ut för att \"farbror´n har så läskig näsa\" etc.
Jag tycker att det bästa är att göra som din stora son gjorde (heder åt honom!) att vända tillbaka, krama och pussas ordentligt och sedan gå.
Jag tror att det är en ganska omtumlande ålder också. Tänk tillbaka ett år i tiden- 2 år och nästan bebis fortfarande....tänk ett år framåt.....4 år och faktiskt ganska stor. 3 år är man vare sig stor eller liten. Man förstår massor men har inte alltid lätt att härbärgera känslorna- klart man skriker efter trygghet och tydlighet även om man som förälder tycker man gör ALLT för sin lilla.
Men det är nog en god idé att prata med honom och fråga varför han blir ledsen. Han kanske har ett solklart svar på frågan.
Men jag tror inte att du behöver oroa dig med en sådan trygg famn (fråga Anna!) och en stor son som fattat hur små ömhetstörstande slipstenar ska dras! =)
Som sagt, din stora son visade ju verkligen att han månade om sin lillebror. Det är inte alla 15-åriga pojkar som har den förmågan- Var stolt mamma!
ju tårögd ju.... Har frågat honom men då skyllde han på att Alex var sjuk (hans kompis på dagis) men det vet jag att han inte var. Så det är nog bara så att han just nu inte gillar att vi går ifrån honom.
Vi fortsätter att pussas o kramas och saker få ta lite längre tid ett tag så går det säkert över.
Vad beträffar Anna så är hon så välkommen att sova i min famn:)
Kramar
5
Äsch nu blir jag... ju tårögd ju.... Har frågat honom men då skyllde han på att Alex var sjuk (hans kompis på dagis) men det vet jag att han inte var. Så det är nog bara så att han just nu inte gillar att vi går ifrån honom.
Vi fortsätter att pussas o kramas och saker få ta lite längre tid ett tag så går det säkert över.
Vad beträffar Anna så är hon så välkommen att sova i min famn:)
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
