Jag saknar ett snack liknande det här för föräldrar som hade svårt att bli det. \"SABG:are som fått barn\" Fast jag antar att de flesta av er faktiskt var ofrivilligt barnlösa rätt så länge innan ni äntligen fick barn så även om jag lyckades bli gravid med \"bara\" hormonsprutor så är jag i ungefär samma sits som er.
Så efter denna långa inledning till min fråga. Jag blir tokig på alla dessa \"vänta tills du blir mamma själv får du se\" Sagt av tjejer som levde ett liv på krogen fram tills de en dag helt oplanerat testade positivt.
Hur upplever ni det? Var det en total omställning och chock att bli förälder?
Jag kan ju inte veta någonting om hur just mitt barn kommer att bli och om det finns några eventuella handikapp. Däremot tror jag faktiskt att jag har rätt bra koll på hur mycket tid ett barn tar. Och jag vet verkligen vad jag längtar efter. Även om jag kanske inte kan känna den där omtalade kärleken ännu har jag ju läst väldigt mycket, och jag tror inte att jag kommer att bli förvånad över att jag tycker om barnet, något som många påstår att jag kommer att bli.
1
Får jag låna er? Jag saknar ett snack liknande det här för föräldrar som hade svårt att bli det. \"SABG:are som fått barn\" Fast jag antar att de flesta av er faktiskt var ofrivilligt barnlösa rätt så länge innan ni äntligen fick barn så även om jag lyckades bli gravid med \"bara\" hormonsprutor så är jag i ungefär samma sits som er.
Så efter denna långa inledning till min fråga. Jag blir tokig på alla dessa \"vänta tills du blir mamma själv får du se\" Sagt av tjejer som levde ett liv på krogen fram tills de en dag helt oplanerat testade positivt.
Hur upplever ni det? Var det en total omställning och chock att bli förälder?
Jag kan ju inte veta någonting om hur just mitt barn kommer att bli och om det finns några eventuella handikapp. Däremot tror jag faktiskt att jag har rätt bra koll på hur mycket tid ett barn tar. Och jag vet verkligen vad jag längtar efter. Även om jag kanske inte kan känna den där omtalade kärleken ännu har jag ju läst väldigt mycket, och jag tror inte att jag kommer att bli förvånad över att jag tycker om barnet, något som många påstår att jag kommer att bli.
kände inte någon himlastormande kärlek till bebisen i magen, förmodligen mycket pga att jag kämpat så länge för att bli med barn att jag inte riktigt trodde det var sant förrän bebisen låg där på magen och sjukhuspersonalen förtvivlat försökte övertyga mig om att det faktiskt var mitt barn och att jag blivit föräldrer, något som bara andra blev i min värld... *s*
Samma sak nu när jag väntar mitt andra barn. Självklart känner jag en enorm glädje över graviditeten osv, men inte någon himlastormande kärlek. Vågar nog inte det.
Jag trodde att jag hade ganska god koll på hur mycket tid ett barn tar, men tji fick jag... *s* Vad jag trodde var inte i närheten av vad det verkligen är. Men stor omställning och/eller chock? Nej det tycker jag inte att det var. På något konstigt sätt så var livet en dag två vuxna och en mage och nästa dag två vuxna och en bebis. Hur naturligt som helst.
Jag var liiite nervös innan hon kom över att vi gamlingar över trettio som levt ensamma tillsammans sedan 20-snåret helt plötsligt inte längre skulle kunna bestämma över våra egna liv, mattider, sovtider osv. Men det fungerade hur smidigt som helst och än idag när dottern är 18 månader så har vi inte en enda gång saknat vårt gamla liv.
Det finns alltför många som vill ge råd innan man blir gravid, när man är gravid och när barnet är fött. Och det enda som hjälper är att inte lyssna på något av de råd som ramlar över en, utan bara ta till sig de råd som man själv frågar efter.
Tro på dig själv. Sedan visar bebien vägen hur tydligt som helst och det är bara att följa med i början. (Lyssna inte på mina råd heller för den delen... *asg*)
Det bidde lite långt, ursäkta för detta.
Lycka till med det lilla livet i magen.
2
Jag kände inte någon himlastormande kärlek till bebisen i magen, förmodligen mycket pga att jag kämpat så länge för att bli med barn att jag inte riktigt trodde det var sant förrän bebisen låg där på magen och sjukhuspersonalen förtvivlat försökte övertyga mig om att det faktiskt var mitt barn och att jag blivit föräldrer, något som bara andra blev i min värld... *s*
Samma sak nu när jag väntar mitt andra barn. Självklart känner jag en enorm glädje över graviditeten osv, men inte någon himlastormande kärlek. Vågar nog inte det.
Jag trodde att jag hade ganska god koll på hur mycket tid ett barn tar, men tji fick jag... *s* Vad jag trodde var inte i närheten av vad det verkligen är. Men stor omställning och/eller chock? Nej det tycker jag inte att det var. På något konstigt sätt så var livet en dag två vuxna och en mage och nästa dag två vuxna och en bebis. Hur naturligt som helst.
Jag var liiite nervös innan hon kom över att vi gamlingar över trettio som levt ensamma tillsammans sedan 20-snåret helt plötsligt inte längre skulle kunna bestämma över våra egna liv, mattider, sovtider osv. Men det fungerade hur smidigt som helst och än idag när dottern är 18 månader så har vi inte en enda gång saknat vårt gamla liv.
Det finns alltför många som vill ge råd innan man blir gravid, när man är gravid och när barnet är fött. Och det enda som hjälper är att inte lyssna på något av de råd som ramlar över en, utan bara ta till sig de råd som man själv frågar efter.
Tro på dig själv. Sedan visar bebien vägen hur tydligt som helst och det är bara att följa med i början. (Lyssna inte på mina råd heller för den delen... *asg*)
Det bidde lite långt, ursäkta för detta.
Lycka till med det lilla livet i magen.
Nej, jag tyckte inte att omställningen rent praktiskt blev så stor. Men så levde vi inget liv i sus och dus på Stureplan innan heller. :-)
Jag trodde att vi skulle få sova mindre, bråka mer, gråta mer, ha mer sjukdomar än vi haft. Vi hade dock turen att få en nöjd, glad, frisk, tålmodig bebis som hänger med på det mesta.
Visst är den känslomässiga resan stor. Allt från att testa positivt till att ha en bebis som plötsligt fyrar av sitt första leende är en känslomässig bergochdalbana. Mycket pga hormoner men också för att en främmande människa flyttar in i ens liv och ens hjärta.
Det är bra att läsa mycket för då behöver man inte bli rädd eller förvirrad av allt nytt och konstigt. Men att verkligen förstå vad det innebär att få ett barn, det går nog inte om man inte varit med om det.
3
Hej och grattis! Nej, jag tyckte inte att omställningen rent praktiskt blev så stor. Men så levde vi inget liv i sus och dus på Stureplan innan heller. :-)
Jag trodde att vi skulle få sova mindre, bråka mer, gråta mer, ha mer sjukdomar än vi haft. Vi hade dock turen att få en nöjd, glad, frisk, tålmodig bebis som hänger med på det mesta.
Visst är den känslomässiga resan stor. Allt från att testa positivt till att ha en bebis som plötsligt fyrar av sitt första leende är en känslomässig bergochdalbana. Mycket pga hormoner men också för att en främmande människa flyttar in i ens liv och ens hjärta.
Det är bra att läsa mycket för då behöver man inte bli rädd eller förvirrad av allt nytt och konstigt. Men att verkligen förstå vad det innebär att få ett barn, det går nog inte om man inte varit med om det.
men *hur* det blir annorlunda skiljer sig nog från person till person.
Det är bara du som kommer att - i efterhand - veta hur du reagerar så vad andra säger och tycker är ju egentligen rätt oväsentligt. När jag var gravid var jag hysteriskt lycklig och när sonen väl kom tog det nog i vart fall ett dygn innan den riktigt himlastormande kärleken kom. Den tycker jag är den största skillnaden på livet före och efter. Jag har inte sovit en hel natt sedan en bit in på graviditeten men det är också något man konstigt nog vänjer sig vid. Att allt tar mycket längre tid fattade jag också i förväg men kanske inte riktigt i vilken utsträckning haha.
Kärleken var den största förändringen för mig, jag hade ingen aning om att jag kunde älska någon så mycket faktiskt och det är väl en kul förändring.
Lycka till och hoppas att du får en alltigenom fin och roligt graviditet!
4
Visst blev livet annorlunda men *hur* det blir annorlunda skiljer sig nog från person till person.
Det är bara du som kommer att - i efterhand - veta hur du reagerar så vad andra säger och tycker är ju egentligen rätt oväsentligt. När jag var gravid var jag hysteriskt lycklig och när sonen väl kom tog det nog i vart fall ett dygn innan den riktigt himlastormande kärleken kom. Den tycker jag är den största skillnaden på livet före och efter. Jag har inte sovit en hel natt sedan en bit in på graviditeten men det är också något man konstigt nog vänjer sig vid. Att allt tar mycket längre tid fattade jag också i förväg men kanske inte riktigt i vilken utsträckning haha.
Kärleken var den största förändringen för mig, jag hade ingen aning om att jag kunde älska någon så mycket faktiskt och det är väl en kul förändring.
Lycka till och hoppas att du får en alltigenom fin och roligt graviditet!
men en total omställning från livet som ständigt jobbande, kaffedrickande partypingla till fullblodsmamma. Men det liv jag levde innan levde jag ju för att jag inte hade några barn, sen ändrade jag gladeligen livsstil.
5
Ingen chock men en total omställning från livet som ständigt jobbande, kaffedrickande partypingla till fullblodsmamma. Men det liv jag levde innan levde jag ju för att jag inte hade några barn, sen ändrade jag gladeligen livsstil.
Vi fick två på en gång efter en relativt kort period att försöka bli med barn. Graviditeten blev komplicerad och barnen föddes för tidigt men ändå kändes det helt naturligt från första stund. Dom största förändringarna tycker jag är kärleken, dvs hur är det möjligt att älska sina barn så mycket? Det var något jag inte fattade innan dom kom. Sen tycker jag att man börjat leva väldigt mycket i nuet.
Vi var ganska gamla när vi fick barn och levde ett aktivt liv med jobb, vänner och storstadsliv men jag saknar det inte alls. Det är så himla kul med barn! Vad gjorde man egentligen med sitt liv innan?!
6
Kärleken! Vi fick två på en gång efter en relativt kort period att försöka bli med barn. Graviditeten blev komplicerad och barnen föddes för tidigt men ändå kändes det helt naturligt från första stund. Dom största förändringarna tycker jag är kärleken, dvs hur är det möjligt att älska sina barn så mycket? Det var något jag inte fattade innan dom kom. Sen tycker jag att man börjat leva väldigt mycket i nuet.
Vi var ganska gamla när vi fick barn och levde ett aktivt liv med jobb, vänner och storstadsliv men jag saknar det inte alls. Det är så himla kul med barn! Vad gjorde man egentligen med sitt liv innan?!
Vi hade väntat/längtat och planerat barn i 5 år innan Ella kom och under den tiden först grälat kring fertilitetsutredningen (jag insåg rätt snabbt att ngt inte funkade mellan oss 2 och ville att vi skulle söka hjälp men maken var betydligt räddare att gå in i den processen), sedan haft ett misslyckat IVF, ett missfall i vecka 18 med påföljande utredning kring orsaken för att sedan bli gravida med hon som skulle bli Ella. Under denna period grät jag många gånger och sa att \"när vi bara får barn kommer jag ALDRIG att klaga över någonting mera\". Att få barn var fantastiskt, förlossningen smärtsam men jag skulle aldrig vilja vara utan den otroliga upplevelsen och hoppas att få föda flera barn men oj oj, tiden efter... Jag tror att jag hade längtat så mycket efter barn att jag inte alls tänkt och förberett mej på att första tiden av dygnetrunt-amning, sömnlöshet, oro, hormonstormar utan sett mej själv fridfullt ammandes mitt lilla barn i rosenrött sken :-) Idag är Ella 1 1/2 år och jag tycker att det blir roligare och roligare att ha barn men första tiden med barn är tuff - tycker jag! När Ella var liten kände jag mej ofta som en dålig mamma för att jag klagade på att hon sov så dåligt (det gjorde hon verkligen men iallafall) och för att jag inte var så himlastormande lycklig som jag trott att jag skulle vara. Dessutom har jag fått äta upp en del saker som jag sa innan jag själv fick barn, t ex att barn sover bäst i spjälsäng (inte Ella, hon sover bäst i familjesäng och eftersom hon sovit så dåligt så är det där hon sover så att alla får sova så bra som möjligt) och att det är äckligt att amma barn över året (Ella ammas fortfarande vid 1 1/2). Så det är mina erfarenheter och med det sagt önskar jag dej lycka till! Och tillägger att jag aldrig ångrat att jag fått barn utan är otroligt glad att vara förälder till vår tjej! Kram
7
Jag blev chockad! långt Vi hade väntat/längtat och planerat barn i 5 år innan Ella kom och under den tiden först grälat kring fertilitetsutredningen (jag insåg rätt snabbt att ngt inte funkade mellan oss 2 och ville att vi skulle söka hjälp men maken var betydligt räddare att gå in i den processen), sedan haft ett misslyckat IVF, ett missfall i vecka 18 med påföljande utredning kring orsaken för att sedan bli gravida med hon som skulle bli Ella. Under denna period grät jag många gånger och sa att \"när vi bara får barn kommer jag ALDRIG att klaga över någonting mera\". Att få barn var fantastiskt, förlossningen smärtsam men jag skulle aldrig vilja vara utan den otroliga upplevelsen och hoppas att få föda flera barn men oj oj, tiden efter... Jag tror att jag hade längtat så mycket efter barn att jag inte alls tänkt och förberett mej på att första tiden av dygnetrunt-amning, sömnlöshet, oro, hormonstormar utan sett mej själv fridfullt ammandes mitt lilla barn i rosenrött sken :-) Idag är Ella 1 1/2 år och jag tycker att det blir roligare och roligare att ha barn men första tiden med barn är tuff - tycker jag! När Ella var liten kände jag mej ofta som en dålig mamma för att jag klagade på att hon sov så dåligt (det gjorde hon verkligen men iallafall) och för att jag inte var så himlastormande lycklig som jag trott att jag skulle vara. Dessutom har jag fått äta upp en del saker som jag sa innan jag själv fick barn, t ex att barn sover bäst i spjälsäng (inte Ella, hon sover bäst i familjesäng och eftersom hon sovit så dåligt så är det där hon sover så att alla får sova så bra som möjligt) och att det är äckligt att amma barn över året (Ella ammas fortfarande vid 1 1/2). Så det är mina erfarenheter och med det sagt önskar jag dej lycka till! Och tillägger att jag aldrig ångrat att jag fått barn utan är otroligt glad att vara förälder till vår tjej! Kram
Vi hade försökt länge, 5 år, men inte reflekterat över det (tur var väl det) och just nu startade vi eget i samband med att vi gjorde ett lyckat IVF-försök så ... på det hela taget så smyger sig barnet på men utan att vi saktar ner så mycket. Men jag älskar det är lilla Pyret i min mage som kickar runt, sträcker på sig och hickar halva dagarna. Det kändes otroligt när jag kom på det - för Pyret är ju inte fött ännu! Min man känner mer kärlek nu när han också kan känna Pyret från utsidan, innan var han mest förväntasfull över själva /förändringen/ som skulle ske!
Nu är vi inne i en period där vi försöker skaffa oss ett hum om hur jobbet ska skötas när jag är hemma, en anställd till, FK och AF ... men det ska nog gå vägen.
Vi har inte talat om hur svårt det var att få barn för oss, för några andra än de närmaste släkten och vännerna. Saker som \"ja du ser, nu var det din tur\" eftersom jag har två systrar som har både ett och två barn var, kändes malplacerade. Nu smilar jag bara lite och låter kommentaren passera. Samtidigt åker kommentarer som \"man vet aldrig när det händer\" av mig som vatten på en gås - de skulle bara veta! Vi spelar med - det är barnet som är fokus, inte hur länge eller svårt vi hade det innan. Skönt det - men det tog ett par månader att komma hit!
Lycka till med allt! Kram // Zasa
8
bf 22/1 men svarar ändå :-) *långt* Vi hade försökt länge, 5 år, men inte reflekterat över det (tur var väl det) och just nu startade vi eget i samband med att vi gjorde ett lyckat IVF-försök så ... på det hela taget så smyger sig barnet på men utan att vi saktar ner så mycket. Men jag älskar det är lilla Pyret i min mage som kickar runt, sträcker på sig och hickar halva dagarna. Det kändes otroligt när jag kom på det - för Pyret är ju inte fött ännu! Min man känner mer kärlek nu när han också kan känna Pyret från utsidan, innan var han mest förväntasfull över själva /förändringen/ som skulle ske!
Nu är vi inne i en period där vi försöker skaffa oss ett hum om hur jobbet ska skötas när jag är hemma, en anställd till, FK och AF ... men det ska nog gå vägen.
Vi har inte talat om hur svårt det var att få barn för oss, för några andra än de närmaste släkten och vännerna. Saker som \"ja du ser, nu var det din tur\" eftersom jag har två systrar som har både ett och två barn var, kändes malplacerade. Nu smilar jag bara lite och låter kommentaren passera. Samtidigt åker kommentarer som \"man vet aldrig när det händer\" av mig som vatten på en gås - de skulle bara veta! Vi spelar med - det är barnet som är fokus, inte hur länge eller svårt vi hade det innan. Skönt det - men det tog ett par månader att komma hit!
hade tänkt mig. Det som var största skillnaden var att det var så \"24-timmar\" - jag har aldrig tidigare haft en så stark identitet som den som mamma, den kan jag aldrig kliva ur, det kändes jobbigt i början - och omtumlande. Dessutom känns det fortfarande (mitt älsta barn är 7,5 år) svårt att föreställa sig att jag någon dag (förhoppningsvis) kommer att bli tonårsförälder, det tänkte jag aldrig på när jag var gravid. På bebisar ja - men oförskämda tonåringar - nej. Men idag tänker jag på det ibland trots att det är ganska lång tid kvar.
10
Jag tyckte det var ungefär som jag hade tänkt mig. Det som var största skillnaden var att det var så \"24-timmar\" - jag har aldrig tidigare haft en så stark identitet som den som mamma, den kan jag aldrig kliva ur, det kändes jobbigt i början - och omtumlande. Dessutom känns det fortfarande (mitt älsta barn är 7,5 år) svårt att föreställa sig att jag någon dag (förhoppningsvis) kommer att bli tonårsförälder, det tänkte jag aldrig på när jag var gravid. På bebisar ja - men oförskämda tonåringar - nej. Men idag tänker jag på det ibland trots att det är ganska lång tid kvar.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
