Klätter barn.

[chappe]

Sonen är nu 1år och klättrar upp på allt.Jag har försökt att plocka undan allt onödigt men soffan och köks möblerna kan jag knappast ta bort.
För några dagar sen lärde han sig hur man tar sig upp på köks bordet.Tyvär kan jag inte alltid ha ögonen på honom,tvilling syrran kryper ju på sitt håll.
Hur gör man???

[krickolino]

med vår Simon. Det är nog ingen större tröst att höra att det går över. Vad som fungerade för oss (ett litet tag) var att välta köksstolarna. Då kom han inte upp på bordet. Sedan lärde han sig det också...

[krickolino]

Om man vill kan man lära dem hur man kommer ner på bästa sätt - så de inte trillar och slår sig. I alla fall från soffan (som är lite jobbigare att välta;).

Simon är idag snart 2 år och klättrar inte alls lika mycket. Det gick över rätt så fort...

[m-dmed2]

han har alltid varit en klättare.en orädd sådan,
han har alltid varit högst upp på alla klätterställningar vi varit vid.men han gör ingenting som han inte klarar av.märker han att han är ute på hal is ber han om hjälp.så jag känner att för min del är det ok men det är nog värre för omgivningen då.

jag vet inte hur många kommentarer jag fått om det.
tom sådana som ska gå fram och hjälpa kevin fast han inte behöver det.

[Busmamma]

Min flicka som är 1 1/2 klättrar hela tiden och har gjort länge. Hon vet vad hon klarar av och inte. Om det blir ostadigt så säger hon oftast till eller tar sig ner väldigt försiktigt. Det är klart att det kan hända saker som hon inte förstår, som att saker kan välta, men jag har också ganska bra koll på vad hon klarar av. Det är som föregående inlägg att det är nog jobbigare för omgivningen att se henne klättra än för mig. Har blivit tillsagd flertalet gånger av både kända och okända människor att hjälpa henne. Jiiisus, jag säger inte till folk vad de ska göra med sina barn.

[m-dmed2]

jag vet ju själv vad min son klarar av och inte klarar av. det är precis som om man ska vara jämte dem hela tiden.

jag tar ofta med mig en bok och läser lite när vi är på en lkeplats. det är ju så skönt att barnen klarar sig själva.det verkar ju oxå vara fel tydligen.

[Busmamma]

Jag vill styra henne så lite som möjligt så det blir ofta kommentarer från omgivningen. Men jag har koll på henne fast jag inte står bakom. Man ser i ögonvrån, och hon är försiktig om än våghalsig. De gånger hon gör illa sig är när någon annan försöker ta tag i henne och hjälpa henne, då tappar hon såklart kontrollen.. För det händer nämligen ofta också att helt okända och kända börjar försöka stödja henne. Jag kan bli galen, och så klart känner jag ett styng av att jag är en dålig förälder fast jag vet att jag inte är det..

[m-dmed2]

genom att tex säga till kevin extra högt att ropa om du behöver hjälp annars så sitter jag här osv.
så att de ska förstå att jag gör detta på mitt sätt. samt att jag faktiskt säger ifrån om jag märker att någon annan vill ta över att det är mitt barn och jag gör på mitt sätt.och klarar han inte av det så ber han om hjälp.

visst är det folk som blir sura men det är faktiskt inte mitt problem utan deras

[Sofia*]

Båda mina barn har varit klättriga, storasyster lärde sig att klättra när hon var ca ett år, då hade jag två barn i samma ålder för jag hade ett fosterbarn. Det enda att göra var att lära henne klättra ner, \"fötterna först\" var ett mantra jag uttalade varje gång hon var uppe i något och så vände jag hennes fötter neråt. Ganska snart räckte det att jag sa \"fötterna först\" så vände hon själv och klättrade ner. Värre var det med lilasyster som lärde sig gå vis 8 månaders ålder och som klättrade ganska snart därefter, hon var för lite för att förstå några som helst instruktioner. Så is i magen var det enda. Jag la ner stolarna som gjorde att hon kunde komma upp på några högre höjder. Hon har ramlat en del, men hon fick hållas och det gör att hon i dag har en alldelles fantastisk kroppskiontroll. Hon är 5 år och klättrar fortfarnade på allt, men hon faller aldrig utan har full kontroll och fenomenala muskler.

[Venus]

och låter honom lära sig den hårda vägen... tyvärr...

Man KAN inte passa dem varje sekund så jag tror på att låta dem lära sig av sina misstag! Gör man det från början så tror jag det ordanr sig fint!

Båda mina har klättrat mycket och tidigt! Man hittar dem på köksbord, på diskbänken i bokhyllor, överallt! :)

[MsK]

Saken är den, att de brukar klara det alldeles utmärkt! Min tjej, nu 1,5 år, promenerar runt på köksbordet. Hon kryper/går upp och ner i trappan. Har aldrig haft trappgrind.

I trädgården har hon tagit sig upp i träd på egen hand - inte så högt som tur är.

Man får hålla ett öga åt ungarnas håll och kan man inte det så kan man stänga dörren.

[Humhum]

Min flicka på 13 månader är _överallt_! Jag försöker självklart ha koll på henne, men vi har en kille på tre år med så jag måste ju se till honom också. Hon flyger upp på köksbordet på tre sekunder. Nu har jag ställt alla stolar utmed väggarna i köket men hon drar bara fram dem till bordet och klättrar upp. Hon har varit uppe på diskbänken, vid knivlisten - så nu är alla knivar i lådorna. Hon har suttit på fönsterbräden, i handfatet, hon försöker klättra i bokhyllan... Hon är helt knölig i huvudet av alla bulor och jag känner mig som en urusel mamma, men vad ska man göra?Så fort jag sätter ner henne på golvet klättrar hon upp på något. Köksbord och högre ställen tar jag ju ner henne från men jag orkar inte längre lyfta ner henne när hon klättrar upp på en stol. Blä!!! Jag känner mig helt utröttad av detta, får inget gjort utan springer bara efter henne hela tiden. Och så ser hon så stolt och lycklig ut när hon klättrat riktigt högt, så man kan ju inte låta bli att le lite mitt i eländet!