Jag har haft en rätt tuff uppväxt, har en knarkande syrra, en supande farsa. (Har även en syster som är helt och hållet normal och underbar).
Jag har levt med detta i hela mitt liv, haft skitjular, slagits med påtända knarkare i tonåren för att freda vårt hem och min yngsta syster osv.
Jag har inte tänkt eller sörjt över det i alla fall de senaste tio åren, tyckte att jag kände mej klar med den biten.
Men så idag så snackade jag med en arbetskamrat om det och satte till min förvåning igång att böla...och sitter nu här med tårarna vällande hela tiden. Det vill lixom inte ge med sej...och jag skäms! För att jag gråter och tycker att jag är superfånig...
Vafan, jag har inte sörjt på tio år...men, det ligger väl en förklaring i att jag är så himla trött igen nu...jag borde kanske gå hem sen...
1
Fånigt, fånigt... Jag har haft en rätt tuff uppväxt, har en knarkande syrra, en supande farsa. (Har även en syster som är helt och hållet normal och underbar).
Jag har levt med detta i hela mitt liv, haft skitjular, slagits med påtända knarkare i tonåren för att freda vårt hem och min yngsta syster osv.
Jag har inte tänkt eller sörjt över det i alla fall de senaste tio åren, tyckte att jag kände mej klar med den biten.
Men så idag så snackade jag med en arbetskamrat om det och satte till min förvåning igång att böla...och sitter nu här med tårarna vällande hela tiden. Det vill lixom inte ge med sej...och jag skäms! För att jag gråter och tycker att jag är superfånig...
Vafan, jag har inte sörjt på tio år...men, det ligger väl en förklaring i att jag är så himla trött igen nu...jag borde kanske gå hem sen...
Min terapeut säger att jag inte får stänga in de där känslorna, får inte stänga av dem och så länge man gråter har man inte sörjt färdigt... Kan det vara så för dig också? Att du inte sörjt färdigt? Att du paketerat det snyggt och väl på ett ställe långt långt in?
Gå du hem, i lugn och ro med gott samvete och släpp fram sorgen och försök att inte känna dig fånig!
*tänker på dig*
2
Men duuu! Min terapeut säger att jag inte får stänga in de där känslorna, får inte stänga av dem och så länge man gråter har man inte sörjt färdigt... Kan det vara så för dig också? Att du inte sörjt färdigt? Att du paketerat det snyggt och väl på ett ställe långt långt in?
Gå du hem, i lugn och ro med gott samvete och släpp fram sorgen och försök att inte känna dig fånig!
sörjt färdigt, utan lagt in sorgen i en blylåda, förseglat med kryptonit och dragit på mej en stålmannendräkt...
Men dräkten rämnar i sömmarna, kryptoniten börjar förlora sin styrka och blylådan har förvandlats till glas, så känslorna lyser igenom.
De är ännu så länge trygga i sin låda, men speglingen av dem gör mej så lessen ibland.
Jag ska ta itu med det, den dagen jag har råd och styrka nog att krascha...om jag skulle göra det.
3
Nej, jag har ju inte... sörjt färdigt, utan lagt in sorgen i en blylåda, förseglat med kryptonit och dragit på mej en stålmannendräkt...
Men dräkten rämnar i sömmarna, kryptoniten börjar förlora sin styrka och blylådan har förvandlats till glas, så känslorna lyser igenom.
De är ännu så länge trygga i sin låda, men speglingen av dem gör mej så lessen ibland.
Jag ska ta itu med det, den dagen jag har råd och styrka nog att krascha...om jag skulle göra det.
att du ska ha råd och styrka att krascha? Tror du inte att det här påverkar dig i hur du mår idag? Kanske är det _en_ av många delar som dränerar dig på energi? *bara en fundering*
Jag tror att det är lätt att låta sorgen komma fram, jag har inte lärt mig det och jag skulle behöva ta itu med min sorg och allt vad den sen fört med sig...
4
Vågar du vänta på att du ska ha råd och styrka att krascha? Tror du inte att det här påverkar dig i hur du mår idag? Kanske är det _en_ av många delar som dränerar dig på energi? *bara en fundering*
Jag tror att det är lätt att låta sorgen komma fram, jag har inte lärt mig det och jag skulle behöva ta itu med min sorg och allt vad den sen fört med sig...
Inte är du fånig för att du fortfarande bearbetar din barndom! Det vore ju inte klokt. Naturligtvis är man sämre rustad om man gått igenom en massa. Så är det ju för mig också. Det finns mycket att gråta över, och vissa dagar har man fri tillgång till all den där sorgen. Andra dagar är dörren om den stängd.
Jag tycker du verkar fantastisk, och jag vill verkligen att du ska komma ihåg att sätta dig själv i första rummet, ALLTID!
5
Snälla Avataria! Inte är du fånig för att du fortfarande bearbetar din barndom! Det vore ju inte klokt. Naturligtvis är man sämre rustad om man gått igenom en massa. Så är det ju för mig också. Det finns mycket att gråta över, och vissa dagar har man fri tillgång till all den där sorgen. Andra dagar är dörren om den stängd.
Jag tycker du verkar fantastisk, och jag vill verkligen att du ska komma ihåg att sätta dig själv i första rummet, ALLTID!
Man är så himla dålig på att sätta sej själv i främsta rummet.
Och, jag tror att anledningen till att det kändes så pinligt var att jag blev så himla överraskad av mitt plötsliga känsloutbrott. Men, jag såg ju att min arbetskamrat blev lite tagen också, han förstod precis vad jag menade och verkligen såg mej och hur jag haft det - som få andra människor gjort.
Jag har tänkt att jag ska få gå i psykoterapi nån gång i framtiden när jag känner att tiden är mogen att ta tag i det hela - just nu är det fel tid, men den tiden kommer att komma.
Det kändes himla skönt när jag gick hos min kurator och fick ösa ur mej allt skit som hänt och verkligen fick respons av honom om att min familj är sjuk, alltid har varit det och alltid kommer att vara det - familjesystemet är sjukt och att jag klarat mej ur det som jag gjort, med kärlek, styrka, mod och kraft (som jag ändå vet att jag besitter i oändligt mått) är varken mer eller mindre helt och hållet min bedrift. Ingen mänska såg mej under min uppväxt har ag insett som vuxen.
Den jobbigaste insikten är att jag faktiskt vuxit upp i detta system och trott att alla haft det som jag. Jag har trott att min uppväxt var normal, men som vuxen har jag förstått hur jäkla sjuk den egentligen varit och att det är ett under att jag kommit undan med kropp och själ i behåll...
6
Tack! Man är så himla dålig på att sätta sej själv i främsta rummet.
Och, jag tror att anledningen till att det kändes så pinligt var att jag blev så himla överraskad av mitt plötsliga känsloutbrott. Men, jag såg ju att min arbetskamrat blev lite tagen också, han förstod precis vad jag menade och verkligen såg mej och hur jag haft det - som få andra människor gjort.
Jag har tänkt att jag ska få gå i psykoterapi nån gång i framtiden när jag känner att tiden är mogen att ta tag i det hela - just nu är det fel tid, men den tiden kommer att komma.
Det kändes himla skönt när jag gick hos min kurator och fick ösa ur mej allt skit som hänt och verkligen fick respons av honom om att min familj är sjuk, alltid har varit det och alltid kommer att vara det - familjesystemet är sjukt och att jag klarat mej ur det som jag gjort, med kärlek, styrka, mod och kraft (som jag ändå vet att jag besitter i oändligt mått) är varken mer eller mindre helt och hållet min bedrift. Ingen mänska såg mej under min uppväxt har ag insett som vuxen.
Den jobbigaste insikten är att jag faktiskt vuxit upp i detta system och trott att alla haft det som jag. Jag har trott att min uppväxt var normal, men som vuxen har jag förstått hur jäkla sjuk den egentligen varit och att det är ett under att jag kommit undan med kropp och själ i behåll...
så handlar det för mej mest om att ha råd rent känslomässigt, själsligt.
Just nu är känslor och energi på sparlåga...och tar jag slut på allt sånt jag har nu så dör jag väl...
7
Ja, vad gälleratt ha råd.... så handlar det för mej mest om att ha råd rent känslomässigt, själsligt.
Just nu är känslor och energi på sparlåga...och tar jag slut på allt sånt jag har nu så dör jag väl...
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
