Nu tänker jag skriva av mig igen,

[Becka + 3 barn]

hoppas det är okej, de som inte orkar läsa behöver ju inte. *ler lite*
Jo alltså (shit vad det här är jobbigt men jag vill vara ärlig mot mig själv nu) att som jag nångång förrut nämt här hade jag Anorexi då jag var 16-17 år och Bulemi efter det. Sedan har det kommit upp i skov med jämna mellanrum, ett onormalt ätmönster, månader då jag gått ner eller upp mycket, jojo-viktat o.sv.
Kanske för att jag aldrig fick någon professionell hjälp då jag var tonåring, eftersom jag inte var en sådan som blev 37kg. och inlagd på sjukhus.

Hur som helst, då jag nyss hade blivit opererad och nästan var i chock, då kunde jag helt enkelt inte äta, hade ingen som helst matlust, och det kasnke nog är helt normalt. Dessutom har jag ju haft mycket svårt med bajsandet efteråt, eftersom nerverna som sköter om den funktionen också är skadade. Så jag har på något sätt inte velat äta så mycket i mängd eftersom det varit så svårt att få ut det sedan...

Hela situationen har lett till att jag gick ner i vikt, och detta triggade någon gammal ingrodd längtan i mig, en sjuk sida som finns kvar hos de flesta Anorektiker. Det brukar sägas att om man blivit fri från alkohol-missbruk, sedan är en \"nykter alkoholist\", och så känns det om man haft allvarliga ätstörningar också, att man är en \"nykter anorektiker\" men alltid måste leva med det bak i hjärnan.

Hela situationen med operationen, och min svåra rehabilitering efteråt och att jag varit så rörelsehindrad och i ett behov av andras hjälp och inte ens kunde sätta på mina strumpor själv och hade svårt med kroppsfunktionerna - det har helt klart lett till att jag först fick svårt attt äta, hade dålig matlust. Och i somras ville jag medvetet inte äta, för att \"staffa\" mig, för att få bli mager en gång till igen, sådana sjuka tankar.

Och nu har jag tyvärr haft perioder igen då jag ätit för mycket och kräkts medvetet vilket jag inte gjort på...minst 7 år. Och jag känner att jag inte alls har kontroll över detta. Mitt ätmönster är helt urspårat, jag skulle vilja få hjälp av en professionell dietist.

Har försökt få hjälp, för att jag inte vill att flickorna skall växa upp med någon dålig mammaförebild och ta efter mitt beteende! Och för min egen skull också förstås. Men problemet är att jag ännu har ett helt normalt BMI - 20,1...

http://www.markazits.com/diet/bmi.php

...så det verkar inte finnas någon som kan hjälpa mig, jag är inte underviktig och psykologen jag varit i kontakt med säger bara meningar som \"du skall tänka att kroppen liksom är en maskin som behöver bränsle för att fungera...\" och sådant som jag ju också vet. Herregud, jag är en vuxen människa, det där vet jag ju, men mitt problem med mat och ätande sitter djupare är så, än logiskt tänkade, att \"min kropp behöver bränsle\". Det är inte på den nivån.

Jag var mamma-mullig strax före opeartionen. Nu väger jag ca. 28kg. mindre än då. Jag tappar hår, har dåliga nagelband och allt sådant som tyder på vitamin- och näringsbrist. Men jag fattar inte vad jag skall göra för att faktiskt få hjälp, varför måste man bli 37kg. innan man blir tagen på allvar, jag har problem och är utspårad NU.

Jaja, nu har jag skrivit av mig om detta också, hoppas ni inte tar illa vid er. Behöver på ngt sätt vara ärlig nu. Och på ett vis ser jag nog utifrån sett också att det inte alls är konstigt att mitt latenta ätstörnings-beteende ploppat fram igen.

[bibbi_]

Jag har inga råd och ingen erfarenhet av ditt problem, men jag ville bara säga att jag har läst och hoppas att du hittar hjälp och stöd nånstans snart!

Du är på gränsen till underviktig med 20 i BMI...det verkar ju väldigt dumt om man ska behöva bli jättedålig för att få hjälp.
28 kilo mindre - det är ju en jättestor minskning!

Inga råd som sagt - men varma kramar kommer här!
Ta hand om dig!

[lili m c + bf 7/4]

Förlåt att jag trampar på här - jag satt bara och slöklickade utan tanke på vilket snack det var och så råkade jag få upp ditt inlägg...

Jag är väl lite i din situation men ändå inte. Jag har en ätstörning bakom mig (opreciserad) men som gick ut på att jag svalt mig själv medvetet - bara lät bli att äta. Jag fick hjälp via vuxenpsyk - enheten för ätstörning som finns här och deltog i sjukgymnastik, matgrupper, gruppterapi och samtal. Detta var i 25-årsåldern och efter två år klarade jag mig bra utan hjälp. Men jag har samme rfarenhet som du: det är så lätt att trilla dit igen. När jag blir sjuk eller t ex är gravid och kräks mycket så slutar jag äta. Jag kan bara inte förmå mig till att äta.

Har du provat vända dig till vuxenpsyk och be om hjälp? Jag var underviktig då jag fick hjälp, inte våldsamt men ändå. Men jag minns att det i gruppterapin var många som inte var underviktiga som fick hjälp pga av ätstörning. Beteendet är ju lika destruktiv oavsett vikt.

All behandling jag fick var väl inte till så stor hjälp och jag tyckte mest att min psykolog var tramsig, men som helhet tyckte jag att det hjälpte mig. Här och var fick jag små nycklar och ord som tillslut fick mig att ta mig ut ur beteendet. En långsam och nätt och jämt märkbar förändring....

Ring och gråt - visa att du verkligen är desperat efter hjälp. Tvinga dem att ta dig på allvar.

Hoppas att du hittar en lösning.

[lili *på besök skall det]

[Åsa m Klara]

vet jag många tjejer som fått hjälp genom vårdcentral/husläkare.
Då har de fått samtalshjälp som verkligen fungerat, kan du inte försöka börja i den ändan?
Många som jobbar med ätstörningstjejer/killar är även duktiga på själva maten med.
Just vad man ska äta är det lättaste tror jag, det som är svårt att ta sig igenom är det psykiska.

Hoppas du orkar söka vidare, det finns hjälp att få för den envise! Tyvärr måste man nog ligga på för det är inte högprioriterat...
Kram!!

[Becka + 3 barn]

försökt med både Vårdcentralpsykologen och min Husläkare, och njää det verkar inte som nån av dom ALLS fattar mitt problem. Speciellt läkaren (som visserligen är helt trevlig i sig) pratar bara om 16-åriga flickor som har höga krav på sig själva och kommer från en smårik familj och bla bla bla. Inte en enda gång har han tagit min puls eller frågat om min vikt eller nåntnig ALLS fastän jag träffat honom flera gånger. \"- Ja om det blir någon förändring på den rent fysiska/kroppsliga sidan så måste vi ju återkomma\" säger han.
Och HUR kan han veta om det blir någon förändring då han inte har några blodprovs-svar, inte tagit mitt blodtryck, ingenting!? Så tyvärr, den vägen fungerade det inte.
Varmt tack för att du orkade läsa, orkade svara och för kraman! :)

[Becka + 3 barn]

via Vuxenpsyk (tror det är detsamma som Mentalvårdsbyrån här), fått en remiss dit. Det tog 1½ månad innan jag fick min första tid dit, och fick då träffa en PSykiater 1 timme. Sedan fick jag en till tid till honom efter 1½ igen. Den är nu sista januari. Det känns som att \"wow vilken hjälp man får därifrån då...wow så taget på allvar man blir...\"

Det verkar inte finnas några grupper eller sånt här. Jag sa åt honom att jag skulle vilja få hjälp av en Dietist, med matdagbok, näringslära o.sv. men ännu har det inte nappat. Det har nyss öppnat en Ätstörningsklinik i vår stad, men man måste få remiss dit och ändå kostar det skjortan att gå :(
Det känns så sjukt att nu då jag verkligen vill FÅ hjälp så blir man inte tagen på allvar. \"Beteendet är ju lika destruktiv oavsett vikt\" skrev du - och det är DET jag skulle vilja att dom förstod!
Tack för ditt svar, och sköt om dig du med!

[Becka + 3 barn]

och för att du orkade läsa och svara, det värmde!
Läs gärna mina svar till lili & Åsa här nedan om du orkar, så förstår du kanske eventuellt liiite mera.
Kram tillbaks!

[sarah,maxen03 o bäbis v37]

fs

[- Lillan -]

överlag är ju så svårt att \"bota\". Min bästa kompis lever \"i andra ändan\" av matmissbruket, dvs hon är ordentligt överviktig och har väldigt svårt för att ha en naturlig relation till mat. I omgångar har hon varit nere på BMI under 25 och varit ruskigt stolt, men numera klarar hon inte av det. Det hon säger om att vara matmissbrukare i relation till att vara missbrukare av något annat (sprit, droger...) är ju att när man upphör med de andra missbruken, så är det ju vanligast att man HELT slutar bruka det man var beroende av, men när det gäller mat så måste du ju lära dig att bruka maten utan att missbruka den... Man skakar på huvudet åt alkoholister som tror att de kan dricka LITE, men kräver av matmissbrukare att de ska klara samma sak!

Hoppas att du kan få hjälp - det är ett stort steg att skriva här och vara ärlig och jag är stolt över att vara del i en så bra ankomstgrupp att vi kan få sådana här förtroenden! Kram!