Psykolog?

[Min dotters mor]

Just nu är jag så arg och ledsen på min dotters skola att jag behöver skriva av mig lite

När hon gick i ettan så påtalade jag min oro över hennes problem med att skriva/läsa. Jag var då ändå väl medveten om att alla barn utvecklas i olika takt men jag kände ändå inne i mitt hjärta att något inte riktigt stod rätt till, ni vet det där som bara föräldrar kan känna.

Sent på hösten i tvåan så fick hon äntligen stödundervisning men på våren så fick specialläraren andra uppgifter och dotterns stödtimmar försvann.

I höstas innan terminstart till tredje klass så kallade vi till möte och krävde att hon skulle få tillbaka specialundervisningen vilket hon fick.

Nu har lärargruppen haft terminsutvärdering och idag fick jag ett mail som är orsaken till att jag är arg och ledsen. Specialläraren undrar om vi vill skicka dottern till en psykolog för att:

\"kunna gå att få veta om det finns något bakom xxx motstånd till att läsa och skriva när det blir för höga krav. Det kan bottna i någon sorts svårighet.\"

Jag reagerar över den okänslighet läraren har när personen väljer att skicka ett mail istället för att be om ett samtal. Mailet var mkt kort och ställer oss med massor av frågor. Varför psykolog och inte en utredning av speciallärare/logoped för att utesluta dyslexi?

Dottern är en glad och väl fungerande 10-åring. Hemma skriver hon små brev till oss och sina vänner. Hon skriver sångtexter på datorn osv osv. Så jag förstår inte vad de menar med motstånd.

Vi, barnets mamma och pappa vet tex att hennes pappa har problem med att skriva även om han inte har en diagnos, dotterns farbror har diagnosen dyslexi. Vad jag förstår efter att ikväll ha läst på Svenska Dyslexiföreningens sida så går handikappet i arv. Jag har också läst på vårdguiden och jag känner igen merparten av de \"symptom\" som de anger som tecken på dyslexi.

Nu vill jag bara höra skolans förklaring till deras handlande och rådande.

[Cattis]

saker. När min son gick i tvåan kunde han fortfarande inte läsa. Jag pratade med skolan att jag ville att han skulle få extrahjälp för att jag misstänkte att han hade dyslexi.

Min pappa har det också. Har läst att det är ärftligt. Jag ville också att han skulle genomgå ett dyslexitest som skolan kan ordna. Skolan vägrade. De hänvisade att Rickard skulle till en psykolog. Jag blev skogstokig då jag visste vad det var för fel.

Tvåan tog slut och trean började, då gick jag privat och gjorde ett dyslexitest. Med facit i hand stormade jag in skogstokig till skolan visade pappret och gav dem en riktig utskällning. De har faktiskt fördröjt all hjälp han kunde fått tidigare.

Nu blev det fart på skolan. Han fick gå till specialläraren på skolan 3 ggr / vecka. Det är ont om platser där men jag tror att den som tjatar får hjälp först.
Från skolan fick vi också hem ett dyslexiprogram till datorn som han skulle träna på varje dag. Även högläsning i 15 min. varje dag vare dig det är lov eller inte.

Viktigt är att se vad de läser, många har väldigt bra fantsi och hittar på så att man tror att de läser. Vi har kämpat med läsning året runt från 3:an till 6:an. Även i hela högstadiet har jag fått läsa högt ibland i läroböcker, vi turas om läser varsin sida. Men det har blivit mycket tårar, det vill jag lova.

Skolan har verkligen berömt mig för att slita som jag har gjort. De har också sagt det till sonen. Han skulle inte ha kommit så långt om jag inte hade kämpat med honom. Men all möda har varit värt det.

Jag säger bara kämpa de inte upp.