Skrivet: 2006-02-01, 23:45
#1
Tycker du själv....
....att du lever i en jämställd relation? Beskriv gärna!
....att du lever i en jämställd relation? Beskriv gärna!
så det har aldrig varit något mål heller.
I vår familj har var och en alltid gjort det den varit bäst på... eller kanske gillat mest?
Farfar har alltid vabbat (farmor har ett arbete där det är svårare), han sköter bilar, dammsuger och diskar. Farmor sköter datorn (;-)), räkningar, lagar mat, handlar och tvättar. Farfar stryker och plockar in i skåp och lådor. Nattat och burit barn har vi alltid hjälpts åt med... det har krävts eftersom vi stundtals haft många barn i huset.
Jag är hemma med barnen
Han jobbar och försörjer oss (jag tar inte ut nån fp)
Jag sköter ekonomin
Han tar hand om disk och dammsugning
Jag kör och tar hand om bilen
osv
Ja, vi gör det vi kan och vill.
Kan ju säga att fast vi delat upp det så att han jobbar och jag är hemma har även han en väldigt bra relation med barnen. Han jobbar skift så han är hemma rätt mycket, antingen är han hemma till kl. två eller så kommer han hem kl. två, eller så jobbar han natt och är hemma hela dagen.
När han är hemma har han det mesta ansvaret för Olivia.
(hon är väldigt pappig nu)
Jag tycker att vi är väldigt jämställda. Vi trivs ju båda två och gör det vi vill göra och ingen \"står över\" den andra på något sätt.
Jag blev väldigt irriterad på en som ansåg att om mannen tjänar pengarna så är han i \"överläge\"! Vad är det för skitsnack??
Vi gör båda ett \"jobb\", skillnaden är att hans arbetsgivare ger honom betalt i pengar!
Han tjänar pengarna åt OSS och vi är totalt likvärdiga!
Under de åtta år vi varit tillsammans har jag ibland tjänat dubbelt så mycket som honom så om man räknar på det sättet så har det nog jämnat ut sig! ;)
Jag och min man har en väldigt jämställd relation, men självklart är vi liksom alla andra påverkade av våra respektive könsroller.
Vi är jämställda såtillvida att vi båda har långa utbildningar och bra jobb. Jag har en högre examen och tjänar mer, men ingen av oss är lågavlönad. Vi delade lika på föräldraledigheten med Viggo och framförallt började vi med att vara hemma två månader tillsammans. Med nästa barn får vi se om det kan bli lika länge i början, men det lutar år det och sedan ska vi försöka dela så lika vi kan igen.
När det gäller ansvar för Viggo nu så är det väldigt jämnt fördelat. Vi hämtar och lämnar varannan gång och möjligtvis tar min man lite mer eftersom han hämtar tre dagar per vecka och jag två. Å andra sidan har han mer flexibla arbetstider än jag och större möjligheter att jobba hemifrån. Vi delar lika på VAB-dagar och nattar varannan kväll. Den som inte nattar får diska undan i köket.
Den som hämtar på dagis lagar middag så att den som jobbar sent kan jobba så länge som möjligt. Städning är ofta ett gemensamt projekt liksom tvätt.
Det som skiljer oss är framförallt att vi har olika intresse för olika saker. Min man gillar datorer och nätverk och är den som ser till att alla sådana saker fungerar hemma. Vi ska dessutom köpa ny bil nu vilket jag är helt ointresserad av så Anders har fått åka och provköra. Jag handlar sgs alla kläder till Viggo eftersom jag gillar det, medan Anders är svag för att köpa leksaker.
När det gäller fritidsintressen så delar vi en del och har en del egna. Dessutom har vi en överenskommelse om att vi båda får vara borta en kväll i veckan var på egna äventyr. Ibland blir det mer om det finns anledning, men då måste man fråga om lov...
Det var väl lite i korta drag om hur vi har det.
Mvh,
Susanne
Jag tyckte att vi levde i en mycket jämställd relation! Innan Celia var det inget att diskutera, då hade man ju hur mycket tid att ägna sig åt sig själv, sitt jobb, sina intressen. Och vi delade helt klart lika på ”hushållssysslorna”.
Sen under föräldraledigheten, då förvånade faktiskt S mig med sin otroligt sympatiska inställning. Han sa, ”Ditt jobb är att ta hand om Celia. Bara för att du är hemma hela dagarna innebär det inte att du ska städa och fixa hemma för det, det gör vi på helgerna tillsammans som vanligt”. Och så blev det. Han hade dessutom ett mycket flexibelt jobb, så han var hemma tidigare eftermiddagar och sådär, så vi fick mycket tid tillsammans.
Sen började jag arbeta, och det var hans tur att vara föräldraledig. Då jag fick ett lite mer krävande jobb var jag tvungen att vara borta längre dagar än vad han hade varit. Och han tog självmant på sig mer och mer ansvar för hemmet. Skötte då i princip all tvätt, mycket av städningen, nästan all mathandling och större delen av matlagningen. MEN. När jag kom hem var det som att Celia var helt mitt ansvar. Han gick och satte sig vid datorn efter middagen och satt där typ tills Celia var nattad. Och då var jag så trött efter 9 timmars arbetsdag (10 med resor) och sen tre timmars barntid så att jag nästan alltid gick och la mig.
Och lite så har det fortsatt. Oavsett vem som hämtar på dagis, när jag väl är hemma så tar jag hand om Celia (Nu är det ju mest att leka med henne, titta på Bompa och sådär, hon gillar inte att göra saker själv. Men det gör ju ändå att man inte kan göra något ”eget”.) Jag måste liksom BE honom att ta hand om henne om jag vill se något TV-program, kolla mailen, sjungöva etc. Mycket av detta kommer för att hon automatiskt väljer att vara med mig, S måste liksom anstränga sig för att locka henne att leka med honom istället. Och det gör han mer och mer sällan, eftersom han tycker att det är jobbigt att hon inte väljer honom någon gång..
Det här gör ju att mina vakna timmar i princip består av jobbtid/Celiatid och väldigt lite Tessietid. Dvs. även väldigt lite tid att göra hemmasysslor. Ska jag göra det, och Celia inte vill vara med mig (vilket hon vill allt oftare, och då är det ju jättekul och jättemysigt!), så måste jag liksom BE om hjälp. Och det gillar inte jag..
S får varje dag åtminstone 2-3 timmar där han kan pyssla med egna saker. Visserligen går mycket av den tiden åt till hemmasysslor, men ändå.
Men som sagt, det glider lite… Han tycker att han gör mer och mer hemma, men det är ju för att jag (och inte han) är med Celia, var han mer med Celia skulle jag kunna göra mer hemma. Men helt plötsligt är inte Celiatid lika högt värderat som att göra sin del av sysslorna, typ.
Vem gör vad?
Städning: Båda, mest han
Tvätt: mest S, jag stryker men det är bara mina kläder som stryks
Klädvård och inköp: Jag
Bil: Han
Ekonomi: Jag
Mat: Delat, men jag gör matlistorna och inköpslistorna, han storhandlar oftast
Renoveringar: Han, jag tycker och tänker, han utför
är ni ju inte mer jämställda än någon annan? De flesta delar ju på de uppgifter som finns? Och har sedan traditionella intressen (du- barnkläder, han - teknik)? Jag har ju propagerat för att jämställdhet handlar om att värdera alla intressen och arbetsuppgifter lika och har dom mothugg fått att jämställdhet är minsann att göra SAMMA saker. Då skulle du i så fall i jämställdhetens namn intressera dig för tradtionellt manliga intressen för att bana väg för dina kvinnliga efterföljare? Och din man, på motsvarande vis, intressera sig för ett mer \"kvinnligt\" intresse som barnkläder? Och detta kanske inte för er egen skull, utan för att bereda väg för andra att göra samma sak?
om att JAG tycker att det är jämställt att dela på saker - traditionellt eller otraditionellt - om det är ömsesidig respekt och uppfattning. Dock verkar det vara så att man ENBART är jämställd om man delar på ALLA sysslor och intressen. Med det menar jag att ni skulle fixa bilen varannan gång, jobba lika mycket, diska varannan gång, tvätta varannan gång och att all UPPDELNING av sysslorna är av ondo eftersom den andra då utesluts från den sysslan och alltså hamnar på efterkälken = ojämställt.
Detta är inte min definition, utan den definition som jag tyckt mig utläsa här? Har jag uppfattat saken rätt?
så är det inte så svårt att dra slutsatsen att den som tjänar pengarna i familjen också har makt. Många kvinnor har genom tiderna tjänt sig tvingade att vara kvar i relationer för att de inte haft en egen inkomst. Pension är ju en annan sak som många glömmer bort.
Även om det inte stämmer i er familj att pengar är makt så stämmer det generellt väldigt väl.
måste man kalla sin relation jämställd om den inte är det? Man kan ju vara lycklig ändå.
Det går inte att glida på betydelsen av ett begrepp hur mycket som helst för att man gärna vill kalla sig jämställd. Jag menar inte att min uppfattning om att man i ett jämställt förhållande delar på de flesta uppgifterna är helt korrekt, men däremot så går det ju inte att glida på definitionen hur mycket som helst. Om man lever i ett väldigt traditionellt förhållande där kvinnan är den omvårdande parten och mannen är familjeförsörjare så är det ju inte ett jämställt förhållande hur mycket man än respekterar varandra.
det hon skrev om utbildning, jobb, föräldraledighet, VAB och föräldraansvar?
Båda är egna företagare, men mannen är ensam frilansfotograf.
Därför har han inte tagit ut några föräldradagar, men däremot gör hans jobbtider att han spenderar mycket tid med barnen. Han har kontoret hemma och hämtar t ex på dagis medan jag lämnar.
Hushållsarbetet delar vi på. Jag städar, han tvättar och stryker. Maten lagar vi ungeför varannan dag.
Rämningarna delar vi på 50/50.
Förr hade jag en förmåga att ta på mig allt ansvar själv och släppte inte in mannen.
Tillslut höll vårt förhållande på att dö och vi sökte hjälp.
Nu har vi jobbat mycket med oss själva och vårt förhålalnde och har det jättebra!
Ang. föräldradagarna så kommer ha ta ut dem på t ex sommarllov osv....
Jag tycker det är svårt att praktisera jämställdhet faktiskt. Jag tycker ju inte att det är så enkelt som att det bara handlar om att respektera varandra som likvärdig individer (där har vi inga problem alls) utan även om arbetsfördelning och fördelningen av sysslorna som sådana.
Men vi jobbar aktivt på att ha ett jämställt förhållande där bådas yrkesarbete värderas lika (trots att han tjänar ungefär dubbelt så mycket som jag), där vi delar och hjälps åt med sysslorna (jag byter tex däck på min egen bil, men det har jag iofs gjort långt innan vi träffades också) så att barnen ser att både män och kvinnor städar, tvättar, lagar mat, tapetserar, målar lister etc etc.
Nu har vi inga gemensamma barn och det i sig gör ju faktiskt att vi blir väldigt jämställda föräldrar. Han har huvudansvaret för sina barn och jag för min dotter. Självklart hjälps vi åt även där, men det blir naturligt att han är den med starkast anknytning till sina barn och jag den med starkast anknytning till min dotter. Vi har alla barnen på halvtid.
Vi faller ganska lätt in i ett mönster att jag är den som plockar och plockar och ser alla såna där små saker som att kylen måste rensans, köksluckorna torkas av, etc etc och han droppar saker där han går och står och inte ser röran. Visst kan man hänföra det till olika personligheter om man vill, men jag är rätt säker på att det har väldigt mycket med kön och tradition att göra. Han har en mamma som fortfarande gärna vill plocka undan efter honom och sköta om det praktiska i hans hem (nu har hon ju fått backa eftersom vi flyttat ihop, men när han bodde själv var hon som en liten husfru hos honom emellanåt) och det har ju helt klart satt sina spår. Likaså har han beskrivit att hans förra relation inte var jämställd på samma sätt som vår är - så visst sitter sånt i även nu.
Ja, det är svårt. Jag ska inte påstå att vi har en helt jämställd relation, men vi jobbar helt klart på den hela tiden. Det som är väldigt tydligt är i alla fall att vi är partners i vår relation och att vi tar ett gemensamt ansvar för att hemlivet ska fungera bra. Det är skönt.
...det är i alla fall inte min definition av jämställdhet. Att man delar exakt lika på exakt ALLA sysslor med millimeterrättvisa, typ diskar exakt samma antal minuter per vecka eller vad det nu kan tänkas vara :-)
I privata relationer handlar jämställdhet för mig om att man delar lika på både makten och ansvaret och att man inte fördelar sysslorna på basis av könet.
Jag har skrivit hur jag definierar jämställdhet i ett samhällsperspektiv (vilket jag tror är en förutsättning för jämställdhet i det privata) lite längre ner, rubriken på det inlägget är \"Klipper in mitt tidigare svar...\"
Jag undrar om det är mina svar om att det är viktigt att man faktiskt inte bara gör de könstraditionella sysslorna utan delar på det mesta som tolkas som att man måste dela på varenda syssla och diska varannan gång. Det är inte så jag menar, men det verkar vara svårt att få fram. Jag är ute efter en balans, där båda parterna klarar av att sköta det mesta i hushållet och där man också utför det mesta av sysslorna emellanåt. En viktig aspekt är också att inte en person är arbetsledare i hemmet utan att båda faktiskt kan se vad som behöver göras. Saker ska kunna utföras även om mamma är bortrest i två veckor eller om pappa är sjuk.
här med. Om jag är hemma är barnen mitt ansvar och det gäller all min lediga tid. Vet inte hur det blev så, men det är väldigt svårt att komma ur.
som för så många andra levde vi mer jämställt innan vi fick barn... Jag hade ett ganska krävande jobb och är reumatiker och min man gjorde det mesta hemma. När jag var föräldraledig och min man blev sjuk hamnade ansvaret på mig och sen har det varit problem att hitta balansen - delvis p g a min mans sjukdomsvinst tror jag...
Jag har hamnat i en situation som gör att nja inte kan man säga att vi är jämställda just om man tittar på vad var och en gör hemma och vem som tjänar pengar.
Jag är arbetslös, innan dess var jag student. Vi lever och levde under studenttiden huvudsakligen på min mans lön. Jag kan inte direkt tycka att han har makten för det men det kanske är så?
Jag är hemma hela dagarna. Det skulle vara skitfånigt om jag sparade hälften av allt tills han kom hem. Däremot på helgerna så delar vi på vad som finns att göra. Jag brukar visserligen försöka få undan så mycket som möjligt på veckorna så vi slipper ägna hela helgen åt städning och tvätt och att vi kan umgås istället. Han tar ansvar för barnen, men tyvärr så blir det nog så att barnen oftast vänder sig till mig. Sonen ammade jag till bara för någon månad sen och han vill fortfarade endast bli nattad av mig.
Vi delade lika på föräldrarledigheten och när jag pluggade så vabbade faktiskt han mer pga att vi båda ville att jag skulle bli klar med studierna så fort som möjligt.
Ibland känns det som vi är jättejämställda och i meningen att båda är lika viktiga är det väl sant. Men vi har trillat i en massa fällor som att jag ändå har något sorts huvudansvar för driften av familjen (kontakt med dagis och BVC, fixa tvätttider, komma ihåg födelsedagar etc).
Inte så jämställd som jag skulle önska. Framför allt är jag lite rädd att jag kommer att mer och mer ta/få det mesta barn- och hem-ansvaret om jag är föräldraledig mycket längre än min man.
Men jag har lite svårt att ändra på det. Min man kan tänka sig att vara hemma, men han tror att han kommer att jobba lika mycket som han gör nu även om han t ex går ner i arbetstid, och då är det ju ingen vits? Och han funderar på att byta jobb till ett som verkar jättekul - det blir kanske mycket jobb (övertid) då också, fast samtidigt unnar jag ju honom att ha ett roligt jobb.
Själv ser jag mer mönstret, att småbarnspappor jobbar mest av alla. Är det verkligen bara en lustig slump att det råkar vara så i vår familj också?
Och samtidigt trivs jag (oftast) bra hemma, och tror att barnen mår bra av det också.
Jag tycker jämställdhet i privatlivet är jättesvårt!
Att båda ska vara lika mycket värda är kanske lättast (i teorin iallafall). Men hur kommer det sig då att en massa tjejer (de flesta som skriver här verkar det som) står där med huvudansvar för saker som de du nämner, dagis, BVC, tvätttider, födelsedagar,...? Jag tror inte det är en slump, men att ändra på det är inte det lättast.
och definierar inte jämstäldhet på ett sätt som gör att man kan säga att ett förhållande är jämställt pga av fördelningen hemma. Det beror på attityderna.
Tycker fortfarande Kattis har gett den bästa definitionen jag hittintills har läst på vad jämställdhet är. I den definitionen är jämställdhet en samhällsfråga, inte en individfråga. Alltså är det svårt för individer och familjer att vara jämställda.
Men som individ och familj kan vi kämpa för att öka jämställdheten genom våra handlingar.
Men om vi via våra handlingar sementerar rådande könsordning (om än bara för att vi gör fria val) är vi inte jämställda. Sen kan vi ändå vara väldigt lyckliga, men jag vill inte kalla det jämställt.
Och nu till svaret på min fråga. Ja och nej. Jag tror att vi åtminstone är lite bättre än våra föräldrar. Men jag tror vi har långt kvar.
Visst, vi delar lika på föräldrarledighet och har relativt fria val av vad vi gör hemma. Vi delar också lika (nästan i alla fall) på försörjningen och därmed har vi ungefär lika mycket makt.
Däremot kan jag märka att det är mycket självklarare om han vill ha dispans hemmifrån för det är mycket på jobbet eller det öppnar sig en möjlighet för honom. Att jag skulle få samma sak är inte lika självklart. Ändå har vi lika hög (och lång) utbildning, och jag har gjort mer karriär och tjänar mer.
Skillnaden beror på två saker i mina ögon:
* Omgivningens stöd, det är självklart att han ska få satsa. Uttrycks aldrig som ett stöd mot mig, men att känna vind i ryggen gör det alltid lättare. Den vinden känner inte jag. Varken omgivningen eller maken ger den.
* Det andra är att min man inte tror att det finns något sånt som heter könsordning, att det skulle vara lättare för honom, än för mig. Det innebär inte att han inte vill att jag ska få min chans i yrkeslivet (ni skulle se hur irriterad han blir om jag behandlas illa) men han förstår inte att vi har olika förutsättningar. Att han i samma situation inte bemöts på samma sätt.
Detta har lett till att vi ger våra barn en bild av att detta är ok. Att mamma måste klara både jobb och familj, men pappa kan lämna över till mamma när det behövs. Barnen lär sig att mamma är alltid vårdande, men pappa kan låta bli att vara vårdande. Då är det inte jämnställt oavsett hur lika vi delar på sysslorna för det mesta.
Men jag tror att vi kommit längre. Min mamma och pappa gjorde karriär. Mamma fick fixa båda delarna även om pappa kunde hjälpa till ibland. Ni må tro att VD-kollegorna höjde på ögonbrynen när pappa tog hand om oss hela helger för att mamma behövde jobba ikapp. Eller att han kunde laga mat, damsuga etc.
I vår generation lyfter ingen på ögonbrynen åt att min man gör lika del av de totala husshållssyllorna. Men inte är vi jämställda förrän vi har samma förutsättning att välja. Vi har bara kommit en bit på vägen.
Riktigt rädd inför framtiden blir jag när jag hör barnen (7 och 10 år) tala om tjej och killlekar. De vet bomsäkert att tjejer gillar vissa saker och lekar, killar andra. Vissa individer kan gå över gränsen, men då gör killen en tjejsak, och tjejen en killsak.
Vi kan inte avsvära oss allt men mycket beror också på omgivningen, helheten, strukturen i samhället. Men om inget görs kommer detta forma våra saker. Genom leken lär sig barnen inför livet. Det är tjejers sak att vårda och bry sig om utseendet, killars sak att kriga (kämpa för sin rätt till saker) och idrotta (återigen kämpa för sin possition). Hur fan ska de kunna få lika villkor i samhället. Jag vet hur det känns att få höra att jag är okvinnlig för att jag gillar att debatera, driva projekt, och vara duktig i naturvetenskapliga ämnen. Det är inte kvnilligt. Det vill jag morgondagens tjejer ska slippa.
