Hur trotsar de?

[emeli]

Alltså era augustibarn? Axel är en kastare. När han blir förbannad (vilket är ganska ofta) så tar han närmsta bästa sak och kastar det så långt han kan. Det kan vara allt från sin käraste ägodel till en tallrik. Jag vet inte hur vi ska råda bot på detta. Visst ser vi tecknena på att han kommer att bli arg och försöker snabbt få undan sakerna som kan komma att flyga.

Idag blev det lite jobbigt när det var Elsa som var närmast och han skulle kasta iväg henne. Inte helt lyckat för någon.

Vi har testat en massa olika saker från att ta saken han kastar ifrån honom (om det är en leksak), prata med honom, time out - fungerar MYCKET dåligt på min son, ignorera... allt. Det kanske bara är att vänta ut det hela. Men han har ett sånt himla humör. Han är lätt att lugna men han blir så arg och så fort. Några kramar och pussar senare så är han jätteglad igen.

Emeli

[Tanja+Ninja&CeLinn]

Om hon leker och saker och ting inte går som hon vill gnäller hon och kastar/bankar saken i golvet. För hon ber absolut inte om hjälp självmant :(

Men om vi skulle \"bråka\" (när hon inte gör som jag vill)är hon en \"vägrare\" Hon vägrar samarbeta om att tex få på sig kläder eller att gå själv. Och är det så att jag \"tvingar\" henne, För kläderna ska ju på. Och gå KAn hon gör själv. Ja då får hon utbrott. Skriker, gapar och fläktar med armar och ben. Så kan hon hålla på allt mellan 10min till 2timmar. Är vi hemma så försöker jag faktiskt låta henne vara. Hon får ha sitt utbrott, jag kollar bara att hon inte gör illa sig själv eller nån annan. Men är vi ute eller på centrum så försöker jag bära henne eller det blir mera att jag drar henne därifrån för att komma dit vi ska. För då har jag inte 2tim att sitta och vänta ut stormen.

Under själva utbrottet är det ingen ide att ens försöka prata med henne. Utan det får man ta efteråt.

Hon får ibland såna utbrott att jag faktiskt tror att hon é nått sånt där \"bokstavsbarn\". Men min mamma har sagt att jag va värre när jag va barn. Jag kastade inte bara saker utan gjorde även illa mig själv. Så hon tvingades hålla i mig. Efter nån timme somnade jag oh sen va allt som vanligt när jag vaknade. Och det växte jag ifrån när jag blev runt 3-4år. Så vi får väl se om Ninja blir värre eller om hon växer ifrån det här. Annars funderar jag starkt på att söka hjälp för hennes utbrott. För att veta hur jag ska handskas med henne.

Så några direkta råd har jag tyvärr inte. Försöker själv vara så lugn som möjligt. Och beroende på vart vi är så låter jag henne få ur sig sin ilska.

Hoppas vi får en liten paus innan 3års trotsen kommer :)

Kramisar!

[-Tessie-]

Celia visar ju tydligt sin vilja, men är ju väldigt verbal och använder oftast språket mest. Skönt! Men ändå lite jobbigt.. Många diskussioner blir det, och ibland kommer hon ju på så lysande argument att man bara inte KAN låta bli att hålla med. ;)

Men allvarligt talat så var vi det ganska lugnt och skönt. Celia har ju en stark och tydlig vilja, och visar den absolut. Ofta får hon dock som hon vill, när det liksom inte skadar. Men när vi då väl säger till, höjer rösten eller verkligen menar allvar, då lyssnar hon faktiskt. Dock kan det ske under en del tårar.. Det är som att hon är så ovan vid att vi höjer rösten, att hon liksom nästan blir störd av just det. Snyftande kan hon säga \"mamma blij ajg, mamma inte bli ajg på mig..\". Och hur bra känner man sig då.

Men som sagt, oftast funkar det bra, om man bara preparerar och förbereder. Men Celia diskuterar och argumenterar mycket, och har också lätt till tårarna. Någon gång har det hänt att hon kastat iväg nåt som hon blivit arg på, några gånger gör hon sig till gelé när man ska klä på henne hos mormor när hon inte vill åka hem. Typ.

Kram!

[-Louise-]

sticker iväg. Får han inte som han vill eller om vi ska göra något (typ borsta tänderna m.m.) så springer han iväg och försöker gömma sig. Spelar ingen roll hur länge vi avvaktar eller vad vi säger. Envis är vad han är ;o)

Samma sak om jag blir arg och säger till honom på skarpen när han gör något som är farligt. Då springer han iväg. Oftast upp till sitt rum. Jag brukar gå efter honom för att prata/förklara för honom varför jag blev arg. Efter en stund kommer han ner igen och fortsätter med vad han nu gjorde.

[-miapia-]

Ärligt talat - han kan skrika hur länge som helst om han inte får som han vill - och sparkas gör han också om man kommer för nära. P brukar säga att han beter sig som en aktivist som blivit tagen av polisen - han kan konsten att liksom glida mellan händerna när man försöker bära honom och lugna i de lägena. Vi försöker att vara pedagogiska och lugna, men det är sannerligen inte så lätt alla gånger. Han är så envis och han har temperament à la mamsen, den killen... ;) Det är väl bara att hoppas på att dottern har temperament à la papsen...

[Karolina.]

Alla de ovanstående! Isak kastar saker, skriker och springer i väg, slår och sparkar mig, bankar i skåp och väggar.... Men för det mesta upplever jag att det handlar mest om frustration, snarare än rent trots. Han klarar inte av att hantera att han inte får som han vill och då måste känslorna ut på något sätt. (Som igår när det inte var makaroner och köttbullar till middag - vilken härdsmälta!)

Bara en gång av tio, ungefär, är det ren provokation. Då handlar det oftast om att han slår oss eller kastar något som han vet stör oss extra mycket (t.ex. tallriken med mat, en telefon, en klocka). Då är han oftast inte lika upprörd som när utbrotten kommer utan kollar noga in vår reaktion.

Vi hanterar det genom att vara lugna och låta utbrottet ha sin gång. Vi hindrar honom fysiskt från att skada sig själv och oss, och alltför värdefulla prylar. Utbrottet går snabbt över (minuter). Men dagar när man själv inte kan hålla lugnet, då kan det eskalera till oanade nivåer....