Tacksam för tips och råd

[Orolig och ledsen]

Tack ni som svarat på mitt inlägg! det är så skönt bara att höra att det finns någon som är i liknande situation. de flesta av mina vänner har småbarn eller inga alls. Kanske borde jag gå och pratat med ngn själv också, det skulle kännas skönt. Det är nog bra att psykologen/terapeuten håler hårt på att inte yppa vad som sägs i terapin, fast jag kan tänka mig att man som mamma vill veta. Man måste nog inse att de börjar bli stora och har sitt eget liv också. Tufft. Jag har kollat mkt på internet senaste tiden ang depressioner bland ungdomar. Det är så tungt att läsa överallt om självmordstankar och återfall. Jag vill läsa om ngn som blivit glad igen och det gått bra för! Det känns tungt med alla negativa historier. Svårt att ta in allt på en gång. tack än en gång till er som svarat. kanske kan vi höras igen? Kram från en orolig och ledsen mamma

[ann_e]

Jag och min dotters pappa (som bor på annan ort sedan vi separerade när min dotter var liten) gick faktiskt till en terapeut efter det här hänt. Jag kände att jag hade så många frågor och mådde dåligt av det och det kändes riktigt skönt att få prata av sig och få stöd och råd. Han sade att jag kan ringa honom precis när som helst, även om jag bara har frågor över telefonen.
Jag tror att i en sådan här situation så handlar det ju inte bara om individen i kris utan hela familjen hamnar i kris och tar man inte hand om sig själv så orkar man inte hjälpa sina barn och sig själv.
Jag vet att min dotter inte är helt botad och återställd än, men hennes psykolog sade till mig att a och o är att få hjälp snabbt och som sagt se till att de kommer till en bra psykolog/terapeut för annars är det ju tämligen meningslöst det hela. Hon uttryckte just kritik mot BUP och deras metoder att hela tiden involvera föräldrarna och berätta allt barnet sagt, vilket gör att barnen känner att de blivit utlämnade och svikna av psykologen.

Man får försöka ha gott hopp, kämpa på och inte glömma att försöka ta all hjälp man kan få från olika håll och kanter.
Jag märker att jag får hantera min dotter annorlunda nu än innan. Jag ställer samma krav (utom när det var som värst, för då fick hon bara vara ett tag) men jag är mer medveten om hur jag hanterar henne och humor är ett underbart medel när man tampas med deprimerade tonåringar :-))

Ge inte upp!!!