Jag har mycket svårt att acceptera att min tonåring är arrogant, otacksamm mm men jag ser ju omkring mig att andra inte reagerar lika mycket.
Jag försöker ta det med humor, men ibland går det bara inte...
Varför får sura 40-åriga tanter tonårstjejer att dras med? Jag skulle ha klarat det mycket bättre vid 30 - pigg och stark..
1
hur mycket \"attityd\" är ok? Jag har mycket svårt att acceptera att min tonåring är arrogant, otacksamm mm men jag ser ju omkring mig att andra inte reagerar lika mycket.
Jag försöker ta det med humor, men ibland går det bara inte...
Varför får sura 40-åriga tanter tonårstjejer att dras med? Jag skulle ha klarat det mycket bättre vid 30 - pigg och stark..
Du borde skaffat 1a barnet vid 14 - 15 så där *skojar*
Själv fräser jag ifrån när jag tycker det känns för mkt, dvs när JAG tycker gränsen är passerad och då blir det en _lång_ föreläsning om hur man behandlar andra.
De gillar inte de här långrandiga föreläsningarna av nån anledning så attityderna ÄR ganska ok numera.
2
Ditt eget fel! Du borde skaffat 1a barnet vid 14 - 15 så där *skojar*
Själv fräser jag ifrån när jag tycker det känns för mkt, dvs när JAG tycker gränsen är passerad och då blir det en _lång_ föreläsning om hur man behandlar andra.
De gillar inte de här långrandiga föreläsningarna av nån anledning så attityderna ÄR ganska ok numera.
men min är selektiv döv så det kan vara riskabelt som strategi.
När jag blir riktigt arg tar jag till dataförbud, det är det enda som skrämmer henne..
3
smart - tråka ut dem... men min är selektiv döv så det kan vara riskabelt som strategi.
När jag blir riktigt arg tar jag till dataförbud, det är det enda som skrämmer henne..
stänga av men det går inte. Då hämtar jag luft, funderar och kommer igen med ny anfalls stragegi igen och igen och igen till det har gått in. DÅ ber jag dem upprepa. Ja jag är hemsk *skäms inte ett dugg*
4
DE försöker :-) stänga av men det går inte. Då hämtar jag luft, funderar och kommer igen med ny anfalls stragegi igen och igen och igen till det har gått in. DÅ ber jag dem upprepa. Ja jag är hemsk *skäms inte ett dugg*
minst 5 gånger om dagen...2 för´pubertala tjejer och en 15årig kille...
Jag förstår dig...jag tolererar INTE uppkäftighet eller onödig surhet från deras sida.
5
Jag går i taket minst 5 gånger om dagen...2 för´pubertala tjejer och en 15årig kille...
Jag förstår dig...jag tolererar INTE uppkäftighet eller onödig surhet från deras sida.
mycket tydligt och behöver inte ta i så mycket nu. Det räcker ofta att jag lägger lite tyngd i rösten och säjer \"nu räcker det\". Behövs sällan utan vi har ett klimat med mycket skratt och pratar bra om det mesta. Är inte nån \"regelkärring\", man kan markera gränser ändå.
6
Har alltid markerat gränser mycket tydligt och behöver inte ta i så mycket nu. Det räcker ofta att jag lägger lite tyngd i rösten och säjer \"nu räcker det\". Behövs sällan utan vi har ett klimat med mycket skratt och pratar bra om det mesta. Är inte nån \"regelkärring\", man kan markera gränser ändå.
Men sur, det är jag iallafall.. Då och då. Eller ganska ofta.
Som igår, då jag först upptäckte det trasiga glaset på golvet i 18-åringens rum (= framkallande av fara för andra, särskilt 4-årig lillebror) och sen av en ren händelse upptäckte att altandörren stod vidöppen vid 23-snåret, samme 18-åring hade då gått ut... Tio grader kallt. Vem som helst kan gå in. Say no more.
Jag ryter om respekt, respekt för andras känslor, egendom, person. Tror att det på en del plan börjar sjunka in hos 18-åringen, men den snart 16-åriga dottern har låååångt kvar.
Tröstar mej med att det är vetenskapligt bevisat att den del av hjärnan som utvecklas sist är den som styr just dessa bitar.
Och minns, med fasa och skam, mina egna tonår. Inte för att jag svor och var verbalt påhoppig (det är inte mina tonåringar heller, för den delen), men just den här totala självcentreringen, det där \"men det är väl ingat att tjafsa om\" som jag _vet_ kommer att komma när jag tar upp altandörren, t ex....
Konsekvenstänkandet är visst också en sen utveckling!
Den trasiga skivan raspar dock vidare: respekt! Jag kräver respekt!
Och det tycker jag att man får göra, även om man bara är mamma....
7
Inte riktigt 40 än Men sur, det är jag iallafall.. Då och då. Eller ganska ofta.
Som igår, då jag först upptäckte det trasiga glaset på golvet i 18-åringens rum (= framkallande av fara för andra, särskilt 4-årig lillebror) och sen av en ren händelse upptäckte att altandörren stod vidöppen vid 23-snåret, samme 18-åring hade då gått ut... Tio grader kallt. Vem som helst kan gå in. Say no more.
Jag ryter om respekt, respekt för andras känslor, egendom, person. Tror att det på en del plan börjar sjunka in hos 18-åringen, men den snart 16-åriga dottern har låååångt kvar.
Tröstar mej med att det är vetenskapligt bevisat att den del av hjärnan som utvecklas sist är den som styr just dessa bitar.
Och minns, med fasa och skam, mina egna tonår. Inte för att jag svor och var verbalt påhoppig (det är inte mina tonåringar heller, för den delen), men just den här totala självcentreringen, det där \"men det är väl ingat att tjafsa om\" som jag _vet_ kommer att komma när jag tar upp altandörren, t ex....
Konsekvenstänkandet är visst också en sen utveckling!
Den trasiga skivan raspar dock vidare: respekt! Jag kräver respekt!
Och det tycker jag att man får göra, även om man bara är mamma....
Jag har mer attitydsproblem med den yngre dottern, och jag måste sätta hårda gränser och förklara hur man får bete sig mot andra och vad man ska låta bli.
Min toleransnivå när det gäller attityd är extremt låg, men så har jag högre tolerans när det gäller annat istället. Men för mig hör attityd ihop med värderingar av andra, och det är viktigt för mig att ha en sund människosyn helt enkelt.
Sedan om jag vore 15 år yngre, så inte sjutton hade jag tålt en sämre attityd bättre, snarare tvärtom. Jag var själv otroligt explosiv som yngre, vilket jag är motsatsen till idag. Idag tar jag saker och ting mycket lättare än tidigare.
8
Arrogans accepterar jag inte alls Jag har mer attitydsproblem med den yngre dottern, och jag måste sätta hårda gränser och förklara hur man får bete sig mot andra och vad man ska låta bli.
Min toleransnivå när det gäller attityd är extremt låg, men så har jag högre tolerans när det gäller annat istället. Men för mig hör attityd ihop med värderingar av andra, och det är viktigt för mig att ha en sund människosyn helt enkelt.
Sedan om jag vore 15 år yngre, så inte sjutton hade jag tålt en sämre attityd bättre, snarare tvärtom. Jag var själv otroligt explosiv som yngre, vilket jag är motsatsen till idag. Idag tar jag saker och ting mycket lättare än tidigare.
men NÄr hon är sur, arrogant och typig blir jag rosenrasande. Jag får andas lugnt och markera att det inte är ok. Men OJ vad vi kan ryka ihop ibland. Efteråt gråter vi och kramas...
9
oftast är hon ju inte så dum men NÄr hon är sur, arrogant och typig blir jag rosenrasande. Jag får andas lugnt och markera att det inte är ok. Men OJ vad vi kan ryka ihop ibland. Efteråt gråter vi och kramas...
sälånge de inte kör med sula ord, som subba, kärring eller dylikt. Det skulle jag aldrig acceptera.
Har inte några direkta attitydproblem här hemma.
10
Attityd är ok sälånge de inte kör med sula ord, som subba, kärring eller dylikt. Det skulle jag aldrig acceptera.
Har inte några direkta attitydproblem här hemma.
har jag. För mig handlar det om hyfs och respekt. Ska jag respektera min dotter fordrar jag respekt tillbaka. Sedan är jag förstås kräkfärdig av utmattning eftersom min dotter vädrar den arroganta attityden varje dag. Men det får konsekvenser (inte träffa kompisar, inte får vara vid datorn). Suck. Sisyfosgöra.
11
Nolltolerans har jag. För mig handlar det om hyfs och respekt. Ska jag respektera min dotter fordrar jag respekt tillbaka. Sedan är jag förstås kräkfärdig av utmattning eftersom min dotter vädrar den arroganta attityden varje dag. Men det får konsekvenser (inte träffa kompisar, inte får vara vid datorn). Suck. Sisyfosgöra.
har jag. Det är slitsamt, jag är kräkfärdig, men jag rspekterar min dotter och fordrar rewspekt tillbaka. Jag vägrar att bli skymfligt bemött utan sanktioner.
Har redan svarat en gång men jag tror inte det kom med, så om det här är repris så får du medhåll två gånger :-)
12
Nolltolerans har jag. Det är slitsamt, jag är kräkfärdig, men jag rspekterar min dotter och fordrar rewspekt tillbaka. Jag vägrar att bli skymfligt bemött utan sanktioner.
Har redan svarat en gång men jag tror inte det kom med, så om det här är repris så får du medhåll två gånger :-)
Det är inte så ofta min tonåring är varken arrogant, otacksam eller otrevlig, men det händer. Ibland blir jag ilsken, ibland inte. Egentligen tycker jag inte att det är hela världen om de slänger ur sig lite fula ord och har attityd. Hade barnet haft det ofta hade jag nog ändrat åsikt och funderat på varför tonen är så hård, men som läget är nu kan jag gilla läget.
Hörde på radio för något år sedan om en tjej i kanske 20-års åldern som berättade om sin mamma. Mamman hade dött i cancer och tjejen pratade till och om sin mamma, en oerhört kärleksfull monolog.
En sak som fastnade var att tjejen berättade att hon älskade sin mamma så mycket och trots att tjejen i tonåren hade burit sig illa åt och sagt fula saker till sin mamma, så blev hon inte arg.
Tjejen pratade vidare medan hon grät, och sade något i stil med att mamman visste att det inte var personligt utan bara något som tjejen behövde få ur sig och så blev det mamma som fick det, hon som hon älskade mest i hela världen. Hon tackade sin mamma för att hon alltid funnits där och inte var en mamma som skällde och uppfostrade hela tiden.....
Jag minns inte exakt vad tjejen sade, men jag tolkade det som ovan och när jag hörde det så tänkte jag att jag inte ska vara på min dotter så fort det är något och tala om för henne vad som är rätt och fel. Hon VET vad som är rätt och fel och hon VET att det är fel med en viss attityd och ord, hon behöver inte ha en mamma som talar om det för henne så fort hon ballar ur. Jag tror att det är ganska jobbigt att mamma påpekar ens uppträdande.
13
Försöker tillåta attityd. Det är inte så ofta min tonåring är varken arrogant, otacksam eller otrevlig, men det händer. Ibland blir jag ilsken, ibland inte. Egentligen tycker jag inte att det är hela världen om de slänger ur sig lite fula ord och har attityd. Hade barnet haft det ofta hade jag nog ändrat åsikt och funderat på varför tonen är så hård, men som läget är nu kan jag gilla läget.
Hörde på radio för något år sedan om en tjej i kanske 20-års åldern som berättade om sin mamma. Mamman hade dött i cancer och tjejen pratade till och om sin mamma, en oerhört kärleksfull monolog.
En sak som fastnade var att tjejen berättade att hon älskade sin mamma så mycket och trots att tjejen i tonåren hade burit sig illa åt och sagt fula saker till sin mamma, så blev hon inte arg.
Tjejen pratade vidare medan hon grät, och sade något i stil med att mamman visste att det inte var personligt utan bara något som tjejen behövde få ur sig och så blev det mamma som fick det, hon som hon älskade mest i hela världen. Hon tackade sin mamma för att hon alltid funnits där och inte var en mamma som skällde och uppfostrade hela tiden.....
Jag minns inte exakt vad tjejen sade, men jag tolkade det som ovan och när jag hörde det så tänkte jag att jag inte ska vara på min dotter så fort det är något och tala om för henne vad som är rätt och fel. Hon VET vad som är rätt och fel och hon VET att det är fel med en viss attityd och ord, hon behöver inte ha en mamma som talar om det för henne så fort hon ballar ur. Jag tror att det är ganska jobbigt att mamma påpekar ens uppträdande.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
