ena stunden är jag glad för det känns som jag landat i ett beslut att vi verkligen ska adoptera. Ena stunden känner jag rädsla över att barnet kanske kommer hata oss och syskonen, ha värsta tonårsupproret, använda droger, ta livet av sig...Jag försöker verkligen läsa mycket om adoptioner men ibland känns det som allt det dåliga blir det stora och lyckan över att få adoptera ett barn förringas. Hur kan man någonsin veta att man tar rätt beslut. Känns så oerhört svårt att inte bli orolig över allt som \"kan\" hända.
1
Vad vi grubblar... ena stunden är jag glad för det känns som jag landat i ett beslut att vi verkligen ska adoptera. Ena stunden känner jag rädsla över att barnet kanske kommer hata oss och syskonen, ha värsta tonårsupproret, använda droger, ta livet av sig...Jag försöker verkligen läsa mycket om adoptioner men ibland känns det som allt det dåliga blir det stora och lyckan över att få adoptera ett barn förringas. Hur kan man någonsin veta att man tar rätt beslut. Känns så oerhört svårt att inte bli orolig över allt som \"kan\" hända.
För tillfället ligger vi lite lågt i våra adoptionsplaner, men de finns i bakgrunden och vi tror att vi har bestämt oss för att vi vill adoptera senare. Men visst finns alla de där funderingarna. Det är ju förstås bättre förspänt för ett barn som aldrig behövt se några hemskheter, aldrig behövt uppleva några separationer och där mamman under graviditeten levt ett exemplariskt liv. Men för de allra flesta adopterade går det väldigt bra, de blir vanliga människor med vanliga människors problem och glädjeämnen.
Om ni inte har gått en adoptionskurs ännu kan jag varmt rekommendera det, för på den kursen får man chans att prata med andra om just de här frågorna, och man får även tips på hur man ska tackla problemen om de skulle komma.
2
Känner igen mig! För tillfället ligger vi lite lågt i våra adoptionsplaner, men de finns i bakgrunden och vi tror att vi har bestämt oss för att vi vill adoptera senare. Men visst finns alla de där funderingarna. Det är ju förstås bättre förspänt för ett barn som aldrig behövt se några hemskheter, aldrig behövt uppleva några separationer och där mamman under graviditeten levt ett exemplariskt liv. Men för de allra flesta adopterade går det väldigt bra, de blir vanliga människor med vanliga människors problem och glädjeämnen.
Om ni inte har gått en adoptionskurs ännu kan jag varmt rekommendera det, för på den kursen får man chans att prata med andra om just de här frågorna, och man får även tips på hur man ska tackla problemen om de skulle komma.
Även ett biologiskt barn kan komma att hata familjen, ha värsta tonårsupproret, använda droger och ta livet av sig... Risken procentuellt sett större bland adopterade barn/tonåringar/vuxna men då ska man inte glömma bort att de alla har upplevt en stor tragedi i början av sina liv. De har mist det viktigaste som finns för barn: sina föräldrar. Det kan man aldrig göra ogjort. Det görs inte heller ogjort bara för att barnet _inte_ adopteras. Så vad är alternativet?
Om barnet inte kan adopteras inom landet varken officiellt eller inofficiellt (som inom storfamiljer etc) så är alternativet att leva sin barndom på barnhem eller på gatan. När barnet sedan blivit vuxen så väntar oftast i bästa fall ett lågavlönat jobb. I bästa fall. Det är svårt att få samma status och chans i livet som \"alla andra\" som fd. barnhemsbarn. Kan det någonsin vara bättre än en bra, egen familj med massor av kärlek och en lovande framtid, även om det inbegriper att byta land? Jag tror inte det. Jag kan inte någonstans se hur det skulle kunna vara bättre.
3
Det kan man aldrig veta Även ett biologiskt barn kan komma att hata familjen, ha värsta tonårsupproret, använda droger och ta livet av sig... Risken procentuellt sett större bland adopterade barn/tonåringar/vuxna men då ska man inte glömma bort att de alla har upplevt en stor tragedi i början av sina liv. De har mist det viktigaste som finns för barn: sina föräldrar. Det kan man aldrig göra ogjort. Det görs inte heller ogjort bara för att barnet _inte_ adopteras. Så vad är alternativet?
Om barnet inte kan adopteras inom landet varken officiellt eller inofficiellt (som inom storfamiljer etc) så är alternativet att leva sin barndom på barnhem eller på gatan. När barnet sedan blivit vuxen så väntar oftast i bästa fall ett lågavlönat jobb. I bästa fall. Det är svårt att få samma status och chans i livet som \"alla andra\" som fd. barnhemsbarn. Kan det någonsin vara bättre än en bra, egen familj med massor av kärlek och en lovande framtid, även om det inbegriper att byta land? Jag tror inte det. Jag kan inte någonstans se hur det skulle kunna vara bättre.
\"då ska man inte glömma bort att de alla har upplevt en stor tragedi i början av sina liv. De har mist det viktigaste som finns för barn: sina föräldrar.\"
Jag insåg att den här formuleringen kanske kunde vara lite missvisande... Man kan läsa det som att jag inte ser mig som förälder till mitt eget barn, och så är det förstås inte! Däremot _har_ han mist sina föräldrar i början av sitt liv, innan vi var hans föräldrar. Sina första föräldrar, de biologiska föräldrarna. Det kan ingen någonsin göra ogjort.
4
Tillägg Jag skrev:
\"då ska man inte glömma bort att de alla har upplevt en stor tragedi i början av sina liv. De har mist det viktigaste som finns för barn: sina föräldrar.\"
Jag insåg att den här formuleringen kanske kunde vara lite missvisande... Man kan läsa det som att jag inte ser mig som förälder till mitt eget barn, och så är det förstås inte! Däremot _har_ han mist sina föräldrar i början av sitt liv, innan vi var hans föräldrar. Sina första föräldrar, de biologiska föräldrarna. Det kan ingen någonsin göra ogjort.
och gå en föräldrautbildning så kommer mycket attge sig. Ni får kunskap och tillfälle att diskutera med andra i samma situation. Man måste inte ha bestämt sig för att gå kursen!
5
anmäl Er till kommunen och gå en föräldrautbildning så kommer mycket attge sig. Ni får kunskap och tillfälle att diskutera med andra i samma situation. Man måste inte ha bestämt sig för att gå kursen!
Bara ni visar barnet att ni älskar det och prata öppet om att barnet är adopterat och försök och ge de svar som går att ge, då tror jag att ni kommer att lyckas med eran adoption.
Man vet aldrig om man tagit rätt beslut inte ens om man får ett eget barn, man vet ju aldrig hur ens bio barn blir när det växer upp.
Man får bara hoppas att man lyckas med uppfostran och ge mycket kärlek och ändå regler och inte göra någo
n skillnad på ens Bio barn och ens adoptiv barn.
Lycka till!!!!
6
Så behöver ni inte tänka.... Bara ni visar barnet att ni älskar det och prata öppet om att barnet är adopterat och försök och ge de svar som går att ge, då tror jag att ni kommer att lyckas med eran adoption.
Man vet aldrig om man tagit rätt beslut inte ens om man får ett eget barn, man vet ju aldrig hur ens bio barn blir när det växer upp.
Man får bara hoppas att man lyckas med uppfostran och ge mycket kärlek och ändå regler och inte göra någo
n skillnad på ens Bio barn och ens adoptiv barn.
Jag håller med dig i det du skriver att även det biologiska barnet oxå kan må fruktansvärt dåligt under sin uppväxt.
Sen är det ju faktist så att många adoptivbarn faktist kommer till fam. där det kanske inte finns så mycket kärlek, man har blivit både fysisk och psykisk
misshandlad. Vad det beror på vet kan man ju aldrig veta.
Sedan finns det dom barn som växt upp i familjer med mycket kärlek!!!!
Jag har inte sagt att någon här inne verkar vara hemska familjer, jag tycker ni verkar vara välidgt fina människor som engagerar er i era adoptivbarn el kommande adoptivbarn.
Men jag har många vänner som är adopterade och vi är många som varit i samma situation.
Åkt över halva jordklotet, kommit till en fam. Slitits upp från det som vi var vana vid, även om det handlade om att leva i misär.
Kommit till familjer där man kanske till och börja med verkligen blivit älskade av, men sedan när vi blivit äldre fått höra hur tacksam vi skulle vara om inte dom adopterat oss, utan dem hade vi bott i en kartong och tiggt och bott på gatan med avhuggen arm.
Visst , vilket skulle kunnat vara så, men att tala på det sättet till adoptivbarn som fått ge upp så mycket i sitt unga liv, det är det värsta man kan vara med om.
Det är inte säkert att man kommer till en fam får mycket kärlek, framtiden kanske inte alls ser lovade kanske får man jobba lite mer med sitt adoptivbarn än om man har ett bio barn.
7
Det är väl sant... Jag håller med dig i det du skriver att även det biologiska barnet oxå kan må fruktansvärt dåligt under sin uppväxt.
Sen är det ju faktist så att många adoptivbarn faktist kommer till fam. där det kanske inte finns så mycket kärlek, man har blivit både fysisk och psykisk
misshandlad. Vad det beror på vet kan man ju aldrig veta.
Sedan finns det dom barn som växt upp i familjer med mycket kärlek!!!!
Jag har inte sagt att någon här inne verkar vara hemska familjer, jag tycker ni verkar vara välidgt fina människor som engagerar er i era adoptivbarn el kommande adoptivbarn.
Men jag har många vänner som är adopterade och vi är många som varit i samma situation.
Åkt över halva jordklotet, kommit till en fam. Slitits upp från det som vi var vana vid, även om det handlade om att leva i misär.
Kommit till familjer där man kanske till och börja med verkligen blivit älskade av, men sedan när vi blivit äldre fått höra hur tacksam vi skulle vara om inte dom adopterat oss, utan dem hade vi bott i en kartong och tiggt och bott på gatan med avhuggen arm.
Visst , vilket skulle kunnat vara så, men att tala på det sättet till adoptivbarn som fått ge upp så mycket i sitt unga liv, det är det värsta man kan vara med om.
Det är inte säkert att man kommer till en fam får mycket kärlek, framtiden kanske inte alls ser lovade kanske får man jobba lite mer med sitt adoptivbarn än om man har ett bio barn.
...så är de adoptivföräldrar du beskriver ganska ovanliga idag. På 70-talet tror jag att det var vanligare att man i någon missriktad välgörenhet adopterade barn, och när barnen sedan visade sig vara vanliga barn med vanliga barns behov fanns det kanske de som blev besvikna och ville ha mer tacksamhet.
Idag tror jag att man vet mycket mer, och att de allra flesta som adopterar gör det för att man vill ha en familj med barn. Dagens kurser (som är obligatoriska) trycker väldigt hårt på att det inte är någon välgörenhet man ska ägna sig åt.
Vad jag personligen kan bli lite skrämd av är när man kan läsa i tidningar att den nya trenden i Hollywood är att adoptera barn... att adoptera barn får aldrig bli något trendigt, det får inte vara en liten chick acccecsor att ha ett mörkt barn. Men förhoppningsvis drar jag för stora växlar på det här.
8
Om jag får gissa lite... ...så är de adoptivföräldrar du beskriver ganska ovanliga idag. På 70-talet tror jag att det var vanligare att man i någon missriktad välgörenhet adopterade barn, och när barnen sedan visade sig vara vanliga barn med vanliga barns behov fanns det kanske de som blev besvikna och ville ha mer tacksamhet.
Idag tror jag att man vet mycket mer, och att de allra flesta som adopterar gör det för att man vill ha en familj med barn. Dagens kurser (som är obligatoriska) trycker väldigt hårt på att det inte är någon välgörenhet man ska ägna sig åt.
Vad jag personligen kan bli lite skrämd av är när man kan läsa i tidningar att den nya trenden i Hollywood är att adoptera barn... att adoptera barn får aldrig bli något trendigt, det får inte vara en liten chick acccecsor att ha ett mörkt barn. Men förhoppningsvis drar jag för stora växlar på det här.
Det du beskriver låter alldeles fruktansvärt och jag hoppas verkligen inte att det är särskilt vanligt förekommande :(. Fast idioter finns det förstås överallt... Även bland föräldrar. Jag har tyvärr själv stött på blivande föräldrar med märkliga inställningar till vissa saker. T ex individen som menade på att alla småbarn som kommer hit är som \"oskrivna blad\". Jag höll på att smälla av. Inte ens en nyfödd bebis är ett _oskrivet_ blad, och de som varit med om stora trauman är det _definitivt inte_. Oavsett hur små de är när det händer så kommer det för alltid att finnas inbränt i dem. Människan som sa det till mig hade tillsammans med sin partner ett färdigt medgivande och var i färd med att adoptera ett barn.
Men, ska man se det positivt så blir det i alla fall bättre och bättre. Det är nu obligatoriskt med utbildning innan hemutredningen och man vet så mycket mer än man visste när internationella adoptioner var helt nytt. Så dumma saker som att det bästa för barnet var att man skulle betrakta det som att det \"föddes på Arlanda\" t ex finns inte längre. Tack och lov. Inga föräldrar är tyvärr ändå perfekta. Någonsin. Oavsett om de föder sina barn eller får åka till andra sidan världen för att möta dem. Men, jag vill ändå tro att de föräldrar som älskar sina barn och anstränger sig av själ och hjärta för att de ska få det så bra som möjligt, är ett bättre öde för barnet än att bli kvar i födelselandet föräldralös och på barnhem. Skulle jag inte tro det skulle jag aldrig ha fått barn via adoption själv.
9
Usch Det du beskriver låter alldeles fruktansvärt och jag hoppas verkligen inte att det är särskilt vanligt förekommande :(. Fast idioter finns det förstås överallt... Även bland föräldrar. Jag har tyvärr själv stött på blivande föräldrar med märkliga inställningar till vissa saker. T ex individen som menade på att alla småbarn som kommer hit är som \"oskrivna blad\". Jag höll på att smälla av. Inte ens en nyfödd bebis är ett _oskrivet_ blad, och de som varit med om stora trauman är det _definitivt inte_. Oavsett hur små de är när det händer så kommer det för alltid att finnas inbränt i dem. Människan som sa det till mig hade tillsammans med sin partner ett färdigt medgivande och var i färd med att adoptera ett barn.
Men, ska man se det positivt så blir det i alla fall bättre och bättre. Det är nu obligatoriskt med utbildning innan hemutredningen och man vet så mycket mer än man visste när internationella adoptioner var helt nytt. Så dumma saker som att det bästa för barnet var att man skulle betrakta det som att det \"föddes på Arlanda\" t ex finns inte längre. Tack och lov. Inga föräldrar är tyvärr ändå perfekta. Någonsin. Oavsett om de föder sina barn eller får åka till andra sidan världen för att möta dem. Men, jag vill ändå tro att de föräldrar som älskar sina barn och anstränger sig av själ och hjärta för att de ska få det så bra som möjligt, är ett bättre öde för barnet än att bli kvar i födelselandet föräldralös och på barnhem. Skulle jag inte tro det skulle jag aldrig ha fått barn via adoption själv.
förälder, hade jag fått välja själv skulle jag velat komma till en sådan förälder som dig.
Jag vet att på 70 talet visst man väldigt lite om adoptioner, när jag var liten kunde folk komma fram till mig och \"ta\" på mig, dom ville känna på min bruna hy. ( Jag är från Indien)
Jag vill inte smutskasta mina föräldrar, dom är ju trots allt mina föräldrar.
När jag var liten, hade jag en fruktansvärt jobbig uppväxt, jag hade allt det där materiella, men Kärlek...vad var det?????
I dag har vi rett ut saker och ting och jag kan verkligen säga att jag verkligen älskar min mamma.
11
Du låter som en underbar adoptiv... förälder, hade jag fått välja själv skulle jag velat komma till en sådan förälder som dig.
Jag vet att på 70 talet visst man väldigt lite om adoptioner, när jag var liten kunde folk komma fram till mig och \"ta\" på mig, dom ville känna på min bruna hy. ( Jag är från Indien)
Jag vill inte smutskasta mina föräldrar, dom är ju trots allt mina föräldrar.
När jag var liten, hade jag en fruktansvärt jobbig uppväxt, jag hade allt det där materiella, men Kärlek...vad var det?????
I dag har vi rett ut saker och ting och jag kan verkligen säga att jag verkligen älskar min mamma.
Tack, jag blir alldeles tårögd här av allt det snälla du skriver. Men jag blir också bedrövad över att läsa vilken jobbig uppväxt du haft. Det är skräcken... Att Yohannes ska växa upp och inte känna sig älskad, för det är han ju så väldigt, väldigt mycket. Ingen kan vara mer önskad och älskad än han. Jag antar att vi kanske överdriver det lite grand genom att tala om för honom vad mycket vi älskar honom en sisådär 20 ggr per dag. Minst ;P. Men jag tror också att det är viktigt att vara extra noggrann och tydlig med sådant med ett barn som kommit via adoption. När du skriver det också som verkligen har personliga erfarenheter av det så känns det ju ännu viktigare. Vi måste komma ihåg att verkligen visa det och tala om det, även när han är en bråkig tonåring som mest slår i dörrar och sånt ;).
Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter! Skönt att höra att du rett ut det med din mamma, men verkligen tragiskt att du behövt ha det så jobbigt.
Kram
12
Åh... Tack, jag blir alldeles tårögd här av allt det snälla du skriver. Men jag blir också bedrövad över att läsa vilken jobbig uppväxt du haft. Det är skräcken... Att Yohannes ska växa upp och inte känna sig älskad, för det är han ju så väldigt, väldigt mycket. Ingen kan vara mer önskad och älskad än han. Jag antar att vi kanske överdriver det lite grand genom att tala om för honom vad mycket vi älskar honom en sisådär 20 ggr per dag. Minst ;P. Men jag tror också att det är viktigt att vara extra noggrann och tydlig med sådant med ett barn som kommit via adoption. När du skriver det också som verkligen har personliga erfarenheter av det så känns det ju ännu viktigare. Vi måste komma ihåg att verkligen visa det och tala om det, även när han är en bråkig tonåring som mest slår i dörrar och sånt ;).
Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter! Skönt att höra att du rett ut det med din mamma, men verkligen tragiskt att du behövt ha det så jobbigt.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
