Skrivet: 2006-02-19, 21:17
#1
Fattar ingenting…
Detta blir lite långt, hoppas ni orkar läsa…
Jag och maken har ju varit i Stockholm i helgen, vinkade lite varstans under färden eftersom jag inte hann läsa av vilka som bodde i närheten av Stockholm innan jag åkte. Förlåt, men ni får förklaringen här nedan! Morgonen i går blev nämligen inte som jag hade tänkt…
Vi skulle bli hämtade kvart i 8 på morgonen, och min vana trogen så snoozade jag ca 10 minuter längre än vad jag hade tänkt. När jag sedan kom ner till toaletten så konstaterade jag att det fortfarande inte var något blod i trosorna. Nej, tänkte jag, nu testar jag. Jag tog snabbt fram min burk, kissade och doppade ner mitt Baby or Not-test innan jag hann ångra mig. La det på badkarskanten och tvättade ansiktet, började göra mig iordning. Slänger en blick över axeln efter en stund, och ser ett klart och tydligt kontrollstreck, men inget mer. Svär över mig själv, varför i all fridens dar var jag tvungen att testa, det är ju inget ändå! Snor runt och sliter tag i testet, ska precis kasta det i soporna när jag ser… det är ett streck till! Svaaagt, men jo, det är där! Går ut i köket, tar tag i maken, ser honom i ögonen och säger, hoppas inte på för mycket nu, men jag tror att jag just har testat positivt. Han tittar undrande tillbaka på mig, han är nyvaken och visste ju inte att jag hade testat, och tillsammans går vi ut i badrummet. Jag tar fram ett CB, doppar igen, maken klarar inte av att bara vänta på resultatet utan ställer sig i duschen för att sysselsätta sig. Jag sätter mig på golvet och stirrar på testet, kan inte slita blicken, och det tar inte många sekunder innan det kommer upp ett klart och tydligt plus…
Sitter och stirrar på det i vad som kändes som en evighet, med helt tom hjärna, fattar ingenting. Sedan brister det, jag gråter och snörvlar, får knappt fram till maken att det är positivt, får peka på förklaringen som är bredvid rutan. Maken har inte glasögonen på sig och ser knappt, blir bara mer förvirrad, sedan förstår han att jag gråter av glädje…
Sansar mig efter ett tag, far runt i huset som en tok för att vi är jättesena, men ringer ändå mamma och säger, kan du gissa vad jag har i handen? Nej, säger hon, varpå jag svarar, två positiva graviditetstest! Hon blir alldeles till sig, och tillsammans gråter vi glädjetårar. Hur gjorde ni, säger hon. Ni som har försökt så länge? Tja, säg det?!
Har hela helgen oroat mig för att jag när som helst ska börja blöda, det drar och moler i magen, som om mensen verkligen är på intågande när som helst. Fattar fortfarande ingenting, ska jag verkligen få bli mamma? Vi som hade fått kontakt nu tidigare i veckan med både Carl von Linne och Falun för att få göra IVF nu i vår. Var det fel på hennes utrustning på gyn när hon spolade äggledarna, eller lyckades hon spola bort stoppet, fast hon inte kunde se att hon spolade igenom? Tankarna far runt, runt, är detta verkligen sant?
Fattar ingenting…
