Jag vill inte att någon ska bli ledsen eller arg när ni läser detta utan detta är bara mina tankar kring de missfall jag haft.
Ett missfall får man om något inte står rätt till.
Det kan vara kroppens sätt att säga att det är fel på barnet eller att mammans kropp inte skulle klara av en graviditet just då.
kanske på grund av att kvinnan har näringsbrist eller annat. Det kan vara precis vad som helst.
Jag tar det inte så hårt när jag får missfall då jag tänker så här. Det säger bara att något är fel.
Är det konstigt att inte ta ett missfall så hårt som vissa andra gör? Är jag kall?
Hur tänkte ni när ni fick missfall?
1
Mina tankar kring mf Jag vill inte att någon ska bli ledsen eller arg när ni läser detta utan detta är bara mina tankar kring de missfall jag haft.
Ett missfall får man om något inte står rätt till.
Det kan vara kroppens sätt att säga att det är fel på barnet eller att mammans kropp inte skulle klara av en graviditet just då.
kanske på grund av att kvinnan har näringsbrist eller annat. Det kan vara precis vad som helst.
Jag tar det inte så hårt när jag får missfall då jag tänker så här. Det säger bara att något är fel.
Är det konstigt att inte ta ett missfall så hårt som vissa andra gör? Är jag kall?
Jag tänker som du. I alla fall nu första gången (jag tror det blir jobbigare om jag får fler missfall, tiden går ju). Jag upplever att jag har fått förklara att jag inte är förtvivlad. Och många har sagt, \"ja men det kan ju komma senare\" ungefär som att man förutsätter att jag inte har fattat ännu, att plötsligt kommer jag börja sörja.
Nu har det gått 10 dagar. Jag tänker ju fortfarande på det, men det som är tråkigast är just att man måste börja om och att tiden går. Inte just själva missfallet.
Självklart reagerar alla olika, en vän till mig var sjukskriven en vecka från jobbet, och det måste ju få gälla för henne! Men folk (även sjukvårdspersonalen) verkar förutsätta att man är förtvivlad och behöver vara borta från jobbet och så. Det gällde inte för mig.
2
likadant Jag tänker som du. I alla fall nu första gången (jag tror det blir jobbigare om jag får fler missfall, tiden går ju). Jag upplever att jag har fått förklara att jag inte är förtvivlad. Och många har sagt, \"ja men det kan ju komma senare\" ungefär som att man förutsätter att jag inte har fattat ännu, att plötsligt kommer jag börja sörja.
Nu har det gått 10 dagar. Jag tänker ju fortfarande på det, men det som är tråkigast är just att man måste börja om och att tiden går. Inte just själva missfallet.
Självklart reagerar alla olika, en vän till mig var sjukskriven en vecka från jobbet, och det måste ju få gälla för henne! Men folk (även sjukvårdspersonalen) verkar förutsätta att man är förtvivlad och behöver vara borta från jobbet och så. Det gällde inte för mig.
Jag är separerad, arbetslös, håller på att sälja huset, är på samarbetssamtal för sonen ang. varann veckas boende som har spec. behov....jag tänker som så att jag skulle fått det uttufft med två barn o det var ju med säkerhet fel på barnet jag väntade så att det var bäst som skedde. Tråkigt,smärtsamt men sant...
3
Så här tänkte jag... Jag är separerad, arbetslös, håller på att sälja huset, är på samarbetssamtal för sonen ang. varann veckas boende som har spec. behov....jag tänker som så att jag skulle fått det uttufft med två barn o det var ju med säkerhet fel på barnet jag väntade så att det var bäst som skedde. Tråkigt,smärtsamt men sant...
Jag tänkte precis som dig oxå nu när det hände mig.
Jag tycker inte du är kall på något sätt. Det är ju något som inte stämmer när det händer,så är det ju.
// Lotta
4
Jag med Jag tänkte precis som dig oxå nu när det hände mig.
Jag tycker inte du är kall på något sätt. Det är ju något som inte stämmer när det händer,så är det ju.
som har en historia av barnlöshet bakom mig kände ungefär samma sorg som när jag fick mens under de år vi försökte bli gravida på egen hand. Sorgen då var lika stor varje gång. Egentligen bevisade bara mitt missfall för mig att det faktiskt är så att sorgen varje månad när man INTE kan bli gravid är jämförbar med missfallssorgen, även om det kan vara svårt att förstå för dem som inte gått igenom det...
Nu i höstas grät jag både över förlusten och så förstås över det jobbiga faktum att det nu var dags att hosta upp ytterligare 25 000 för en IVF till och hoppas på bättre lycka. Tyvärr lyckades vi inte den här gången heller och nu har vi inte råd med så många försök till... Dubbel sorg och dubbel stress!
5
Jag... som har en historia av barnlöshet bakom mig kände ungefär samma sorg som när jag fick mens under de år vi försökte bli gravida på egen hand. Sorgen då var lika stor varje gång. Egentligen bevisade bara mitt missfall för mig att det faktiskt är så att sorgen varje månad när man INTE kan bli gravid är jämförbar med missfallssorgen, även om det kan vara svårt att förstå för dem som inte gått igenom det...
Nu i höstas grät jag både över förlusten och så förstås över det jobbiga faktum att det nu var dags att hosta upp ytterligare 25 000 för en IVF till och hoppas på bättre lycka. Tyvärr lyckades vi inte den här gången heller och nu har vi inte råd med så många försök till... Dubbel sorg och dubbel stress!
Jag har haft 2 missfall, ett MA i vecka 15 och nej det fanns inga fel på vårt barn. Läkaren missade att kolla upp min anemi bara och den visade sig ha lett till MA:t.
Vi förlorade alltså ett fullständigt friskt barn som jag burit på i 15 veckor och som jag längtat efter i flera år.
6
tycker ditt inlägg är lite okänslig Jag har haft 2 missfall, ett MA i vecka 15 och nej det fanns inga fel på vårt barn. Läkaren missade att kolla upp min anemi bara och den visade sig ha lett till MA:t.
Vi förlorade alltså ett fullständigt friskt barn som jag burit på i 15 veckor och som jag längtat efter i flera år.
Hej Johanna, jag svarar dig eftersom jag, just för tillfället, har samma känslor som Ioma. Jag tänker att poängen är att folk upplever missfall väldigt olika. Säkert kan samma person också uppleva det olika om man får flera missfall också.
Min känsla är den att det FÖRUTSÄTTS att man är helt förkrossad och behandlas därefter. Tro det eller ej, men det är ganska jobbigt. Man får sorgsna ansikten och alla säger i princip att \"du kommer säkert att sörja senare\". Man börjar tvivla på sig själv och undra om man är extremt känslokall som inte reagerar så som omgivningen förväntar sig.
Din historia gör mig väldigt ledsen, och jag är ganska säker på att jag hade reagerat helt annorlunda om jag hade varit i din situation. Alla missfall är ju inte likadana.
Så kontentan är väl den att vi alla har olika historik och olika missfall. Och bör kunna reagera på olika sätt därefter. Folks (och sjukvårdspersonals) förutsättning verkar dock vara att man sörjer mycket efter ett missfall.
7
hej Hej Johanna, jag svarar dig eftersom jag, just för tillfället, har samma känslor som Ioma. Jag tänker att poängen är att folk upplever missfall väldigt olika. Säkert kan samma person också uppleva det olika om man får flera missfall också.
Min känsla är den att det FÖRUTSÄTTS att man är helt förkrossad och behandlas därefter. Tro det eller ej, men det är ganska jobbigt. Man får sorgsna ansikten och alla säger i princip att \"du kommer säkert att sörja senare\". Man börjar tvivla på sig själv och undra om man är extremt känslokall som inte reagerar så som omgivningen förväntar sig.
Din historia gör mig väldigt ledsen, och jag är ganska säker på att jag hade reagerat helt annorlunda om jag hade varit i din situation. Alla missfall är ju inte likadana.
Så kontentan är väl den att vi alla har olika historik och olika missfall. Och bör kunna reagera på olika sätt därefter. Folks (och sjukvårdspersonals) förutsättning verkar dock vara att man sörjer mycket efter ett missfall.
Skulle just svara Johanna att jag håller med hon.
Min upplevelse hela vägen av folks uppfattningar har hela tiden varit att det inte är någonting att sörja \"det var ju ändå någonting fel\" och \"du har ju barn, var nöjd med dom\"
Men efter 6 missfall tror jag inte längre det och visst jag har barn men vi önskar oss allihopa ett litet syskon och vi sörjer missfallen. Lånade igår \"Den lilla sorgen\" den är jättebra, och där står det just det att det upplevs olika och trots att det för föräldrarna kan var en stor sorg uppfattas den av omgivningen som en liten sorg (eller ingen...)
Men, visst jag medger att vid första missfallet tog vi relativt lätt på det hela, det var antagligen någonting fel och vi hade ett friskt barn...
8
Hmm Skulle just svara Johanna att jag håller med hon.
Min upplevelse hela vägen av folks uppfattningar har hela tiden varit att det inte är någonting att sörja \"det var ju ändå någonting fel\" och \"du har ju barn, var nöjd med dom\"
Men efter 6 missfall tror jag inte längre det och visst jag har barn men vi önskar oss allihopa ett litet syskon och vi sörjer missfallen. Lånade igår \"Den lilla sorgen\" den är jättebra, och där står det just det att det upplevs olika och trots att det för föräldrarna kan var en stor sorg uppfattas den av omgivningen som en liten sorg (eller ingen...)
Men, visst jag medger att vid första missfallet tog vi relativt lätt på det hela, det var antagligen någonting fel och vi hade ett friskt barn...
Min upplevelse har varit att folk omkring mig inte alls tar lätt på saken, men då är ju det olika det med! Det kan förstås också vara så att när man visar stor sorg försöker folk trösta genom att \"bagatelisera\" situationen. Men när man inte visar stor sorg blir de oroliga för det och börjar undrar varför man inte är så ledsen?
Vi verkar väl ändå överens om att vi alla upplever det hela olika. Kruxet blir förstås att man kommer till detta forum med förväntningarna att folk ska känna ungefär som man själv. Det gäller väl för oss som skriver här att försöka ta hänsyn till varandras olikheter. Säg gärna till om du/någon blir stött av mina inlägg! Men kom ihåg att de inte är avsedda att provocera eller debattera, det är bara min känslor...
9
OK Min upplevelse har varit att folk omkring mig inte alls tar lätt på saken, men då är ju det olika det med! Det kan förstås också vara så att när man visar stor sorg försöker folk trösta genom att \"bagatelisera\" situationen. Men när man inte visar stor sorg blir de oroliga för det och börjar undrar varför man inte är så ledsen?
Vi verkar väl ändå överens om att vi alla upplever det hela olika. Kruxet blir förstås att man kommer till detta forum med förväntningarna att folk ska känna ungefär som man själv. Det gäller väl för oss som skriver här att försöka ta hänsyn till varandras olikheter. Säg gärna till om du/någon blir stött av mina inlägg! Men kom ihåg att de inte är avsedda att provocera eller debattera, det är bara min känslor...
jag har ju själv under många år försökt bli gravid och självklart är det sorg varje gång det inte fungerar men det jag menade var att jag inte känner _mer_ bara för att jag fick missfall. Typ skräck för att jag aldrig mer kan bli gravid, rädsla för att jag gjort något fel osv.
Kanske uttryckte mig lite fel.
10
Ja jag förstår hur du menar jag har ju själv under många år försökt bli gravid och självklart är det sorg varje gång det inte fungerar men det jag menade var att jag inte känner _mer_ bara för att jag fick missfall. Typ skräck för att jag aldrig mer kan bli gravid, rädsla för att jag gjort något fel osv.
Kanske uttryckte mig lite fel.
Jag skrev i början av inlägget: \"Jag vill inte att någon ska bli ledsen eller arg när ni läser detta utan detta är bara mina tankar kring de missfall jag haft.\"
Jag har haft mer än 20 missfall och från början var jag livrädd för att jag hade gjort något fel under graviditeten men har kommit till klarhet att det ej är så utan att ett missfall är ett bevis på att det är något som är fel.
Kanske det är barnet, kanske det är kvinnan som på något sätt inte just då klarar av en graviditet.
Jag tror att du missuppfattade inlägget lite
11
Okänsligt? Jag skrev i början av inlägget: \"Jag vill inte att någon ska bli ledsen eller arg när ni läser detta utan detta är bara mina tankar kring de missfall jag haft.\"
Jag har haft mer än 20 missfall och från början var jag livrädd för att jag hade gjort något fel under graviditeten men har kommit till klarhet att det ej är så utan att ett missfall är ett bevis på att det är något som är fel.
Kanske det är barnet, kanske det är kvinnan som på något sätt inte just då klarar av en graviditet.
Jag tror att du missuppfattade inlägget lite
Jag har bara haft ett missfall, och nu när det gått snart 2 veckor så kan jag tänka som du! :-)
Men de första dagarna efter att \'klumpen\' kommit ut var det jäkligt tufft! :-/ Sörjde kanske mest att alla planer man hunnit tänka ut inte kommer bli som jag tänkt....Att allt som var så perfekt liksom sopats bort, bara så där!
12
Tänker så efter ett tag Jag har bara haft ett missfall, och nu när det gått snart 2 veckor så kan jag tänka som du! :-)
Men de första dagarna efter att \'klumpen\' kommit ut var det jäkligt tufft! :-/ Sörjde kanske mest att alla planer man hunnit tänka ut inte kommer bli som jag tänkt....Att allt som var så perfekt liksom sopats bort, bara så där!
jag bara reagerade på att man inne på ett känsligt snack väljer att redogöra för sin syn på varför missfall sker. Kanske det vore idé att dela missfallssancket och ha ett mer allmänt och ett som ligger under känsliga snack? Jag tycker att det är jobbigt att läsa att jag eller barnet inte skulle klarat garviditeten. Ibland vet inte ens läkarna varför och de visa tvistar fortfarande om varför vårt barn vände.
ber om ursäkt om jag upprörde dig
13
jag missuppfattade inte... jag bara reagerade på att man inne på ett känsligt snack väljer att redogöra för sin syn på varför missfall sker. Kanske det vore idé att dela missfallssancket och ha ett mer allmänt och ett som ligger under känsliga snack? Jag tycker att det är jobbigt att läsa att jag eller barnet inte skulle klarat garviditeten. Ibland vet inte ens läkarna varför och de visa tvistar fortfarande om varför vårt barn vände.
upprörd ja.
Jag tycker inte att mitt inlägg borde cencurerats eller liknande utan faktum är att ett missfall faktiskt sker på grund av att något är fel.
VAD som är felet kan man ibland inte hitta.
Jag är i alla fall glad över att min kropp sa ifrån istället för att jag kanske skulle gå i 8-9 månader med ett icke livsdugligt barn i magen.
Jag får hellre 10 missfall än att gå igenom en hel graviditet för att sedan föda t ex ett dött barn eller kanske dö eller bli svårt sjuk själv.
Självklart ska man sörja om man känner det så men jag har enbart talat för hur JAG ser på mina missfall, inte hur NI ANDRA ska se det.
Jag lider med er som lixom jag fått missfall och hoppas att allt ska gå bättre nästa gång.
Att jag ska behöva cencurera mina tankar tycker jag är mycket illa!
Om man känner att man inte tål att läsa vissa saker så skulle man ha slutat efter min första mening där man klart och tydligt kan utläsa att resten av messet KAN vara lite okänsligt!
14
Jag blev upprörd ja.
Jag tycker inte att mitt inlägg borde cencurerats eller liknande utan faktum är att ett missfall faktiskt sker på grund av att något är fel.
VAD som är felet kan man ibland inte hitta.
Jag är i alla fall glad över att min kropp sa ifrån istället för att jag kanske skulle gå i 8-9 månader med ett icke livsdugligt barn i magen.
Jag får hellre 10 missfall än att gå igenom en hel graviditet för att sedan föda t ex ett dött barn eller kanske dö eller bli svårt sjuk själv.
Självklart ska man sörja om man känner det så men jag har enbart talat för hur JAG ser på mina missfall, inte hur NI ANDRA ska se det.
Jag lider med er som lixom jag fått missfall och hoppas att allt ska gå bättre nästa gång.
Att jag ska behöva cencurera mina tankar tycker jag är mycket illa!
Om man känner att man inte tål att läsa vissa saker så skulle man ha slutat efter min första mening där man klart och tydligt kan utläsa att resten av messet KAN vara lite okänsligt!
jag håller fast vid att man kan reflektera över hur det man skriver uppfattas av andra. Faktum kvarstår att detta är ett känsligt snack och om jag hade läst det du skrev första dagen efter MA:t hade jag inte haft lika mycket skinn på näsan som nu, drygt en månad senare. Jag kopierar in snackinfot så du kan läsa o begrunda.
Hur man reagerar på ett missfall är olika, men det känns ofta överraskande sorgligt. Och det kan vara svårt att få omgivningen att förstå. Här kan du träffa andra föräldrar som vet vad du går, eller har gått, igenom.
Tänk på att alla Känsliga Snack är just känsliga. De är stödgrupper, inte plats för debatt eller ifrågasättande. Innan du skriver i ett Känsligt Snack, läs igenom flera tidigare inlägg och tänk noga igenom ditt inlägg innan du skickar det!
15
spara på krutet... jag håller fast vid att man kan reflektera över hur det man skriver uppfattas av andra. Faktum kvarstår att detta är ett känsligt snack och om jag hade läst det du skrev första dagen efter MA:t hade jag inte haft lika mycket skinn på näsan som nu, drygt en månad senare. Jag kopierar in snackinfot så du kan läsa o begrunda.
Hur man reagerar på ett missfall är olika, men det känns ofta överraskande sorgligt. Och det kan vara svårt att få omgivningen att förstå. Här kan du träffa andra föräldrar som vet vad du går, eller har gått, igenom.
Tänk på att alla Känsliga Snack är just känsliga. De är stödgrupper, inte plats för debatt eller ifrågasättande. Innan du skriver i ett Känsligt Snack, läs igenom flera tidigare inlägg och tänk noga igenom ditt inlägg innan du skickar det!
är detta snack enbart till för dem som har sorg efter sitt missfall? Jag tolkade Ioma som så att hon undrade om det var fler som inte kände stor sorg. Själv har jag gång på gång känt mig ifrågasatt när jag inte visat och känt uppenbar sorg efter mitt missfall. Jag LOVAR: det är VÄLDIGT jobbigt. Vi som känner så - var ska vi ventilera dessa tankar?
Uppenbarligen krockar ju dessa känslor på detta snack. Jag känner inte igen mig i de inlägg där man beskriver att man gråter och inte orkar göra något. Men det måste få vara så: vi är ju olika. Jag låter bli att svara på de inlägg där jag inte tycker att jag kan tillföra något. Alternativet är att det skapas två olika missfallsnack, men det kan nog vara svårt att definiera skillnaden.
16
frågan är: är detta snack enbart till för dem som har sorg efter sitt missfall? Jag tolkade Ioma som så att hon undrade om det var fler som inte kände stor sorg. Själv har jag gång på gång känt mig ifrågasatt när jag inte visat och känt uppenbar sorg efter mitt missfall. Jag LOVAR: det är VÄLDIGT jobbigt. Vi som känner så - var ska vi ventilera dessa tankar?
Uppenbarligen krockar ju dessa känslor på detta snack. Jag känner inte igen mig i de inlägg där man beskriver att man gråter och inte orkar göra något. Men det måste få vara så: vi är ju olika. Jag låter bli att svara på de inlägg där jag inte tycker att jag kan tillföra något. Alternativet är att det skapas två olika missfallsnack, men det kan nog vara svårt att definiera skillnaden.
skrivit och förklarat.
Jag skriver MINA tankar och inte vad alla andra BORDE tänka.
Håller ni inte med? Nonchalera det då, låt mig tänka som jag och jag låter er tänka som ni.
Jag fattar itne varför du börjar hacka på hur jag tänker och känner. Ska jag börja säga åt dig vad du får skriva och inte skriva.
Jag kanske tar illa vid mig av det du skriver (som jag tolkar mellan raderna som att du tycker att jag är en kall jävul)
Jag sörjer mina missfall på mitt sätt! LÅT MIG GÖRA DET! Även jag måste få skriva mina tankar utan att bli påhoppad!
17
Och jag håller på det jag skrivit och förklarat.
Jag skriver MINA tankar och inte vad alla andra BORDE tänka.
Håller ni inte med? Nonchalera det då, låt mig tänka som jag och jag låter er tänka som ni.
Jag fattar itne varför du börjar hacka på hur jag tänker och känner. Ska jag börja säga åt dig vad du får skriva och inte skriva.
Jag kanske tar illa vid mig av det du skriver (som jag tolkar mellan raderna som att du tycker att jag är en kall jävul)
Jag sörjer mina missfall på mitt sätt! LÅT MIG GÖRA DET! Även jag måste få skriva mina tankar utan att bli påhoppad!
..håller med om att detta är ett känsligt snack. Man ska passa sig innan man skriver något som kan misstolkas eller såra någon.
Klart att Ioma ska få uttrycka sina känslor om sina mf men faktum kvarstår att detta snack är för dem som behöver prata om det svåra och få stöd o råd.
Inlägget ovan kan nog lätt tolkas som om \"vi\" som sörjer mer, är svagare?
Jag kan också säga att jag reagerade mer vid mitt tredje mf (min andra ofostriga graviditet) än vad jag gjorde vid den första. Tiden går ju (2 år för mig) och sorgen blir en annan nu. Mina andra barn börjar bli så stora att ålderskillnaden är påtaglig (dom är 8 och 7 nu)..
Inlägget ovan är nog inte helt på rätt plats...
19
Jag måste lägga mig i.. ..håller med om att detta är ett känsligt snack. Man ska passa sig innan man skriver något som kan misstolkas eller såra någon.
Klart att Ioma ska få uttrycka sina känslor om sina mf men faktum kvarstår att detta snack är för dem som behöver prata om det svåra och få stöd o råd.
Inlägget ovan kan nog lätt tolkas som om \"vi\" som sörjer mer, är svagare?
Jag kan också säga att jag reagerade mer vid mitt tredje mf (min andra ofostriga graviditet) än vad jag gjorde vid den första. Tiden går ju (2 år för mig) och sorgen blir en annan nu. Mina andra barn börjar bli så stora att ålderskillnaden är påtaglig (dom är 8 och 7 nu)..
Inlägget ovan är nog inte helt på rätt plats...
jag tycker ingenting om andra, varken om reaktioner vid MF eller annat. Eftersom jag inte känner dig så kan jag heller omöjligt göra det. Alla sörjer på sitt sätt det var därför jag skrev att man kanske skulle ha två missfalls snack.
Jag är ovanligt känslig om att diskutera just \"fel\" på fostret eller mamman eftersom inget var det i vårt fall. Du skrev också i ditt första inlägg att det är därför missfall sker.
Nu lägger jag ner denna diskussion eftersom den inte leder någonstans.
20
Ioma... jag tycker ingenting om andra, varken om reaktioner vid MF eller annat. Eftersom jag inte känner dig så kan jag heller omöjligt göra det. Alla sörjer på sitt sätt det var därför jag skrev att man kanske skulle ha två missfalls snack.
Jag är ovanligt känslig om att diskutera just \"fel\" på fostret eller mamman eftersom inget var det i vårt fall. Du skrev också i ditt första inlägg att det är därför missfall sker.
Nu lägger jag ner denna diskussion eftersom den inte leder någonstans.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
