Behöver verkligen råd igen (sömn)

[UKU-naut]

Bad om råd om sovplats för ett tag sen, tack Mia och Josefine som svarade.
Frida har alltså sovit i eget rum (eget val) sen strax innan två-årsdagen i somras. Men hon vill inte sova själv så jag har hamnat inne hos henne och för att slippa springa fram och tillbaka så har jag helt enkelt sovit där hela nätterna. Hon vill inte sova i stora sängen och inte i vårat rum öht. Problemet var ju nu att jag vill sova med J och att det inte känns hållbart att jag ska sova i Fridas säng, det kommer ju syskon i sommar.
Nu har vi provat att jag sover med J och går in till Frida när hon vaknar. Men det funkar inte, jag blir helt knäckt av den upphackadee sömnen. Så då provade vi iaf med att hon fick sova med oss i stora sängen. Det gick inte bra, hon vaknade och skrek helt hysteriskt och jag trodde det var både blindtarmen och öroninflammation, men det var \"bara\" att hon ville sova i sin säng. Men inte själv då.
Sen provade vi att ställa in hennes säng bredvid den stora igen och det är efter den natten jag sitter här nu. Hon vaknade kl halv tre och sen somnade hon igen vid halv sex. Arg och ledsen. Och sen vaknade hon för morgonen för en timme sen. Kul...
Allvarligt, jag mår skitdåligt av detta. Känner hur depressionen kommer smygande och jag vill absolut inte tillbaka dit! Drömmer om hur jag ger nya bebisen ersättning på kvällarna för att jag ska få sova. :-(
Vet inte hur mycket mer vi kan prova?
Alternativet är ju att jag går tillbaka till att sova i hennes säng, men hur ska det gå sen då? Och jag vill inte göra en så stor förändring samtidigt som hon blir storasyster. Sen så känner jag ju att jag faktiskt vill sova med J och det känns dumt att Fridas vilja att sova med mig i sin säng, ska gå för min önskan att sova med min man i vår säng. Hon är ju ändå hur välkommen som hels dit.
Jag vet inte, jag blir bara helt knäckt. Har inget tålamod på dagarna, orkar inte leka, vill bara rulla ihop mig till en boll och ligga still.
Har ni några råd att ge?

[cinaklas]

Jag har alltid tyckt att det verkar så mysigt att syskon ska kunna samsova så jag hade det som tanke i början.
Vi samsov alla tills för nånn vecka se\'n då vi köpte vånings sängar till dom Tor 3år4mån sover där uppe (jag trodde att han skulle uppskatta nått eget o lite häftigt o det gjorde han )och Axel 1½år sover i underslafen \"kojan\" Det är 90 sängar så dem får ofta sällskap av oss vid insomning o även på natten vid oro.
Axel tycker jag är lite liten att sova själv men han är så aktiv när han sover så jag orkade inte ligga o bli sparkad av honom jag blev så arg att det inte alls var bra !!
Men om dem två vill sova tillsammans så sover dem skavföttes då är dem tillsammans o dem får bättre plats.
Det är ju viktigt att man får sova bekvämt ... en 105cm säng är klart kanon till syskon jag ville först att dem skulle sova i samma säng man det var dåligt med plats så det blev våningsäng.

Hoppas det hjälpte nått :-)

[UKU-naut]

Tänkte att jag säkert skulle få förslag om att pappan skulle ta nätterna.
Det känns väldigt knöligt, dels för att hon inte accepterar hans hjälp nttetid och dels för att han jobbar skift och börjar kl 5 varannan vecka och kommer hem mitt i natten de andra veckorna.

[UKU-naut]

De får gärna samsova sen, det verkar mysigt. Men hur jag ska göra nu grunnar jag fortfarande på.
Tac kör svar!

[--Ia--]

är att varje gång vi har flyttat på barnens sovplatser på ett eller annat sätt så har de sovit dåligt några nätter. Det har alltså tagit ett tag för dem att komma till ro på nya stället. Jag själv är likadan - jag sover alltid dåligt på nya platser. Så mitt råd just nu är nog att ni ska ge det några nätter till innan ni flyttar sängen igen. Prata med tjejen om hur du tänker och fråga hur hon vill ha det. Tala om att du tycker om att sova i din egen säng och att hon gärna får ha sin säng bredvid din. Hon är ju så stor så att hon borde kunna förstå lite sånt resonemang! Jag vet inte hur mycket ni har pratat runt det redan?

Helt klart är också att du behöver få sova mer än vad du gör. Om inte mannen kan avlasta dig - finns det nån annan? Inte minst är det viktigt med tanke på bebisen. Och saker och ting blir lättare att se klart när man har fått sova ut. Även om din dotter vill ha dig där på nätterna så måste dina behov också få utrymme!

[Veronika]

Det påminner om min dotter som vill sitta själv, på egen stol, på spårvagnen, men hon vill ändå gärna amma om hon är trött. OK, det går, kanske, om hon kan tänka sig att sitta alldeles intill mig, men ibland vill hon inte ens det.

Ibland har man motstridiga önskemål - både vara självständig och ha sitt eget (stol eller säng) - OCH vara hos mamma. Ibland, om det inte blir för jobbigt, så kan mamma anpassa sig, men det är verkligen ingen plikt, tycker jag. De kan få välja, barnen. Antingen vara nära, där mamma väljer att vara, eller ha sitt eget. Alltså, antingen eller i varje enskilt ögonblick. De kan ju ändra sig, vara nära en stund och sedan vara själva.

Jag tror att det viktigaste är att man vet vad man själv vill och orkar och håller på det, då tror jag de allra flesta barn köper det. Om du VET att du vill sova i din egen säng (också i ett enskilt ögonblick, eller kanske snarare enskild kväll/natt) och var din dotter ska sova är helt hennes eget val som är oberoende av ditt, då tror jag hon accepterar det. Även om vad du vet att du vill göra ändras från kväll till kväll (eller ännu oftare), det är säkerheten, att du faktiskt vet vad du vill och tar det på allvar, som är det avgörande, inte konsekvensen att alltid göra lika, tror jag.

[Josefine *Junia&Mio*]

Nu verkar en långsiktig planering vara nödvändig. Du pallar inte mer och det är ju ett tydligt tecken på att något måste göras och inte bara för stunden.

Du vill sova med J, börjar ta slut mentalt och fysiskt och har dessutom framtiden med bebis och de praktiska detaljerna att ta hänsyn till.

Så klart att Frida inte stillatigandes vill acceptera en omställning, hon är ju inte dum, men nu är en omställning nödvändigt, varken ni eller hon mår ju bra av att vara kvar i något som inte funkar. Det är ju som sagt inte farligt att vara varken arg eller ledsen, så länge man inte är ensam.

Både du och jag har ju nyligen slutat nattamma (eller hur går det för er?) och inte var det lätt och något man gjorde på en natt, men det funkade ju, var nödvändigt och blev (för oss) iaf ganska snart bättre. Tänker att ni får gå samma väg här.

Du bestämmer dig helt enkelt (vilket ju är A och O!, jag försökte sluta nattamma i ett halvår innan jag hade bestämt mihg, hur dåligt gick inte det...) för att du ska sova där du vill och bestämmer var Frida ska sova, beroende på var du tror att det kommer att funka bäst i längden (brevid er i sängen, brevid er i sin egen säng, elller i sitt eget rum). Sedan så är det bara så.

Tänk hela tiden i det långa perspektivet, den här omställningsprocessen är (och kan inte annat vara!) skitjobbig, men absolut nödvändig och det kommer snart att funka. För det kommer det ju att göra, eller hur? Hon kommer ju inte att vara arg tre timmar varje natt i en månad eller resten av livet. att hon protesterar och är arg är ju inget tecken på att ni är fel ute, bara ett tecken på att förändringar faktiskt är jobbiga, inte minst för ett barn.

Nyfiken på hur nattamningssluet har gått för er, för jag tänker att man kan dra paralleller mellan de här sakerna. Junia var tokarg (så klart!) den första tiden, men under över alla under - hon sover ju nu och det tog faktiskt inte så j*kla lång tid som jag hade befarat. Arg och t.o.m ledsen är inte farligt, det är inget tecken på att man är fel ute och sakers tillstånd är inte för evig, även om det känns så.

Och som jag ju alltid skriver (och som jag ju vet att du gör): prata med henne om det här. \"Nu har jag bestämt att vi ska..., för att (förenklad anledning) och det ska gå till så här. Om det här och det här händer så kommer vi att göra så och det kommer att bli jobbigt, men du och jag kommer att fixa det.\"

Precis så här pratade jag med Junia när vi slutade nattamma och jag är övertygad ok att det hjälpte, för hon referearde ofta till det. det ger en också något att referera till när man ligger där mitt i natten och är beredd att bara ge upp, för även om man säger det till en superarg 2½åring som inte bryr sig en smack, så fastnare det någonstans och ger henne något att referera till, åtminstone senare \"Det finns en anleding till att vi/mamma gör så här, vi har pratat om det och jag vet varför även om jag inte alls håller med om att det är ok nu.\"

Var känner du att det skulle funka bäst _i längden_ att Frida sov, kombination med hur väl du tror att just det arrangemanget skulle lyckas?

Pepp och kram!

[Josefine *Junia&Mio*]

att jag inte menade att ni ska bestämma över Fridas huvud och mot hennes vilja var hon ska sova, men du har säkert en aning om var hon vill sova och vad som skulle funka bäst. Du är ju också den som faktiskt måste leda henne, hon vill flera saker samtidigt som inte går att förena och tydliga förhållingssätt är ju i sig en trygghet. Ett barn kan ju inte kunna förväntas planera, överskåda och analysera en sådan här situation.

[UKU-naut]

Josefine, du beskriver så väldigt bra vad jag tänker och vill, men har haft svårt att greppa nu under denna tid.
När vi slutade nattamma så var det verklige ninga problem alls. Jag pratade med Frida innan och förklarade hur vi skulle göra och hon accepterade det direkt. Hon var arg 10 sekunder en natt, det är allt. Inga som helst problem alltså.
Jag tror att jag helt har glömt att det är en (förhållandevis) kort period det handlar om nu. Det har känst som att jag aldrig någonsin ska få sova igen, att allt är upp och ner och aldrig kommer bli rättvänt, men så är det ju naturligtvis inte, inser jag nu. Så här var det när Frida var runt 15 månader också, fast då var det ju annat i mitt liv som strulade också, men då var jag verkligen supernere och det vände först efter att jag varit hos läkare och kände att jag blev hörd och förstådd efter det insåg jag att det för mig handlar väldigt mycket om vilken inställning jag har. Jag vände fort då och började må jättebra igen. Nu förstår jag att det handlar om samma sak igen, att jag måste komma ihåg att det inte kommer vara såhär för evigt.
Jag pratade med Frida igen idag och vi kom överens om att ha hennes säng i hennes rum som hon vill och att jag inatt sover hos henne hela natten (för att vila ut).
Sen kommer jag att få gå emellan sängarna, men nu tror jag att jag kommer fixa det. Jag och J pratade också om att OM jag inte fixar det så får han ta förädraledigt ett tag och ta nätterna helt och hållet.
Jag tror också att jag under denna tid varit lite kliuven. Jag tycker ju verkligen att det är mysigt att sova hos Frida och jag sover i stort sett hela natten då, vaknar till korta stunder bara och ibland inte alls. Och så har det känts lite sorgset att inte samsova mer. Men å andra sidan så är hon välkommen i vår säng precis så mycket hon vill.
Nu drar jag iväg känns det som, (och jag hinner inte läsa igenom mitt svar för nu ska jag natta Frida) det kändes bara så skönt att läsa ditt svar för du slog huvudet på spiken.
Kram kram kram!!

[UKU-naut]

Ni anar inte vilken guldgruva ni är! Jag sska precis natta Frida nu (i hennes rum *s*) och kan inte skriva mer. Men återigen, tack för era svar!