Behöver råd!! Snälla!!!

[Mine]

Jag har ensam vårdnad och dotterns pappa är jättestrulig. Han har inget eget boende, har alkoholproblem osv...Eftersom han och jag alltid haft så svårt att hålla oss ifrån varandra , så har han varit hos oss en hel del helger genom åren, så dottern känner sin pappa. Jag vägrar ju att han har henne i den suparkvarten han bor i. Det har funkat ok...fram till nu. Jag vill gå vidare med mitt liv, orkar inte med hans lögner längre. Han har ingen respekt för mig och får mig att må dåligt. Så nu har inte dottern träffat honom på över 1 månad..och hon pratar nånting om pappa varje dag..hon saknar honom.

På lördag är det meningen att han ska träffa henne i några timmar, bara dom två (och det är pga av min goda vilja..som får messa honom att hon vill träffa honom). Men efter telefonsamtal igår så ställde jag in det. Han var så otrevlig när jag ville prata om lördagen och jag fick luren i örat 2 ggr. Så till slut kände jag att tålamodet tog slut. Jag orkar inte ta en massa skit längre, jag vill må bra..utan honom. Och jag känner att om inte han kan vara trevlig mot mig så struntar jag i deras umgänge. Jag tycker faktiskt att jag är värd mer respekt från honom. Jag har vårt barn på heltid och jag ska väl för tusan få må så bra jag kan då? Han har ju inget som helst ansvar över henne.

Får dåligt samvete över min dotter..hon vill så gärna träffa honom och är glad över att få träffa honom på lördag. Jag tänkte säga att han blivit sjuk.

Sitter egentligen med facit i handen, han har tappat kontakten med 2 barn som han har innan, och jag känner på mig att han kommer svika vårt barn oxå...förr eller senare.

Jag känner ju såklart att hon har rätt till sin pappa, men på vilken bekostnad? Ska hon ha en mamma som är ett vrak för att han inte kan kliva upp ur sandlådan?

Alltså, i 7 ½ år så har jag stått ut med hans lögner, otrohet, supande, drogande..jag orkar inte mer. Och när jag försöker mitt bästa för att dom ska ha en kontakt, så får jag skit för det...Vad ska jag göra? Gör jag rätt som ställer in imorrn?

Tänker att ju mer tiden går ju mer glömmer hon honom...

Usch, vad det är kämpigt att vara förälder ibland!!
Behöver verkligen få höra åsikter om detta, så snälla skriv vad Du tycker!!

[Tweedy]

är att du ställer ultimatum till honom. Att han ska reda upp sitt liv (fixa bostad, ta itu med sitt troligtvisa missbruk) INNAN han ens får träffa flickan.

Vad jag har lärt mig är att du som har ensam vårdnad måste inte låta honom träffa flickan OM det inte finns någon dom på det. Det är som du säger att det sker på din god vilja.

Säg till dottern att han är sjuk, för på ett sätt så är han ju det. Och att han inte kan träffa henne förräns han blivit frisk.

Det kan ta hur lång tid som helst MEN jag är övertygad att både du och dottern vinner på det i längden.

[pappa]

Tycker att det låter som du straffar ditt ex genom att inte låta honom träffa din dotter mer.
Beteendet är egoistiskt, tänk på att det är din dotters pappa. Om hon pratar om honom varje dag förstår jag inte hur du kan vara så grym mot henne (motarbeta deras relation och ställa in träffen)
Hon har rätt till sin pappa, oavsett hur dålig er relation är.

[Mine]

När jag har fått ett psykbryt pga honom, vem tar hand om henne då? Han? Som inte ens kan ha ansvar över sig själv..som är alkoholist, bor hos syrran sin där det festas hela tiden, som inte tar sig till jobbet för att han _råkade_ supa skallen i bitar kvällen innan...

Utveckla gärna dina åsikter lite mer.

Jag har kämpat för att dom ska ha en bra kontakt, jag har bett honom att ringa när han säger att han ska göra det, för hon blir ledsen annars..och det skiter han i..osv...

Jag vill min dotters bästa, genom att hon ska ha åtminstone EN vettig förälder som ska må någorlunda bra. Jag är sällan barnledig, kämpar med en dotter som är inne i värsta 4-årstrotsen, jag är jobbar hela dagarna och kämpar för att allt ska klaffa..och han bara lallar runt och super bort sitt liv. Och du kallar MIG egoistisk? Ursäkta, men utveckla!

Jag straffar inte mitt ex, för han kan man inte straffa, för han bryr sig inte. Han straffar däremot oss med sitt beteende.

Han är sjuk, och frågar hon efter honom imorrn så ska jag säga just det..att han är sjuk.

Du har rätt till dina åsikter, och jag bad om dom..men jag gillar inte att läsa att jag är egoistisk som gör allt för att min dotter ska ha det bra.

I somras sket han fullständigt i henne..2 ½ månad gick utan att han ville träffa henne..och jag tjatade på honom att träffa henne. Hon var jätteledsen och blev rädd för höga och plötsliga ljud, hade svårt att somna..osv...Men hon glömde honom ju mer tiden gick. Och jag tror att det allra bästa för henne skulle vara ett liv utan honom...tyvärr. Jag älskar honom och kommer alltid att göra det, men han drar ner oss med sina stora problem..

Tycker du fortfarande att jag är egoistisk?

[Mia]

ska söka professionell hjälp så att du kan skilja ditt privatliv ifrån dotterns rätt till sin far. Du kan ju bara inte säga att historien visat att han struntat i tidigare barn och troligen kommer han att göra det igen, därför är det bättre att dottern får glömma honom. Det är DU som ska glömma honom, vad gäller er som par, och komma ihåg att du kommer att få dras med honom hela livet som far till ERT barn! Att undanhålla ett barn sin ena förälder är grymt. Bättre liten sporadisk kontakt och möjlighet att lära känna, än att aldrig få träffa sin far. Jag har varit i ungefär samma situation och det ÄR jobbigt.

[Mine]

Håller med att det är grymt om hon aldrig mer får se sin pappa. Men hur många gånger ska han få såra henne innan något drastiskt ska ske?

Det här som jag skrev om är ju bara en piss i Missisippi i detta problem.
Jag har aldrig kunnat säga att pappa ska komma förrän jag är 110% säker, och då säger jag det 10 min innan han kommit, för det är sååå många ggr som han lovat att komma och ringa som han inte gjort det. Så där har jag skyddat henne. Men nu är hon så stor så att dom pratar själv i telefonen, och han säger att han ska komma till henne. Och hon glömmer INTE det. Och sen när han inte dyker upp, utan jag får ringa o fråga vad som hänt, så får jag höra nån taskig historia om att han inte har busspengar eller tappat plånboken (som han konstigt nog har hittat till nästa gång) osv. Det här har alltså hänt fler ggr än jag kan räkna på alla åren...men viktigast är NU..hon är 4 år och kommer ihåg allt man säger och gör och undrar om allt hela tiden.

JAG gör allt för att glömma honom, och jag dras gärna med honom som FAR till vårt barn, men då ska han fasen visa respekt mot både henne och mig!! Jag vill inget hellre att dom ska ha en bra kontakt, men inte till vilket pris som helst!

Det är oftast jag som ser till att dom har haft kontakt..han är inte direkt företagssam när det gäller det..utan han dricker hellre och tycker synd om sig själv.

Jag har märkt på honom förut när jag försökt bryta mig loss från honom och bara pratar om dom två, att han inte varit lika intresserad om jag inte finns där för honom.

Och jag sa inte bara att eftersom han struntat i sina andra barn så kommer han strunta i henne oxå, utan jag drog faktiskt upp en massa andra anledningar oxå. men det är lite svårt att få med 7 ½ år i ett enda inlägg.

Äsch..jag struntar i det här nu..blir ju bara missförstådd.

JAG ÄR INTE EN SÅN MAMMA SOM SKULLE UNDANHÅLLA MITT BARN SIN PAPPA BARA FÖR ATT JAG ÄR ARG PÅ HONOM, JAG HAR FÖRSÖKT MED ALLT OCH DET KAN JAG MED STOLTHET SÄGA TILL MIN DOTTER NÄR HON BLIR SÅ STOR ATT HON FÖRSTÅR!

[Mine]

Jag är faktiskt inne på din linje. Funderar starkt på att kontakta bvc/bup för råd. Vill ju faktiskt min dotters bästa...
Det är många som säger att ingen pappa alls är bättre än en pappa som sårar och sviker...hemskt men säkert sant.

Hon har inte sagt ett pip om att träffa pappa idag...hon kanske redan har vant sig vid att han inte finns för henne..hmm...och jag har inte sagt något heller..tänkte att jag skulle säga att han är sjuk om hon hade frågat. Han ÄR ju sjuk, han är ju alkoholist. Jag håller med om att han ska reda upp sitt liv, sen skulle jag med glädje låta dom träffas hur mycket dom ville.

Känns jäkligt jobbigt att behöva ha det så här..men det finns dom som har det värre.

[Malinau]

Vilken relation har du till honom nu? Du skriver i ett av inläggen att du \"älskar honom\". Hur menar du?

[Mine]

Ja, jag älskar honom, men har gett upp. Han älskar även mig, men vi kan inte leva ihop pga av hans alkoholproblem. Har man en familj så accepterar inte jag att han försvinner var och varannan fredag och blir borta i 2-3 dygn utan att ha på mobilen..osv..

Han är min största kärlek, och vi har en stor dragningskraft för varandra. Men jag vill ha ett normalt liv med trygghet och harmoni, och önskar såklart det för min dotter. Därför ifrågasätter jag om det inte är bäst att klippa banden mellan dom. Jag vill inte, det är ju inte en lätt sak..jag mår dåligt över det, men jag/vi mår ännu sämre om han ska fortsätta att svika henne.

Om han hör av sig så tänkte jag be honom att tänka över sin situation, att jag vill att han tar sig i kragen..annars finns det ingen mening med en far-dotter-relation.

Sist han och jag hade något med varandra att göra var för ca 5 veckor sedan och jag har bestämt mig att jag ska gå vidare utan honom.

[Anna]

Om du älskar din dotter så är det inte bäst för henne att du klipper banden mellan henne och hennes pappa.
Du har bestämt dig för att gå vidare utan honom och det enklaste för dig (eftersom du fortfarande älskar honom) är förstås att klippa banden till honom helt.

MEN DET ÄR FRUKTANSVÄRT EGOISTISKT OCH JAG TYCKER SYND OM DIN DOTTER SOM RÅKAT FÅ DIG SOM MAMMA!!!!

Fy fan säger jag bara

[Mine]

Hon får det säkert bättre hos sin pappa i hans syrras supar/knarkkvart där han bor!!

Tack så mycket för dina härliga åsikter om mig som mamma...Ville ha lite råd här..visste ingen bättre snackgrupp jag kunde vända mig till..men det hade jag inget för.

Det är tillräckligt kämpigt att vara ensam förälder..nu känns det ju inte direkt bättre att bli påhoppad på det där viset.

Ännu en lördagkväll med tårar i min ensamhet...men denna gång pga av dig. Hoppas att du sover gott inatt åtminstone!!

[Anna]

och rådet från mig är att inte klippa bandet mellan din dotter och hennes pappa, punkt.

Men eftersom det inte var ett sånt råd du var ute efter, utan mer medhåll att du gör rätt, så är det klart att du tycker att jag är en skata.

Jag tycker att du spelar martyr.

[Mine]

Jag bad om råd och det fick jag, det är inte bara du som reagerat negativt..har du läst alla inlägg på min tråd?

Men var denna mening nödvändig: MEN DET ÄR FRUKTANSVÄRT EGOISTISKT OCH JAG TYCKER SYND OM DIN DOTTER SOM RÅKAT FÅ DIG SOM MAMMA!!!!

Om du överhuvudtaget kände mig och min situation så hade du knappast uttalat dig på det sättet, men nu gör du inte det..tack o lov..men det ger dig inte rätt att utöva personangrepp!

Du har ingen j*vla aning vad jag går igenom, vilken ångest jag har över detta problem, hur jag kämpar för att min dotter ska ha en normal uppväxt. Den enda avlastning jag har är från min mamma..och nu är det snart 2 månader sedan jag var barnledig, för när pappan var här så blev jag ju inte avlastad iaf..då låg han ju bara i soffan och jäste..Och så har det alltid varit.

Tänker inte lägga ner mer energi på dig, du vet ingenting om mig och du har bildat dig en uppfattning...fine.

Och jag är ingen martyr, jag är en mamma som vill att min dotter ska växa upp trygg och inte bli sviken av en pappa som inte håller vad han lovar.
Det verkar framgå från mitt första inlägg att detta var den första tanken från min sida att bespara henne smärta. Detta har pågått i flera j*vla år!!!!!!!!!!!

Här inne tänker jag aldrig be om _råd_ igen. Knäckt som man redan är så gör ju bara att man får tillbaka symtomen på panikångest.

Tur Anna att du är en perfekt mamma!

[Anna]

Jag tar tillbaka \"jag tycker synd om din dotter som fått dig som mamma\".
Förlåt! Så får man inte skriva!
Jag är övertygad om att du är den bästa mamman för henne och att du vill henne väl.
Men snälla klipp inte banden, min mamma gjorde så mot mig och min pappa och det slutade med att när jag blev lite äldre så valde jag min pappa före mamma.

[Anonym]

Har läst igenom samtliga inlägg hittills i den här tråden och vill bara säga att jag faktiskt förstår din problematik.

För vad är bäst för ens barn? Att ha en förälder som konstant gör barnet besviket och i det här fallet faktiskt kan komma att skada barnet i och med sina missbruksproblem -eller att inte ha en pappa alls. Det är ett jättesvårt problem och jag förstår din ångest.

Ditt barns pappa har ju ett val, att sluta missbruka för sin dotters skull och vara en bra pappa när han träffar henne eller fortsätta med missbruket. Om du väljer den ståndpunkten du är inne på så kommer han ju inte att träffa henne då. Där han han ett val. Väljer han att strida för sin rätt att träffa dottern kan han alltid använda sig av rättsväsendet.

Men dottern vad har hon för val? Hon är för liten för att tillfullo kunna förstå o absolut för ung för att kunna ta ett eget beslut. Men jag är helt inne på att det vore bäst för dig och därigenom bäst för henne att bryta kontakten med pappan. HAN kan ju välja att välje henne framför missbruket. OM han gör det valet (dottern) så blir ju framtiden ljusare, men det är ju inte ett val du kan göra åt honom.

Från motsatt håll kan man se det som att du låter allting vara som det är, då får han ingen input till att bryta sina vanor (för det har han ju inte gjort hittills) och dottern kommer växa upp under nuvarande förhållanden... Nej -tala om för honom att det inte blir ngt umgänge om han inte skärper sig och söker hjälp för sina problem, på det viset kommer dottern hamna i en bättre miljö oavsett hans beslut. En missbrukande förälder är alltid en missbrukande förälder.

Hoppas att jag kunnat vara till lite hjälp och att ovanstående inte är alltför virrigt. Står själv i en liknande sits fast utan missbruksinblandning. Här är det mer känslomässigt missbruk -men det ÄR svårt. Ett barn bör ha två föräldrar, men när den ena brister så otroligt som just förälder kanske det är bättre att ha EN hel förälder.

Sluta inte för allt i världen att läsa/skriva här -då blir det ju legitimt att angripa varandra i någon mån, och det tycker jag inte är okej.

Lycka till!

[Malinau]

Är jag helt ute och cyklar om jag tror att du först och främst behöver reda upp dina känslor och din relation med honom? Att du behöver få bättre kontroll över din självkänsla och hur du ska hantera livet utan honom och över vad som är vad?

Du har valt att sätta ett barn till livet tillsammans med en man som du med något klarare syn vid det tillfället borde ha insett var en dålig idé. Det kan vi väl alla erkänna som insett saker och ting för sent. Jag menar inte att du ska skämmas för det, men att du ska se det för vad det är om du ska hitta spåret för ett bra liv för dig och dottern framöver.

I min värld kan man inte kalla det kärlek om man talar om dragningskraft till en person som inte visar någon som helst respekt tillbaka, vilket jag uppfattar att pappan inte gör.

Jag lovar dig att du inte är ensam om att få barn ihop med en strulig missbrukare. Just denna del tror jag att du kan få god hjälp med inne på snacket om föräldrar med missbruk. Där finns erfarenheter och inte bara spontana åsikter.

Jag förstår att situationen är jobbig och självklart frestar den på barnet också, i alla fall i längden. Hon ska inte behöva leva med en pappa som ständigt sviker och i så motto kan det i vissa fall vara bättre utan. Samtidigt är det en mycket ingripande sak att koppla bort en förälder ur ett barns liv som får långtgående verkan. Du ser ju på någon reaktion här...

Det är ju så lätt att man påverkas av sina egna känslor och säg den människa som alltid är klok och rationell. Det man måste försöka lyckas med är att ta kontroll över dem igen, både för sig egen men framförallt för barnens skull.

[Mia]

precis som du beskriver det. Han är hennes pappa ohc hennes relation som hon ska ha genom hela livet och den kan och ska du inte diktera villkoren för. Du kan inte göra om honom. Han måste få vara den han är och hon måste få lära känna honom sådan som han är. Det är hans grej att vara pappa, inte din! Du ska inte bränna ut dig själv på att \"skydda henne\". Du ska lägga all din energi på att vara den bästa mamman för henne istället. Du kan ockskå försöka skapa lite positiv stämning kring det hela istället för att visa negativitet och missnöjdhet. Du kan inte förklara för henne varför pappa gör si och så, det kan bara han göra. Du kan förklara hur TROR att det ligger till, men inte mer. Jag försöker med min dotter leva ett bra liv och hoppas att han gör sitt bästa för att komma igen och han har faktiskt börjat rycka upp sig lite och träffat henne lite mer på sista tiden.

[Mine]

Nu börjar jag bli trött på att vissa antar en massa saker om mig som verkligen inte stämmer.

Ok, vi ska se vem som har varit positiv och negativ....

Han och jag separerade första gången när hon var bebis..sen har jag förlåtit och tagit tillbax honom, efter alkohol&drog-missbruk, otrohet, lögner osv.
Jag tror att vi har separerat 3 ggr.
Eftersom han aldrig kommer att få en egen lägenhet så bor han hos sin syrra, där det festas ordentligt, så där kan han inte ha ett umgänge med dotter..eller?
När både han och jag var arbetslösa så kunde han komma hit i 1 vecka var borta 4 veckor, kom en helg var borta 3 veckor..osv osv.

När jag fick jobb så kunde han ju bara komma på helgerna..vilket ibland var jobbigt för hans del eftersom det måste festas. Men dom helger han varit här så har han tagit för givet att han ska få mat, chips, godis och en plats i min säng. Han har snyltat en hel del..såklart eftersom hans små slantar går direkt till alkohol. Detta har jag tagit upp flera gånger, och han är skyldig mig tusenlappar sedan läänge men dom får jag aldrig. Han lovar och lovar att han ska betala, att han ska skärpa till sig för dotterns skull..men ingenting händer. Även om jag har varit arg, ledsen, besviken på honom så har jag släppt in honom i mitt hem för att dottern ska få träffa honom. Vissa gånger när jag har bestämt mig att _den här gången_ ska han inte sova över, då har dottern frågat med hundögon om pappa får sova över..så då har jag vikt mig.

Jag är den som hela tiden ringt honom och frågat när han kan träffa henne, jag som säger åt honom att han ska ringa henne lite då och då.
Nu när jag bestämt mig för att han och jag är ett avslutat kapitel, så MMS:ade jag en bild på dottern till honom och frågade när han tänkte träffa henne, för hon saknar honom så att hon gråter. Då svarade han att han skulle komma igår (lördag). Jag gjorde klart för honom att han skulle ta ut henne i några timmar, så att han inte trodde att han skulle vara här.

Han ringde i torsdags och pratade med henne...och jag ville höra om praktiska saker som mat och sånt inför lördagen..men jag fick en lur i örat. Jag ringde upp senare och undrade varför. Då sa han att hans mobil hade ringt. Jaha..men kan man inte avsluta på ett vettigt sätt...? Då började han gapa och härja och slängde på luren igen...Jag fattade ingenting..men jag som har legat på botten, vägrar att ta skit igen, så jag bestämde mig att ställa in lördagen. Jag messade att det var inställt..och det skiter väl han i för han har fortfarande inte hört av sig.

Jag tror att han blev sur när han fattade att han inte längre kan vistas här dom gånger han ska träffa dottern, och därför var han så otrevlig i luren mot mig.

Jag är snart 34 och han fyller 36 i år, dottern är 4 år. Jag orkar inte vara på hans sandlådenivå längre. Jag har gett allt för att dom ska ha en kontakt..men jag anser att lite ska väl han engerera sig om han oxå vill det..eller? Han kan ju inte ens diskutera saker som rör vår dotter på ett vuxet sätt..ska jag verkligen vara en robot och bara säga att hans beteende är helt ok?? Jag går bara in i väggen igen och igen när jag pratar med honom...är det meningen?

Förhoppningsvis ska dom ha en kontakt hela livet, men om jag inte ska diktera villkoren för den kontakten, och han inte har lust till det..vem ska då göra det??

Det enda han säger i fyllan är att han vill vara med oss, flytta hit igen, att han älskar oss. Men det tåget har gått för länge sedan, efter alla svek så kommer jag aldrig att lita på honom igen.
Men när han säger så där så tänker jag att han bara vill ha det bästa av allt...ha någon som serverar honom allt, en dotter han kan gulla med när det passar honom, att dra ut med polarna helg efter helg, ligga på soffan och göra ingenting. Pefekt..men inte för mig. Jag vill leva mitt liv som jag vill..kan jag få göra det? Helst av allt vill jag ha honom i mitt liv, men inte när han har såna problem. Det kommer han alltid att ha. Han skärpte till sig ett tag för några år sedan..var nykter i 4 månader och gick på antabus, han var hur bra som helst. Tog sitt ansvar med dottern, tog initiativ, ljög aldrig..ja..som det ska vara helt enkelt. Men till slut kom återfallen, och jag pallade inte. Så jag vet att om han vill så kan han. Men vi säger att han skärper sig, slutar dricka, jobbar ordentligt, får tag i eget boende, har ett bra umgänge med dottern. men så får han ett återfall och dalar ner till botten igen...skiter i att höra av sig till dottern..osv..Ska hon leva i en sån berg och dal-bana?

Jag vet att det kommer att dröja nu innan han ringer. För nu tänker jag inte ta initiativ till deras umgänge längre..jag anser att det är upp till honom att visa intresse..men jag är säkert den enda här som anser det. So be it....

Tänker inte dalta mer med denna vuxna (?) människa, jag har nog med att se till att dottern och jag håller oss flytande.

Jag har säkert glömt en hel del, men jag struntar i det. Det verkar ju inte spela någon roll hur mycket jag skriver...blir missförstådd ändå.

Och du Mia, du skriver som om jag ska veta vem du är och vad du har för problem. Men sorry, jag har inte en susning.

Ett barn, enligt min mening, ska ha en trygg uppväxt och inte en massa frågor i huvudet varför inte pappa ringer eller kommer när han lovat. Ett barn ska kunna lita på sina föräldrar till 100%, annars tycker jag att den föräldern har förbrukat sin rätt till att kalla sig mamma/pappa.

[Mine]

...jag antar att du vände din agressivitet som du har mot din mamma, till mig. Om detta är fallet så är du förlåten.
Jag vet inte vad din mamma hade för anledning att klippa banden, hon kanske inte har föklarat det för dig.

Jag pratar väldigt mycket med min dotter, svarar på hennes frågor så gott jag kan utan att få henne att må dåligt. Ibland behövs en vit lögn, t.ex när hon frågar varför inte pappa ringer. Då säger jag t.ex att han jobbar , sover, att mobilen är avstängd, och så händer det att jag säger _jag vet inte_.

Jag VILL inte klippa deras band, men ska min dotter ha en missbrukande pappa som hon inte kan lita på?

Jag beklagar att du mått så dåligt utan din pappa att du valde honom före din mamma.

[Mine]

Tack för att du satte ord på alla dom vinklar jag går och tänker på!!
Jag väger ju allt negativt mot det positiva, tyvärr väger det negativa tyngst och det går inte i långa loppet.

När han väl hör av sig,(om han gör det)så ska jag kräva av honom att ta tag i sitt missbruk.

Jag känner precis så som du skriver, att om han verkligen vill träffa henne och jag motsätter mig, så kan han gå till familjerätten. Han får faktiskt bevisa att hon går först i alla lägen.

Tack för att du förstår mig..kändes ett tag att jag var den enda i världen som kände så här. :-)

Jag hoppas att det löser sig för dig med och jag önskar dig oxå lycka till!