Att sonen är arg kan jag ta, men hur hanterar jag hans utåtagerande och upptrappning?? Jag går bet, har vänt in och ut på mig själv och min pedagogiska förmåga, inget funkar.
Sonen har alltid haft mcyket egen vilja och temperament. Stort behov av att prova gränser och gärna göra det lite extra utifall att;-) Jag har vant mig vid detta, och tycker att jag kunnat hantera det ganska så OK ända tills de senaste trotsrycket.
Han har alltid varit mer eller mindre utåtagerande, men de senaste dagarna har det liksom gått över en gräns. Han rivs, sparkas, kastar saker etc. Jag har hittills sagt nej, hållit i honom om han tex rivs och sparkas, men problemet är att han trappar upp konflikten. Så om han tex river ner en hög med tidningar för att jag säger nej har jag hittills försökt få honom att plocka upp tidningarna. Då blir han ännu argare, gapar och skriker och hotar, typ: Du är dum och får jag inte som jag vill så ska jag slänga böckerna också! Jag vat inte hur jag ska lyckas gränsa honom. För varje nej hittar han på nya saker att göra, och det tar liksom aldrig slut. Han är väldigt mycket uthålligare än jag! Håller jag i honom rivs, sparkas och spottas han.
Jag vill poängtera att han i princip aldrig fått som han velat trots att han beter sig såhär, så jag ger inte vika då, men uppenbarligen gör jag något knasigt i och med att han inte kan acceptera mina nej utan att gå till handgripligheter. Jag är också för dte mesta lugn, tappar såklart behärskningen emellanåt, när jag är trött, men det är sällsynt och jag ber alltid om ursäkt efteråt.
Har försökt att prata med honom när utbrottet är över, men han är nog för liten. Kan inte hålla uppmärksamheten på det då, det finns annat som är intressantare.
Han har det lite tufft på dagis och jag antar att utbrotten beror på det, men hur ska vi kunna hjälpa honom att hantera ilskan på ett bättre sätt??
1
Fortsätter om arga 4-åringar Att sonen är arg kan jag ta, men hur hanterar jag hans utåtagerande och upptrappning?? Jag går bet, har vänt in och ut på mig själv och min pedagogiska förmåga, inget funkar.
Sonen har alltid haft mcyket egen vilja och temperament. Stort behov av att prova gränser och gärna göra det lite extra utifall att;-) Jag har vant mig vid detta, och tycker att jag kunnat hantera det ganska så OK ända tills de senaste trotsrycket.
Han har alltid varit mer eller mindre utåtagerande, men de senaste dagarna har det liksom gått över en gräns. Han rivs, sparkas, kastar saker etc. Jag har hittills sagt nej, hållit i honom om han tex rivs och sparkas, men problemet är att han trappar upp konflikten. Så om han tex river ner en hög med tidningar för att jag säger nej har jag hittills försökt få honom att plocka upp tidningarna. Då blir han ännu argare, gapar och skriker och hotar, typ: Du är dum och får jag inte som jag vill så ska jag slänga böckerna också! Jag vat inte hur jag ska lyckas gränsa honom. För varje nej hittar han på nya saker att göra, och det tar liksom aldrig slut. Han är väldigt mycket uthålligare än jag! Håller jag i honom rivs, sparkas och spottas han.
Jag vill poängtera att han i princip aldrig fått som han velat trots att han beter sig såhär, så jag ger inte vika då, men uppenbarligen gör jag något knasigt i och med att han inte kan acceptera mina nej utan att gå till handgripligheter. Jag är också för dte mesta lugn, tappar såklart behärskningen emellanåt, när jag är trött, men det är sällsynt och jag ber alltid om ursäkt efteråt.
Har försökt att prata med honom när utbrottet är över, men han är nog för liten. Kan inte hålla uppmärksamheten på det då, det finns annat som är intressantare.
Han har det lite tufft på dagis och jag antar att utbrotten beror på det, men hur ska vi kunna hjälpa honom att hantera ilskan på ett bättre sätt??
på dagis?
Det låter ju onekligen som om ganska mycket kan bottna i det.
Vill han gå till dagis när ni säger att det är dags på morgonen, eller börjar det redan där?
Det är jättesvårt att försöka hjälpa dem att hantera sina \"nya\" och hetsiga känslor. Man försöker vara pedagogisk, men det går bara till en viss gräns, sedan orkar man inte mer och man blir en arg 4-åring själv *ler*.
Det vi har försökt göra med dottern när hon får sina utbrott är att hålla fast henne i en bamsekram (varning för \"lösa ben\" bara, det gör ONT när de sparkar *s*) och bara försöka prata lugnande med henne. Oftast är det här det sättet som får henne att lugna sig fortast.
Är hon bara \"lagom\" arg brukar det funka med ordet \"inte\"; \"Du får INTE skratta\", \"Du får INTE städa ditt rum\" osv. Om man dessutom tillägger att man själv vill göra det där som hon \"inte\" får göra, ja, då blir det fart.
När det gäller kläderna brukar jag säga att de där superfina kläderna vill jag låna idag och så drar jag in min arm i en av hennes tröjärmar...och så har det blivit fart på lilla fröken *ler*.
Både 5-åringen och 3½-åringen här hemma ska tävla med ALLT, så här funkar det med att säga \"jag vinner\" när man ska klä på sig ytterkläderna (och så krånglar man lite extra med dragkedjan på jackan samtidigt som man suckar och pustar och säger \"NEEEEJJJJJ, nu vinner jag ju inte\" för att låta ungarna komma först).
Du skriver att efter utbrotten försöker du prata med honom, men han sätter fokus på annat roligare (vilket är förståligt). Om han springer iväg och börjar leka, följ med, fråga om du får vara med och leka och försök prata med honom under lekens gång för att försöka få fram varför han reagerar som han gör.
När jag frågar min 5-åring varför hon blir så arg så säger hon \"Jag vet inte\", och jag tror henne faktiskt! Jag tror inte heller att hon vet varför hon blir så arg. Jag minns när jag var runt 6 år och fick utbrott och skrek saker till mina föräldrar, men efteråt förstod jag egentligeninte vad som hade hänt, mer än att min kropp och hjärna blivit tokiga *s*.
Inga handfasta råd till dig, bara några tankar och beskrivningar på vad vi gjort, och gör!
Kramisar
2
Hur har han det svårt på dagis?
Det låter ju onekligen som om ganska mycket kan bottna i det.
Vill han gå till dagis när ni säger att det är dags på morgonen, eller börjar det redan där?
Det är jättesvårt att försöka hjälpa dem att hantera sina \"nya\" och hetsiga känslor. Man försöker vara pedagogisk, men det går bara till en viss gräns, sedan orkar man inte mer och man blir en arg 4-åring själv *ler*.
Det vi har försökt göra med dottern när hon får sina utbrott är att hålla fast henne i en bamsekram (varning för \"lösa ben\" bara, det gör ONT när de sparkar *s*) och bara försöka prata lugnande med henne. Oftast är det här det sättet som får henne att lugna sig fortast.
Är hon bara \"lagom\" arg brukar det funka med ordet \"inte\"; \"Du får INTE skratta\", \"Du får INTE städa ditt rum\" osv. Om man dessutom tillägger att man själv vill göra det där som hon \"inte\" får göra, ja, då blir det fart.
När det gäller kläderna brukar jag säga att de där superfina kläderna vill jag låna idag och så drar jag in min arm i en av hennes tröjärmar...och så har det blivit fart på lilla fröken *ler*.
Både 5-åringen och 3½-åringen här hemma ska tävla med ALLT, så här funkar det med att säga \"jag vinner\" när man ska klä på sig ytterkläderna (och så krånglar man lite extra med dragkedjan på jackan samtidigt som man suckar och pustar och säger \"NEEEEJJJJJ, nu vinner jag ju inte\" för att låta ungarna komma först).
Du skriver att efter utbrotten försöker du prata med honom, men han sätter fokus på annat roligare (vilket är förståligt). Om han springer iväg och börjar leka, följ med, fråga om du får vara med och leka och försök prata med honom under lekens gång för att försöka få fram varför han reagerar som han gör.
När jag frågar min 5-åring varför hon blir så arg så säger hon \"Jag vet inte\", och jag tror henne faktiskt! Jag tror inte heller att hon vet varför hon blir så arg. Jag minns när jag var runt 6 år och fick utbrott och skrek saker till mina föräldrar, men efteråt förstod jag egentligeninte vad som hade hänt, mer än att min kropp och hjärna blivit tokiga *s*.
Inga handfasta råd till dig, bara några tankar och beskrivningar på vad vi gjort, och gör!
För att ta det hela med dagis lite kort så är det som så att han började på nytt dagis efter en flytt i augusti. Han har väl haft lite svårt att hitta sin plats, det finns bara en 4-årig pojke på avdelningen som är där väldigt lite pga av att mamman är hemma med syskon och för att de helt enkelt inte hittat varann. Han har lekt mycket med en 3-årig pojke som förvisso är jättesnäll, men som inte är så verbal och det känns ganska tydligt att han är 1 år yngre. Vilgot är tidig språkligt, väldigt verbal och mycket fantasi. På dagis finns också ett gäng 5-åriga killar (3st) som Vilgot trånat att få vara med. Dels är dom de stora killarna och jag tror att de matchar Vilgot bättre i lekar och så. Men detta har så klart varit en kamp att ta sig in. Till en början fick han såklart inte vara med alls, men nu har han och en av dessa pojkar hittat varandra, de leker väldigt bra ihop. Men, detta leder så klart till både svartsjuka och maktkamper. Han har en position att försvara, fortfarande är hans plats i denna grupp ifrågasatt. Jag tror det föder frustration och någonstans måste den komma ut. Han trivs på dagis och det är oftas inga problem att gå dit, han har varit ganska så harmoniskt ett bra tag. Men just nu tror jag han blir utmanad och ifrågasatt igen. Det är mycket: du får inte vara med för att du inte kan göra kullerbytta etc. Och då tar raseriet fart hemma.
3
Tack! För att ta det hela med dagis lite kort så är det som så att han började på nytt dagis efter en flytt i augusti. Han har väl haft lite svårt att hitta sin plats, det finns bara en 4-årig pojke på avdelningen som är där väldigt lite pga av att mamman är hemma med syskon och för att de helt enkelt inte hittat varann. Han har lekt mycket med en 3-årig pojke som förvisso är jättesnäll, men som inte är så verbal och det känns ganska tydligt att han är 1 år yngre. Vilgot är tidig språkligt, väldigt verbal och mycket fantasi. På dagis finns också ett gäng 5-åriga killar (3st) som Vilgot trånat att få vara med. Dels är dom de stora killarna och jag tror att de matchar Vilgot bättre i lekar och så. Men detta har så klart varit en kamp att ta sig in. Till en början fick han såklart inte vara med alls, men nu har han och en av dessa pojkar hittat varandra, de leker väldigt bra ihop. Men, detta leder så klart till både svartsjuka och maktkamper. Han har en position att försvara, fortfarande är hans plats i denna grupp ifrågasatt. Jag tror det föder frustration och någonstans måste den komma ut. Han trivs på dagis och det är oftas inga problem att gå dit, han har varit ganska så harmoniskt ett bra tag. Men just nu tror jag han blir utmanad och ifrågasatt igen. Det är mycket: du får inte vara med för att du inte kan göra kullerbytta etc. Och då tar raseriet fart hemma.
Vilgot började dagen med dåligt humör och sura miner. Det ledde till att maken tvingades ta ut honom från datarummet och låsa dörren. Han blev så klart ännu argare och började kasta saker. Vi provade idag att ignorera så långt det bara gick. Jag bestämde mig för att inte låta mig provoceras oavsett vad och att han skulle plocka upp allting efter sig innan dörren skulle öppnas. Både maken och jag fick väl bita oss i läppen ett antal gånger för att itne bli arga;-) Vilgot började med att kasta iväg skona från skostället, en hög med böcker, kuddar och filt i soffan. När han märkte att det inte tog skruv gick han upp, kastade ner lite diverse saker från trappan, våra vigselringar, några julpynt som väntade på att få komma upp på vinden (ett gick sönder). Han avslutade med att hämta tandkrämstuben och klämma ut en klutt på trappen.
Sedan kom han ner, ville ha frukost. Talade högljutt om allt han hade gjort, vi ignorerade det. han åt sin frukost, gnällde att han absolut inte skulle plocka upp efter sig och att vi var dumma. Vi ingorerade det, pratade i vanlig samtalston, kommenterade inte alls gnället.
Efter frukosten satte han sig en stund framför TV:n, ingen av oss pratade överhuvudtaget om att han skulle plocka upp efter sig och se på f-n, bara en kvart senare ville han självmant plocka upp efter sig, bad om hjälp att sopa upp efter det trasiga pyntet.
Tjohoo, jag tror vi har hittat en väg som kan fungera, även om det är svårt att ignorera skokast m.m. ;-)
4
Lite glad idag! Vilgot började dagen med dåligt humör och sura miner. Det ledde till att maken tvingades ta ut honom från datarummet och låsa dörren. Han blev så klart ännu argare och började kasta saker. Vi provade idag att ignorera så långt det bara gick. Jag bestämde mig för att inte låta mig provoceras oavsett vad och att han skulle plocka upp allting efter sig innan dörren skulle öppnas. Både maken och jag fick väl bita oss i läppen ett antal gånger för att itne bli arga;-) Vilgot började med att kasta iväg skona från skostället, en hög med böcker, kuddar och filt i soffan. När han märkte att det inte tog skruv gick han upp, kastade ner lite diverse saker från trappan, våra vigselringar, några julpynt som väntade på att få komma upp på vinden (ett gick sönder). Han avslutade med att hämta tandkrämstuben och klämma ut en klutt på trappen.
Sedan kom han ner, ville ha frukost. Talade högljutt om allt han hade gjort, vi ignorerade det. han åt sin frukost, gnällde att han absolut inte skulle plocka upp efter sig och att vi var dumma. Vi ingorerade det, pratade i vanlig samtalston, kommenterade inte alls gnället.
Efter frukosten satte han sig en stund framför TV:n, ingen av oss pratade överhuvudtaget om att han skulle plocka upp efter sig och se på f-n, bara en kvart senare ville han självmant plocka upp efter sig, bad om hjälp att sopa upp efter det trasiga pyntet.
Tjohoo, jag tror vi har hittat en väg som kan fungera, även om det är svårt att ignorera skokast m.m. ;-)
Jag beundrar er för att ni orkade \"Ignorera er igenom\" hela proceduren. Bra gjort! Jag hade tappat tålamodet för länge sedan *ler*.
Det bevisar ju egentligen bara att de gör saker för att få uppmärksamhet, och får de den inte så är det inget kul *ler*!
Du får rapportera igen och berätta hur det funkar fortsättningsvis också. Jag ska nog ta och testa den där metoden här hemma också!
Krmaisar
5
Vad bra! Jag beundrar er för att ni orkade \"Ignorera er igenom\" hela proceduren. Bra gjort! Jag hade tappat tålamodet för länge sedan *ler*.
Det bevisar ju egentligen bara att de gör saker för att få uppmärksamhet, och får de den inte så är det inget kul *ler*!
Du får rapportera igen och berätta hur det funkar fortsättningsvis också. Jag ska nog ta och testa den där metoden här hemma också!
så pass stor att han vet vad man får och ej får göra. Och helt uppenbart är att så länge han får uppmärksamhet fortsätter han...För de få gånger jag var tvungen att ingripa, när han tänkte kasta sådant som faktiskt var farligt att kasta så trappade han genast upp.
Jag glömde att skriva att det egna initiativet till att plocka upp berömdes såklart med stora ord;-)
6
Ja, nu är han uppenbarligen så pass stor att han vet vad man får och ej får göra. Och helt uppenbart är att så länge han får uppmärksamhet fortsätter han...För de få gånger jag var tvungen att ingripa, när han tänkte kasta sådant som faktiskt var farligt att kasta så trappade han genast upp.
Jag glömde att skriva att det egna initiativet till att plocka upp berömdes såklart med stora ord;-)
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
