Glöm ingenting!

[Lina]

Jag läste diskussionen nedan mellan Amelie och några andra om detta med att älta, glömma och förlåta.

När jag konfronterade mina föräldrar med agan under min uppväxt och min pappa bl.a. hotade med att bryta kontakten med mig, så spände han också ögonen i mig och sa att det fanns ett mycket klokt ordspråk som han levde efter när det kom till att förhålla sig till sina egna föräldrar: ”Lär dig livets stora gåta – älska, glömma och förlåta”. Jag svarade att det var ett mycket klokt ordspråk, men att de flesta människor missar vad det faktiskt är: En gåta!

Jag tror nämligen att man inte skall glömma någonting. Hela poängen med livet är att minnas. Att se sanningen, att ”så här är det, det här upplever jag och det här känner jag”. Det är när man glömmer vad man känner och upplever som det går illa. I värsta fall kan man bygga upp hela livslögner, som t.ex. hände mina föräldrar.

Jag tror heller inte på förlåtelse. Jag tror på acceptans. Vid full acceptans av sanningen, av att ”så här är det, det här upplever jag och det här känner jag” så upphör behovet av förlåtelse. När man accepterar det så är det inte längre _fel_, det bara _är_. Begrepp som rätt och fel blir meningslösa och då finns det heller ingenting att förlåta.

Jag tror heller inte att det är lätt att älska. ”Älska” är nämligen det som händer när man både minns och accepterar. Det är vad som händer när man står sann i sin smärta och samtidigt öppnar hela sitt hjärta för den. Det är vad som händer när man låter det som *gör* ont bara *vara*

Och nu till paradoxen: Det är endast när man helt och fullt har accepterat det som är som man kan förändra det! Så länge man förskjuter sin smärta så kan man bara reagera på den. Det är när man har integrerat den som man kan agera.

För mig så är detta varken hypotetiskt eller akademiskt. För mig är det en processbeskrivning.

Det är här som jag inte känner mig bekväm med begreppet attachement parenting. Jag håller helt och hållet med om att man skall vara lyhörd mot sitt barn, vara respektfull, se det som en egen unik individ, inte utnyttja sin maktposition och alla andra syften och mål som begreppet har. Men jag håller inte med om att vägen dit nödvändigtvis är genom att bära, amma och samsova.

Det viktiga för mig är inte _vad_ jag gör med mitt barn utan _varför_ jag gör det. Bär jag mitt barn därför att jag känner glädje i att göra det eller för att bekräfta för mig själv att jag duger och är tillförlitlig? Ammar jag mitt barn därför att jag trivs med det eller för att lätta mina skuldkänslor? Sover jag med mitt barn därför att jag får min bästa sömn då eller för att hantera mina egna känslor av övergivenhet? Om jag gör det för att hantera rädslan för mina egna känslor av att vara övergiven, så kan det vara bättre att låta barnet sova i en egen säng medan jag jobbar med den rädslan. I annat fall kanske jag använder barnet som ett objekt att reagera på och inte som den egna, självklara och frikopplade individ som AP-tänket hävdar att det är.

Själv samsov jag med mina föräldrar till jag var 11 år och det var jag inte i behov av. Jag var i behov av att bli _sedd_. Nu är jag vuxen och kan själv mamma det lilla barn jag var och det är genom att göra det som jag har blivit bättre förmögen att *älska*. Både mina barn och mina föräldrar.

[_Maa_]

jag tränar med en metod som liknar mindfulness mot min långvariga smärta och håller precis på att träna och känna mig fram till de där insikterna som du beskriver.
Jag har inte din barndomsbakgrund, utan en annan, med avstånd och nonchalerande av känslor, och behöver se den för vad den är.
Skriver du mer om detta nån annanstans, så vill jag gärna läsa!

[-ES-]

Jag håller med om varje ord du skriver.
Jag har inte alls samma bakgrund som du, men har gått igenom en liknande process.
Mina ord är att jag måste förstå för att kunna försonas med det som hänt. Om jag sedan någonstans kan förlåta må det vara hänt, men är absolut inte syftet eller i sig nödvändigt.
Så jag har grävt för att förstå, förstå varför de blev som de blev de som gjorde mig ont, förstå varför jag blev som jag blev av det som hänt mig. Sedan försonas med det hela (acceptera som du skriver) för att kunna agera utifrån mig själv.

Dina tankar kring AP delar jag fullt ut. Eller just AP är väl att bära, amma, samsova om man ser till ursprunget, men om det är vad jag tror att många uppfattar det som så är det vad du beskriver (influerat av Juul, Gustafsson m fl).
Dvs man lyssnar till barnets behov och utgår från det, och man lyssnar till sina egna behov och förstår hur de påverkar ens förhållningssätt till barnet.

[Alven]

definition på AP tycker jag. Jag gillar inte alls tanken på AP = Bära, amma och samsova.

[Tove]

Jaa, och ES, jag har ju träffat dig så jag kan ge dig kvitto på att dina föräldrar OCKSÅ gett dig många goda saker. Vid sidan av det som inneburit smärta och som du givetvis behövt gräva i.
Good enough är vi.

[Anonym]

Jag håller med om varje ord du skriver! Insiktsfullt, tycker jag. Jag brottas med samma känslor och liknande upplevelser själv och förstår precis vad du talar om för process. Jag har inte kommit riktigt lika långt själv, bara.

[MiaKL m Samuel-03,bf 26/3]

inte vad jag gör utan varför jag gör det.

Instämmer helt.

[-ES-]

Jorå, det har givit mig ett och annat gott också, och en del har jag fått fixa själv.
Bra nog är gott nog. Svårt att ta till sig fullt ut, men skönt när man kan leva i det. Jag jobbar på det.

[Karenina m. Saga]

som jag absolut kan stämma in i.

Jag kan ibland känna en tveksamhet kring om en del som skriver här tex. bär för att det är det BARNET behöver, eller om det bottnar i förälderns behov eller idé om att det är så det \"ska vara\". Likaså med långtidsamning och samsovning. Då tycker jag man har tappat idén med AP och hängt upp sig på verktygen.

Tex. var det en intressant diskussion för ett tag sedan där det fanns de som tyckte att ett barn som inte trivs i sjal ska vänjas...

[Kattis]

...samtidigt är det väl alltid svårt att avgöra vad vi gör för barnets skull eller för vår egen? Ofta är det ju inte antingen-eller här utan både-och, dvs både barnet och föräldern vinner fördelar med ett visst handlingssätt.

Den som t ex använder en sömnmetod, gör den föräldern det för att barnet verkligen behöver lära sig somna ensam i sin egen säng eller för att föräldern behöver egentid på kvällen/obruten sömn på natten? När man börjar med smakisar, gör man det för att barnet verkligen behöver fast föda då eller för att man själv vill trappa ner på amningen? När man lämnar barnet hos barnvakt, är det för att barnet verkligen behöver vara med barnvakten eller för att föräldrarna vill gå ut och äta tillsammans? När man lär sitt barn att ta napp, är det för att barnet verklige behöver nappen eller för att mamman inte vill amma så ofta? Osv, osv. OBS: jag dömer inte ut ovanstående handlingar utan vill bara påpeka att jag tror det är sällan som vi handlar ENBART för barnets skull även om vi kanske gärna vill tro det :-)

Klart att många långtidsammande mammor tycker det är mysigt att vara så behövda av sina barn och att de ger sina barn något som ingen annan kan ge. Och lika klart, tycker jag, att många föräldrar njuter av närheten i att sova med sitt lilla barn och delvis fyller sitt eget behov av närhet på det sättet - jag kan inte se att det är fel, så länge den viktiga ömsesidigheten finns och barnet inte påtvingas något.

Man kan ju också ifrågasätta om det överhuvudtaget existerar äkta osjälviskhet, det finns ju teorier om att även de människor som ägnar sig åt frivilligt hjälparbete av olika slag delvis gör det för att få känna sig behövda, uppskattade och bekräftade. Vilket jag inte tycker måste vara fel, inte så länge det blir ju en win-win-situation för båda parter.

Jag menar alltså att det sällan är så enkelt som att det går att tydligt urskilja vad som är barnets behov och vad som är förälderns. Ofta sammanfaller ju också behoven - t ex om både barnet och mamman tycker långtidsamningen är supermysig, eller om barnet uppenbarligen älskar att börja käka fast föda samtidigt som mamman vill trappa ner amningen.

Men jag instämmer helt med att amning, samsovning och bärande inte är någon förutsättning för AP! Givetvis kan man utöva ett respektfullt och lyhört föräldraskap utan att amma eller samsova en endaste dag (eller natt)!

[H-n]

Tack! säger jag med.

[H-n]

Det är intressant med din beskrivning att du samsov med dina föräldrar. Mina föräldrar var också intresserade av fysisk närhet till mig, men det var helt utifrån deras behov och jag har fortfarande svårt för fysisk närhet till mina föräldrar. Det väcker för mycket gammalt obehag.

Av denna anledning är jag ganska försiktig med att \"ge mina barn\" för mycket närhet. Jag låter dem komma till mig när de vill, men vill inte påtvinga dem något utifrån mina egna behov.

Tack igen för ett fantastiskt klokt inlägg!

[Karenina m. Saga]

Jag håller med i det du skriver, självklart är föräldraskap ofta ett samspel mellan ens egna behov och barnets.

Det jag syftade på (men kanske inte var så tydlig med) var snarare när man går EMOT barnets signaler, bara för att man har en idé om vad som är det bästa. Tex. visar min dotter uppenbart att hon inte trivs i sjal, och då tycker vissa att hon ska vänjas för att sjalbärande är så viktigt, medan jag tycker att påtvingad närhet är en kränkning och att hennes signaler ska respekteras.

[Kattis]

...då är jag helt överens med dig! Jag tror på att följa barnets signaler och absolut inte påtvinga barnet en närhet som det tydligt visar att det inte vill ha just då.

[tokfjant]

Vad väl du skriver!

[Picea]

märker jag. För jag blir aldrig förlåten om jag gör något fel. Fy, vilken inställning! Men ni kan vara lugna, sårar ni mig men uppriktigt ångrar er blir ni förlåtna och jag skall glömma allt och gå vidare.

Jag undrar om ni fattar att ni är långt, långt bort ifrån det ämnet jag började med. Det tycks som man har blivit syndabock här på sidan för tillfället, och plötsligt skall allt man säger vändas till det negativa. OK, nu vet även jag hur det känns. Ha så kul, jag kommer tillbaka när ni börjar försöka förstå mina inlägg igen, om ni nu förmår glömma vilket fack ni har placerat mig i!

[-ES-]

... jag tror inte att man enbart kan göra saker för barnets skull. eller att det heller är att sträva efter.
Det man ska sträva efter är att veta varför man gör saker och för vems skull. Vara ärlig mot sig själv och vara egoist i lagom skala. Så barnet lär sig att vara ärlig mot sig själv och bli egoist i lagom skala det med. *s*

[Lina]

Nu blev jag lite perplex. Det var just din hypotes som jag tyckte så mycket om. Personligen så tror jag att det jag skriver här stöder den.

Din hypotes är (kopierar): Att föräldrar som misslyckas är bättre för barnet än föräldrar som inte gör det, om vi föreställer oss en teoretisk förälder som verkligen aldrig gör misstag.

Min hypotes är nämligen: Det finns inga föräldrar som misslyckas. Alla föräldrar agerar och reagarer utifrån den person de för ögonblicket är. Eftersom man inte kan vara någon annan än den man är, så kan man heller inte agera eller reagera \"bättre\". Vad föräldern gör eller inte gör är alltså varken fel eller rätt, det är bara ett uttryck (eller en spegling) av vem föräldern är i det ögonblick som handlingen begås. Om man kan acceptera det, så är också felet \"glömt\" i den bemärkelsen att det aldrig har existerat!

Som jag skrev i svaret till dig nedan, så tror jag också på transformation. I \"projektionstråden\" som skapades i följdvågorna av Erindriels smileysinlägg så skrev jag att mitt fokus ligger på medvetande. Den process jag beskriver är just en process genom vilken man kan transformera sitt medvetande. Denna process förutsätter att föräldrar misslyckas. Personligen skulle jag aldrig velat ha den felfria förälder som bara finns i teorin. Utan mina föräldrars \"misstag\" så skulle jag inte kunna vara den person jag är idag. Jag är dem väldigt tacksam!

[Lina]

är ganska ofta uppe för diskussion inne på andligt föräldraskap. Om du kastar in ett köttben där så kommer säkert några ivriga hajar att hugga =)

[Agneta H med 3]

Först tror jag inte att jag förstod det där med gåta (fast det är kanske det som är gåtan att inte förstå det;o)). Förklara gärna en gång till om du vill.

Det du skriver om acceptera instämmer jag i fullt ut! Har du läst Anna Kåvers bok: Att leva ett liv inte vinna ett krig. Annars kan jag rekommendera den till alla som inte läst den. Hennes kollega Åsa Nilsonne har också en bra bok som jag inte minns titeln på nu.

Jag tror att vi blivit så materiellt bortskämda samtidigt som vi svälter närhetsmässigt (och andligt). Detta tror jag gör att vi hela tiden söker efter mer. Vi kan inte acceptera hur livet är just nu utan söker febrilt att förbättra det och kommer in på fel vägar. Modeindustrin är ett exempel på det. Att först kunna acceptera hur det är (vilket inte behöver betyda att vi gillar det) är en plattform till att kunna förändra och då tror jag vi har lättare att se vilken riktning vi ska gå.

MEN förlåtelsen tror jag är livsviktig. Vi behöver både ta emot förlåtelse och ge förlåtelse. Sen får det självklart inte bli kravfyllt. Förlåtelse måste komma från hjärtat. Och det är inte säkert att man kan förlåta allt eller bli förlåten för allt, åtminstone inte från människor. Men förlåtelsen visar på något väldigt viktigt: att jag som människa är värdefull för den jag är. Om jag gör något fel så är det mina gärningar som är fel, inte min identitet. Gärningarna kan bli förlåtna. Risken är, tror jag, att om man inte använder sig av förlåtelsen att det man gör blandas ihop med identiteten. Man måste få chans att kunna lägga av sig det som blivit fel. Det första steget är att erkänna sina handlingar, att se det man gjort. Det ligger nära det accepterande du skriver om: att se verkligheten som den är.

Det där med att göra saker för barnens skull eller för mig själv: det används ofta som ett argument mot långtidsamning, mot samsovning och bärande, att det är enbart för ens egen skull man gör det. Jag tror i själva verket att det är både ock, man gör det för barnets skull och sin egen. Långtidsamma tror jag inte går att göra mot barnets vilja. Bärande och samsovande kan man möjligen tvinga barn till. Man kan samsova hur länge som helst utan att det är fel om man inte tvingar barnet till det. Vår snart 10-åriga dotter samsover med oss, visserligen i en säng intill (hon och 5-åringen delar säng enligt egna önskemål). För oss är inte långtidsamning, samsovning och närhet enbart medel att nå något annat. De är också målen i sig. För oss tillhör det vår livsstil och det är fritt valt från alla parter.

Jag har ju till de som är vad man med öknamn blir kallad \"naturromantiker\" där jag tror att vi är biologiskt skapade för långtidsamning, samsovning och att vara nära sin förälder mycket i början av livet. Sen har vårt samhälle komplicerat det och gör det svårare ur en del perspektiv. Det är inte heller lika med att inte överleva om man inte gör det så ur det perspektivet är det inte lika nödvändigt. Däremot tror jag att vi lider enorm närhetsbrist i vår kultur och det tror jag inte kan ersättas med vår moderna livsstil.

Det du skriver om att bli sedd är också enormt viktigt. Och självklart kan man samsova utan att se barnet. Att bli sedd och kommunicerad ned är väldigt viktigt. Sen kan samsovning, amning och bärande vara ett sätt att komma dit. Det kan t ex underlätta anknytningen om mamman har förlossningsdepression. Att sova nära varandra gör det lättare att uppfatta barnets signaler än om man sover i olika rum. Sen finns det självklart distanserade föräldrar som inte ser barnet oavsett hur nära det ligger. Men jag tror ärligt talat att de flesta inte är så.