Min 7-åring är rädd

[Ledsen mamma]

Han som alltid har varit så trygg i sig själv har plötsligt blivit rädd för att det ska hända oss i familjen något.

Det hela började med att han lekte med en låtsaskniv och högg med den mot mig i luften. Jag sa att jag inte tyckte om att man leker med knivar.

Han undrade varför och jag (mitt dumma nöt)svarade att det var för att jag kände en pojke som blev knivhuggen när han åkte tunnelbana mitt i natten inne i Stockholm, men att det hände för 20 år sen. Jag sa att pojken som då var 20 år hamnade i ett bråk med ett gäng.

Snacka om att jag ångrar att jag sa något :-(

Nu vill han följa med överallt. Åka och handla, om vi ska skjutsa syrran till aktiviteter, tvätta bilen m.m
När någon familjemedlem är borta så frågar han med jämna mellanrum när h*n kommer hem. Om det dröjer så börjar han gråta och säger att han mår illa och har ont i magen.

Jag har försökt prata med honom om att han inte behöver orora sig, att det inte kommer hända samma sak med oss, att vi inte åker tunnelbana mitt i natten och att vi inte bor i Stockhom, men det hjälper inte.

Vad skulle ni göra? Någon annan som har varit med något liknande och har något tips? Det blir ju så jobbigt för honom, det här att följa med överallt. Han kan liksom inte slappna av känns det som.

[ulmerkott]

Min sjuåring blev jätterädd helt plötsligt i somras. Det var också efter en liten incident när han gick lite vilse på ett nytt ställe.

Han har alltid varit tryggheten själv och så vände det totalt. Han blev så rädd så han gick med oss vuxna överallt. När han började skolan i augusti fick fröken berätta exakt var hon fanns under rasterna osv.

Nu har det värsta klingat av och han börjar bli nästan som vanligt igen. Men fortfarande håller han mer koll än vanligt på var vi föräldrar finns.

Jag hantearde det hela så att jag lät honom vara med överallt, jag gav honom all trygghet jag kunde. Jag var övertydlig och berättade exakt vart jag gick hela tiden, även inne i vårt hus när jag gick till ett annat rum.
Jag förberedde honom på allt som skulle hända och lovade hundraprocentigt säkert att alltid komma och hämta på fritids exakt den tid jag hade sagt, inte en minut för sent.
Nu är han som sagt nästan som innan, men det har varit jättejobbigt både för honom och oss så jag förstår att du är orolig.

[Anna]

varit med om något liknande med mina barn. Men jag tror ändå att det bästa är att ge honom så mycket trygghet han behöver och låta honom vara med hela tiden om det är det han vill. Det går säkert över. Han kanske hade kommit till en sån här period även om du inte berättat om din vän i tunnelbanan...

Men jag kan inte låta bli att reagera på att du säger till honom att det inte kommer att hända er samma sak. Ja, jag vet, det låter hårt och inte ett dugg snällt! Men hur kan du lova honom det? Hur kan du veta att det inte kommer hända dig eller hans pappa något? Ja, det lugnar honom kanske för stunden, men OM (Gud förbjude!) det skulle hända dig något och du har lovat att det inte ska göra det...Jag tror inte man ska säga så.

Jag hoppas du inte tar illa upp av det jag skriver, jag menar inget illa! När mina har haft lite \"döden-funderingar\", i ca 4-årsåldern, har vi aldrig lovat nåt sånt. De vet att alla inte lever tills de blir gamla. De vet att barn dör och mammor och pappor också. Men när de frågat om vad som händer med ett barn som inte har några föräldrar har vi sagt att de får bo hos sin mormor & morfar eller nån annan snäll de känner. Då kan våra barn förknippa det med de släktingar de skulle hamna hos om det skulle hända oss något. Jag tror de känner sig trygga med det.

Långt och rörigt kanske, men så här tänker jag.

[Lotta]

Det kan hända mycket under en dag. Men vi säger alltid till våra barn att vi alltid hämtar dem eller är det någon annan de känner. Likaså varit noga med att säga hej då och berättat vart vi ska. I ett par månader bar jag lillkillen och hade ett barn hängande i varje ben jag kunde inte gå någonstans utan att de var med. Men just det här att berätta och inte flytta sig utan att tala om det är nog viktigt för otrygga barn även om det bara rör sig om rummen i det egna huset.
Lycka till

[Ledsen mamma]

mig inte så bra ser jag nu. Jag hade lite bråttom när jag skrev inlägget.
Jag har inte ordagrant sagt att samma sak inte kommer att hända oss, det var fel skrivet. Det jag sa är att saker händer i världen, men att jag och hans pappa inte åker tunnelbana i Stockholm mitt i natten och att vi aldrig varit med om att någon har blivit dödad här där vi har bott i hela våra liv.
Det lugnade honom något märkte jag.
Jag håller med dig om att det nog är bäst att försöka göra allt så tryggt som möjligt för honom nu och låta honom följa med så kanske det blir bättre så småningom.
Tack för ditt svar.

[Ledsen mamma]

tipset om att förbereda honom för det som ska hända och att berätta vad man gör i huset.
Igår kväll upptäckte jag att det är bra att göra det. När sonen hade lagt sig gick jag lite senare förbi hans rum mot vår hall. Jag trodde han sov men han ropade efter mig och undrade var jag skulle. Jag skulle bara gå ner och stryka lite kläder. Då blev han lugn och somnade.
Tack för tipset. Skönt med någon som förstår.
Vad bra att det har gått över för din son.