Ny på Adoptivsnacket! *långt*

[Grodan]

Hej på er!
Nu har jag tjuvläst här ett tag nu och tänkte att nu är det dags att presentera mig på riktigt. ;-)

Grodan kallar jag mig här på AFF och har hängt här sen jag blev gravid med vår ängel Viktor i november 2001. Så här ser min/vår historia ut i en väldigt komprimerad version:

November 2001: Testar positivt! Vi ska bli föräldrar!
December 2001: Missfall av det som senare visar sig vara en tvilling. Vi fick gå hem med ett besked att jag inte längre var gravid och sen återkomma i mellandagarna för att se så att jag blödit ut allt, annars skulle jag skrapas. Men nästa VUL visade att vi fortfarande väntar barn och får se ett pickande hjärta på UL-skärmen. FULLKOMLIG LYCKA!!
Dec 2001 -- jan 2002: Störtblödningar och åtskilliga vändor till Specialistmödravården. Allt ser dock bra ut med den lill*.
Mars 2002: Vattnet går i v. 17. Jag åker in på flera kontroller, men läkarna viftar bort det och säger att jag måste åka hem och träna på knipövningar(!) och att jag läcker urin (inkontinens alltså..) *morr* På stora UL ser man dock att det är_väldigt_lite fostervatten och i v. 23 får vi domen; Jag LÄCKER verkligen fostervatten! (nähä??!)
Maj 2002: Vår vackre och underbare lille kämpe föds i v. 26+6 efter 10 veckors fostervattensläckage. Pga läckaget har hans lungor inte utvecklats och han orkar bara leva en vecka. Den 18 maj 2002 kl. 07:40 slutar hans lilla hjärta att slå. Vår älskade ängel Viktor fattas oss och vår sorg & saknad kan inte beskrivas i ord...

I juli 2002 börjar vi det som skulle bli kampen för ett syskon. Efter förlossningen med Viktor så satt moderkakan illa fast och hade \"smält samman\" med livmoderväggen. Försök att ge akupunktur för att stimulera värkar gjordes, det sattes även värksimulerande dropp, inget hände... Jag skruvade på bröstvårtorna.. inget hände. Besluts togs om operation och det skulle bli ett enkelt och snabbt ingrepp på 5 minuter sa bm. På vägen ner till operation fick jag plötsligt stormvärkar (värkar utan paus) och började blöda kraftigt. Jag skrek åt läkarna att \"Nu får ni fanimig söva ner mig och ta ut den där jävla moderkakan!! Jag måste till min son!\"
Jag opererades i närmare 2 h och förlorade drygt 3,5 liter blod. Jag var nära att bli av med livmodern då, men en tålmodig läkare plockade ut moderkakan i småbitar. I läkningsprocessen efteråt har det visat sig att min livmoder läkt ihop fel. Alltså har jag sammanväxningar som gör att jag har väldigt svårt att någonsin bli gravid igen. Hur omfattande det är vet ingen, men 3 st misslyckade operationer på Sabbatsbergs sjukhus utförda av Sveriges mest kompetente läkare på det området, säger mig att det nog är rätt omfattande...

September 2003: Vi börjar vår resa i IVF-karusellen.
Mars 2006: Även det 3:e och sista landstingsfinansierade IVF-försöket misslyckas och vi hoppar av IVF-karusellen så som vi bestämt oss för från början.

Vi är nu redo att gå vidare så fort vi kan mot adoption! Måndagen den 13 mars (dagen efter jag började blöda) lämnade jag/vi in vår ansökan om Adoption till Familjerätten och redan torsdag samma vecka fick vi hemskickat en bekräftelse på att de mottagit den. Skönt!

Jag/vi bor i Västerås och här är det tyvärr 8-9 månaders låååång väntan på att få börja Hemutredningen och några månaders väntetid på att få börja den obligatoriska Föräldrautbildningen, så den räknar jag med att vi får gå i höst..

IVF-karusellen har tagit ALL energi ifrån mig de sista 2 åren och jag ser nu fram emot att få renovera vårt hem inför att vi ska bli en större familj + ta hand om mig själv och maken. Det är lätt hänt att ”tappa bort” varandra och varför man är tillsammans i IVF-karusellen, men vi är redan på banan igen kan jag säga. ;-P

Det ska bli spännande och roligt att få lära känna er och den spännande adoptionsvärlden bättre!

Nå, det var lite (MYCKET!) om mig! Sorry..
Var det någon som orkade läsa allt..? ;-)

Ni får mer än gärna skriva lite om er själva härinne så jag/vi alla får en liten presentation av oss, om ni tycker det är OK?

Må så gott alla!

[solna-madde]

Solna-madde kallar jag mig här på AFF och jag är mamma till Leia från Vietnam.

Min historia är som följer:

Nov 2000 berättar min gynekolog för mig vid en rutinkoll att jag har PCO och kan komma att få problem att få biologiska barn.
Jag kastar p-pillren men vi skyddar oss ytterligare pga bröllop i maj 2001.

Under 2001 och 2/3-delar av 2002 kör vi pergo och gonal-F utan resultat. Min man insjuknar dessutom i reumatism och hans redan dåliga spermier blir nästintill obefintliga.

I oktober 2002 äggplockas jag för första gången.
På vårat 4:e IVF-försök i september 2003 testar jag positivt! I oktober visar det sig att jag fått ett MA. Jag skrapas och embryot är en partiell mola och jag får livmoderinflammation och gå på kontroller varannan vecka i ett halvår.

Nu får det vara nog! sa min man och vi började hemutredningen i Januari 2004. PÅ vår bröllopsdag 26 maj 2004 får vi vårat medgivande!
Då gör vi även vårat sista, totalt onödiga IVF-försök.

I augusti 2004 bestämmer vi oss för Vietnam och den 27 oktober går jag stolt in på posten med ansökningsluntan och skickar den till FFIA.

Den 4 februari 2005 stod världen stilla för ett ögonblick, vi fick BB! Vi hade fått en liten flicka på endast 8 veckor!
Resan skulle ske 4-6 månader senare men det blev bara 7 veckor senare.

Den 29 mars 2005 höll jag Leia för första gången och den 30 mars 2005 var hon vår enligt vietnamesisk lag.

Så om 3 dagar firar vi vår allra första familjedag med god mat, tårar i ögonen och en tårta med ett ljus på!

Idag för exakt ett år sedan var jag illamående av nervositet, \"värkarna\" började vid 14-tiden för då satte vi oss på planet till Vietnam och Ho Chi Minh-city!

[Grodan]

Åh, vad intressant, sorgligt men samtidigt spännande att läsa er historia! Snart 1-årsdagen för ert första möte med andra ord!? Jösses vad tiden går... :-)

Det ska verkligen bli jättespännande att lära känna adoptionsvärlden och alla dess spännande händelser! (säkert jobbiga många gånger..)

Vi har anmält oss som medlemmar hos BFA nu och förra veckan kom ett infopaket från dem med massa info + medlemstidning och 2 st CD-rom! :-)

GRATTIS till 1-årsdagen och ge Leia en puss i pannan från Grodan. KRAM till dig!

[plotta]

sorglig men intressant...klart att jag orkade läsa hela. Anledningarna till adoption kan ju variera oerhört, men det bästa är att alla jag pratat med säger alltid i efterhand att det var det bästa de gjort och att det känns helt rätt nu när de fått sitt barn.

Själv fick ajg sju missfall när vi försökte bli gravida och efter två utredningar och mycket sorg gav vi upp det hela. Vi hade turen att bo i en kommun där vi fick göra hemutredning direkt. Dessutom är de mycket snabba här och så var Barnens vänner också snabba. Till råga på allt kortades väntetiderna till Kina ner så allt som allt väntade vi bara på barn i ett(!) år. Hemutredningen startade juni 03 och vi fick barnbesked juni 04! När vi kom hem kände jag att det var ju det här som var meningen.... Och nu har vi oväntat och trots skydd blivit gravida och hittills har allt gått bra....snopet för vi hade ju tänkt att så småningom starta hemutredning nr 2.

lite om oss.


Hoppas på korta väntetider för er! Har ni börjat fundera på land?

[mimpen]

Vi har ju talats vid på andra snack tidigare, om du minns mig :)

Vår tidiga historia har jag förträngt, men den involverar 3 ivf och 2 frysförsök, ett missfall i vecka 9 och en rent allmänt snabb värd genom ivf-karusellen.

Slutet har jag inte glömt dock. Hon finns hos oss nu, vår underbara lilla etiopiska prinsessa. I dagarna är det 5 månader sedan vi träffades för första gången, och det är verkligen storstilat och underbart! Hon har just börjat gå och babblar mest hela tiden. Hon är 1.5år och världens underbaraste :) (Även om hennes favoritlek just nu är att slå av datorn *mutter*)

Vi fick vänta 10 månader på att påbörja utredningen, och den i sin tur tog sedan nästan 6 månader. Men sen gick det rätt fort. I maj05 gick papprena till Etiopien, i augusti05 fick vi barnbesked och i oktober05 åkte vi ner. Kom hem den 4:e november. Det var lite om mig det!

[applecore]

Vi stöter på varandra lite varstans och jag blir alltid lika berörd av er historia samtidigt som jag slås av hur stark du verkar vara!

Jag har PCO och har nästan inga ÄL. Vi blev gravida m h a pergo efter nästan 3 års försök (och då vi redan bestämt oss för att adoptera istället för att gå vidare med ivf). I februari 2003 föddes dottern som idag är en vild 3 åring och vår ögonsten. När vi sen ville ha ett syskon och läkaren, efter ett halvår med behandlingar, började prata om ivf sa vi blankt nej och ställde oss i kö för hemutredning istället den 21 mars 2005.

12 månader och 2 dagar senare skickades handlingarna till Kina och nu hoppas vi på ett barn innan OS 2008! Kinas väntetider ökar damatiskt, men vi känner starkt att vårt barn finns i Kina och har inga planer på att ge upp väntan så länge landet är öppet för internationell adoption och vi blir godkända därborta.

Ja, det var litegrann om mig... Blog finns på http://applecore72.blogspot.com/ (där jag kan klaga av mig lite när det känns som värst :-)

Hoppas nu att väntetiderna på hemutredning här i V-ås dramatiskt förkortas! Föräldrarutbildningen är i a f jättebra!

[Helena m Y]

Säger det igen, för det kan inte sägas nog :). Jag är så glad för er skull att ni tagit det här steget! Och ledsen förstås att ni haft det så jobbigt så länge och varit med om det värsta som kan hända, att mista sitt barn... Fruktansvärt...

Vår historia är i korthet (*mohaha* jag är usel på att fatta mig kort:)) så här... *gräver i minnet*:

2003: påbörjar infertilitetsutredning precis innan sommaren efter ett års fruktlösa försök i bebisverkstaden. De hittar direkt en stor cysta innuti min ena äggstock, som de vill hålla ögonen på. En vecka senare testar jag positivt och lyckan är fullständig i flera dagar. Tills allt kommer ut igen. Missfallet inbegriper nya blödningar och smärta och gynbesök på en liten grekisk ö... Det var om inte annat än upplevelse för livet ;P.

På hösten tappas cystan på vätska två gånger i förhoppning om att den ska falla ihop och försvinna av sig själv. Det gör den inte, eftersom den visar sig vara mycket mer omfattande än de kan se på ultraljud. Strax innan jul opereras den bort.

2004: i mars ställer vi oss i kö för hemutredning och går på AC:s introduktionsträff. Vi anmäler oss genast till \"Att vänta adoptivbarn\"-cirkeln. Vi är fast! Det känns fullständigt underbart att plötsligt prata om att få BARN och inte få till en graviditet. Det är här vi hör hemma.

Ett par veckor senare har vi tid för äggledarspolning som ett sista steg i den utredningen. Inte heller den visar några problem. Vi är (numera, efter att cystan är borta) medicinskt oförklarigt barnlösa.

Väntan på hemutredning är låååång. Drygt åtta månader. Vi fortsätter på cirkeln men gör även de tre inseminationer vi blir erbjudna från sjukvården. För att ha något att göra. De blir med sprutstöd. Den första blir fullständig och slutar med att jag hamnar på sjukhus med två enorma gulkroppscystor på samma äggstock. De är rädda för att äggstocken vridit sig, för jag har så ont. Till sist går det bra.

De båda andra sjabblas bort. Ena gången ägglossade jag på helgen då sjukhuset hade stängt, och andra gången missade (den åter nya, vet inte hur många läkare jag träffat) läkaren den ledande äggblåsan och rekomenderade att jag skulle fortsätta med sprutorna ett par dagar till. Resultatet var att jag ägglossade av mig själv.

I augusti har vi tid för IVF. Vi är vid det här laget trötta på sjukvården och hela karusellen. Vi orkar inte mer. Det känns inte rätt. Dagen innan det första besöket ringer jag och bokar av tiden. Vi har bestämt oss: vi ska adoptera!

I slutet av november börjar vår hemutredning.

2005: i slutet av januari har vi vårt färdiga medgivande att få bli föräldrar, i handen. Det känns otroligt!

I slutet av april går så våra färdiga handlingar ÄNTLIGEN ned till Etiopien. Vi har legat på som slädhundar men en ovanligt seg byråkrati har gjort att det tagit lång tid ändå. Ovanligt lång tid.

2 juni ringer telefonen och våra liv ändras som genom ett trollslag. Vi har fått en son!! Han är knappt fyra månader gammal och utan tvekan det finaste barn jag någonson sett. Han heter Yohannes. Sedan jag var liten har jag sagt att får jag någonsin en son så ska han heta Johannes. Vår sons etiopiska namn är redan Yohannes. Det känns helt otroligt! Jag gråter och gråter och skrattar och skrattar och är fullständigt urflippad. Vi är lyckligare än vi någonsin varit. Det har hänt!!

30 juni får vi äntligen träffa honom och den 7 juli landar vi här hemma i Sverige. Vi är lyckligare än vi någonsin varit och så är det fortfarande. Han är det bästa som någonsin hänt oss och varje dag med honom en enorm gåva. Han är vår ljuvliga son och precis det barn vi skulle ha. Jag kan inte fatta hur jag någonsin kunde se det som en förlust att inte få biobarn - hade vi fått det så hade vi ju inte fått Yohannes!

kram

[nette]

Det var då en lång och sorglig berättelse, tack för att du orkade berätta för oss!

Min historia:
Vi ville ha barn, men det bidde inget. Jag var övertygad om att det var nåt fel på mej, så efter ett halvår var vi hos läkaren som konstaterade att jag var i skick (han hade fel) o att det var min man det var fel på, 2% spermier som funkade. Så läkarna menade att enda möjligheten för oss var ICSI.

Vi flyttade till Danmark och skulle adoptera. När vi skulle ha våra hälsoattester från läkaren sa han att man kan få gratis insemination o ville vi inte prova på det? Så vi sökte till en klinik som dirket konstaterade att jag har PCO o att dom kan fixa både maken o mej så vi kan få barn. Vår son Noel blev så till på första försöket.

Förlossningen var enkel, blev igångsatt pga hotande havandeskapsförgiftning, men allt var okej. Sen efteråt drog inte min ´livmoder ihop sig, men det märkte ingen (den började, men sen slutade den) så jag höll på att förblöda o förlorade medvetandet o var nära att dö. Jag fick en massa komplikationer pga det o har opererats två gånger o gått i fysioterapi tills för en månad sen, 2½ år alltså.

Nu ska vi adoptera! Från Sydafrika, pappren borde åka dit snart inom några veckor om vi har tur. Finns mer att läsa om det inne på vår hemsida www.familjenbahne.com

[E40 *på besök*]

och tycker att du är så beundransvärd som orkar kämpa vidare mot målet, ett syskon till Viktor! Ni kommer att bli världens bästa föräldrar!!!

Tänk vad härligt, till skillnad mot på IVF-snacket kan man med säkerhet säga \"KOMMER ATT BLI\" föräldrar! I ado-sammanhang blir ju drömmen äntligen verklighet (även om säkert de sista ca 1,5 åren av väntan också kommer att kännas långa).

Många kramar!