Världens uslaste mamma (tarmbiopsi)

[Ettåringens mamma]

Jag har sådan ångest... Jag läser här nere om vuxnas upplevelse av gastroskopi. Och idag har jag varit inne med min ettåring på just gastroskopi (tunntarmsbiopsi) för att kolla eventuell glutenintollerans. Det var inget snack om sövning utan han fick lugnande i stjärten. Något som gjorde honom vinglig och snurrig men verkade inte dämpa den otäcka känslan undersökningen medförde.

Jag kan inte prata om det eller tänka på det utan att börja gråta. Där låg min lille kille och skrek i panik, med en konstant kräkreflex och vred sig som en mask på den gigantiska britsen. Läkaren höll på i kanske 20-30 minuter innan han fick sonden på plats, eftersom lillkillens panik gjorde att han spände magen. Och så jag då som storgråtande och sjungande fick hålla fast honom så gott det gick. Hur ska han någonsin kunna lita på mig igen?

VARFÖR krävde jag inte att han skulle sövas? Vilken svikare man är... Fast i ärlighetens namn så tyckte jag innan undersökningen att sövning skulle vara skitläskigt.

Det borde vara självklart att söva barn och vuxna vid denna vidriga undersökning.

[karinxxx]

inte ska du ta på dig skulden för vad som hände! Det är en gräslig undersökning, visst, och det hade förmodligen varit skonsammare med sövning, visst, men man vet inte, för sövning är inte alls ofarligt, och det kan i värsta fall tillstöta komplikationer som inte är att leka med. Hur man reagerar på lugnande kan variera, och kanske hade doktorn hoppats att gossen skulle svara bättre på det.

Du gjorde ju som du trodde att du skulle. Nu var det nog inte bäst, för sövning hade nog varit bättre, men du är säkert en jättebra mamma iallfall, både nu och i framtiden. Och om din son är livrädd för tarmbiopsier för all framtid, så är det ingen jättestor skada skedd, för om han någon gång i livet, mot förmodan, skulle behöva en ny, så kan han bli sövd.

Min bror hade en liknande upplevelse, fast det gällde en spruta. Han hade panik, och slogs för sitt liv, och de var massor av sköterskor som höll fast honom när han fick sin spruta. Han var skiträdd för sprutor efter det. Men han kom faktiskt över det, tack vare en helt fantastisk skolsköterska. Fast det tog flera år.

Krama sonen riktigt mycket nu, och tänk på att göra nästa sjukhusbesök under trevliga former, så han inte blir rädd för sjukhus. Kanske gå och leka en stund i rutchkanan på BVC, och ha med en påse godis att dela på? Du kan också behöva en positiv upplevelse på sjukhus/vårdcentral efter det här. Det går att komma över hemska upplevelser. Du är ingen usel mamma. Tänk på att när sonen upplevde det gräsligt hemska, så var du hans enda trygga punkt i tillvaron.

[Ledsen mamma till två]

inte att man kunde bli sövd vid den undersökningen.
Inte är du någon dålig mamma. Tvärtom.
Kram

[patricia76]

jag har hört att man inte ska vara nersövd för att man inte kan \"svälja\" slangen.

[misse78]

Vi gjorde en tunntarmsbiopsi påvåran dotter förra året, hon skulle fylla två år. Dom sövde inte henne heller utan hon fick nåt lugnade i rumpan så att hon blev helt groggy och dom sa att hon inte skulle minnas ett dugg av det som hade hänt och det gjoorde hon inte heller utan när det hade släppt så lekte hon på som vanligt. Våran läkare och sköteska va jätte dukiga dom började sjunga för henne och jag oxå.

[Linda]

...vilken hemsk upplevelse för er båda. Men känn dig inte som en usel mamma. Undersökningen måste ju göras och det för att din son ska kunna må bra resten av livet. Nu är det gjort! Massor med kramar.

[Anna-Frida]

för vi måste ju se till att barnen genomgår de undersökningar som krävs. För mig var pricktestet då dottern var några år gammal obehagligt.. och då hon skulle ha sina vaccinationer inför en resa, det var ju egentligen inte ens nödvändigt och då de drog ut en tand... ussch! Men jag tror barnen förstår att det är nödvändigt och att mamma inte är \"skurken\". Man får prata avslappnat om det om frågan dyker upp eller om det måste upprepas. Jag tänker ständigt på att tandläkarskräck är \"ärftligt\".
Men visst var det en tarmbiopsi med en liten Panodil-stor grunka med kniv + ett tunnt snöre som din kille skulle svälja, som konstateras rätt placerad med röntgen och som sen skall dras upp? En gastroskopi är väl en betydligt grövre slang med kamera på och det är en obehagligare upplevelse har jag förstått. Första varianten skall sväljas aktivt medan kameran kan föras ner, tror jag. Jag svarade nämligen på hur det gick att göra en tarmbiopsi i mitt svar tidigare.

Jag skulle inte heller känna mig helt trygg vid en sövning, dels kan man verkligen må jättedåligt efteråt - jag vet! - dels är det inte helt riskfritt.
Jag tröstar mig med att det dottern gått igenom är långt mer behagligt och riskfritt än annat som kan drabba barn. Man skall vara tacksam för det!

[illan]

Ja det var en obehaglig upplevelse. Men det finns _risker_ med sövningen som är betydligt större än vad eventuella negativa upplevelserna vid en normal undersökning vållar.

En operation är inte riskfri, sövning är inte riskfritt - även om många tycks tycka att det är en självklar \"rättighet\" att få. Läkarna gör en bedömning utifrån sina kunskaper, som är långt utöver en lekmans.

Det bästa man kan göra i såna situationer är att vara trygg, lugn och en fast klippa i ett stormigt hav för sitt barn.

Livet är inte en motorvägsraka utan obehagliga upplevelser. Det bästa vi kan göra som mammor och pappor är att visa barnen hur de ska hantera obehagliga upplevelser och motgångar. Då rustar vi dem för livet.

[Ettåringens mamma]

har jag fått på det hela idag känns det som. Kanske mest för att han verkar minst lika förtjust i sin usla mamma som tidigare. Och uppför sig precis som vanligt trots den traumatiska händelsen igår.

Nu kan jag titta på honom utan att börja gråta i alla fall. Men om vi någon gång skulle behöva göra undersökningen igen så kommer jag definitivt att höra mig för om möjligheterna att söva honom.

Tack snälla för ditt svar. Jag orkade inte svara igår, men jag läste svaret och det fick mig att må lite bättre. Och idag har jag som sagt fått lite mer perspektiv på det.

En lite \"kul\" detalj är att efteråt så sa läkaren (som fö var en oerhört varm och trevlig person, med en härlig afrikansk brytning) att han förstod hur jobbigt det hade varit för sonen eftersom han själv gjort en sådan undersökning, och aldrig att han skulle göra om den utan att bli sövd! Lite intressant tyckte jag... Men som sagt, jag gillade honom skarpt i övrigt och han gjorde säkert så gott han kunde.

[Ettåringens mamma]

nog att man kan bli sövd. De stoppar ner slangen, man sväljer den inte för det tror jag inte man hade kunnat få lille sonen till.

Tack för svaret och kramen, den behövs...

[Ettåringens mamma]

att höra att ett barn som kan meddela sig mer inte heller verkar minnas mycket av undersökningen, för det var precis vad de sa till mig med. Dock kändes det alltså inte riktigt som att den lugnande medicinen tog ordenligt på vår kille.

[Ettåringens mamma]

det känns väldigt skönt att det är gjort nu. Önskar bara att det hade gått lite smidigare.

Tack!

[Ettåringens mamma]

Det finns massa hemskheter som kan drabba barn, och de är ju så fantastiska på att repa sig från obehagligheter. Det hade dock varit enklare på ett sätt om han hade varit tillräckligt stor så att man hade kunnat prata om det med honom. Men det går ju inte när han är så liten.

Och visst inser jag att en sövning innebär risker som gör att det är svårt att motivera att sövas vid en sån enkel undersökning som en tarmbiopsi, om det går till som det brukar. I vårt informationsblad stod det att det skulle ta mellan 1 och 10 minuter att få sonden på plats, och det kändes hanterbart, men här tog det uppemot en halvtimmas aktiva försök. Och enda anledningen till att de lyckades var att sonen skrek tills han slutligen somnade/svimmade så att han slappnade av såpass att de kunde komma igenom med sonden.

Jag trodde att gastroskopi var tillvägagångssättet att gå in genom munnen. Men det är nog som du säger att det är skillnad. Här röntgade de samtidigt för att se hur sonden låg.

Tack!

[Ettåringens mamma]

innan de gjorde undersökningen så var sövning en av mina stora skräcker. Men som du läser mitt inlägg så gick det inte så enkelt som det ska, och blev en ganska utdragen pina. Så egentligen är det ju bara så här i efterhand jag tycker detta.

Men det är absolut inte en rättighet. Dock kan jag ibland tycka att man avfärdar barns lidande med att de inte kommer ihåg det sedan.

Tack för svaret!

[Anna-Frida]

han måste göra om det hela då Ni kört glutenfritt ett tag? om det nu konstateras att det är celiaki, vill säga.
Man gör en biopsi till för att kolla så tarmen läkt.
Ta det lugnt då och signalera att allt är OK för din lille kille. Prata på, han förstår!

[illan]

inlägg ser det onödigt hårt ut, jag ber om ursäkt för det.

Det hjälper inte att såga i sågspån - gjort är gjort. Det enda du kan göra nu är att se om han de facto fått några men av upplevelsen och i såna fall ta itu med det inför framtiden.

Låter jag krass? Kanske i många mammors ögon. Men jag har lärt mig - den hårda vägen - att oro inför vad som kunde varit och vad som kan hända, inte leder till något gott för någon. Oron gör mer skada än nytta och med lite hjälp har jag fått en annan inställning till livet. Och jag mår mycket, mycket bättre :)

Så om du kan sluta med att tugga den där kakan som du vet inte smakade gott så tror jag ni alla har att vinna på det!

[Glutenmamma]

men tänk på att han kommer behöva genomgå en till biopsi senare för att se om tarmen läkt. Be om sövning då är mitt tips. Båda mina barn har varit sövda och de har överlevt. Vad jobbigt att det blev en sådan \"kris\" för din lille, fast jag kan förstå. Jag blev själv sövd som vuxen. Bra att du mår bättre idag! Kram.

[Knas]

känna dig usel. Det är alltid jobbigt att se sitt barn lida. Min kille blev sövd vid sin biopsi (10 månader gammal)och det var inte kul att lämna honom men allt gick bra även om jag helst inte skulle göra om det. Som många andra sagt en sövning är en risk i sig. Det lugnande medel som ges gör att de allra flesta barn inte kommer ihåg hur obehagligt det var med undersökningen. Man minns men har inget tidsperpektiv. Vill lugna dig lite också man har inte som rutin överallt att provocera med gluten det varierar mellan sjukhus och orter så det kanske bara blir denna biopsi.

[Glutenmamma]

det görs inte i Sthlm där jag bor. Däremot görs en till biopsi ändå för att se om tarmen läkt.

[Ettåringens mamma]

be om narkos om det blir en nästa gång. Det är ju inte säkert att det visar på celiaki.

Tack för svaret! Känns skönt att veta att det GÅR att söva.