Detta kanske är lite OT för det handlar om mig och mina föräldrar. Men det väckte mina tankar om hur man behandlar sina barn.
Jag har lite strul på jobbet med min arbetsgivare och ville höra min pappas mening eftersom han har anställda. Jagville inte att min mamma skulle höra dett eftersom hon oroar sig över allt. Jag tänkte att om mamma svarar så nämner jag inget men om pappa svarar så kan jag ta det med honom. Det är pappa som svarar och jag diskuterar med honom i ca 10 minuter. Då plötsligt hörs min mammas röst i telefonen. Det visar sig att hon svarat samtidigt som pappa och suttit och lyssnat utan att ge sig till känna.
Jag blev nästan illamående och fick en känsla av att börja gråta. Hon erkänner inte heller utan kommer med mycket märkliga undanflykter för att sedan få det till att jag överdriver.
Detta framkallade en massa minnen från min barndom då jag t ex ville börja skriva dagbok men insåg att hon skulle läsa den. Det slutade med att jag skrev men cecurerat ller till och med ord som var ämnade för henne. Det var inte kul. Jag har aldrig kunnat gömma något på mitt rum, ja ni vet allt från kondomer till alkohol... för jag visste att hon snokat upp allt. De har t o m försökt att bryta sig in i mitt kassaskrin.
I julas fick min son ett kassaskåp för barn av sin farmor och då sa min pappa direkt. Se till att du har koden. Jag fick olustkänslor även då men sa inget fast jag tänkte att självklart får han låsa som han vill.
Jag är nu gravid och trött och irriterad så jag kanske överdriver. De vill ju väl i sitt snokande, de vill inte att jag ska råka ut för något etc men jag blir ju enormt kränkt. Över reagerar jag??? Jag funderar på vad som händer med en person som inte får ha något hemligt?
1
om att snoka Detta kanske är lite OT för det handlar om mig och mina föräldrar. Men det väckte mina tankar om hur man behandlar sina barn.
Jag har lite strul på jobbet med min arbetsgivare och ville höra min pappas mening eftersom han har anställda. Jagville inte att min mamma skulle höra dett eftersom hon oroar sig över allt. Jag tänkte att om mamma svarar så nämner jag inget men om pappa svarar så kan jag ta det med honom. Det är pappa som svarar och jag diskuterar med honom i ca 10 minuter. Då plötsligt hörs min mammas röst i telefonen. Det visar sig att hon svarat samtidigt som pappa och suttit och lyssnat utan att ge sig till känna.
Jag blev nästan illamående och fick en känsla av att börja gråta. Hon erkänner inte heller utan kommer med mycket märkliga undanflykter för att sedan få det till att jag överdriver.
Detta framkallade en massa minnen från min barndom då jag t ex ville börja skriva dagbok men insåg att hon skulle läsa den. Det slutade med att jag skrev men cecurerat ller till och med ord som var ämnade för henne. Det var inte kul. Jag har aldrig kunnat gömma något på mitt rum, ja ni vet allt från kondomer till alkohol... för jag visste att hon snokat upp allt. De har t o m försökt att bryta sig in i mitt kassaskrin.
I julas fick min son ett kassaskåp för barn av sin farmor och då sa min pappa direkt. Se till att du har koden. Jag fick olustkänslor även då men sa inget fast jag tänkte att självklart får han låsa som han vill.
Jag är nu gravid och trött och irriterad så jag kanske överdriver. De vill ju väl i sitt snokande, de vill inte att jag ska råka ut för något etc men jag blir ju enormt kränkt. Över reagerar jag??? Jag funderar på vad som händer med en person som inte får ha något hemligt?
Jag förstår mycket väl att du blev kränkt av att inte få ha något privatliv, särskilt som de fortfarande inte erkänner dina känslor i frågan. En del föräldrar tycks ta för givet att de har rätt till full insyn i sina barns liv, och kan inte se att barnet har behov av sina egna gränser.
Min egen mamma hade samma attityd. När jag i tonåren bad henne börja knacka på min dörr i stället för att gå rakt in blev hon sur och började med följande strategi: Gör ett argt flängande i dörrhandtaget, hojtar något genom den stängda dörren och går iväg, varvid jag får öppna och fråga \"Va?\". Detta fortsatte hon med tills jag flyttade hemifrån. Hon hade också attityden att man självklart skulle influera sina barn med sina egna åsikter (politiska till exempel).
Vad som händer med barn som utsätts för detta... Jag tror risken är att man får svårt med gränssättningen gentemot andra människor. Särskilt om de vuxna försvarar sitt beteende som något självklart eller beskyller barnet för att överdriva (även när barnet blivit vuxet, som i ditt fall), så kan man lätt börja tro att man inte har rätt till sina gränser.
2
Att kränka barns gränser Jag förstår mycket väl att du blev kränkt av att inte få ha något privatliv, särskilt som de fortfarande inte erkänner dina känslor i frågan. En del föräldrar tycks ta för givet att de har rätt till full insyn i sina barns liv, och kan inte se att barnet har behov av sina egna gränser.
Min egen mamma hade samma attityd. När jag i tonåren bad henne börja knacka på min dörr i stället för att gå rakt in blev hon sur och började med följande strategi: Gör ett argt flängande i dörrhandtaget, hojtar något genom den stängda dörren och går iväg, varvid jag får öppna och fråga \"Va?\". Detta fortsatte hon med tills jag flyttade hemifrån. Hon hade också attityden att man självklart skulle influera sina barn med sina egna åsikter (politiska till exempel).
Vad som händer med barn som utsätts för detta... Jag tror risken är att man får svårt med gränssättningen gentemot andra människor. Särskilt om de vuxna försvarar sitt beteende som något självklart eller beskyller barnet för att överdriva (även när barnet blivit vuxet, som i ditt fall), så kan man lätt börja tro att man inte har rätt till sina gränser.
...att du överreagerar. Barn har rätt till sitt privatliv. Det är ju inte bara att de kränkt gränserna utan det är ju även ett sätt att visa att de inte litar på sitt barn. Föräldrar äger inte sina barn utan de har rätt till samma respekt som alla andra.
Sen kan jag tänka mig att det blir svårt att veta hur man ska göra om man misstänker att barnet tjuvröker eller nåt sånt. Kan tänka att det kliar i fingrarna att kolla om barnet har cigaretter på sittt rum. Kanske något vi kan diskutera hur man gör då? Förhoppningsvis lyckas man skapa en relation som gör att de inte smyger med sådana saker men om....
3
Jag tycker inte... ...att du överreagerar. Barn har rätt till sitt privatliv. Det är ju inte bara att de kränkt gränserna utan det är ju även ett sätt att visa att de inte litar på sitt barn. Föräldrar äger inte sina barn utan de har rätt till samma respekt som alla andra.
Sen kan jag tänka mig att det blir svårt att veta hur man ska göra om man misstänker att barnet tjuvröker eller nåt sånt. Kan tänka att det kliar i fingrarna att kolla om barnet har cigaretter på sittt rum. Kanske något vi kan diskutera hur man gör då? Förhoppningsvis lyckas man skapa en relation som gör att de inte smyger med sådana saker men om....
jag vad som händer om man låter bli att snoka. Jag har ju inte varit med om det... Men PÅ mig hjälpte det nog inte. Jag tjuvrökte och drack, fast i ärlighetens namn vet jag fortfarande inte om det var så farligt. Är det inte värre att inte känna sig litad på? Kanske blev det en dålig effekt istället att jag inte kunde prata med mina föräldrar så som jag kanske hade velat utan var mer tvungen att dölja saker för dem?
4
ja, egentligen undrar jag vad som händer om man låter bli att snoka. Jag har ju inte varit med om det... Men PÅ mig hjälpte det nog inte. Jag tjuvrökte och drack, fast i ärlighetens namn vet jag fortfarande inte om det var så farligt. Är det inte värre att inte känna sig litad på? Kanske blev det en dålig effekt istället att jag inte kunde prata med mina föräldrar så som jag kanske hade velat utan var mer tvungen att dölja saker för dem?
Jag vill bara börja med att säga att du får läsa mitt svar med en nypa salt. Jag skriver ju utifrån ett ganska kort inlägg från dig, och jag kan ju mycket väl ha tolkat något så att du inte känner igen det. Ändå vill jag dela med mig av de tankar jag får, eftersom jag uppfattar att du vill höra lite olika tankegångar.
Det är ett uttryck som fastnade hos mig för många många år sen. Man kan inte ha fullständig kontroll över någonting, och om man tror att man har det så är det snarast en tankekonstruktion, en illusion. Speciellt när det gäller andra människor så kan man inte ha kontroll över vad de gör och vad de säger och tänker. Det låter som att det är det dina föräldrar (mest din mamma?) har sysslat med genom åren. De har försökt ha kontroll över dig, och jag kan tänka mig att det har lett till att du har gömt ditt innersta så mycket längre in. Det är kanske därför du drar dig för att berätta något för din mamma.
Jag tycker inte alls att du överreagerar, utan du reagerar fullt normalt på en lite knepig situation. När du misstänker att din mamma har lyssnat hela tiden så kan jag tänka mig att minnet av snokandet när du bodde hemma kommer tillbaka. Det _är_ en kränkning av din integritet i allra högsta grad. Barn har rätt till ett privatliv lika mycket som vuxna. Som förälder kan man lotsa ett barn på vägen till att bli en bra vuxen, men man kan inte kontrollera barnets beteende eller tankar. Jag tycker att det låter fruktansvärt att inte kunna känna sig trygg ens på sitt rum. Jag tror säkert att min mamma snokade ibland, men hon skulle inte drömma om att ta upp det med mig eller visa att hon gjort det.
Jag tänker också att din mamma försöker skylla på dig (att du överreagerar) för att hon själv inte vill framstå i dålig dager. Hon lyckas ju inte särskilt väl eftersom du redan har förstått att hon har lyssnat. Då blir hennes sätt att blåneka för att rädda sitt anseende inför sig själv. Jag tycker inte att du ska ta på dig det hon säger i en sådan här situation, utan stå på dig! Det du känner, det känner du. Det kan ingen ta ifrån dig.
Ett första steg är att lita på dig själv och dina känslor. Nästa steg är att även tala om hur du känner för dina föräldrar, eller att sätta en tydlig gräns på något annat sätt. Det är ingen lätt sak, men kan helt klart hjälpa dig att återupprätta den integritet som har blivit kränkt genom åren. Kräv inget svar eller erkännande från dem, utan gör detta för din egen självkänslas skull.
5
Kontroll är en illusion... Jag vill bara börja med att säga att du får läsa mitt svar med en nypa salt. Jag skriver ju utifrån ett ganska kort inlägg från dig, och jag kan ju mycket väl ha tolkat något så att du inte känner igen det. Ändå vill jag dela med mig av de tankar jag får, eftersom jag uppfattar att du vill höra lite olika tankegångar.
Det är ett uttryck som fastnade hos mig för många många år sen. Man kan inte ha fullständig kontroll över någonting, och om man tror att man har det så är det snarast en tankekonstruktion, en illusion. Speciellt när det gäller andra människor så kan man inte ha kontroll över vad de gör och vad de säger och tänker. Det låter som att det är det dina föräldrar (mest din mamma?) har sysslat med genom åren. De har försökt ha kontroll över dig, och jag kan tänka mig att det har lett till att du har gömt ditt innersta så mycket längre in. Det är kanske därför du drar dig för att berätta något för din mamma.
Jag tycker inte alls att du överreagerar, utan du reagerar fullt normalt på en lite knepig situation. När du misstänker att din mamma har lyssnat hela tiden så kan jag tänka mig att minnet av snokandet när du bodde hemma kommer tillbaka. Det _är_ en kränkning av din integritet i allra högsta grad. Barn har rätt till ett privatliv lika mycket som vuxna. Som förälder kan man lotsa ett barn på vägen till att bli en bra vuxen, men man kan inte kontrollera barnets beteende eller tankar. Jag tycker att det låter fruktansvärt att inte kunna känna sig trygg ens på sitt rum. Jag tror säkert att min mamma snokade ibland, men hon skulle inte drömma om att ta upp det med mig eller visa att hon gjort det.
Jag tänker också att din mamma försöker skylla på dig (att du överreagerar) för att hon själv inte vill framstå i dålig dager. Hon lyckas ju inte särskilt väl eftersom du redan har förstått att hon har lyssnat. Då blir hennes sätt att blåneka för att rädda sitt anseende inför sig själv. Jag tycker inte att du ska ta på dig det hon säger i en sådan här situation, utan stå på dig! Det du känner, det känner du. Det kan ingen ta ifrån dig.
Ett första steg är att lita på dig själv och dina känslor. Nästa steg är att även tala om hur du känner för dina föräldrar, eller att sätta en tydlig gräns på något annat sätt. Det är ingen lätt sak, men kan helt klart hjälpa dig att återupprätta den integritet som har blivit kränkt genom åren. Kräv inget svar eller erkännande från dem, utan gör detta för din egen självkänslas skull.
att jag inte litar på att någon respekterar mitt privatliv utan förväntar mig att det kommer att snokas om tillfälle ges. Jag har inte heller någon större tilltro till att människor bevarar hemligheter eller förtroenden, men det kanske är utav senare erfarenheter.
Jag drar mig också för att frivilligt berätta om privata saker för min mamma, trots att jag kanske pratar om det med många andra.
När jag upptäckte hur lite min mamma drar sig för i snokväg förstörde jag min dagbok och har aldrig skrivit efter det.
Jag tycker inte du överdriver. Det ÄR kränkande att någon snokar.
6
Det som hände mig är att jag inte litar på att någon respekterar mitt privatliv utan förväntar mig att det kommer att snokas om tillfälle ges. Jag har inte heller någon större tilltro till att människor bevarar hemligheter eller förtroenden, men det kanske är utav senare erfarenheter.
Jag drar mig också för att frivilligt berätta om privata saker för min mamma, trots att jag kanske pratar om det med många andra.
När jag upptäckte hur lite min mamma drar sig för i snokväg förstörde jag min dagbok och har aldrig skrivit efter det.
Jag tycker inte du överdriver. Det ÄR kränkande att någon snokar.
Jag tror att effekten bara blir att barnet blir \"smartare\" i sitt gömmande och lär sig manipulera och ljuga bättre - och det är mycket värre att inte känns sig litad på än att tjuvröka!
7
Jag tro du har rätt. Jag tror att effekten bara blir att barnet blir \"smartare\" i sitt gömmande och lär sig manipulera och ljuga bättre - och det är mycket värre att inte känns sig litad på än att tjuvröka!
Detta är ju ett jättetydligt exempel på hur man kränker en annan varelses gränser! Tycker inte alls att du överreagerar!
Detta är något mycket viktigt och personligen tror jag det är i högsta grad skadligt att bemöta ett barn så.
Jag tror att det det \"gör\" med barnet är flera saker:
-Lär barnet att inte lita på sig själv = skapar dålig självkänsla och dåligt självförtoende.
-Lär barnet att bli manipulativt.
-Hindrar barnet från den viktiga lärdomen att de har RÄTT till sina egna gränser, med alla negativa konsekvenser detta får.
-Tar ifrån barnet dess integritet, skapar en känsla av kränkthet hos barnet, som riskerar att bli permanent.
-Lär barnet att det är okej att kränka andras integritet, gränser och privatliv - vilket barnet då själv riskerar att göra i sin tur. Barn gör det föräldrarna gör.
-Barnet mister den äkta respekten för föräldrarna och riskerar att bli en ögontjänare istället.
Visst kan det finnas tillfällen då man som förälder \"måste\" snoka, men dessa anser jag är ytterst få och i storleksordningen \"misstänka att ungen knarkar\" eller så. Inte alls på nivån där det handlar om det \"alla\" tonåringar gör.
Kram till dig!
8
Usch vad kränkande! Detta är ju ett jättetydligt exempel på hur man kränker en annan varelses gränser! Tycker inte alls att du överreagerar!
Detta är något mycket viktigt och personligen tror jag det är i högsta grad skadligt att bemöta ett barn så.
Jag tror att det det \"gör\" med barnet är flera saker:
-Lär barnet att inte lita på sig själv = skapar dålig självkänsla och dåligt självförtoende.
-Lär barnet att bli manipulativt.
-Hindrar barnet från den viktiga lärdomen att de har RÄTT till sina egna gränser, med alla negativa konsekvenser detta får.
-Tar ifrån barnet dess integritet, skapar en känsla av kränkthet hos barnet, som riskerar att bli permanent.
-Lär barnet att det är okej att kränka andras integritet, gränser och privatliv - vilket barnet då själv riskerar att göra i sin tur. Barn gör det föräldrarna gör.
-Barnet mister den äkta respekten för föräldrarna och riskerar att bli en ögontjänare istället.
Visst kan det finnas tillfällen då man som förälder \"måste\" snoka, men dessa anser jag är ytterst få och i storleksordningen \"misstänka att ungen knarkar\" eller så. Inte alls på nivån där det handlar om det \"alla\" tonåringar gör.
Glömde en punkt på min lista - just detta med att de skadar TILLITEN hos barnet! Tror det är fundamentalt viktigt att just visa barnet att man litar på det! Vilket ju snokandet är en motsats till.
9
Just det! Glömde en punkt på min lista - just detta med att de skadar TILLITEN hos barnet! Tror det är fundamentalt viktigt att just visa barnet att man litar på det! Vilket ju snokandet är en motsats till.
...du har nog rätt. Men hur gör ni om ni misstänker att era barn håller på något bus? Låter ni bli att titta efter? Det är ju också att snoka och inte lita på. Alltså jag vet inte vad som är rätt i frågan utan det var bara lite tankar jag fick.
10
Jo... ...du har nog rätt. Men hur gör ni om ni misstänker att era barn håller på något bus? Låter ni bli att titta efter? Det är ju också att snoka och inte lita på. Alltså jag vet inte vad som är rätt i frågan utan det var bara lite tankar jag fick.
..och ärligt kolla/fråga vad som händer vid misstanke om bus, tycker inte jag är jämförbart med det vi hittills pratat om - MEN det tål absolut en tanke även detta!
11
Att öppet.. ..och ärligt kolla/fråga vad som händer vid misstanke om bus, tycker inte jag är jämförbart med det vi hittills pratat om - MEN det tål absolut en tanke även detta!
Alltså jag vet inte själv riktigt vad jag tänker om det så det är därför jag frågar. Vad är skillnaden på att gå in i ett tonårsrum och leta efter cigaretter mot att gå in i en 4-åringsrum för att kolla efter bus? Är det åldern som rättfärdigar och isåfall var går gränsen?
Jag försöker själv att leva efter ordspråket som lyder ungefär så här: \"Om du ser en pojke sitta i ett äppelträd ska du inte utgå från att pojken pallar äpplen utan att han klättrat upp för att sätta tillbaka ett nedfallet äpple\". Så svårt ibland att leva efter. Om jag misstänker att mitt barn gör något bus brukar jag hitta på någon annan anledning att gå in i rummet - något att fråga om. Fast egentligen tycker jag även det känns fel.
12
Varför inte? Alltså jag vet inte själv riktigt vad jag tänker om det så det är därför jag frågar. Vad är skillnaden på att gå in i ett tonårsrum och leta efter cigaretter mot att gå in i en 4-åringsrum för att kolla efter bus? Är det åldern som rättfärdigar och isåfall var går gränsen?
Jag försöker själv att leva efter ordspråket som lyder ungefär så här: \"Om du ser en pojke sitta i ett äppelträd ska du inte utgå från att pojken pallar äpplen utan att han klättrat upp för att sätta tillbaka ett nedfallet äpple\". Så svårt ibland att leva efter. Om jag misstänker att mitt barn gör något bus brukar jag hitta på någon annan anledning att gå in i rummet - något att fråga om. Fast egentligen tycker jag även det känns fel.
...stor skillnad för mig mellan att kolla in i barnkammaren om 4-åringen gör bus när det blivit \"misstänkt tyst\" och att gå in i tonåringens rum bakom ryggen på denne för att leta cigaretter.
En stor skillnad är just det ärliga och öppna - däri ligger en jätteskillnad, tycker jag. Om jag går in till mina små töser i \"jakt på bus\" så frågar jag alltid något i stil med \"vad görn ni?\". Jag är alltså helt ärlig i vad jag vill veta och gör där, utan att för den skull fråga \"gör ni bus\" och fokucera på den negativa av alternativen. Jag _utgår_ heller aldrig från att jag har rätt i min \"bus-känsla\", utan ser det som \"att hålla ett vakande öga\"m helt enkelt. Mina barn är vana vid att mamma och pappa tittar till dem ibland - och jag tror inte de upplever detta som kontroll, utan mer som att vi intresserar oss för dem och vad de gör. En trygghet. M.a.o. kan det behov vi har av att faktiskt \"kolla bus\" integreras på ett naturligt sätt i att vi visar de små vårt intresse för deras värld och deras lek.
En annan är att 4-åringen har jag ett större ansvar för vad gäller att se till att h*n inte skadar sig eftersom h*n själv är så \"ny\" på att skydda sig själv och ännu inte fått de verktyg som är nödvändiga för att själv kunan detta. Tonåringen är snart vuxen och därför måste jag lita på att det h*n lärt under uppväxten också leder honom/henne rätt. Ju mindre barnet är desto större _direkt_ ansvar har jag att se till att barnet inte skadas, ju större desto mer måste barnet få pröva de vingar h*n utvecklat under mitt lotsande. Detta är ju lite av kruxet med att som förälder våga släppa mer och mer av detta \"tag\" och överlämna alltmer personligt ansvar till barnen under årens lopp...en process som jag ser påbörjas mycket tidigt och sedan pågår tills barnet är vuxet och också sker på många områden parallellt. Svårt, men viktigt!
Så, ja, på många sätt är det nog \"åldern\" som gör skillnaden, men också att det sker öppet/ärligt. Jag ser det dock mer som att det är barnets _förmåga_ att ta hand om sig själv vs min skyldighet att hjälpa barnet göra just detta, parallellt med att lotsa barnet till just denna förmåga, det handlar om.
13
Det är... ...stor skillnad för mig mellan att kolla in i barnkammaren om 4-åringen gör bus när det blivit \"misstänkt tyst\" och att gå in i tonåringens rum bakom ryggen på denne för att leta cigaretter.
En stor skillnad är just det ärliga och öppna - däri ligger en jätteskillnad, tycker jag. Om jag går in till mina små töser i \"jakt på bus\" så frågar jag alltid något i stil med \"vad görn ni?\". Jag är alltså helt ärlig i vad jag vill veta och gör där, utan att för den skull fråga \"gör ni bus\" och fokucera på den negativa av alternativen. Jag _utgår_ heller aldrig från att jag har rätt i min \"bus-känsla\", utan ser det som \"att hålla ett vakande öga\"m helt enkelt. Mina barn är vana vid att mamma och pappa tittar till dem ibland - och jag tror inte de upplever detta som kontroll, utan mer som att vi intresserar oss för dem och vad de gör. En trygghet. M.a.o. kan det behov vi har av att faktiskt \"kolla bus\" integreras på ett naturligt sätt i att vi visar de små vårt intresse för deras värld och deras lek.
En annan är att 4-åringen har jag ett större ansvar för vad gäller att se till att h*n inte skadar sig eftersom h*n själv är så \"ny\" på att skydda sig själv och ännu inte fått de verktyg som är nödvändiga för att själv kunan detta. Tonåringen är snart vuxen och därför måste jag lita på att det h*n lärt under uppväxten också leder honom/henne rätt. Ju mindre barnet är desto större _direkt_ ansvar har jag att se till att barnet inte skadas, ju större desto mer måste barnet få pröva de vingar h*n utvecklat under mitt lotsande. Detta är ju lite av kruxet med att som förälder våga släppa mer och mer av detta \"tag\" och överlämna alltmer personligt ansvar till barnen under årens lopp...en process som jag ser påbörjas mycket tidigt och sedan pågår tills barnet är vuxet och också sker på många områden parallellt. Svårt, men viktigt!
Så, ja, på många sätt är det nog \"åldern\" som gör skillnaden, men också att det sker öppet/ärligt. Jag ser det dock mer som att det är barnets _förmåga_ att ta hand om sig själv vs min skyldighet att hjälpa barnet göra just detta, parallellt med att lotsa barnet till just denna förmåga, det handlar om.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
