Känner mig lite halv deppig idag, ibland tänker man nog mer än vad man borde egentligen...
Vi ska ju på bio imorgon och eftersom den börjar halv sju så innebär det att vi måste åka hemmifrån senast kl fem för att hinna hämta biljetterna... Det innebär i sin tur att jag inte själv kan natta Nutte innan jag går, han lägger sig halv sex... Min lillasyster ska vara barnvakt och hon har sett mig natta honom innan så hon vet hur man gör men ändå, det svider och känns liksom som MIN grej, JAG vill natta honom... Jag är jättekonstig, jag vet... Jag försöker verkligen jobba bort det här att jag vill ha honom under uppsikt hela tiden, därav att vi ska bort själva imorgon... Då under dagen igår så kom jag att tänka på att i oktober så börjar Nutte på dagis, fick en stor klump i magen och kände nästan panik, då är vår hemmatid över och jag lägger en stor del av hans liv i händerna på folk jag inte alls känner, som till en början inte känner honom och dessutom har massa andra barn också att hålla ögonen på...
Jag har praktiserat en hel del på småbarnavd. och vet hur tuff stämningen ändå är, grupperna är stora och personalen är få, det finns alltid nåt barn i varje grupp som slåss och bråkar för att det är utanför och det är alltid ett annat barn som hamnar ivägen när personalen inte ser... Sen är jag rädd att Nutte inte kommer att kunna gå ännu när han börjar dagis (16 månader) och att han då kommer att få ännu svårare att hävda sig gentemot de andra som förmodligen springer omkring, tänk om någon råkar trampa på en liten hand...
Jag vet att jag låter jättehemsk nu, som om jag överbeskyddar och skämmer bort honom nåt fruktansvärt men riktigt så är det inte, det här är bara vad jag känner och tänker, inte vad jag visar utåt... Jag binder honom inte så hårt till mig som det kan låta utan jobbar verkligen på att han ska klara sig bra även när jag inte finns i närheten...
Men samtidigt älskar jag ju honom så gränslöst och är så väldigt rädd att han ska känna sig ensam och ledsen utan mig när han börjar på dagis eller att de andra barnen ska knuffa eller bråka med honom...
Träffade ju hand kusin för ca två månader sedan som då var precis ett år, han hade precis lärt sig gå och var väldigt vild, så fort han kom åt så dunkade han bilar i huvudet på nutte eller la sig på honom på golvet så han nästan inte fick luft... Allt kusinens mamma sa om det när jag protesterade var att jag var överkänslig och att Nutte måste härdas, \"tänk när han börjar dagis, då MÅSTE han tåla lite tuffare tag\"...
Men jag är så rädd för dessa \"tuffare tag\" som man hör om jämt i samband med dagis, dom är ju ändå så små vid 16 månader...
Herregud vad långt det blev, jag bara skrev rakt ur huvudet, ett under om nån orkar igenom mitt knäppa babbel...
1
Inget viktigt egentligen *Lååångt* Känner mig lite halv deppig idag, ibland tänker man nog mer än vad man borde egentligen...
Vi ska ju på bio imorgon och eftersom den börjar halv sju så innebär det att vi måste åka hemmifrån senast kl fem för att hinna hämta biljetterna... Det innebär i sin tur att jag inte själv kan natta Nutte innan jag går, han lägger sig halv sex... Min lillasyster ska vara barnvakt och hon har sett mig natta honom innan så hon vet hur man gör men ändå, det svider och känns liksom som MIN grej, JAG vill natta honom... Jag är jättekonstig, jag vet... Jag försöker verkligen jobba bort det här att jag vill ha honom under uppsikt hela tiden, därav att vi ska bort själva imorgon... Då under dagen igår så kom jag att tänka på att i oktober så börjar Nutte på dagis, fick en stor klump i magen och kände nästan panik, då är vår hemmatid över och jag lägger en stor del av hans liv i händerna på folk jag inte alls känner, som till en början inte känner honom och dessutom har massa andra barn också att hålla ögonen på...
Jag har praktiserat en hel del på småbarnavd. och vet hur tuff stämningen ändå är, grupperna är stora och personalen är få, det finns alltid nåt barn i varje grupp som slåss och bråkar för att det är utanför och det är alltid ett annat barn som hamnar ivägen när personalen inte ser... Sen är jag rädd att Nutte inte kommer att kunna gå ännu när han börjar dagis (16 månader) och att han då kommer att få ännu svårare att hävda sig gentemot de andra som förmodligen springer omkring, tänk om någon råkar trampa på en liten hand...
Jag vet att jag låter jättehemsk nu, som om jag överbeskyddar och skämmer bort honom nåt fruktansvärt men riktigt så är det inte, det här är bara vad jag känner och tänker, inte vad jag visar utåt... Jag binder honom inte så hårt till mig som det kan låta utan jobbar verkligen på att han ska klara sig bra även när jag inte finns i närheten...
Men samtidigt älskar jag ju honom så gränslöst och är så väldigt rädd att han ska känna sig ensam och ledsen utan mig när han börjar på dagis eller att de andra barnen ska knuffa eller bråka med honom...
Träffade ju hand kusin för ca två månader sedan som då var precis ett år, han hade precis lärt sig gå och var väldigt vild, så fort han kom åt så dunkade han bilar i huvudet på nutte eller la sig på honom på golvet så han nästan inte fick luft... Allt kusinens mamma sa om det när jag protesterade var att jag var överkänslig och att Nutte måste härdas, \"tänk när han börjar dagis, då MÅSTE han tåla lite tuffare tag\"...
Men jag är så rädd för dessa \"tuffare tag\" som man hör om jämt i samband med dagis, dom är ju ändå så små vid 16 månader...
Herregud vad långt det blev, jag bara skrev rakt ur huvudet, ett under om nån orkar igenom mitt knäppa babbel...
Det är inte lätt med första barnet. Det kommer att gå jätte bra och du ska njuta av ditt bio besök. Nutte kommer att ha det jätte bra hemma, även om inte allt blir som vanligt.
man ska skämma bort sina barn , inget fel idet, man man ska också låta barnen träffa andra, och möta andra situationer.
Jag är förskollärare och har skolat in mycket små barn och det har gått jätte bra
Njut avdin ammmatid, njut av din son men ha inte förmycket rädsla för framtiden det kommer att gå jätte bra
Mycket svammel, skyller på vinet
Kram
2
Känner igen mig Det är inte lätt med första barnet. Det kommer att gå jätte bra och du ska njuta av ditt bio besök. Nutte kommer att ha det jätte bra hemma, även om inte allt blir som vanligt.
man ska skämma bort sina barn , inget fel idet, man man ska också låta barnen träffa andra, och möta andra situationer.
Jag är förskollärare och har skolat in mycket små barn och det har gått jätte bra
Njut avdin ammmatid, njut av din son men ha inte förmycket rädsla för framtiden det kommer att gå jätte bra
Vad gullig du är... det var precis det jag behövde höra just nu... När det börjar närma sig kommer jag säkert ha hundra frågor till dig, du får försöka gallra bland dem och svara på det du orkar *fniss*
4
Tack Vad gullig du är... det var precis det jag behövde höra just nu... När det börjar närma sig kommer jag säkert ha hundra frågor till dig, du får försöka gallra bland dem och svara på det du orkar *fniss*
Jag har mycket erfarenhet, både som mamma till tre och förskollärare. Har skolat in många barn och måste säga att det alltid har fungerat mycket bra
Kram
5
Fråga på du :-) Jag har mycket erfarenhet, både som mamma till tre och förskollärare. Har skolat in många barn och måste säga att det alltid har fungerat mycket bra
Kram
Jag har också jobbiga tankar om att lämna barnen på förskolan. Tänk om någon är dum på dom? Om någon skadar dom? Personalen kan väl inte vara överallt samtidigt? Får dom tillräckligt mycket uppmärksamhet? Kommer dom att bli vilda och dras med i andras beteenden? Osv...
Vi tänker söka dagisplats från 1 januari så dom kommer att vara 1 år och 7 månader när dom ska börja i så fall. Känns åtminstone bättre jämfört med om dom skulle börja vid 1 år. Vi vet inte riktigt om vi kommer att få någon dagisplats då, i så fall får vi vara hemma längre (vilket jag nästan hoppas?!).
Lite van är ju mina barn vid \"hårdare tag\" i och med att dom drar varandra i håret, slår varandra med leksaker ibland mm. Jag går emellan ibland men jag kan inte skydda dom från allt.
Visst är det jobbigt att ens bebis blivit stor och ska klara sig utan en?
7
Känner igen mig jättemycket Jag har också jobbiga tankar om att lämna barnen på förskolan. Tänk om någon är dum på dom? Om någon skadar dom? Personalen kan väl inte vara överallt samtidigt? Får dom tillräckligt mycket uppmärksamhet? Kommer dom att bli vilda och dras med i andras beteenden? Osv...
Vi tänker söka dagisplats från 1 januari så dom kommer att vara 1 år och 7 månader när dom ska börja i så fall. Känns åtminstone bättre jämfört med om dom skulle börja vid 1 år. Vi vet inte riktigt om vi kommer att få någon dagisplats då, i så fall får vi vara hemma längre (vilket jag nästan hoppas?!).
Lite van är ju mina barn vid \"hårdare tag\" i och med att dom drar varandra i håret, slår varandra med leksaker ibland mm. Jag går emellan ibland men jag kan inte skydda dom från allt.
Visst är det jobbigt att ens bebis blivit stor och ska klara sig utan en?
Gud vad skönt att fler tänker precis likadant... Alltså det är nästan så man inte kan med att skriva om det ens för det känns som om folk ska tro att man är knäpp och aldrig kommer låta barnet göra någonting, det är verkligen guld värt när man får bekräftat att det är iallafall ganska normalt att tänka på det...
Tror du slog huvudet på spiken där, det är väl just det egentligen, att man märker att ens lilla bebis håller på att bli stor och det tar ett tag att vänja sig vid det... Tror det är jättebra för barn med syskon, då blir inte omställningen till dagis riktigt lika stor oftast eftersom de redan innan är vana vid andra barn och kan ta för sig lite mer...
8
*Glad* Gud vad skönt att fler tänker precis likadant... Alltså det är nästan så man inte kan med att skriva om det ens för det känns som om folk ska tro att man är knäpp och aldrig kommer låta barnet göra någonting, det är verkligen guld värt när man får bekräftat att det är iallafall ganska normalt att tänka på det...
Tror du slog huvudet på spiken där, det är väl just det egentligen, att man märker att ens lilla bebis håller på att bli stor och det tar ett tag att vänja sig vid det... Tror det är jättebra för barn med syskon, då blir inte omställningen till dagis riktigt lika stor oftast eftersom de redan innan är vana vid andra barn och kan ta för sig lite mer...
ungefär lika som du på ett sätt. Jag har haft en enorm separationsångest och endast varit bort från Tindra EN kväll på tio månader och då var hon med sin pappa. Vi har aldrig haft barnvakt och känner absolut inget behov av det ännu. Är också rädd för att Tindra skall vara ledsen och inte ha det bra när vi inte är där. Fast innerst inne vet jag att hon kommer att vara lika glad som hon alltid är, hon är ju jättesocial!!!
Känner igen det där med att vilja vara där när hon lägger sig, att det är min uppgift och att Tindra är trygg med mig......
MEN till skillnad från dig så ser jag framemot att Tindra skall börja på förskolan!!! Knäppt va??
Jag är själv förskollärare och jobbar med små barn och har haft många inskolningar. Så jag vet att barnen har det bra och att det är bra vuxna som finns på förskolan!!! Jag ser fram emot allt skoj hon kommer att få ha där, då hon skall börja i augusti.
Tänker också på att det är bra för henne att utveckla sin egen självständighet och bli \"sin\" egen!!
Jag lovar dig att allt kommer att gå bra för din lilla Nutte! Om han kommer till en riktigt bra förskola med bra pedagoger så kommer de att se din oro och göra allt för att det skall kännas så bra och tryggt som möjligt för Nutte och för DIG!!
Kom ihåg att om Nutte känner att du känns trygg med situationen så kommer han också att göra det!!!
Oj, det blev långt!! Hoppas du orkade läsa!!
Hojta till om du undrar över något!!!
9
Du, jag känner ungefär lika som du på ett sätt. Jag har haft en enorm separationsångest och endast varit bort från Tindra EN kväll på tio månader och då var hon med sin pappa. Vi har aldrig haft barnvakt och känner absolut inget behov av det ännu. Är också rädd för att Tindra skall vara ledsen och inte ha det bra när vi inte är där. Fast innerst inne vet jag att hon kommer att vara lika glad som hon alltid är, hon är ju jättesocial!!!
Känner igen det där med att vilja vara där när hon lägger sig, att det är min uppgift och att Tindra är trygg med mig......
MEN till skillnad från dig så ser jag framemot att Tindra skall börja på förskolan!!! Knäppt va??
Jag är själv förskollärare och jobbar med små barn och har haft många inskolningar. Så jag vet att barnen har det bra och att det är bra vuxna som finns på förskolan!!! Jag ser fram emot allt skoj hon kommer att få ha där, då hon skall börja i augusti.
Tänker också på att det är bra för henne att utveckla sin egen självständighet och bli \"sin\" egen!!
Jag lovar dig att allt kommer att gå bra för din lilla Nutte! Om han kommer till en riktigt bra förskola med bra pedagoger så kommer de att se din oro och göra allt för att det skall kännas så bra och tryggt som möjligt för Nutte och för DIG!!
Kom ihåg att om Nutte känner att du känns trygg med situationen så kommer han också att göra det!!!
Oj, det blev långt!! Hoppas du orkade läsa!!
Hojta till om du undrar över något!!!
Känner mig faktiskt lyckligt lottad som har två förskollärare med erfarenhet att fråga när det närmar sig sedan...
Jo du har helt rätt i det du skriver, egentligen är nog hela förskolegrejen värst för föräldrarna... Innerst inne vet jag också att Nutte kommer att älska förskolan med alla aktiviteter, lek och utevistelse... Sen också som du skriver, det ÄR väldigt viktigt att de får känna att de klarar av saker på egen hand, och vi kommer ju gå runt och titta på de olika dagisen innan vi bestämmer oss, verkligen göra allt för att få det allra bästa...
Det känns faktiskt inte så himla jobbigt längre, inte lika illa som förut... När jag tänker efter så är det ju så himla mycket roligt med dagis också som man glömmer bort när man sitter och oroar sig...
10
Ja, det är ju faktiskt sant Känner mig faktiskt lyckligt lottad som har två förskollärare med erfarenhet att fråga när det närmar sig sedan...
Jo du har helt rätt i det du skriver, egentligen är nog hela förskolegrejen värst för föräldrarna... Innerst inne vet jag också att Nutte kommer att älska förskolan med alla aktiviteter, lek och utevistelse... Sen också som du skriver, det ÄR väldigt viktigt att de får känna att de klarar av saker på egen hand, och vi kommer ju gå runt och titta på de olika dagisen innan vi bestämmer oss, verkligen göra allt för att få det allra bästa...
Det känns faktiskt inte så himla jobbigt längre, inte lika illa som förut... När jag tänker efter så är det ju så himla mycket roligt med dagis också som man glömmer bort när man sitter och oroar sig...
det här forumet. Man kan berätta om vad som helst och det finns alltid någon som upplevt samma sak/har liknande tankar/har bra åsikter osv. Var skulle man annars känna igen sig i saker och känna sig normal? ;-)
11
Det är det som är bra med det här forumet. Man kan berätta om vad som helst och det finns alltid någon som upplevt samma sak/har liknande tankar/har bra åsikter osv. Var skulle man annars känna igen sig i saker och känna sig normal? ;-)
De tankarna tror jag de flesta föräldrar har mer eller mindre av.
För det mesta är det värre för föräldrarna än för barnen.Du ska se att nutte har det jättebra hemma med din lillasyster.Försök att njuta av er biokväll och inte tänka på vad som händer hemma.Lättare sagt än gjort ,jag vet ;-)
Ang. ettåringar så ska du se att nutte nog \"tuffar till sig \" han också.Min äldste började hos dagmamma när han var ett år och då var det en jämngammal kille där också(barn till en av mina väninnor).Den här killen var betydligt tuffare än vår \"skrutt\".Tog leksaker ifrån honom och knuffade honom mm.Benjamin verkade inte bry sig så mycket utan gick bara och hämtade en ny leksak.Det roliga var att vår kille kunde gå och det kunde inte den andra lillkillen.Allt Banjamin hadde behövt göra för att få vara ifred var att gå därifrån men det gjorde han inte.Vet inte riktigt vad jag ville med det här men jag hoppas du får ut något av det.Kanske det att det inte alltid betyder så mycket om man kan gå eller ej.Ett gott råd är att ta problemen OM de uppkommer.
12
Du Gula! De tankarna tror jag de flesta föräldrar har mer eller mindre av.
För det mesta är det värre för föräldrarna än för barnen.Du ska se att nutte har det jättebra hemma med din lillasyster.Försök att njuta av er biokväll och inte tänka på vad som händer hemma.Lättare sagt än gjort ,jag vet ;-)
Ang. ettåringar så ska du se att nutte nog \"tuffar till sig \" han också.Min äldste började hos dagmamma när han var ett år och då var det en jämngammal kille där också(barn till en av mina väninnor).Den här killen var betydligt tuffare än vår \"skrutt\".Tog leksaker ifrån honom och knuffade honom mm.Benjamin verkade inte bry sig så mycket utan gick bara och hämtade en ny leksak.Det roliga var att vår kille kunde gå och det kunde inte den andra lillkillen.Allt Banjamin hadde behövt göra för att få vara ifred var att gå därifrån men det gjorde han inte.Vet inte riktigt vad jag ville med det här men jag hoppas du får ut något av det.Kanske det att det inte alltid betyder så mycket om man kan gå eller ej.Ett gott råd är att ta problemen OM de uppkommer.
att jag tänker nästan precis tvärtom när det gäller dagis... Jag längtar nästan lite efter att Selma ska få egna kompisar, relationer och leka dagen lång.
Men jag förstår dina känslor, absolut. Kanske är det för att jag ska börja jobba nu om några veckor som jag redan har bearbetat separationskänslorna lite. Selma ska vara hemma med sin pappa tills januari 07, så hon kommer ju vara lite större när hon börjar på dagis.
Jag tror det är helt naturligt att känna som du gör, man \"släpper taget\" i olika takt.
Kram!
13
Tänk, att jag tänker nästan precis tvärtom när det gäller dagis... Jag längtar nästan lite efter att Selma ska få egna kompisar, relationer och leka dagen lång.
Men jag förstår dina känslor, absolut. Kanske är det för att jag ska börja jobba nu om några veckor som jag redan har bearbetat separationskänslorna lite. Selma ska vara hemma med sin pappa tills januari 07, så hon kommer ju vara lite större när hon börjar på dagis.
Jag tror det är helt naturligt att känna som du gör, man \"släpper taget\" i olika takt.
Det är lite olika hur man gör men vi ber föräldrarna att räkna med 3veckor, oftast går det fortare men ibland kan det ta längre tid. Man har få timmar i början och sen ökar man på. Allt sker i barnets takt och hos oss ska föräldrarna sitta still på samma plats hela tiden. Barnet ska veta var föräldern är, men det är vi pedagoger som ska vara \"roliga\" och locka barnet in i verksamheten.
Sen får färäldrarna lämna korta stunder, fortfarnade på barnets villkor
Ha en bra lördag
14
Hej igen Det är lite olika hur man gör men vi ber föräldrarna att räkna med 3veckor, oftast går det fortare men ibland kan det ta längre tid. Man har få timmar i början och sen ökar man på. Allt sker i barnets takt och hos oss ska föräldrarna sitta still på samma plats hela tiden. Barnet ska veta var föräldern är, men det är vi pedagoger som ska vara \"roliga\" och locka barnet in i verksamheten.
Sen får färäldrarna lämna korta stunder, fortfarnade på barnets villkor
Ha en bra lördag
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
