Råkar ni ofta ut för att människor runt omkring er jämför sina (\"tidiga\") missfall med ert förlorade barn?
Igår när vi var hos stenhuggaren så sa han en gång att \"Jag har ju varit med om nästan samma sak\". Oj, tänkte jag då! Har han också förlorat ett barn? Men så fortsatte han \"Fast vi vet ju inte vad för kön barnet hade, det var ju ett typ vanligt missfall\".
Snälla! Min son är inget \"missfall\"!! Han är (var) för tusan en liten människa med tio fingrar, tio tår och massor av hår på huvudet -mest i nacken... En liten pojke som ärvt mina fötter och pappas pussmun.
Tog jätteilla vid mig när han jämförde deras missfall med vår son, även om jag vet att han inte menade så som jag tog det. Det var väl bara lite klumpigt av honom...
Jag har själv upplevt flera missfall, både tidiga och det senaste omkring v11-12 så jag vet att det går inte att jämföra ändå. Visst blir man ledsen och snuvad på sina drömmar man har om pyret i magen, men att jämföra med hur det var att förlora Theodor det går liksom inte! Det är milsvid skillnad för mig där.
Var bara tvungen att spy lite galla... Hoppas att ingen här inne tar illa upp på något vis!
kram
1
Missfall kontra våra förlorade barn Hej
Råkar ni ofta ut för att människor runt omkring er jämför sina (\"tidiga\") missfall med ert förlorade barn?
Igår när vi var hos stenhuggaren så sa han en gång att \"Jag har ju varit med om nästan samma sak\". Oj, tänkte jag då! Har han också förlorat ett barn? Men så fortsatte han \"Fast vi vet ju inte vad för kön barnet hade, det var ju ett typ vanligt missfall\".
Snälla! Min son är inget \"missfall\"!! Han är (var) för tusan en liten människa med tio fingrar, tio tår och massor av hår på huvudet -mest i nacken... En liten pojke som ärvt mina fötter och pappas pussmun.
Tog jätteilla vid mig när han jämförde deras missfall med vår son, även om jag vet att han inte menade så som jag tog det. Det var väl bara lite klumpigt av honom...
Jag har själv upplevt flera missfall, både tidiga och det senaste omkring v11-12 så jag vet att det går inte att jämföra ändå. Visst blir man ledsen och snuvad på sina drömmar man har om pyret i magen, men att jämföra med hur det var att förlora Theodor det går liksom inte! Det är milsvid skillnad för mig där.
Var bara tvungen att spy lite galla... Hoppas att ingen här inne tar illa upp på något vis!
fått höra det där. Två gånger var det dessutom nära familj som sa orden. Inte så kul att bli jämförd med någon som också haft ett missfall, men då har jag sagt att Lilly var inget missfall. Fattar inte hur någon som var med på hennes begravning, höll henne i sina armar, kunde säja så.
Vill inte på något sätt förringa smärtan för de som haft missfall, men håller med, det går inte att jämföra.
Kram
2
Har också fått höra det där. Två gånger var det dessutom nära familj som sa orden. Inte så kul att bli jämförd med någon som också haft ett missfall, men då har jag sagt att Lilly var inget missfall. Fattar inte hur någon som var med på hennes begravning, höll henne i sina armar, kunde säja så.
Vill inte på något sätt förringa smärtan för de som haft missfall, men håller med, det går inte att jämföra.
Jag har inte riktigt varit med om att dom har jämfört. Däremot har jag två kompisar, som efter att Agnes dog, berättat att dom gått igenom missfall. Den ena fick två missfall i elfte veckan samt blev med sitt andra barn samma år. Men dom har sagt själva att det inte går att jämföra, men eftersom dom vet hur ont det gjorde med missfall kan dom inte förstå att jag orkar gå vidare efter att mitt barn dog. Dom säger att dom inte kan sätta sig in i vilken sorg jag går igenom. Jag har inte tagit illa vid mig när dessa kompisar har berättat om sina missfall. Däremot tar jag illa vid mig när någon säger till mig att det bara är att försöka igen. Det är inte så himla bara när man har detta i minnet. Kramar på er alla.
3
Ja, fast ändå inte. Jag har inte riktigt varit med om att dom har jämfört. Däremot har jag två kompisar, som efter att Agnes dog, berättat att dom gått igenom missfall. Den ena fick två missfall i elfte veckan samt blev med sitt andra barn samma år. Men dom har sagt själva att det inte går att jämföra, men eftersom dom vet hur ont det gjorde med missfall kan dom inte förstå att jag orkar gå vidare efter att mitt barn dog. Dom säger att dom inte kan sätta sig in i vilken sorg jag går igenom. Jag har inte tagit illa vid mig när dessa kompisar har berättat om sina missfall. Däremot tar jag illa vid mig när någon säger till mig att det bara är att försöka igen. Det är inte så himla bara när man har detta i minnet. Kramar på er alla.
vid något/några tillfällen. Självklart tar man illa vid sig. Min egen syn på saken är att om man själv anser sig fått ett barn så kan det inte vara ett missfall. Ett barn är ett barn oavestt om det föds i vecka 20 eller tidigare om man känner så eller om det föds vid fulltid. Vi har ofta fått frågan om det var fullgånget. Nu har vi ju två änglar, en född i vecka 27+0 och en i vecka 37+4. Jag ser ingen som helst skillnad på saknad och kärlek till mina båda änglar. När det gäller Minna brukar vi bita ifrån så gott det går och säga att hon var älskad från första stund vi visste att vi var gravida och det spelar ingen roll om hon föddes tidigt eller sent. Hon är ett barn! och hon fattas oss.
Vi har inte haft några missfall om man då tänker fram till vecka 12 eller något sådant så jag kan inte riktigt känna hur det skulle vara. Men jag läste nyligen en undersökning om en akademisk avhandling som visade på att kvinnor som fått missfall visste om det och ansåg det vara missfall (och då tror jag de räknade vecka 5-12), fyra månader efter missfallet hade tydliga symptom på sorg. Då är det ju inte så konstigt om man mår dåligt efter ännu längre tid efter att ha fölorat ett barn.
En förlust är ju dessutom olika för olika personer. Så det finn säkert mammor och pappor som fått missfall som sörjer lika mycket som personer som förlorat barn.
Kramar
4
Ja vi har väl hört något liknande vid något/några tillfällen. Självklart tar man illa vid sig. Min egen syn på saken är att om man själv anser sig fått ett barn så kan det inte vara ett missfall. Ett barn är ett barn oavestt om det föds i vecka 20 eller tidigare om man känner så eller om det föds vid fulltid. Vi har ofta fått frågan om det var fullgånget. Nu har vi ju två änglar, en född i vecka 27+0 och en i vecka 37+4. Jag ser ingen som helst skillnad på saknad och kärlek till mina båda änglar. När det gäller Minna brukar vi bita ifrån så gott det går och säga att hon var älskad från första stund vi visste att vi var gravida och det spelar ingen roll om hon föddes tidigt eller sent. Hon är ett barn! och hon fattas oss.
Vi har inte haft några missfall om man då tänker fram till vecka 12 eller något sådant så jag kan inte riktigt känna hur det skulle vara. Men jag läste nyligen en undersökning om en akademisk avhandling som visade på att kvinnor som fått missfall visste om det och ansåg det vara missfall (och då tror jag de räknade vecka 5-12), fyra månader efter missfallet hade tydliga symptom på sorg. Då är det ju inte så konstigt om man mår dåligt efter ännu längre tid efter att ha fölorat ett barn.
En förlust är ju dessutom olika för olika personer. Så det finn säkert mammor och pappor som fått missfall som sörjer lika mycket som personer som förlorat barn.
Nej, att personer berättar om sina missfall tar jag inte heller illa upp av. Men det var när han liksom nästan jämförde med vår sorg som det blev så tokigt!
Det är verkligen inte \"bara att försöka igen\" efter vad vi alla här inne genomgått! De säger väl det i oförstånd, men man kan inte låta bli att ta illa upp ändå...
Kram
5
Hej Nej, att personer berättar om sina missfall tar jag inte heller illa upp av. Men det var när han liksom nästan jämförde med vår sorg som det blev så tokigt!
Det är verkligen inte \"bara att försöka igen\" efter vad vi alla här inne genomgått! De säger väl det i oförstånd, men man kan inte låta bli att ta illa upp ändå...
Ja, det är säkert så att man kan sörja \"barnet som inte blev\" oavsett vilken vecka det sker i. Men att jämföra på det viset som han gjorde tyckte jag kändes jättefel för MIG!
Jag personligen tycker nog ändå att det är en viss skillnad på att få missfall i exempelvis v8 och få/föda fram ett barn från exempelvis v16-17 och uppåt! Tror att de flesta kvinnor som burit och fött fram ett dött barn/förlorat ett barn under spädbarnstiden och som förut upplevt tidiga missfall tycker ungefär samma. Det är en helt annan upplevelse, en helt annan typ av sorg (vill återigen poängtera att jag pratar utifrån mina egna känslor o upplevelser).
Och visst älskar man sina barn lika mycket, oavsett vilken vecka de än föds i! Min kärlek till mina barn (födda i v28 39 och 35) är lika stor och lika stark oavsett vecka de kommit i.
Svammel svammel...
Kram
6
Hmm... Ja, det är säkert så att man kan sörja \"barnet som inte blev\" oavsett vilken vecka det sker i. Men att jämföra på det viset som han gjorde tyckte jag kändes jättefel för MIG!
Jag personligen tycker nog ändå att det är en viss skillnad på att få missfall i exempelvis v8 och få/föda fram ett barn från exempelvis v16-17 och uppåt! Tror att de flesta kvinnor som burit och fött fram ett dött barn/förlorat ett barn under spädbarnstiden och som förut upplevt tidiga missfall tycker ungefär samma. Det är en helt annan upplevelse, en helt annan typ av sorg (vill återigen poängtera att jag pratar utifrån mina egna känslor o upplevelser).
Och visst älskar man sina barn lika mycket, oavsett vilken vecka de än föds i! Min kärlek till mina barn (födda i v28 39 och 35) är lika stor och lika stark oavsett vecka de kommit i.
det alltid är fel att jämföra sorg. Så jag menade inget annat med mitt inlägg. Att sörja ett förlorat ett barn är en sak. Att sörja ett \"barn som inte blev\" är säkert en helt annan sak. Jag tror dessutom som du att gränsen för de flesta går vid tidpunkten när man har en förlossning. Att föda fram ett barn eller snittas om så är fallet är en helt annan sak helt enkelt. Men om man kan sörja ett missfall efter fyra månader (vilket känns helt rimligt för mig) så är det ju absolut inget konstigt om man sörjer ett framfött barn ännu längre.
Kramar
7
Tror att det alltid är fel att jämföra sorg. Så jag menade inget annat med mitt inlägg. Att sörja ett förlorat ett barn är en sak. Att sörja ett \"barn som inte blev\" är säkert en helt annan sak. Jag tror dessutom som du att gränsen för de flesta går vid tidpunkten när man har en förlossning. Att föda fram ett barn eller snittas om så är fallet är en helt annan sak helt enkelt. Men om man kan sörja ett missfall efter fyra månader (vilket känns helt rimligt för mig) så är det ju absolut inget konstigt om man sörjer ett framfött barn ännu längre.
tänka att ingen menar något elakt utan bara vill väl. Jag brukar försöka \"rätta\" dom så fint jag kan. Men när man känner att det bara är ren dumhet som kommer ur munnen på dom så går det inte ta det den mjuka vägen. Kramar till dig.
9
Jag försöker tänka att ingen menar något elakt utan bara vill väl. Jag brukar försöka \"rätta\" dom så fint jag kan. Men när man känner att det bara är ren dumhet som kommer ur munnen på dom så går det inte ta det den mjuka vägen. Kramar till dig.
…förlorade tvillingar i v. 14 i vår första graviditet. Det är 8 år sedan nu. Första månaderna levde jag i någon sorts akut sorg. Grät flera gånger varje dag. Mådde fysiskt illa när jag såg små barn. Efter ett tag hamnade jag i en mer stillsam depression. Orkade inte gå upp och företa mig något. Än idag tänker jag dagligen på mina förstlingar med sorg och saknad och det är ett hugg i bröstet så snart jag ser enäggstvillingar, IRL eller på bild, tv eller liknande.
För mig var mina barn just mina barn och inte \"missfall\". Det går inte att jämföra sorg. Förlorar du fyra närstående sörjer du inte automatiskt fyra gånger så mycket som om du förlorat en. Sorg fungerar inte så.
Ett fullgånget barn har man burit längre, men samtidigt är sorgen efter ett \"missfall\" nog om möjligt ännu svårare för omgivningen att förstå. Att du inte tycker att det var en lika svår upplevelse gör inte min sorg lättare.
Gradera inte, snälla. Det skulle motsvara att någon som förlorat en tvååring talade om för dig att din förlust inte var jämförbar i omfattning. Vi kan väl sörja våra barn allihop, så som vi älskade dem?
10
Vi… …förlorade tvillingar i v. 14 i vår första graviditet. Det är 8 år sedan nu. Första månaderna levde jag i någon sorts akut sorg. Grät flera gånger varje dag. Mådde fysiskt illa när jag såg små barn. Efter ett tag hamnade jag i en mer stillsam depression. Orkade inte gå upp och företa mig något. Än idag tänker jag dagligen på mina förstlingar med sorg och saknad och det är ett hugg i bröstet så snart jag ser enäggstvillingar, IRL eller på bild, tv eller liknande.
För mig var mina barn just mina barn och inte \"missfall\". Det går inte att jämföra sorg. Förlorar du fyra närstående sörjer du inte automatiskt fyra gånger så mycket som om du förlorat en. Sorg fungerar inte så.
Ett fullgånget barn har man burit längre, men samtidigt är sorgen efter ett \"missfall\" nog om möjligt ännu svårare för omgivningen att förstå. Att du inte tycker att det var en lika svår upplevelse gör inte min sorg lättare.
Gradera inte, snälla. Det skulle motsvara att någon som förlorat en tvååring talade om för dig att din förlust inte var jämförbar i omfattning. Vi kan väl sörja våra barn allihop, så som vi älskade dem?
jag brukar inte skriva här utan läsa mest, men nu kan jag inte låta bli. Som jag uppfattade det så graderas ingen sorg, utan det var mest tankar från änglamammor om hur deras sorg uppfattas. Ingen skrev att det inte gör ont att ha varit med om ett missfall utan att deras barn inte var missfall, och att de inte ville att barnen skulle kallas för det. Klart det också är en sorg att ha varit med om den upplevelsen, ingen sa något annat.
All sorg är personlig, ingen sorg är den andra lik, men att ha valt kista till sitt barn, valt kläder till barnet för första och kanske sista gången går inte att beskriva. Anna med Theodor skrev ju att hon hade haft missfall och för henne var det som natt och dag att ha det, och att förlora sin son. Det var hennes uppfattning, hennes erfarenhet.
Jag har också haft missfall förutom det barn jag förlorade senare, och för min del har inte heller den sorgen sett likadan ut.
13
Du, jag brukar inte skriva här utan läsa mest, men nu kan jag inte låta bli. Som jag uppfattade det så graderas ingen sorg, utan det var mest tankar från änglamammor om hur deras sorg uppfattas. Ingen skrev att det inte gör ont att ha varit med om ett missfall utan att deras barn inte var missfall, och att de inte ville att barnen skulle kallas för det. Klart det också är en sorg att ha varit med om den upplevelsen, ingen sa något annat.
All sorg är personlig, ingen sorg är den andra lik, men att ha valt kista till sitt barn, valt kläder till barnet för första och kanske sista gången går inte att beskriva. Anna med Theodor skrev ju att hon hade haft missfall och för henne var det som natt och dag att ha det, och att förlora sin son. Det var hennes uppfattning, hennes erfarenhet.
Jag har också haft missfall förutom det barn jag förlorade senare, och för min del har inte heller den sorgen sett likadan ut.
du låter. I snackinfot finns det ju ett speciellt snack för de som har haft missfall. Självklart kan man inte mäta förlust, det har jag inte påstått heller.
Synd att det ska bli en sån diskussion, alla här har sorg, vissa har nyss begravt sitt/sina barn och såna här tonfall behövs verkligen inte.
15
Vad otrevlig du låter. I snackinfot finns det ju ett speciellt snack för de som har haft missfall. Självklart kan man inte mäta förlust, det har jag inte påstått heller.
Synd att det ska bli en sån diskussion, alla här har sorg, vissa har nyss begravt sitt/sina barn och såna här tonfall behövs verkligen inte.
vad du eller någon annan skrev till mig 2006-04-25 19:35
och som jag och många reagerat på. Fortsättning finns även på synpunkter och medkänsla.
Om inte såna här tonfall behövs så tycker jag att du ska sluta att be folk lämna detta forum hit och dit. Jag var aldrig ute efter att kränka någon, men JAG blev kränkt för min sorg.
16
Allt detta handlar om vad du eller någon annan skrev till mig 2006-04-25 19:35
och som jag och många reagerat på. Fortsättning finns även på synpunkter och medkänsla.
Om inte såna här tonfall behövs så tycker jag att du ska sluta att be folk lämna detta forum hit och dit. Jag var aldrig ute efter att kränka någon, men JAG blev kränkt för min sorg.
Igår var jag på ett fackligt möte och träffade en kollega,hon hade inte hört vad som hänt utan bara frågade rent allmänt hur jag mår.Då frågade jag henne om honinte visste vad som hänt och berättade att Josephine föddes en v före bf och dog i min mage. Hon beklagade det och blev tyst en stund,sedan sa hon att hon \"OXÅ\" fått missfall,hon skulle haft tvillingar och det var för 14 år sedan.
Ja,sa jag,ett missfall är man ju lite mer förberedd på,även om det är en sorg,man vet ju att det finns risk de första tolv veckorna,men jag fick faktiskt ett barn,en dotter som dog. Jag förstår att det kan vara svårt att möta oss som förlorat våra små,men jämför det itne med missfall...jag förstår precis vad du menar,med att ta illa vid ig för det gör man..det är ju faktiskt våra älskade små bebisar.
kram
18
senast igår fick jag höra Igår var jag på ett fackligt möte och träffade en kollega,hon hade inte hört vad som hänt utan bara frågade rent allmänt hur jag mår.Då frågade jag henne om honinte visste vad som hänt och berättade att Josephine föddes en v före bf och dog i min mage. Hon beklagade det och blev tyst en stund,sedan sa hon att hon \"OXÅ\" fått missfall,hon skulle haft tvillingar och det var för 14 år sedan.
Ja,sa jag,ett missfall är man ju lite mer förberedd på,även om det är en sorg,man vet ju att det finns risk de första tolv veckorna,men jag fick faktiskt ett barn,en dotter som dog. Jag förstår att det kan vara svårt att möta oss som förlorat våra små,men jämför det itne med missfall...jag förstår precis vad du menar,med att ta illa vid ig för det gör man..det är ju faktiskt våra älskade små bebisar.
kram
faktiskt två skilda saker.
Jag har haft 5 missfall.(vad jag vet)
Tidiga missfall som kallas spontant abort. Senare i v 12 där hjärtat slutat slå.
en av fyra graviditeter slutar i missfall har jag för mig.
Medicinskt sätt så är det ett foster tills v 20 tror jag...
rätta mig ifall jag har fel!
Så ja Anna, det går inte att jämföra i mina ögon.
Att hålla sin son i sina armar medans han dör mot att få en kraftig blödning.
Jag har också fått höra detta med missfall.
Det är nog inte så mycket för att de tror att vi tror att det är samma sak som att förlora ett barn.
Det är nog ett sorts lamt försök till tröst?
\"Jag har också haft det svårt\" när det gäller att få barn eller nått?
Att bli gravid och sedan få missfall kan vara traumatiskt för vissa. De hinner glädjas och bygga upp drömmar och förväntningar.
Medans andra tar en dag i sänder.
Jag har aldrig varit inbäddad i det här rosa graviditetsluddet själv i någon graviditet.
Jag är alldeles för realistisk för att inreda ett barnrum dagen efter ett positivt gravtest.
Det är många dagar och steg som skall tas innan man har fått en så underbar gåva som ett friskt barn!
Så försök tänka på hur det var innan du förlorade ditt barn och hur svårt det är att förstå för någon som inte själv har förlorat sitt barn hur det faktiskt känns. Det går inte. Folk säger dumma saker.
Det är bara så.
Kram
19
sorg är sorg men barn och foster är faktiskt två skilda saker.
Jag har haft 5 missfall.(vad jag vet)
Tidiga missfall som kallas spontant abort. Senare i v 12 där hjärtat slutat slå.
en av fyra graviditeter slutar i missfall har jag för mig.
Medicinskt sätt så är det ett foster tills v 20 tror jag...
rätta mig ifall jag har fel!
Så ja Anna, det går inte att jämföra i mina ögon.
Att hålla sin son i sina armar medans han dör mot att få en kraftig blödning.
Jag har också fått höra detta med missfall.
Det är nog inte så mycket för att de tror att vi tror att det är samma sak som att förlora ett barn.
Det är nog ett sorts lamt försök till tröst?
\"Jag har också haft det svårt\" när det gäller att få barn eller nått?
Att bli gravid och sedan få missfall kan vara traumatiskt för vissa. De hinner glädjas och bygga upp drömmar och förväntningar.
Medans andra tar en dag i sänder.
Jag har aldrig varit inbäddad i det här rosa graviditetsluddet själv i någon graviditet.
Jag är alldeles för realistisk för att inreda ett barnrum dagen efter ett positivt gravtest.
Det är många dagar och steg som skall tas innan man har fått en så underbar gåva som ett friskt barn!
Så försök tänka på hur det var innan du förlorade ditt barn och hur svårt det är att förstå för någon som inte själv har förlorat sitt barn hur det faktiskt känns. Det går inte. Folk säger dumma saker.
Det är bara så.
glömde ju!
Mina missfall är just det för mig. Missfall.
Det var foster som hade något allvarligt fel och skulle aldrig kunnat bli mer än vad de blev.
Så ser jag på det.
Att ens jämföra mina missfall i v 12 med att hålla Vidar i mina armar när han dog är faktiskt löjligt för mig.
Att sörja olika saker är däremot en annan sak.
Vissa blir som sagt var väldigt deprimerade av ett tidigt missfall.
Jag är inte en av dem.
Kram
20
tillägg glömde ju!
Mina missfall är just det för mig. Missfall.
Det var foster som hade något allvarligt fel och skulle aldrig kunnat bli mer än vad de blev.
Så ser jag på det.
Att ens jämföra mina missfall i v 12 med att hålla Vidar i mina armar när han dog är faktiskt löjligt för mig.
Att sörja olika saker är däremot en annan sak.
Vissa blir som sagt var väldigt deprimerade av ett tidigt missfall.
Jag är inte en av dem.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
