I höst så ska min man jobba på annan ort (c:a 15 mil bort) under augusti. Han ska veckopendla, alltså inte komma hem varje kväll. Jag ska då själv (och höggravid) skola in ett barn på dagis, ett barn på fritids (hon börjar sexårs), ta hand om hus, hem, tvätt, disk, matlagning, handling osv för mig och tre barn. Jag har sagt att jag ska jobba 75% dessutom.
Jag tog liksom för givet att maken skulle komma hem varje fredag kväll och åka tidigt måndag morgon för att hinna vara hemma (och hjälpa mig lite) så mycket som möjligt. Nu visade det sig att han planerat in helgarbete ett par helger och alltså kommer att vara hemma mycket mindre än jag trott. När jag föreslog att han skulle försöka ändra detta (det är ju ändå tre månader kvar) genom att byta med nån, så blev han jättesur och sade att jag bara var negativ och bara klagade. Det var ju \"bara en månad\" och varför skulle jag alltid bara se problem hela tiden??? Jag försökte säga att jag inte kände mig negativ, utan snarare realistisk. För jag VET att jag som höggravid och ensam hela veckorna kommer att längta ihjäl mig tills han kommer hem och jag kommer att tycka det är jättejobbigt!
Jag blev riktigt ledsen och stött dels för att han inte verkar förstå hur jobbigt det kommer att vara, dels för att han inte SPONTANT tänkt tanken att jag får det himla slitigt, att han alls gått med på eller t.o.m. önskat helgpassen, och dels för att han anklagar mig för att var sur och negativ.
Nu blev hela samtalet vänt till att jag var en gnällig kärring som bara målar faan på väggen istället för en diskussion om hur VI ska klara av VÅR familj på bästa sätt i höst.
1
Är jag för hård mot min man? I höst så ska min man jobba på annan ort (c:a 15 mil bort) under augusti. Han ska veckopendla, alltså inte komma hem varje kväll. Jag ska då själv (och höggravid) skola in ett barn på dagis, ett barn på fritids (hon börjar sexårs), ta hand om hus, hem, tvätt, disk, matlagning, handling osv för mig och tre barn. Jag har sagt att jag ska jobba 75% dessutom.
Jag tog liksom för givet att maken skulle komma hem varje fredag kväll och åka tidigt måndag morgon för att hinna vara hemma (och hjälpa mig lite) så mycket som möjligt. Nu visade det sig att han planerat in helgarbete ett par helger och alltså kommer att vara hemma mycket mindre än jag trott. När jag föreslog att han skulle försöka ändra detta (det är ju ändå tre månader kvar) genom att byta med nån, så blev han jättesur och sade att jag bara var negativ och bara klagade. Det var ju \"bara en månad\" och varför skulle jag alltid bara se problem hela tiden??? Jag försökte säga att jag inte kände mig negativ, utan snarare realistisk. För jag VET att jag som höggravid och ensam hela veckorna kommer att längta ihjäl mig tills han kommer hem och jag kommer att tycka det är jättejobbigt!
Jag blev riktigt ledsen och stött dels för att han inte verkar förstå hur jobbigt det kommer att vara, dels för att han inte SPONTANT tänkt tanken att jag får det himla slitigt, att han alls gått med på eller t.o.m. önskat helgpassen, och dels för att han anklagar mig för att var sur och negativ.
Nu blev hela samtalet vänt till att jag var en gnällig kärring som bara målar faan på väggen istället för en diskussion om hur VI ska klara av VÅR familj på bästa sätt i höst.
och du som fått barn tidigare borde verkligen veta hur det kommer att bli om du ska sköta allt själv. jag hade blivit skitsur om min man gjort likadant UTAN att rådfåga mig först. hade kanske mest blivit sur på det.
2
förstår dig och du som fått barn tidigare borde verkligen veta hur det kommer att bli om du ska sköta allt själv. jag hade blivit skitsur om min man gjort likadant UTAN att rådfåga mig först. hade kanske mest blivit sur på det.
´Jag tycker inte att du är för hård. Visst kanske man måste kompromissa och låta mannen jobba borta men det får ju vara lagom mycket. jag kanske är hård, men jag tycker nog att han kan hålla sig hemma på helgerna i alla fall. Mycket kan ju som du säger tas igen då som inte hinns med under veckan, typ tvätt, städning osv.
Jag hade också blivit arg om min man klagat på mitt humör mitt i en diskussion (tro mig, det händer...) Har nog med karlar att göra...Har de inte argument så kan de altid döda en fajt med en liten sylvass...
Vänta en dag och ta upp det igen. Det skulle jag gjort. Ofta visar det sig att tanken var god men det blev fel. Gubbarna boar väl mer genom att se till att det finns pengar?
Lycka till
3
Jag tycker ´Jag tycker inte att du är för hård. Visst kanske man måste kompromissa och låta mannen jobba borta men det får ju vara lagom mycket. jag kanske är hård, men jag tycker nog att han kan hålla sig hemma på helgerna i alla fall. Mycket kan ju som du säger tas igen då som inte hinns med under veckan, typ tvätt, städning osv.
Jag hade också blivit arg om min man klagat på mitt humör mitt i en diskussion (tro mig, det händer...) Har nog med karlar att göra...Har de inte argument så kan de altid döda en fajt med en liten sylvass...
Vänta en dag och ta upp det igen. Det skulle jag gjort. Ofta visar det sig att tanken var god men det blev fel. Gubbarna boar väl mer genom att se till att det finns pengar?
jag tycker inte att du är för hård... jag tycker du är för snäll.. (missförstå mig rätt nu)
jag hade inte gått med på att min sambo skulle åka iväg och jobba ALLS så nära inpå förlossningen, och hade han sagt så till mig hade jag sagt att fine, då åker jag med då så får du lösa det bäst du vill...
Men jag är en enveten en....
Min sambo får ta adrian + hemmet själv en vecka i månaden när jag är i Borås. Han fattar numera vilket jobb det är och jag tror inte han skulle drömma om att lämna mig mera än nödvändigt eftersom han själv tycker att det är skitjobbigt när jag är borta trots att det rör sig om ett par dagar bara.
Det ÄR skitjobbigt att vara självc och du har ALL annlending i världen att känna som du gör...
du är INTE en gnällkärring för det...
*stor kram*
Jenny
4
NEJ jag tycker inte att du är för hård... jag tycker du är för snäll.. (missförstå mig rätt nu)
jag hade inte gått med på att min sambo skulle åka iväg och jobba ALLS så nära inpå förlossningen, och hade han sagt så till mig hade jag sagt att fine, då åker jag med då så får du lösa det bäst du vill...
Men jag är en enveten en....
Min sambo får ta adrian + hemmet själv en vecka i månaden när jag är i Borås. Han fattar numera vilket jobb det är och jag tror inte han skulle drömma om att lämna mig mera än nödvändigt eftersom han själv tycker att det är skitjobbigt när jag är borta trots att det rör sig om ett par dagar bara.
Det ÄR skitjobbigt att vara självc och du har ALL annlending i världen att känna som du gör...
du är INTE en gnällkärring för det...
*stor kram*
Jenny
Jag tycker att man kan begära viss avlastning när man är höggravid och dessutom har två barn till. Det är bra att du säger ifrån för hur ska han annars kunna veta? Ingen människa är tankeläsare. Det är synd att han vände det mot dig men det kanske har att göra med hans dåliga samvete. Han vet nog att han borde vara hemma och hjälpa till samtidigt som han har press på sig från jobbet att göra ett bra jobb.
Min sambo jobbar/tränar väldigt mycket nu. Det är övertid eller träning varje kväll så vi möts i sängen innan vi somnar och tre minuter innan han går på jobbet på morgonen. Han har fått dispans till i höst när jag inte orkar längre. Jag sköter allt hemma och jag är så less på den där jävla tvätten/disken/städningen/handligen/matlagningen. (Jag har inga andra barn så jag är formodligen väldigt bortskämd ändå). Men sen FÖRVÄNTAR jag mig mer engagemang hos honom och förutsätter att jag får det. Annars ringer jag hans mamma och skvallrar:).
Så fortsätt att stå på dig. Tänk också att det är bättre att denna diskussion kommer nu istället för augusti. Nu hinner ni hitta lösning/försonas över något. Hoppas.
Kramar
5
Inte alls Jag tycker att man kan begära viss avlastning när man är höggravid och dessutom har två barn till. Det är bra att du säger ifrån för hur ska han annars kunna veta? Ingen människa är tankeläsare. Det är synd att han vände det mot dig men det kanske har att göra med hans dåliga samvete. Han vet nog att han borde vara hemma och hjälpa till samtidigt som han har press på sig från jobbet att göra ett bra jobb.
Min sambo jobbar/tränar väldigt mycket nu. Det är övertid eller träning varje kväll så vi möts i sängen innan vi somnar och tre minuter innan han går på jobbet på morgonen. Han har fått dispans till i höst när jag inte orkar längre. Jag sköter allt hemma och jag är så less på den där jävla tvätten/disken/städningen/handligen/matlagningen. (Jag har inga andra barn så jag är formodligen väldigt bortskämd ändå). Men sen FÖRVÄNTAR jag mig mer engagemang hos honom och förutsätter att jag får det. Annars ringer jag hans mamma och skvallrar:).
Så fortsätt att stå på dig. Tänk också att det är bättre att denna diskussion kommer nu istället för augusti. Nu hinner ni hitta lösning/försonas över något. Hoppas.
för hård. Jag blir faktiskt lite arg på din man som tar för givet att du ska ta hand om allt, veckor i sträck, dessutom höggravid!
Lite så kunde min man resonera när vi väntade första barnet tillsammans ( mitt tredje). Han var / är oxå borta mycket, veckovis många ggr och det har tagit åratal att få honom att förstår hur slitigt det kan vara att ensam ta han om allt, dygnet runt, aldrig få någon som kommer hem och \"löser av\". När man dessutom är gravid, ÄR man tröttare och mer känslig.
Din man ska vara rädd om dej och inte ta dej för givet därhemma, även om det \"bara\" är en månad så är det inte värt det om du ska slita ut dej totalt och må dåligt av det.
Män kan ha otroligt svårt att förstå hur en graviditet påverkar en kvinna, de tror man är lika stark som vanligt och att man orkar på samma sätt men det gör man inte alla ggr.
Min man har \"skärpt sej\" han kommer inte lika ofta med vansinniga förslag (som förr: \"Jag reser utomlands och jobbar ett halvår, det är väl ok\") Men fortfarande har han svårt att riktigt sätta sej in i hur påverkad jag blir av att vara gravid.
Hoppas din man kan tänka om,ge dej inte! Lycka till!
6
Nej inte alls för hård. Jag blir faktiskt lite arg på din man som tar för givet att du ska ta hand om allt, veckor i sträck, dessutom höggravid!
Lite så kunde min man resonera när vi väntade första barnet tillsammans ( mitt tredje). Han var / är oxå borta mycket, veckovis många ggr och det har tagit åratal att få honom att förstår hur slitigt det kan vara att ensam ta han om allt, dygnet runt, aldrig få någon som kommer hem och \"löser av\". När man dessutom är gravid, ÄR man tröttare och mer känslig.
Din man ska vara rädd om dej och inte ta dej för givet därhemma, även om det \"bara\" är en månad så är det inte värt det om du ska slita ut dej totalt och må dåligt av det.
Män kan ha otroligt svårt att förstå hur en graviditet påverkar en kvinna, de tror man är lika stark som vanligt och att man orkar på samma sätt men det gör man inte alla ggr.
Min man har \"skärpt sej\" han kommer inte lika ofta med vansinniga förslag (som förr: \"Jag reser utomlands och jobbar ett halvår, det är väl ok\") Men fortfarande har han svårt att riktigt sätta sej in i hur påverkad jag blir av att vara gravid.
Hoppas din man kan tänka om,ge dej inte! Lycka till!
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
