Jag har läst nedan om Annah m Emily\'s problem på dagis, och funderar mycket på det där. Problematiken är mig alltför bekannt, jag blev själv mobbad som barn, både genom utfrysning (från tjejerna) och ibland genom fysiskt våld (från killarna).
Jag vill för allt i världen inte att mitt barn ska behöva gå igenom vad jag gick igenom, och jag undrar vad som är rätt att göra, dvs hur man ska lära sitt barn att hantera våld och verbala övergrepp från andra barn.
Hemifrån blev jag tidigt lärd att det är fel att slåss, och fult att säga dumma saker till andra. Och visst kan jag tycka att det är rätt, som princip, men kanske inte i praktiken. Jag önskar idag att jag som barn hade haft en bättre taktik att värja mig, istället för att springa undan och gråta, eller gå till fröken och \"skvallra\".
Jag vill inte lära mitt barn att slåss, men jag tror att jag vill lära mitt barn att slå tillbaka. Som en markering - mig sätter man sig inte på!
Ni som haft liknande erfarenheter från barndomen, hur resonerar ni?
Och ni som slapp att bli mobbade/slagna, har ni funderat på vad ni gjorde för att värja er mot påhopp, för det har väl alla blivit utsatta för åtminstone någon gång?
Det vore intressant att höra era funderingar.
1
Att slåss eller inte slåss (långt) Jag har läst nedan om Annah m Emily\'s problem på dagis, och funderar mycket på det där. Problematiken är mig alltför bekannt, jag blev själv mobbad som barn, både genom utfrysning (från tjejerna) och ibland genom fysiskt våld (från killarna).
Jag vill för allt i världen inte att mitt barn ska behöva gå igenom vad jag gick igenom, och jag undrar vad som är rätt att göra, dvs hur man ska lära sitt barn att hantera våld och verbala övergrepp från andra barn.
Hemifrån blev jag tidigt lärd att det är fel att slåss, och fult att säga dumma saker till andra. Och visst kan jag tycka att det är rätt, som princip, men kanske inte i praktiken. Jag önskar idag att jag som barn hade haft en bättre taktik att värja mig, istället för att springa undan och gråta, eller gå till fröken och \"skvallra\".
Jag vill inte lära mitt barn att slåss, men jag tror att jag vill lära mitt barn att slå tillbaka. Som en markering - mig sätter man sig inte på!
Ni som haft liknande erfarenheter från barndomen, hur resonerar ni?
Och ni som slapp att bli mobbade/slagna, har ni funderat på vad ni gjorde för att värja er mot påhopp, för det har väl alla blivit utsatta för åtminstone någon gång?
Jag vill lära mina barn att det är INTE ok att slåss,men det är heller inte ok att ta emot. Jag måste säga att jag uppmuntrar till självförsvar. Jag slog aldrig tillbaka när jag var liten i skolan, sen fick jag skryk därefter också. Jag tycker att barnen hellre ska få försvara sig än ta emot.
2
Håller med dig absolut!! Jag vill lära mina barn att det är INTE ok att slåss,men det är heller inte ok att ta emot. Jag måste säga att jag uppmuntrar till självförsvar. Jag slog aldrig tillbaka när jag var liten i skolan, sen fick jag skryk därefter också. Jag tycker att barnen hellre ska få försvara sig än ta emot.
Jag läste det du skrev igår men jag svarade aldrig för jag tyckte inte jag hade några bra råd. Men man undrar ju lite vad man har gett sig in på nu när man väntar första barnet... Det måste kännas fruktansvärt att se sin lilla älskling ledsen och inte vilja gå till dagis... :-(
Jag tycker det är skitdåligt att dagispersonalen inte tar det mer på allvar!! Det får ju för f*n betalt för att se till att barnen har det bra på dagarna! Kan du inte prata med någon föreståndare eller någon annan ansvarig?
3
Annah! Jag läste det du skrev igår men jag svarade aldrig för jag tyckte inte jag hade några bra råd. Men man undrar ju lite vad man har gett sig in på nu när man väntar första barnet... Det måste kännas fruktansvärt att se sin lilla älskling ledsen och inte vilja gå till dagis... :-(
Jag tycker det är skitdåligt att dagispersonalen inte tar det mer på allvar!! Det får ju för f*n betalt för att se till att barnen har det bra på dagarna! Kan du inte prata med någon föreståndare eller någon annan ansvarig?
Jo visst får förskollärare betalt, men inte mycket. Det är inte värt att läsa tre år på högskola för den lönen som man får. Man ska betala studielånet och då är lönen betydligt lägre.
Om yrken med framförallt små barn fick högre status och prioritet och därmed högre lön, skulle det finnas fler lämpade som valde att arbeta på förskolorna istället för på skolan.
Tyvärr.
4
Hmmm Jo visst får förskollärare betalt, men inte mycket. Det är inte värt att läsa tre år på högskola för den lönen som man får. Man ska betala studielånet och då är lönen betydligt lägre.
Om yrken med framförallt små barn fick högre status och prioritet och därmed högre lön, skulle det finnas fler lämpade som valde att arbeta på förskolorna istället för på skolan.
Tyvärr.
berodde det nog på att jag dels var lite brådmogen och dels var alldeles för snäll och hjälpsam. Jag passade helt enkelt inte in i normen. Hjälpte gärna till, mer gärna än vad som uppskattades. Och när jag väl blev trakasserad och min mamma ville gå vidare med det förbjöd jag henne. Min mamma var tyvärr för ung för att förstå att hon inte skulle lyssna på sin väldigt envisa dotter. Jag var så rädd att de andra barnen skulle få skäll hemma och då skulle det ju bli synd om dem och det ville jag absolut inte. Och därför tog jag skit, om och om igen, och grät mig till sömns.
Kan säga att idag skulle jag aldrig göra likadant och om mina barn kommer i en konflikt med något annat barn ser jag till att genast reda ut det och när det gäller stora barnet reder vi gärna ut det tillsammans med det andra inblandade barnets föräldrar för att alla ska veta vad som är sagt och inte sagt.
Här hemma backar det stora barnet för minstingens attacker när de kommer (mest hemma nuförtiden). Stora barnet sätter sig i en hög och tjuter och det tycker lilla barnet är mycket underhållandet och ger en snyting till.
Vi gör allt för att stärka det stora barnet (samtidigt som vi markerar mot det lilla), talar om att man ska säga NEJ, jag vill inte, sluta, gå här ifrån, lägg av. Bättre att stå upp och bli arg än att sitta ner och tjuta.
Jag vill inte lära någon av dem att slåss, men däremot att freda sig. Kan man inte försvara sig (vilket stora barnet har svårt för) blir riskerar man ju att bli mer utsatt. Så vi peppar, både före, under och efter de haft en konflikt. Pratar om vad som funkade, vad som inte funkade och hur man kan göra annorlunda. Nu går ju vårt stora barn i skolan och det kanske blir lite annorlunda. Går ju att resonera på ett annat vis.
Så, självförsvar är viktigt, men aldrig mer än situationen kräver.
6
I mitt fall berodde det nog på att jag dels var lite brådmogen och dels var alldeles för snäll och hjälpsam. Jag passade helt enkelt inte in i normen. Hjälpte gärna till, mer gärna än vad som uppskattades. Och när jag väl blev trakasserad och min mamma ville gå vidare med det förbjöd jag henne. Min mamma var tyvärr för ung för att förstå att hon inte skulle lyssna på sin väldigt envisa dotter. Jag var så rädd att de andra barnen skulle få skäll hemma och då skulle det ju bli synd om dem och det ville jag absolut inte. Och därför tog jag skit, om och om igen, och grät mig till sömns.
Kan säga att idag skulle jag aldrig göra likadant och om mina barn kommer i en konflikt med något annat barn ser jag till att genast reda ut det och när det gäller stora barnet reder vi gärna ut det tillsammans med det andra inblandade barnets föräldrar för att alla ska veta vad som är sagt och inte sagt.
Här hemma backar det stora barnet för minstingens attacker när de kommer (mest hemma nuförtiden). Stora barnet sätter sig i en hög och tjuter och det tycker lilla barnet är mycket underhållandet och ger en snyting till.
Vi gör allt för att stärka det stora barnet (samtidigt som vi markerar mot det lilla), talar om att man ska säga NEJ, jag vill inte, sluta, gå här ifrån, lägg av. Bättre att stå upp och bli arg än att sitta ner och tjuta.
Jag vill inte lära någon av dem att slåss, men däremot att freda sig. Kan man inte försvara sig (vilket stora barnet har svårt för) blir riskerar man ju att bli mer utsatt. Så vi peppar, både före, under och efter de haft en konflikt. Pratar om vad som funkade, vad som inte funkade och hur man kan göra annorlunda. Nu går ju vårt stora barn i skolan och det kanske blir lite annorlunda. Går ju att resonera på ett annat vis.
Så, självförsvar är viktigt, men aldrig mer än situationen kräver.
så blev jag mobbad. Då jag gav tillbaka med samma mynt fick jag så gott som hela klassen på mig. Detta var i årsklass ett och två. Kom hem med blåmärken och blåögon varannan vecka. Ingen såg något trots att det hände på rasterna på en liten skola. Konstigt det där hur vuxna väljer att inte se.
Jag slogs tillbaka och tror det är därför det inte känns så hemskt idag. För varje blåöga jag fick så gav jag ett.
Idag lär jag barnen att man _inte_ ska slåss men man har rätten att försvara sig om mobbaren aldrig slutar och vuxna inte hjälper till. Barn kan vara grymma och det värsta är att de ofta inte vet om hur mycket.
Flyttade från det området och började på en ny skola.
Flera år efteråt så kom en från den \"nya\" klassen fram till mig och sa att jag hade förändrats så mycket. I 3an då jag kom dit var jag hela tiden som en igelkott med taggarna utåt. I 4an hade jag slutat och kände mig äntligen som en av dom.
Nu i efterhand förstår jag vilken press det måste ha varit att varje dag ut och in åkt med bussen och gått i skola på ett ställe där man var en mänsklig slagpåse. Detta bara för att klassens buse hade ett litet handikapp och jag därför var överlägsen i alla fysiska träningar.
Träffade den killen då vi båda var kring tjugoårsåldern för första gången efter avslutningen i klass 2.
Han spottade mot mig.
7
Som liten så blev jag mobbad. Då jag gav tillbaka med samma mynt fick jag så gott som hela klassen på mig. Detta var i årsklass ett och två. Kom hem med blåmärken och blåögon varannan vecka. Ingen såg något trots att det hände på rasterna på en liten skola. Konstigt det där hur vuxna väljer att inte se.
Jag slogs tillbaka och tror det är därför det inte känns så hemskt idag. För varje blåöga jag fick så gav jag ett.
Idag lär jag barnen att man _inte_ ska slåss men man har rätten att försvara sig om mobbaren aldrig slutar och vuxna inte hjälper till. Barn kan vara grymma och det värsta är att de ofta inte vet om hur mycket.
Flyttade från det området och började på en ny skola.
Flera år efteråt så kom en från den \"nya\" klassen fram till mig och sa att jag hade förändrats så mycket. I 3an då jag kom dit var jag hela tiden som en igelkott med taggarna utåt. I 4an hade jag slutat och kände mig äntligen som en av dom.
Nu i efterhand förstår jag vilken press det måste ha varit att varje dag ut och in åkt med bussen och gått i skola på ett ställe där man var en mänsklig slagpåse. Detta bara för att klassens buse hade ett litet handikapp och jag därför var överlägsen i alla fysiska träningar.
Träffade den killen då vi båda var kring tjugoårsåldern för första gången efter avslutningen i klass 2.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
