och jag tror fortfarande inte att jag förstår att hon aldrig kommer tillbaks mer, den smärtsamma sanningen kommer lite närmare för varje dag men det känns som om det kommer att ta lång lång tid att förstå. Vi stod varandra så otroligt nära o nu är hon borta.
Jag skrev här för några veckor sen om min sambos o mitt bröllop i augusti o att jag inte visste om vi eventuellt skulle skjuta upp det eller inte, om hur livrädd jag var att min mamma inte skulle kunna vara med osv.
Nu är hon altså redan död och jag fattar ingenting.....torsdagen förra veckan blev hon inlagd, samma dag hade vi sedan länge bestämt att jag o min 5åriga dotter skulle hälsa på henne någon vecka (vi bor 40 mil från varandra) så vi var på tåget när hon åkte ambulans till sjukhuset. Där tappade dom henne på mycket vätska i lungsäcken o hon mådde mycket bättre men blev inlagd. Hade bl a cancer i levern o var ganska gul (man övervägde att försöka sätta drenage i gallgången men så blev det aldrig). Under helgen blev hon sämre o sämre o mådde illa, blev tröttare o tröttare o vimsig men var uppe o gick i lördags med vår hjälp. Sen gick allt snabbt o i måndags var hon så orolig i hela kroppen o ville bara upp osv. På tisdagen kom jag o dottern dit vid kvart i elva, kvart över elva ca dog hon.......vi satt bredvid henne o höll hennes hand, det var verkligen så lugnt o stilla o jag är så glad att jag fick vara med henne då, kändes som hon väntade tills vi var där (hon sa mitt namn några gånger så jag satte mig o tog hennes hand sen slutade hon bara att andas). Efteråt kände jag ett sånt lugn inom mig. Det hon var allra mest rädd för var att bli liggande någonstans med svåra smärtor osv.
Detta blev ett väldigt långt inlägg men jag kände bara att jag var tvungen att skriva av mig lite, kanske det hela känns lite verkligare då. Tack ni som orkade läsa enda hit!
1
I tisdags dog min mamma och jag tror fortfarande inte att jag förstår att hon aldrig kommer tillbaks mer, den smärtsamma sanningen kommer lite närmare för varje dag men det känns som om det kommer att ta lång lång tid att förstå. Vi stod varandra så otroligt nära o nu är hon borta.
Jag skrev här för några veckor sen om min sambos o mitt bröllop i augusti o att jag inte visste om vi eventuellt skulle skjuta upp det eller inte, om hur livrädd jag var att min mamma inte skulle kunna vara med osv.
Nu är hon altså redan död och jag fattar ingenting.....torsdagen förra veckan blev hon inlagd, samma dag hade vi sedan länge bestämt att jag o min 5åriga dotter skulle hälsa på henne någon vecka (vi bor 40 mil från varandra) så vi var på tåget när hon åkte ambulans till sjukhuset. Där tappade dom henne på mycket vätska i lungsäcken o hon mådde mycket bättre men blev inlagd. Hade bl a cancer i levern o var ganska gul (man övervägde att försöka sätta drenage i gallgången men så blev det aldrig). Under helgen blev hon sämre o sämre o mådde illa, blev tröttare o tröttare o vimsig men var uppe o gick i lördags med vår hjälp. Sen gick allt snabbt o i måndags var hon så orolig i hela kroppen o ville bara upp osv. På tisdagen kom jag o dottern dit vid kvart i elva, kvart över elva ca dog hon.......vi satt bredvid henne o höll hennes hand, det var verkligen så lugnt o stilla o jag är så glad att jag fick vara med henne då, kändes som hon väntade tills vi var där (hon sa mitt namn några gånger så jag satte mig o tog hennes hand sen slutade hon bara att andas). Efteråt kände jag ett sånt lugn inom mig. Det hon var allra mest rädd för var att bli liggande någonstans med svåra smärtor osv.
Detta blev ett väldigt långt inlägg men jag kände bara att jag var tvungen att skriva av mig lite, kanske det hela känns lite verkligare då. Tack ni som orkade läsa enda hit!
Jag beklagar din stora sorg. Det var så rörande att läsa det du skriver. Jag känner igen mig så väll. Det skulle nästan kunna vara jag som skrivit ditt inlägg. Min mamma dog förra onsdagen, men det känns som igår. Jag sörjer henne oerhört. Men vi visste att det inte fans någon återvändo i hennes sjukdomm. Men man e alldrig förberädd för det. Jag blev helt chockad när hon bara dog där framför mig, även om jag satt helt lugn och höll henne i handen. Hon fick vara hemma som hon hadde önskat, det käns skönt för hennes skull och hon behövde inte ha ont. Men allt e så orättvist hon blev bara 48 år, den där jävla cancern.
Min mamma har köpt min bröloppskläning som jag ska ha på mig i augusti. Hon planerade att hon skulle leva så hon fick vara på mitt brölopp. Hon såg fram mot den dagen, vi planerade att vi skulle gå och handla kläder tillsammans till henne som hon skulle ha på sig. Jag fick istället gå och handla kläder till mamma som hon ska ha på sig på sin egen begravning. Men hon får aldrig se mig stå där i kyrkan, istället e det jag som ska gå och titta på hennes vita kista på torsdag. Gud, vet hur man ska klara det.
Jag känner med dig, och vad skönt att din mamma inte behövde ha ont. Sköt om dig.
2
Anna Jag beklagar din stora sorg. Det var så rörande att läsa det du skriver. Jag känner igen mig så väll. Det skulle nästan kunna vara jag som skrivit ditt inlägg. Min mamma dog förra onsdagen, men det känns som igår. Jag sörjer henne oerhört. Men vi visste att det inte fans någon återvändo i hennes sjukdomm. Men man e alldrig förberädd för det. Jag blev helt chockad när hon bara dog där framför mig, även om jag satt helt lugn och höll henne i handen. Hon fick vara hemma som hon hadde önskat, det käns skönt för hennes skull och hon behövde inte ha ont. Men allt e så orättvist hon blev bara 48 år, den där jävla cancern.
Min mamma har köpt min bröloppskläning som jag ska ha på mig i augusti. Hon planerade att hon skulle leva så hon fick vara på mitt brölopp. Hon såg fram mot den dagen, vi planerade att vi skulle gå och handla kläder tillsammans till henne som hon skulle ha på sig. Jag fick istället gå och handla kläder till mamma som hon ska ha på sig på sin egen begravning. Men hon får aldrig se mig stå där i kyrkan, istället e det jag som ska gå och titta på hennes vita kista på torsdag. Gud, vet hur man ska klara det.
Jag känner med dig, och vad skönt att din mamma inte behövde ha ont. Sköt om dig.
men jag förstår hur det känns, var själv med om samma sak för exakt 5 månader sedan idag. Man behöver skriva av sig, det är ju oerhört jobbigt att förlora sin mamma. Det var ändå tur att du var med, och för henne kändes det nog bra. Jag känner väl igen det med oron i kroppen, ångesten, att vilja gå upp, precis samma var det för min mamma sista dygnet. Jag tänker för mig själv, att de vill upp för de vill därifrån och inte alls dö, när de befinner sig i dödens väntrum....och man kan inte hjälpa dem. Jag känner mig ändå lugn för att min mamma inte behövde bli ett kolli, utan det gick fort, samtidigt så kan man inte begripa när allt är över på 6 veckor. Vi är flera här som varit med om samma sak den senaste tiden, kanske passar vi mer in på det nya snacket som kommer, något som var för anhöriga. Hälsningar o kram
3
Beklagar verkligen.... men jag förstår hur det känns, var själv med om samma sak för exakt 5 månader sedan idag. Man behöver skriva av sig, det är ju oerhört jobbigt att förlora sin mamma. Det var ändå tur att du var med, och för henne kändes det nog bra. Jag känner väl igen det med oron i kroppen, ångesten, att vilja gå upp, precis samma var det för min mamma sista dygnet. Jag tänker för mig själv, att de vill upp för de vill därifrån och inte alls dö, när de befinner sig i dödens väntrum....och man kan inte hjälpa dem. Jag känner mig ändå lugn för att min mamma inte behövde bli ett kolli, utan det gick fort, samtidigt så kan man inte begripa när allt är över på 6 veckor. Vi är flera här som varit med om samma sak den senaste tiden, kanske passar vi mer in på det nya snacket som kommer, något som var för anhöriga. Hälsningar o kram
Det är verkligen en hemskt jobbig och ofattbar situation vi är i just nu, man önskar ingen att vara med om samma sak men ändå känns det skönt att veta att det finns andra som förstår en precis o vet vad man går igenom.
Känner igen mig så väl i dig oxå. Min mamma var med o valde min bröllopsklänning också, när det gäller bröllop så var hon av den lite gammaldagsa sorten så hon ville stå för bröllop o festen. För någon månad sen ordnade hon ett \"bröllopskonto\" o satte in pengar osv. Känns så tungt,hur ska man göra nu? Undrar om vi orkar gifta oss i augusti som plannerat, vet att hon nog skulle velat ha det så. Ändå känns allt så fel, vi har inte ens skickat ut inbjudningar än (tur är väll det på sätt o vis eftersom det var plannerat att anmälningarna skulle gå till henne). Ska vi ändå gifta oss så måste ju inbjudningarna ut nu snart o det känns ju oxå fel att bjuda in till fest nu när allt är som det är, usch vad snurrigt.
Hoppas du inte tycker att jag är för påflugen om jag frågar hur ni tänker eftersom vi är i liknande situation?
Nej, man kan aldrig förbereda sig för döden, känner igen mig när du skriver att du blev chockad när hon dog framför ögonen på dig. Vi visste oxå att min mamma var obotligt sjuk men att det kan gå så snabbt är man inte beredd på, skillnaden mellan liv o död är så liten så liten, bara ett enda litet andetag känndes det som när man satt där. Så overkligt.
Sköt om dig och lycka till på din mammas begravning på torsdag, på något konstigt sätt klara man mer än man tror. En del kanske tycker att det är löjligt men jag vill gärna tro att trots att våra mammor inte längre finns i livet så finns dom ändå med oss fortfarande och ger oss lite styrka när livet är så svårt. Sådana tankar gör ialla fall livet lite lättare för mig just nu.
Många kramar från mig!
4
Tack Maria för ditt svar!!! Det är verkligen en hemskt jobbig och ofattbar situation vi är i just nu, man önskar ingen att vara med om samma sak men ändå känns det skönt att veta att det finns andra som förstår en precis o vet vad man går igenom.
Känner igen mig så väl i dig oxå. Min mamma var med o valde min bröllopsklänning också, när det gäller bröllop så var hon av den lite gammaldagsa sorten så hon ville stå för bröllop o festen. För någon månad sen ordnade hon ett \"bröllopskonto\" o satte in pengar osv. Känns så tungt,hur ska man göra nu? Undrar om vi orkar gifta oss i augusti som plannerat, vet att hon nog skulle velat ha det så. Ändå känns allt så fel, vi har inte ens skickat ut inbjudningar än (tur är väll det på sätt o vis eftersom det var plannerat att anmälningarna skulle gå till henne). Ska vi ändå gifta oss så måste ju inbjudningarna ut nu snart o det känns ju oxå fel att bjuda in till fest nu när allt är som det är, usch vad snurrigt.
Hoppas du inte tycker att jag är för påflugen om jag frågar hur ni tänker eftersom vi är i liknande situation?
Nej, man kan aldrig förbereda sig för döden, känner igen mig när du skriver att du blev chockad när hon dog framför ögonen på dig. Vi visste oxå att min mamma var obotligt sjuk men att det kan gå så snabbt är man inte beredd på, skillnaden mellan liv o död är så liten så liten, bara ett enda litet andetag känndes det som när man satt där. Så overkligt.
Sköt om dig och lycka till på din mammas begravning på torsdag, på något konstigt sätt klara man mer än man tror. En del kanske tycker att det är löjligt men jag vill gärna tro att trots att våra mammor inte längre finns i livet så finns dom ändå med oss fortfarande och ger oss lite styrka när livet är så svårt. Sådana tankar gör ialla fall livet lite lättare för mig just nu.
Ja, vi hadde redan skickat ut inbjudningarna när mamma dog. Men jag skulle aldrig ställa in bröllopet, för då skulle min mamma bli jätte ledsen/arg på mig.
Mamma gav oss penagar i januari, till klänningen och till maten som vi ska bjuda på.
Men jag tror någonstans att mamma är med mig.
Vad tror du din mamma skulle säga (om hon levde) om ni ställer in bröloppet? Jag tror inte att ens mamma skulle vilja det. Du får tänka att hon e med dig den dagen och stöttar dig. I minnet lever hon alltid kvar.
Gör så på bröllopet, att du ställer ett kort på henne och tänder ett ljus, så vet hon att du tänker på henne. Sen är hon med dig i dina tankar. Bara en tanke jag har hafft själv, så vill jag nog göra. Gud vad jag svammlar. Sköt om dig.
6
Hej Ja, vi hadde redan skickat ut inbjudningarna när mamma dog. Men jag skulle aldrig ställa in bröllopet, för då skulle min mamma bli jätte ledsen/arg på mig.
Mamma gav oss penagar i januari, till klänningen och till maten som vi ska bjuda på.
Men jag tror någonstans att mamma är med mig.
Vad tror du din mamma skulle säga (om hon levde) om ni ställer in bröloppet? Jag tror inte att ens mamma skulle vilja det. Du får tänka att hon e med dig den dagen och stöttar dig. I minnet lever hon alltid kvar.
Gör så på bröllopet, att du ställer ett kort på henne och tänder ett ljus, så vet hon att du tänker på henne. Sen är hon med dig i dina tankar. Bara en tanke jag har hafft själv, så vill jag nog göra. Gud vad jag svammlar. Sköt om dig.
...att ge, jag vet. Jag kan bara kort berätta hur jag upplevde min mammas död och tiden som följde.
För min mamma var sjukdomsförloppet extremt snabbt, på måndagen fick hon sin propp och på onsdagen dog hon. Natten mellan tisdagen och onsdagen ringde min ene bror och sa att vi borde komma och vi hade tur som fick de två sista platserna på första flyget. Hon var aldrig vid medvetande men jag tror ändå att hon på något sätt visste att vi var där allihopa.
Och för mig handlar min egen överlevnad lite grann om tro. Jag tror nämligen att hon ändå finns här hos oss. Hennes gener finns i mig och min son och mitt ofödda barn. Och jag tror också att hon fick en annan roll i livet (ja, just livet) när Ludvig föddes sex månader efter hennes död. Jag ser henne som hans skyddsängel och vi två står ibland och vinkar till mormor som flyger förbi utanför fönstret. Ja, jag vet, det låter som att jag totalt har förlorat greppet om verkligheten. Men för mig hjälper dessa bilder.
Om ni ska gifta er i augusti kan ni, och bara ni, avgöra. Men tänk på att ni lever i ett slags chocktillstånd just nu. Hur ni känner er i augusti vet vi inte nu. De personer som ni bjuder på bröllopet vet säkert vad som har hänt och skulle nog ha all förståelse om ni skulle ställa in bröllopet, även med kort varsel.
Jag önskar dig och din familj allt det stöd och all den tröst som ni behöver. Det blir en jobbig tid framöver men jag lovar att sorgen, även om den alltid kommer att finnas där, kommer att få ett annat utseende än den har idag. Och skriv gärna här om och när du behöver (eller annars också) och jag håller med ovanstående om att den nya sidan nog kan bli en hit för oss som redan har gått igenom det jobbigaste av det jobbigaste.
Många varma kramar till dig och alla andra här som går igenom/har gått igenom förluster av nära och kära.
7
Det finns ingen tröst... ...att ge, jag vet. Jag kan bara kort berätta hur jag upplevde min mammas död och tiden som följde.
För min mamma var sjukdomsförloppet extremt snabbt, på måndagen fick hon sin propp och på onsdagen dog hon. Natten mellan tisdagen och onsdagen ringde min ene bror och sa att vi borde komma och vi hade tur som fick de två sista platserna på första flyget. Hon var aldrig vid medvetande men jag tror ändå att hon på något sätt visste att vi var där allihopa.
Och för mig handlar min egen överlevnad lite grann om tro. Jag tror nämligen att hon ändå finns här hos oss. Hennes gener finns i mig och min son och mitt ofödda barn. Och jag tror också att hon fick en annan roll i livet (ja, just livet) när Ludvig föddes sex månader efter hennes död. Jag ser henne som hans skyddsängel och vi två står ibland och vinkar till mormor som flyger förbi utanför fönstret. Ja, jag vet, det låter som att jag totalt har förlorat greppet om verkligheten. Men för mig hjälper dessa bilder.
Om ni ska gifta er i augusti kan ni, och bara ni, avgöra. Men tänk på att ni lever i ett slags chocktillstånd just nu. Hur ni känner er i augusti vet vi inte nu. De personer som ni bjuder på bröllopet vet säkert vad som har hänt och skulle nog ha all förståelse om ni skulle ställa in bröllopet, även med kort varsel.
Jag önskar dig och din familj allt det stöd och all den tröst som ni behöver. Det blir en jobbig tid framöver men jag lovar att sorgen, även om den alltid kommer att finnas där, kommer att få ett annat utseende än den har idag. Och skriv gärna här om och när du behöver (eller annars också) och jag håller med ovanstående om att den nya sidan nog kan bli en hit för oss som redan har gått igenom det jobbigaste av det jobbigaste.
Många varma kramar till dig och alla andra här som går igenom/har gått igenom förluster av nära och kära.
din sorg. Min mamma dog för 14 år sedan och då var jag 18 år( skulle fylla 19) När jag och min man gifte oss för 8 år sedan så kände jag verkligen hennes närvaro i kyrkan. Hon fanns inom mig och gav mig ett sådant lugn.. Det går inte att förklara om man inte själv upplevt det. dagarna efter att min mamma dött så kände jag hennes närvaro mycket starkt. Det var som om hon ville försäkra sig om att jag skulle klara av att gå vidare och ge mig styrka. sen en morgon några månader senare så kände jag inte den där\"energin\" igen förrän vi gifte oss. Den fanns även med mig när mina barn föddes. Jag tror att våra mammor sitter i Himmelen och tittar ner på oss. de finns där för oss och jag är helt övertygad om att din mamma kommer att vara vid din sida då du gifter dig. Hon kommer att ge dig stöd och lugn själsligt även om hon inte är där fysiskt för hon finns ju alltid i ditt hjärta.. Många kramar till dig i din stora sorg...
9
Jag beklagar din sorg. Min mamma dog för 14 år sedan och då var jag 18 år( skulle fylla 19) När jag och min man gifte oss för 8 år sedan så kände jag verkligen hennes närvaro i kyrkan. Hon fanns inom mig och gav mig ett sådant lugn.. Det går inte att förklara om man inte själv upplevt det. dagarna efter att min mamma dött så kände jag hennes närvaro mycket starkt. Det var som om hon ville försäkra sig om att jag skulle klara av att gå vidare och ge mig styrka. sen en morgon några månader senare så kände jag inte den där\"energin\" igen förrän vi gifte oss. Den fanns även med mig när mina barn föddes. Jag tror att våra mammor sitter i Himmelen och tittar ner på oss. de finns där för oss och jag är helt övertygad om att din mamma kommer att vara vid din sida då du gifter dig. Hon kommer att ge dig stöd och lugn själsligt även om hon inte är där fysiskt för hon finns ju alltid i ditt hjärta.. Många kramar till dig i din stora sorg...
för alla fina och \"stöttande\" inlägg! Det känns verkligen skönt att kunna gå in här och läsa och också sjävl skriva o vända o vrida på alla tankar som finns just nu. I dag har min mamma varit död i en hel vecka och jag fattar inte var tiden har tagit vägen, allt känns på sätt och vis fortfarande så jätte overkligt, när ska man förstå på riktigt? Jag saknar henne så mycket men kan samtidigt inte ta in att jag aldrig aldrig mer får se henne / ha ett samtal med henne osv. Någon skrev att vi nog är i nån sorts chockfas o det stämmer säkert.
Nu har vi i alla fall bestämt att skicka ut inbjudningarna till bröllopet, känns det sen fel så får vi ställa in med kort varsel. Kanske vi bjuder lite färre personer också, bara de riktigt nära vännerna som förstår att även om det blir en lycklig dag så kommer sorgen o saknaden att finnas extra mycket just i sådana stunder.
Många kramar till er alla!
11
Tusen tack alla ni... för alla fina och \"stöttande\" inlägg! Det känns verkligen skönt att kunna gå in här och läsa och också sjävl skriva o vända o vrida på alla tankar som finns just nu. I dag har min mamma varit död i en hel vecka och jag fattar inte var tiden har tagit vägen, allt känns på sätt och vis fortfarande så jätte overkligt, när ska man förstå på riktigt? Jag saknar henne så mycket men kan samtidigt inte ta in att jag aldrig aldrig mer får se henne / ha ett samtal med henne osv. Någon skrev att vi nog är i nån sorts chockfas o det stämmer säkert.
Nu har vi i alla fall bestämt att skicka ut inbjudningarna till bröllopet, känns det sen fel så får vi ställa in med kort varsel. Kanske vi bjuder lite färre personer också, bara de riktigt nära vännerna som förstår att även om det blir en lycklig dag så kommer sorgen o saknaden att finnas extra mycket just i sådana stunder.
Och jag känner igen hur det var på slutet för din mamma, det var likadant med pappa, oron var enorm, han ville upp och gå fast han inte kunde.
Vad skönt att slutet blev lugnt och fint och att du var där med din mamma. Jag är glad att jag var där när pappa dog, det har gjort det lite lättare att se att slutet var lugnt och att han inte var ensam!
Det var jag som svarade lite om bröllopsfrågorna när du skrev sist. Det är jag som ska gifta mig på min pappas födelsedag i augusti. För mig har det varit oerhört terapeutiskt att ha något positivt att fokusera på mitt i sorgen.
Mina varmaste tankar går till dig nu! Jag skickar kramar till dig! /Elinor
12
Jag är så ledsen för er skull! Och jag känner igen hur det var på slutet för din mamma, det var likadant med pappa, oron var enorm, han ville upp och gå fast han inte kunde.
Vad skönt att slutet blev lugnt och fint och att du var där med din mamma. Jag är glad att jag var där när pappa dog, det har gjort det lite lättare att se att slutet var lugnt och att han inte var ensam!
Det var jag som svarade lite om bröllopsfrågorna när du skrev sist. Det är jag som ska gifta mig på min pappas födelsedag i augusti. För mig har det varit oerhört terapeutiskt att ha något positivt att fokusera på mitt i sorgen.
Mina varmaste tankar går till dig nu! Jag skickar kramar till dig! /Elinor
Skriver nu lite om bröllopstankarn eftersom vi ar i samma situation, skillnaden är att vi bestämde oss någon vecka efter pappas död i april att vi skulle gifta oss på hans födelsedag. Jag tror att pappa skulle ha gillat idén, han gillade fester och var oerhört fäst vid min sambo.
På bröllopet kommer vi att ha ett foto på pappa framme och vi kommer att lägga hans panamahatt framför fotot (den låg även på hans kista). I bröllopsprogrammet (festprogrammet) kommer vi att ha en sida där vi skriver lite om de vi skulle velat ha där, men som inte kan närvara. Min pappa är ju död och min sambos pappa mkt sjuk och bor i Storbritannien. Jag tror att de kommer att vara med oss i tanken, våra föräldrar, och jag känner det som att vi hedrar min pappa med vårt bröllop. Det känns bra. Som jag skrev längre ner så har det hjälpt mig i mörkret att ha något ljust framför mig. Och vi har bara fått positiva reaktioner på vårt stundande bröllop, ingen har upplevt att det är konstigt eller fel att gifta sig så snart efter pappas död.
Sköt om er båda två, ni finns i mina tankar!
Kram /Elinor
13
Hej Anna och Maria! Skriver nu lite om bröllopstankarn eftersom vi ar i samma situation, skillnaden är att vi bestämde oss någon vecka efter pappas död i april att vi skulle gifta oss på hans födelsedag. Jag tror att pappa skulle ha gillat idén, han gillade fester och var oerhört fäst vid min sambo.
På bröllopet kommer vi att ha ett foto på pappa framme och vi kommer att lägga hans panamahatt framför fotot (den låg även på hans kista). I bröllopsprogrammet (festprogrammet) kommer vi att ha en sida där vi skriver lite om de vi skulle velat ha där, men som inte kan närvara. Min pappa är ju död och min sambos pappa mkt sjuk och bor i Storbritannien. Jag tror att de kommer att vara med oss i tanken, våra föräldrar, och jag känner det som att vi hedrar min pappa med vårt bröllop. Det känns bra. Som jag skrev längre ner så har det hjälpt mig i mörkret att ha något ljust framför mig. Och vi har bara fått positiva reaktioner på vårt stundande bröllop, ingen har upplevt att det är konstigt eller fel att gifta sig så snart efter pappas död.
Sköt om er båda två, ni finns i mina tankar!
Kram /Elinor
Vad fint ni hat tänkt göra på bröllopet. Ett kort har jag också bestämt mig för att ha och ett ljus.
Imorgon är det begravning, vet ej hur jag kommer att reagera, eftersom att jag just nu har gått som i en glasbubbla sen mamma dog. Men det kanske kommer imorgon, tårarna menar jag.
Just nu har det varit så mycket praktiskt att ordna så jag har inte tänkt så mycket, jag tror inte att jag har förstått att mamma e borta.
Tack för dina tankar.
14
Hej Vad fint ni hat tänkt göra på bröllopet. Ett kort har jag också bestämt mig för att ha och ett ljus.
Imorgon är det begravning, vet ej hur jag kommer att reagera, eftersom att jag just nu har gått som i en glasbubbla sen mamma dog. Men det kanske kommer imorgon, tårarna menar jag.
Just nu har det varit så mycket praktiskt att ordna så jag har inte tänkt så mycket, jag tror inte att jag har förstått att mamma e borta.
Tack för dina tankar.
Blev ledsen för din skull när jag läste ditt inlägg, men jag kände också att vad fint att du fick vara där när hon gick bort! Jag tror din mamma kände stor trygghet att ha sin älskade dotter vid sin sida när det hände. Hoppas du känner likadant!
Stor kram till dig och din familj!
/ Jenny
15
Vad fint... Blev ledsen för din skull när jag läste ditt inlägg, men jag kände också att vad fint att du fick vara där när hon gick bort! Jag tror din mamma kände stor trygghet att ha sin älskade dotter vid sin sida när det hände. Hoppas du känner likadant!
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
