Jag har skrivit ett brev...

[Betty Boop]

till min dotter. Hon är 8 år. Jag är ensam mamma och bor så gott som heltid med henne (varannan helg hos pappa). Hon är en intelligent och reflekterande tjej, men med ett hiskeligt humör och tyvärr en tendens att vara trevlig mot alla utom mej emellanåt, vilket gör mej väldigt arg och ledsen på henne. Däremellan har vi det härligt och mysigt här hemma. Igår kväll hade vi återigen en ny kontrovers som hotade att gå över styr - denna gång angående sovtider och läggdags och lite av varje som poppade upp i envisa frökens trötta tankar.

När allt hade lagt sej, skrev jag ett brev till henne som vi har läst och reflekterat över tillsammans. Brevet lyder:

-------------------------------

Hej XXX,
Välkommen att bo tillsammans med mej på XXXXXXXXXXväg XX.
Jag är din mamma, och älskar dej mest i hela världen. Jag är väldigt stolt över att du är min dotter. Du är det finaste som finns i hela världen!
Jag hoppas att du ska trivas här tillsammans med mej. För att vi ska kunna ha det bra tillsammans,är det viktigt att vi respekterar varandra. Eftersom jag är din mamma, har jag ansvar för dej, och för att du är och blir emn trevlig och artig tjej. För att allt ska fungera bra här hos oss, måste vi ha regler för vad som gäller.

Ditt ansvar är:
- Att lyssna på vad jag säger
- Att lyda mej när jag talar om vad som gäller
- Att vara artig och trevli mot mej och alla andra människor
- Att hänga upp din jacka i hallen och ställa skorna fin
- Att lägga dina smutsiga kläder i tvätten
- Att hålla ordning på ditt rum
- Att ta ut soppåsen
- Att se skolan som ditt arbete, och anstränga dej att alltid göra ditt bästa
- Att motionera och vara noga med vad du äter
- Att duka fram till maten
- Att duka bort efter maten

Jag ska göra mitt allra bästa för att hitta ett bra arbete. Härhemma ansvarar jag för
- Att vi tjänar pengar
- Att vi har någonstans att bo
- Att vi har råd att äta mat
- Att vi har råd till kläder
- Att vi har råd med bil
- Att vi har råd med TV
- Att vi har råd med telefon
- Att väcka dej på morgonen så att du hinner i tid till skolan
- Att hjälpa till om du vill gå på gympa, ridninge eller annan aktivitet, och tjäna pengar så att du har råd med det

Jag hoppas att du tycker att detta är rättvist, och att du vill bo här tillsammans med mej, och att vi kan skapa ett mysigt hem tillsammans

Jag Älskar Dej!
För Alltid!
Puss o Kram
Mamma

-----------------------------------

Hon var väldigt mottaglig, och tyckte om brevet. Vi pratade igenom varje punkt, och hon fick chansen att tycka och reflektera över vad där stod, och vilka punkter som vi borde arbeta mera på tillsammans.

Idag har hon glatt städat sitt rum, och nu är hon ute med sina kompisar och leker blomsteraffär, pigg och glad.

Vad har NI för reflektioner på ett sånt här brev till sitt barn? Spännande att höra lite infallsvinklar på detta.... Jag tvekade inför att skriva det till henne, men valde att ta chansen. Hoppas att det kommer något gott ut ur detta.

av en 8-åring! När ska hon få tid att vara barn? Visst är skolan viktig även i de lägre årskurserna, men att jämföra det med en vuxens arbete?! Nej, det är lite väl hårt. Och vilken 8-åring lyder _alltid_? Jag skulle bli väldigt orolig för ett sådant barn, de måste ibland få testa sin vilja och opponera sig. Hur ska de annars kunna utveckla en egen vilja? Det värsta är att du kräver att din dotter ska ta ansvar för att hon motionerar och att hon äter rätt kost. Hur kan du kräva det av en 8-åring? Mycket av det du skriver tycker jag är ansvar man kan lägga på en tonåring, inte på ett barn som bara är 8 år. För din dotters skull hoppas jag att du inte har menat allt du skrev bokstavligt.

[Mamma J]

...att kräva att en åttaåring lyder mamma blint kan vara jättefarligt. OK om mamma är klok och >BARA säger kloka saker (få mammor gör bara kloka saker jämt!)
Varför ska dottern gå ut med soppåsen, duka och duka bort? Ska det inte stå det på mammans punkter också-eller slipper hon det varje dag?
Sedan läser jag mellan raderna att mamman har ångest över att inte ha ett jobb, att det är det viktigaste att ionte längre vara arbetslös och att tjäna pengar är det enda uppdrag hon ska ha...knepigt...

[Betty Boop]

att föra en öppen dialog här hos oss. Det jag skriver är att ta i i överkant, det är jag helt medveten om. För oss gäller nog snarast att sikta mot stjärnorna och nå trädtoppen. Min lilla sessa är en obstinat och mogen liten fröken, och jag vill stävja alltför yviga svängar. Jag tycker att hon tenderar att vara alltför otrevlig och obstinat mot mej, och uppvisar ett beteende som är långt ifrån acceptabelt. Egen fri vilja premieras här, egna initiativ hyllas, fantasi och uppfinningsrikedomen är det inget fel på, men att vara direkt otrevlig på hemmaplan och tro att man kan bete sej hur som helst och att det bara kan passera hur som helst, tycker inte jag är OK.

Tyvärr har vi inte särskilt snälla gener i vår familj vad gäller vikt/övervikt. Min pappa är gravt överviktig, själv bär jag alltför många kilon och min dotter har sedan dag ett varit en liten tjej med goa kurvor som tenderar att svänga ut lite väl yvigt. Vi är väl medvetna om detta i familjen, och pratar kontinuerligt om vad som är nyttigt och inte så nyttigt. Några absoluta förbud råder inte - jag anser att man kan äta allting men inte alltid, och vi försöker så gott det går att välja smalare och bättre alternativ. När jag säger till min dotter att hon ska ansvara för att motionera och tänka på vad hon äter, är det för att jag vill göra henne medveten om detta. Hon har redan betydligt sämre flås o kondis än sina jämnåriga kompisar, och är inte särskilt aktiv i sej själv. Att säga att hon ansvarar är att ge henne en liten extra kick för att tänka sej för, tycker jag. Självklart släpper jag inte henne vind för våg och tycker att hon själv ska ansvara, men jag vill att hon själv ska känna att det är viktigt att vara aktiv och röra på sej, och tänka på vad hon äter. Om jag inte passar på henne, så är hon en klassisk skåpsråtta, som med största nöje hänger i skafferidörren, bara för att titta om det finns något spännande att stoppa i munnen. Jag uppmuntrar och enstusiasmerar så gott jag kan till fysisk aktivitet, men det är inget som kommer självklart eller av sej själv - varken för henne eller mej tyvärr. Vi kämpar med detta hela tiden varje dag. Jag tycker att det är viktigt att min dotter förstår sambandet mellan intag och uttag. Jag vet hur elaka barn kan vara mot varandra vid eventuell ens antydan till övervikt, och vill gärna bespara henne detta. Minns själv alltför väl hur det var när jag växte upp...

Så - nej - jag har inte menat allt jag skriver \"bokstavligt\" eftersom jag vet att en hel del av det som jag säger att hon ska \"ansvara\" för ramlar mellan stolarna. Men jag vill att hon i botten ska veta att det ställs vissa krav på henne. Jag är medveten om att hon behöver tid på sej för att leva upp till dessa, men som jag sa i början - sikta mot stjärnorna så når du kanske trädtopparna....

Tack för dina synpunkter, det är intressant att höra var andra tycker och vilka värderingar som råder i andra familjer.

[andiegirl]

Jag hade blivit rent ut sagt rädd om min mamma hade kommit med ett sådant brev till mig när jag var 8 år! Håller med skribenten ovan - det där lät väldigt hårt. :(

Satt och gapade, och underkäken var nere i knät när jag kom till den här punkten; \"Att motionera och vara noga med vad du äter\". Ungen är ÅTTA år, for fuck sake!! Ge henne inte ångest redan!!

[Sofia*]

Jag tycker att du klargjorde för din dotter på ett mycket fint sätt vad familjeliv och samspel handlar om. Jag har arbetat mycket med konfirmandarbete och precis sådana här insikter är en av de jag försöker förmedla till dessa ungdomar. Jag tycker att det är sorgligt att möta 15-åringar som inte har insett att det de gör påverkar andra och att de är en del ev en enhet i familjen, inte dess centrum. Nu vet både du och dottern var ni har varandra just nu och vad den ena kan förvänta sig av den andre. Sedan är ju detta något som förändras så det får väl vara en pågående process men jag tycker du har skrivit det hela jättefint.

[Betty Boop]

ovan mitt inlägg \"Vi har för vana\" så ser du varför den punkten finns med, och varför jag tycker att det är så viktigt. Hon är själv ledsen över att hon inte orkar lika mycket som sina jämnåriga, att hon springer sakta osv. Hon är helt enkelt inte en särskilt aktiv person, och jag vill hjälpa henne så mycket jag kan för att vi ska ha en bra mathållning här. Punkten är viktig för jag vill att hon själv måste förstå sambandet mellan vad man äter och hur det påverkar kroppen. Barn är inte alltid särskilt snälla mot varandra.

[ann]

väldigt fint skrivet och jag började faktiskt fundera på att göra likadant själv. Har två flickor (10 och 13 år gamla) och speciellt den yngre tenderar till att använda hemmet som hotell.
Det är svårt att prata med dem om såna här saker känns det som. De lyssnar och hummar och svarar jakande och att de förstår, men sen har det inte fastnat i alla fall när det väl kommer till kritan. Med ett brev att spara och kunna ta fram och titta på (ensam eller tillsammans igen) kanske det gick in lite bättre.

[Malinau]

Det är min spontana och bestående känsla. Ärlig är jag nu men menar inte något som ett påhopp, bara som diskussion.

Du ger henne inte bara ångest över vad hon måste leva upp till och allt samtidigt utan även över vad _du_ måste leva upp till.

Det är jättesvårt att fostra barn. Man får parera var och varannan dag. Känns lite konstigt att du skriver ett brev med alla krav och ger henne. Som en stor klump. Är det villkoren för kärlek? Är du inte lite orolig för att hon började med att städa rum och vara snäll för att duga åt dig? Det skulle jag vara.

Det är inga konstiga saker du kräver av henne, ganska självklara. Det är bara just det lite hårda sättet och allt i en klump som får mig att tänka på ångest.

[Fyrbarnsmamma]

Jag är ingen perfekt mamma men jag är glad och tacksam att jag aldrig skrivit ett sånt brev till kidsen ffa inte när dom var 8 år.
Ett slags avtal.
Jag kommer säkert att få skäll för påhopp, men jag blev rent ut sagt olustigt berörd när jag läste ditt brev till dottern.

[Mamman1]

fel med ditt brev, eftersom du sedan pratar med dotterna om det. Ni tillsammans pratar om vad det står i brevet.
För mig är det samma sak som man sätter upp en lista på väggen på regler som ska följas i hemmet, både ang. läggtider, datortider osv.
Har man barn som är stökiga är det ett råd för Akademiska sjukhuset i Uppsala (psykologavdelningen) att det är bra att ha något att följa och sätta belöningar på det om det fungerar.

Nu vet jag inte om din dotter är speciellt stökig, men om det är ett beteende som du inte tolererar tycker jag att du försöker hitta en utväg.
Likaså om hon har tendens att gå upp i vikt och bli tjock, och du själv har det, samt att det ligger i släkten, tycker jag att det är helt i sin ordning att få henne att tänka på vad hon äter.

Det kanske finns andra metoder som är bättre, men du prövar en.

Kanske är din dotter något för lite i ålder, men jag tror inte att det är någon skada för henne

[tyckartanten]

många regler tycker jag är självklarheter tex att hänga upp sin jacka inte sjutton slänger en åttaåring sin jacka när hon är i skolan utan hänger den på en krok när hon är i skolan. Samma att lyssna på vad du säger och sköta skolan, vara artig, osv.
MEN
punkten om mat och motion är inte bra. \"Dålig mat\" kan bara ätas om det finns tillgång till den OCH vem ska tillhandahålla den, jo du och skolan och ev nån gång föräldrar till dotterns kompisar när hon besöker en kompis. Så skuldbelägg inte dotterns ätande
blockera istället tillgången till mat som du inte vill att dottern ska äta, helt enkelt genom att inte köpa hem skräpmat och prata inte mer om detta.
Vad gäller motion så ska du inte skuldbelägga utan stimulera ni kan tillsammans på helgerna åka skidor, skridskor, simma och bada, långvandra. Du stimulera hennes intresse för idrott och uppmuntra deltagande i tex lagidrotter.

[Helena]

... och lite beklämd. Jag måste säga att jag tycker du har skrivit en väldigt fint brev och dina höga ambitioner med er lilla familj och er tillvaro lyser igenom på varje rad! Samtidigt tänker jag att du kanske kräver lite för mycket av både dig själv och din lilla flicka? En åttaåring är ett ganska litet och nytt barn i världen, även om de är intelligenta och reflekterande. Att de gör snedsteg, opponerar sig, glömmer och trilskas är inte konstigt alls, det gör vi vuxna också ganska ofta...

Håll samtalet och kärleken levande med din dotter och kom ihåg att älska henne för den hon ÄR även om hon inte alltid GÖR som ni kommit överens om!

Kram till er båda!!

[milla]

Kraven på dig och din dotter handlar om olika saker i brevet.
Ditt ansvar verkar mest bara handla om ekonomin som din dotter inte alls har någon insyn i medan dotterns anvar ligger både i relationen med dig och olika arbetsuppgifter. Eftersom det är problemet med att dottern är otrevlig mot dig som du vill ädra på så bör du även ta upp ditt ansvar i relationen med dottern. Du skrev att din dotters ansvar var att:
- Att lyssna på vad jag säger
- Att lyda mej när jag talar om vad som gäller
- Att vara artig och trevli mot mej och alla andra människor

Då borde du ha motsvarande ansvar dvs att:
- Att lyssna på vad dottern säger
- Att bestämma vad som gäller
- Att vara artig och trevli mot dottern och alla andra människor.
(-Att kunna motivera beslut och att även lysna på dotterns argument i frågan)

Eftersom det var där ni hade problem kunde denna del vara mer utförlig.

På samma sätt bör dina krav på dotterna ansvar för hushållsarbete ha motsvarande krav på dig. Tex. om att du håller ordning dammar och damsuger hela huset förutom hennes rum och att du lagar all mat.
Dottern har självklart ansvar för att göra ett bra arbete i skolan och att sköta sina läxor men då har du också ansvar för att hjälpa henne med läxläsningen och hålla kontakt med skolan mm (likställ inte skola med arbete, det får bara skolan och arbetet att verka som tråkiga måsten)

När det gäller motion och hälsosam mat är det du som vuxen som måste ta det största ansvaret. Du ansvarar för att det serveras nyttig och mättande mat på regelbundna tider och att det inte finns onyttgheter i skåpen för er båda att ta. Din dotter har ansvar att äta den frukost, lunch, middag och ett nyttigt mellanmål som serveras hemma och i skolan och att undvika att äta annat. Du har ansvar att hjälpa din dotter att hitta bra motionsformer av olika slag och att finansiera dem, medan din dotter har ansvar att verkligen vara aktiv.

När det gäller ditt ansvar för hushållets ekonomi så skulle jag inte ta upp det med dottern i ett brev som rör relationer om ni inte har problem med att dottern vill ha för dyra saker. I sådanna fall skulle jag skriva att dotterns ansvar var att acceptera att man inte kan få allting man vill ha och att det är du som avgör vad ni har råd med. Nu är det ett väldigt tjat om ditt ansvar över att ni har råd med olika saker. Det gör att det verkar som om du vill få din dotter orolig över ekonomin, vilket jag inte tror var syftet med brevet.

Som helhet tycker jag brevet är lite väl mastigt att ta in på en gång för en 8 åring. Det verkar krävas mer än en kvälls samtal för att täcka allt som tas upp i det.

[Mia A]

som om det är väldigt viktigt att din dotter i så fall får reda på att det är \"sikta mot stjärnorna...\" filosofin som gäller.

Annars kan det lätt bli så att hon, även om hon når trädtopparna och du tycker att det är helt ok, tycker att hon misslyckats därför att hon ju ändå inte nådde stjärnorna.

Om man skriver ansvar så menar man ansvar tycker jag och då är det inte ok med \"good enough\". Jag tycker dock som flera andra här, att ansvar är en för stark skrivning för en åttaåring och att du kanske kunde nöjt dig med att skriva \"göra ditt bästa för att...\" om det egentligen är det du menar.
Men så länge du förklarar det för din dotter, att man bara kan göra sitt bästa, så tycker jag att idén med ett brev i sig var jättebra och det lyser igenom att du älskar henne och vill hennes bästa.

[lisan]

brevet kände jag mig plötsligt som ett litet barn igen och jag blev rädd! Rädd för att inte kunna leva upp till kraven. Rädd för att inte få den kärlek och omtanke jag ville ha och behövde om jag inte var tillräckligt bra. Kanske det säger mer om min uppväxt än om brevet som du skrev. Men om jag vore du så skulle jag ta åtminstone en diskussion till med min dotter bara för att kolla att hon inte kände sig illa till mods av brevet. Att hon inte kände det som villkor för kärlek.

[Jämställd pappa]

så mycket till en vuxen. Därmed inte sagt att jag tycker att du gjort fel. Vad jag saknar är att du skall förbinda dig att lyssna på henne och respektera henne för den hon är och de åsikter hon har även om du inte delar dem.Vad jag också saknar är hur ni skall samarbeta kring ert hem. Nu upplever jag att du bara läggr saker på henne. Tänk på att hon är barn och ser bara det som hon har på sin lott och inte allt det där som du gör och som du tar för givet.

Jag tycker att ni varje vecka skall samtala om just hur det är att leva i en familj och vad det innebär att vara mamma respektive dotter.

Lycka till

[Betty Boop]

förstår jag hur du menar, men självklart har jag inte lämnat henne solo med brevet! Istället för att vår kontrovers skulle urarta till ett praktgräl utan att något konstruktivt kommer ur det, ville jag sätta mina tankar på pränt till henne.

Denna mamman är definitivt inte en mamma som bara säger bra, kloka och genomtänkta saker. Jag är en helt vanlig människa och mamma som alla andra. Jag har inga överdrivna tankar om hur jag själv är som person, och har självklart egna fel och brister som JAG måste arbeta med hela tiden. Som alla andra människor.

Min punkt om att \"lyda\" mej handlar om, vilket vi också pratade om när vi tillsammans läste brevet, att t.ex det är viktigt att min dotter förstår att hon faktiskt måste samarbeta och acceptera att jag bestämmer saker som t.ex läggtider, när det är dags att duscha, att man måste borsta tänderna varje morgon och kväll, att det är mycket viktigt att hon lyssnar på mej och lyder mej när vi är ute och cyklar tillsammans, för att undvika olyckor för att nämna några exempel. \"Lydnad\" för mej handlar om att jag tar ansvar över viktiga saker som hon är för liten för att själv ta beslut om.

Varför ska dottern går ut med soppåsen, duka och duka bort? Jo, därför att jag tycker att det är viktigt att hon odlar sin känsla för team-work, jag vill att hon ska känna sej delaktig i vårt hem och de saker som tillhör den normala vardagen. Hon har gjort detta sedan en tid, och tycker själv att det är en bra sak för henne att göra. Hon är stolt över att ha sina uppgifter, och tycker om att ha det så. Anledningen till att de finns med på listan, är ju för att visa att hon har ansvar och att hon sköter det mycket bra. Jag tycker att det är rimligt att be en åttaåring om detta. Självklart är det så att jag är delaktig även i dessa sakerna, men jag vill att hon ska känna sitt ansvar. Hon tycker att det är en fair deal eftersom jag alltid lagar maten, handlar osv. Hon tycker inte själv att detta är särskilt betungande, och jag tycker att det är en högst normal sak att be om. Detta gör barnen normalt från dagisåldern, så varför skulle det inte kunna vara så även hemma?

Att jag inte har specat allting på mina punkter, beror på att min lista skulle bli idiotiskt lång, och det var inte syftet med brevet att förminska min dotter. Jag ville med punkterna visa att det finns rättvisa i att vi båda som bor och lever här tillsammans drar vårt strå till stacken efter bästa förmåga. Kanske borde jag ha uteslutit orden \"ha råd med\" i min lista, för vad mina punkter handlade om vara att synliggöra för henne att det krävs en viss insats för att man ska ha grundläggande trygghet som att bo, leva, äta, klä sej osv. Det flyger inga stekta sparvar in i munnen, och jag tycker att det är önskvärt att mitt barn förstår enkla samband som att saker inte bara händer av sej själv.

Och nej, jag har inte ångest över min situation som tillfälligt arbetslös, men jag vill påvisa för min dotter att jag gör allt jag kan för att söka arbete. Eftersom pengar är byggstenen till tryggghet, och till att ha frihet att ha råd att även göra roliga saker och inte bara \"basics\" så vill jag visa henne att detta är något som jag tar på största allvar.

Hoppas att du förstår lite mera hur jag menat - och tack för dina synpunkter som är intressanta för mej att läsa.

En liten fråga till dej - vilka önskemål/krav/ansvar (kalla det var du vill) i mottsvarande grad har du ställt på din/dina åttaåringar? Diskussionen är intressant tycker jag. Alla föräldrar vill ju sitt/sina barns bästa, och det är intressant att höra hur man tacklar olika situationer.

[Betty Boop]

ansvar är ett för starkt ord, i efterhand kan jag hålla med. Jag tyckte att jag var noga med att hålla en väldigt positiv och kärleksfull ton i brevet. Det var absolut inte menat som ett elakt brev, utan ett snällt brev som skulle hjälpa oss framåt i vårt samarbete. Att säga ansvar, var mitt ord för att visa henne tillit, helt enkelt. Kanske att man använder ordet med olika värdeladdning? Hon själv tycker om att säga att hon har ansvar för vissa saker, det får henne att växa och stråla och må bra.

Vi har pratat om det igen, nu när det gått några dagar, och hon känner att det var ett bra brev med rimliga saker som jag bad henne om. Det känns som det viktigaste för oss. Tror att det är bra att ha det hela på pränt - det känns som att det \"fastnar\" lite bättre, än en massa tjat som bara faller av som vatten på en gås. Varken hon eller jag vill ju i grund o botten ha allt detta tjat, utan vi önskar oss en trevlig och bra vardag där vi trivs tillsammans. Just nu verkar hon vara osedvanligt tillfreds med tillvaron.

Säkert funkar inte detta för alla barn, men jag vet ju att min lilla tös älskar listor osv av olika slag, gillar att göra scheman för sina aktiviteter osv. Det är ett av hennes sätt att hitta struktur, och något som hon själv väljer att göra.

[Betty Boop]

och vi-känsla tycker jag är jätteviktigt, och att man har ett gott och mysigt klimat i familjen. Tack för ditt stöd - trevligt att läsa att att du förstod min poäng. Det är definitivt vi vuxnas ansvar att lotsa våra barn till att bli kännande, tänkande, levande människor som klarar av att passa in tillsammans med andra människor. Självkänsla är jätteviktigt, men egosim inte särskilt tilltalande egenskaper.Vi känner att vi är på rätt väg här, det är en lång process självklart, och något som man ständigt för samtal om för att komma vidare och utvecklas tillsammans till en go helhet och fungerande familj. Kärlek är självklart vår starkaste byggsten här.