4
Änglamamma käns fel för mig... ... för en del kankse ett barn som dör som riktigt litet, kanske innan det ens fötts blir just det, en liten ängel? Jag har aldrig tänkt så och aldrig känt så, jag är mamma till Anna, och till Saga och till Tella. Och de är mina döttrar, jag älskar den lika mycket och till stor del på samma sätt, jag känner dem bättre än jag känner mig själv och de är en väldigt stor del av den jag är, så som jag tror att jag är en del av vilka de är, vi hör ihop, vi är en familj, och tanken på att vara en änglamamma blir väldigt konstig för mig.
Som om jag skulle plocka ut Tella ur familjen och vara en särskild sorts mamma till henne? Det går inte ihop alla för mig.
Får höra det rätt ofta, att Tella är en ängel, men för mig är hon inte det, för mig är hon Tella, min lillskrutt. Att hon sedan är död, att hon dog innan hon ens var en halvtimme gammal, det är något annat, det har inte med mitt moderskap att göra, har inte med hennes roll som min dotter att göra, det är något helt annat. Och också det som käns så väldigt, väldigt svårt, att hon är död.
Men ordet är vakert, och för andra mammor stämmer det säkert,det är ju vad vi själv lägger in i det, och kankse fins här massor av mammor som känner just som jag men som tycker att änglamamma är ett ord som passar dem.
Men själva grundtanken, att vi är föräldrar till barn som inte fins här längre, den har vi nog alla, och den är jobbig, speciellt detta med att det varar för evigt, att vi alltid kommer att ha för få barn hos oss, det är så svårt.
