Sarah?! *ropar*

[Gabriella]

Nu är jag här!

[Sarah]

Kommer in hit med ett hjärta som bankar helt hysteriskt!! :) Alla dessa \"obetydliga\" små steg - som att byta grupp här på aff - är enormt påfrestande.
Men nu är vi här för att stanna i 40 veckor, och jag kommer att hålla mig till denna grupp ett tag framöver. Ankomstgrupperna har hittills betytt \"missfall\" för mig, så jag håller mig därifrån =/

Fan Gabriella, är vi verkligen här igen? Efter alla dessa månader... Vi är gravida igen, och jag kan inte fatta det!! *Gråter en skvätt av lycka*

Måtte det bara gå vägen, vet inte om jag orkar försöka igen om det inte går...

Herre gud, det jag skriver är säkert oläsligt, men du har ju fått översätta mina texter förr när jag varit uppriven :)

Känner mig lite matt i värmen just nu :) Det måste bero på graviditeten :)

Längtar så tills jag får höra av dig igen!! När skulle ni på semester förresten?? Det var snart va?

Har svarat på \"mellan missfall och graviditet\" oxå så att du inte missar det!!

*Kniper ihop ögonen hårt och mumlar - GODE GUD, låt detta gå vägen*

[Maddis m Loke+Mini v 35]

grattis till er båda! Håller tummar och tår för att det går bra denna ggn.Kram!

[Sarah]

Det kan vi nog behöva båda två!!

Lycka till - du har ju inte så länge kvar :)

[Gabriella]

tack, det kan verkligen behövas \"tumm och tår hållning\".
Kram/ Gabriella

[Gabriella]

Hej Sarah!
Ännu en dag \"avklarad\"...Min oro blir bara större och större för varje dag som går, jag börjar undra vad jag har gett mig in på?! Vi var ute och cyklade och gick igår (var ju så varmt då oxå) och det var en riktigt bra runda. Efteråt var jag helt slut, bara låg på soffan sen hela kvällen för att jag tog ut mig så mycket. Tänk om jag tog ut mig för mycket?! Tänk om det orsakar ett missfall! Dumma dumma jag!

Sen var jag tvungen att springa på toa stup i kvarten för att kolla. Det där du skrev om att granska toapappret både före och efter känner jag såväl igen, det finns små små prickar i både rött, blått och grått. Ska faktiskt nästa gång köpa \"blekt\" papper för att då är det inte en massa prickar i det. Sen använder jag bara vita trosor oxå, svarta går inte! Ja som du ser är min oro stor. Vid dom andra missfallen då jag börjat ana att det är något som inte stämmer får jag sån oro/ångerst att mitt hjärta slår konstigt. Jag förklarade det för barnmorskan vid förra missfallet och dom tog prover på mig för att se att det inte var något fel på mig. Men det var inga konstigheter så det är nog \"bara oro/ångest\"...Tycker det är jätteotäckt när det slår så oregelbundet, kännde det först igår och jag kan ju tänka mig att jag inte blir lugnare med dagarna som går heller. Fast jag försöker tänka att jag ska ta en dag i taget och att jag inte kan göra någonting om det nu blir missfall.

Jag ringde ju till kk i söndags för att dom skulle skriva ut trombyl men det gjorde dom ju inte för att det var bättre att jag skulle prata med min egna barnmorska och nu när jag pratade med henne igår så säger hon att trombyl inte hjälper mig alls nu eftersom mina missfall troligen har orsakats av att det är fel på mina kromosomer och att det är det som gjort att jag fått missfall. Ville jag så kunde dom skicka en remiss till Linköping för att göra ett moderkaksprov på mig men hon tyckte att det är nog bättre att inte göra det för om det är ett kromosomfel så är det så pass allvarligt att fostret inte kan överleva och det är 0,5% chans att jag får missfall utav ingreppet än att det är fel på fostret. Känns rätt bra att veta. Hon gav mig en tid för vul v.30. Men men jag måste ju ta mig dit och om jag får minsta lilla flytning som ser annorlunda ut tänker jag att det har gått fel igen, men om jag inte får det så kommer jag vara så himla nervös att göra VUL. Det är ju då alla mina MA har upptäckts! usch!
Hon sa oxå att hon förstod att jag måste vara orolig och om det nu var något veckorna framöver så fick jag hennes privata mobilnummer medans hon har semester, hon är verkligen snäll, eller hur. Ville jag träffa henne kunde hon åka ner till kliniken :-)

På lördag åker vi på semester, ska bli härligt att komma iväg och få lite miljöombyte. Då går det ju en vecka till. Men nu kommer tankarna hmm...vad kan jag äta?! Nu måste jag läsa på lite och sen gäller det att jag bara beställer sånt jag vet vad det är för något. Bara jag inte får missfall där!!!

Jag RÅKADE räkna ut i vilken vecka jag var...Idag är jag 5+1 i vecka 6!!!!! Usch nu blir jag ännu mer orolig.
Lovade ju att inte räkna något alls men se hur det gick med det. Dumma dumma jag!!

Hur är det med dig, lever du?! Om jag känner dig rätt är du minst lika orolig som jag.
Nu tror jag det är dags att be igen ;-) Tror Gud börjar bli trött på alla mina böner.

Kram
Hörs snart igen
Gabriella

[Sarah]

...att jag inte är ensam om mina nojjor - som även för mig blir värre och värre för varje dag!! Det där med färgen på trosorna hade jag själv kunnat skriva. Fick tyvärr ta ett par svarta i natt då alla vita var i tvätten eller på tork. Var då tvungen att använda trosskydd för att inte missa minsta missfärgade flytning...

Känner inte av graviditeten annat än genom att brösten ömmar kolosalt, men det är det enda. Jag söker efter tecken som uteblir, och bara den saken kan få mig att gå i taket!!

Jag vet exakt vilken typ av ångest det är du talar om, har aldrig tagit upp det med läkaren då jag vet vad det beror på... :( Hjärtrytmen blir helt konstig och det känns riktigt obehagligt i hela överkroppen... Nästan otäckt att beskriva symtomen, för jag få nästan dessa känningar bara av att skriva om dem...

Jag är ju som sagt lite knepig i skallen, och när jag vä\'ntade Ida bad jag som en galning (låter religiös, men det är jag inte, däremot tror jag nog på nåt gott, och det goda är ju gud :) Då gick det vägen, men när jag blev gravid igen och återupptog mina desperata böner och det gick åt fanders så tänkte jag vid NÄSTA bekräftade graviditet att jag inte ska be en enda bön, för det var nog det som orsakade det förra missfallet. När även det gick åt helvete så visste jag varken ut eller in längre... Men nu bönar jag och ber till de högre makterna att det ska gå vägen, och dessvärre börjar hoppet övergå till tro att det SKA gå vägen, och det är ju det som är så farligt... Fattar du eller låter detta som ren och skär nonsens i dina öron?
Hoppet finns ju där jämt, men när hoppet övergår till tron på en fullgången graviditet blir det så sjukt jävla jobbigt om det misslyckas...

Jag är så orolig att det är direkt jobbigt. Försöker att fungera som människa, som mamma och som sambo, men det är åt helsike svårt. har nerverna utanpå kroppen, sover oroligt och drömmer om blödningar i olika stor utsträckning. kan inte glädjas och vara lycklig ännu...

Har mensvärk ibland, och ibland är jag glad för det och ibland känns det nästan som att det driver neråt och då får jag lite \"lätt\" panik!! Toabesöken är täta - säkert tio tolv ggr per dag, och normalt är jag 3-4 ggr per dag... Ibland räcker det med ett ordentligt \"torktest\", men du Gabriella, ger testen resultat någon gång i form av en missfärgad flytning så dör nog jag :(

Skulle kunna skriva hur mycket som helst, men nu måste jag starta upp middagen :) Detta får räcka för denna gång, jag tror att du har förstått var jag befinner mig i allt vad graviditet heter...

Jag har oxå koll på i vilken grav.v. jag befinner mig, och det är 4+5. Det är ju för guds skull ingenting, och jag känner det som att jag redan genomlidit minst två hela fullgånga graviditeter redan... =/

Nu gumman är det du som åker på semester och bara kopplar av (i den mån som går). Njut av dagarna - vi väntar barn - INTE MISSFALL!! Uppfattat?? *Spänner ögonen i henne HÅRT*

Vi hörs, och då med glada rapporter!!

Puss och kram i sommarvärmen!!!

[Gabriella]

Hej vännen! Vad jag är glad att du finns, någon att dela denna resan med, hur skulle jag annars klara detta. Känns så skönt att kunna skriva till dig som oxå förstår vad jag menar.

Mina symtom blir fler känns det som eller är det bara jag som känner av för mycket...Igår när jag var på jobbet, (står nästan hela dagarna i mitt yrke.) Känner jag plötsligt hur jag blir helt darrig, mår illa och håller på att svimma. Men du vet ju hur jag är jag låtsas ju som ingenting för jag mår ju så bra...Stog där och jobbade vidare men tillslut var jag tvungen att gå och ta ett glas vatten och ett kex bara för att få i mig något. Usch sånt är obehagligt, särskilt när det är så varmt oxå. Sen på lunchen gick jag ut på gräset i skuggan och la mig och vilade, sen var jag ok hela eftermiddagen. Känner att jag behöver äta oftare oxå. Igår kl. 22.00 blev jag AKUT hungrig, min sambo fick steka snitzel, potatis och ägg...:-) Den tiden har jag då aldrig ätit en extramiddag. Sen somnade jag :-)

På lördag eller tidig lördagsmorgon åker vi iväg, vi har valt bussresa...bokade den innan jag plussade...Min fasa är ju att jag ska sitta och spy hela vägen, visserligen skulle jag ju vara \"glad för det\" för då kanske det är ett tecken på att allt är bra. Men hur trevligt är det för dom andra passagerarna!!Fy! Jag har köpt (för ett år sedan) sånna där armband som man kan ha vid åksjuka och graviditetsillamående att ha på mig. Hoppas att dom hjälper. Annars är det bara mina bröst som gått upp 10 storlekar, inte riktigt men tunga har dom blivit och ömmar som bara den, kan knappt ligga på magen. Ska nog skaffa mig en t-shirt där det står \"DON´T TOUCH\" :-)

Idag är jag ledig, håller på att städar, tvättar och packar, men det går inte med nån räserfart precis, inte i denna värmen. Får nog gå och ta mig en kalldusch snart.

Jag försöker ju hålla mig lugn och det vet ju du oxå hur jäkla svårt det är. Jag låtsas att jag inte har plussat och att jag väntar på min mens, inte för att det går in i min hjärna som bara har ett stort + i skallen. Men jag försöker iaf tänka att jag inte ens har hunnit till ÄL...ja du hör ju hur sjukt det är i min skalle! Vi är nog lika \"sjuka\" bägge två.

En sak som jag gör nu är att jag lever i celibat, sex finns inte längre. Tänk om det skulle bli missfall av sex, man vet ju aldrig. Vid mina andra missfall har vi haft sex och det tänker jag inte ha denna gången, vågar inte riskera något! Vet inte hur du tänker men så nojjig är jag nu.

Jag hinner nog skriva en gång till innan jag åker, tror jag, kanske inte så långt men lite iaf.

Ha det så bra nu och ta det lugnt. Hörs vi inte innan jag åker så hör jag av mig så fort vi är hemma igen. Ok?!

Pussar och kramar/ Gabriella

[Gabriella]

jag har fått ljust brun/rosa flytningar!!!!:-(
Började komma lite igår kväll, blev jätteorolig och bara grät på sängen. Nu på morgonen kom det mer...:-(
Du kanske tänker att det kan ju faktiskt lugna sig och jag har ju visserligen inte ont någonstans...men det är precis så här mina MA börjar!!!:-( Hur kunde jag vara så jä-la blåögd?!?!?!?!Hur kunde jag tro att detta skulle kunna lyckas??!!!
Nu imorgon så åker ju vi på semester...KUL, nej inte precis. Bara sitta och vänta på att det ska sätta igång...
Sitter här framför datorn och gråter när jag skriver detta, ska åka iväg och jobba...Bäst att ta på mig \"masken\" och hålla god min och låtsas som att allt är så bra.
Vill inte åka till sjukhuset och ligga där en dag till, vill inte det, tänker bada på min semester, skiter i om jag kan få infektioner, vad är en infektion i jämförelse med ett missfall egentligen...inte att jämföra precis

Igår när jag låg på sängen och grät var jag så rädd hela tiden, kunde knappt somna, nu behöver jag iaf inte vara rädd och orolig längre, vet ju vad jag har att vänta mig.

Om vi inte hörs innan jag åker (åker i natt) så får du ha det så bra, håller tummarna för att allt går bra för dig.

Pussar och kramar från en väldigt ledsen Gabriella

[Gabriella]

nu blöder jag lite lätt :-( är så himla ledsen...
håller på att packa resväskan nu...har egentligen ingen lust alls att åka som du säkert förstår...
hoppas bara att allt kommer ut av sig självt nu och att jag slipper ligga på sjukhus en dag.
nu får jag hålla tummar och tår för att det går bra för dig.
jag visar mig här igen när jag är hemma igen, ska försöka koppla av och ta det lugnt. Nu behöver jag ju iaf inte vara orolig längre, det tär på en

många kramar Gabriella
(hemma nästa söndag)

[Elin.]

Kul att se er här! Hoppas allt går bra för er båda. Håller tummarna HÅRT!
Många kramar

[Sarah]

Nä men fan vad ledsen och frustrerad jag blir!!!Blir nästan yr i huvudet och kan knappt koncentrera mig på det du skrev. Överskriften i sig sa ju en hel del!!! Blev alldelse kall när jag läste \"*gråter*\"

Mina missfall har oxå börjat på exakt det viset, men trots att det blivit missfall för mig så har fostret varit vid liv i ca en vecka efter den första blödningen, och min syster hade blödningar med alla sina tre barn fram till vecka 16.
Vill inte ge dig några falska förhoppningar, men det kan gå vägen iaf!! Du vet att jag bönar och ber för oss båda!! Det ordnar sig säkert, slemhinnorna är sköra, och det är naturligt!! Jag ska inte säga att du ska njuta av din semester, för det vet jag att du inte kan, men försök att ta dagarna som dom kommer iaf.

Har för egen del inte riktigt orkat vara in här på ett par dagar. Har nämligen själv haft en brun flytning... Detta pågick i någon timme, men jag tappade fortfästet helt. Ömheten i brösten har upphört, illamåendet har ej ens gjort sig påmint och mensvärken har drastiskt avtagit *gråter*
Jag tror att det är över för min del, men jag orkar inte ta kontakt med sjukvården... Förr eller senare så börjar jag säkert att blöda trots att jag haft två ma och bara ett mf tidigare...

Är i övrigt helt apatiskt, orkar inte göra någonting. Ida och hennes pappa är på badstranden, och jag sitter här framför datorn i morgonrock och känner mig allt annat än pigg.

Ville ju så gärna, tänkte att det kanske kanske kanske går vägen, men som det ser ut nu så är det bara att ställa in sig på missfall.

Har bearbetat detta ett par dagar nu, och nu tror jag inte att jag utsätter mig för detta igen!! Det är åt helvete för påfrestande...

Och DU Gabriella ger fan inte upp, bara så att du vet!! Det kanske fortfarande sprirar och växer inuti dig TROTS en rosa blödning!! Jag hade kunnat behålla hoppet om det bara vore blödningen, men inte när alla grav.symtom försvann som i ett trollslag...

Längtar tills du kommer hem igen så att vi kan \"prata lite\". Saknar dig här och vetskapen om att du inte kommer hem förrän på söndag gör mig lite frustrerad. Need you...

Vad säger din sambo? Min verkar till min stora fasa så likgiltig... *gråter ännu mer* Fattar inte att han inte fattar hur detta känns för mig...

[Sarah]

Så kul att få ett livstecken från dig!! Hur går det för dig? Två veckor kvar? Hjälp vad underbart!!

Vi får se hur länge vi blir kvar denna gång... Verkar inte så positivt, men man hoppas ju trots allt... Hoppet är ju det sista som överger en!!

Kram Sarah

[Sarah]

...att skicka en kram, en hård varm kram till dig!! Det blev nog för mycket på en gång!!

Usch vad jobbigt allt känns, och detta gav man sig in på frivilligt.

Försök att ha en avkopplande semester iaf. Tänker på dig så att det gör ont!!

1000 kramar!

[Elin.]

Jag vill ha bebis NU! Men, det är ju inte så långt kvar nu. Håller verkligen tummarna för dig!
Kramar

[Sarah]

Tänker så på dig, bara så att du vet!! PÅ nåt sätt så är det nödvändigt för mig att tänka på dig för att själv överleva alla de helvetes kval man går igenom.

Inga nya grav.tecken, men heller inga fler blödningar... Borde egentligen inte ge upp hoppet redan, men det är just precis vad jag gjort!!

Hade fyraårskalas här hemma i går, och jag fick verkligen anstränga mig för att se så glad ut som man bör när det bästa man har fyller år. Tror att jag lyckades rätt bra...

Många kramar till dig!! Sköt om dig och hör av dig när du kommer hem!!

[Gabriella]

(skriver bara kort nu...)
jag började blöda dagen efter och har blött hela semestern,,,jättekul när man är på solsemester...not! men jag struntade i det och badade ändå. hoppas inte jag får någon infektion nu bara...
alla symptom är borta...:-(
vet inte när jag orkar igen, känns så tungt nu, hoppas att allt har kommit ut av sig självt. Ska ringa gyn och avboka min tid för vul i v. 9...jobbigt
hur har du det? den där flytningen behöver inte betyda missfall, men jag vet ju hur orolig man blir.
hinner inte skriva så mkt nu, måste sova är så trött, skriver mer snart igen

många kramar//Gabriella

[Sarah]

...och vet varken ut eller in! Alla symtom är borta för mig oxå, och jag har små rosa flytningar varje dag. Det är precis så mina tidigare missfall uppdagats - alltså inte genom blödningar utan genom dessa rosaaktiga flytningar.

Orkar inte kontakta gyn för att få en tid och på så sätt få konstaterat missfall - orkar verkligen inte - flyter bara med, för innerst inne så tror jag att jag vet att detta gått snett - IGEN, och jag orkar verkligen inte mer nu!

SÅ tråkigt att er semester skulle bli så här. Om det är missfall du fått så önskar jag oxå att allt kommit ut, men det kan nog vara bra att kolla upp det ordentligt iaf.

Jag resonerade som så att vi en normal graviditet skulle de första veckorna gå fort eftersom sommaren normalt går fort, men jag hade oxå i åtanke att jag skulle förstöra hela sommaren om jag utsatte mig för ännu ett missfall...

Nu ska jag gå och försöka göra någon nytta. Känner mig rätt apatisk och huset ser verkligen inte trevligt ut... Måste göra ett ryck, men vi får väl se om det blir nåt...

Massor av kramar till dig!! Sköt om dig och hör snart av dig. Borde kanske ses på missfall ist... Här hör vi inte hemma, och jag kommer förmodligen aldrig att bege mig från \"missfall\" igen...

[Gabriella]

Usch vad jobbigt allting blev. Tänker på dig många gånger varje dag och undrar hur du har det...Vill ju så gärna att allt går vägen.
Jag har gett upp tanken på att det skulle kunna finnas liv kvar, blödde mkt och det kom klumpar...:-( har inte ens orkat ringa gyn och prata eller be att få komma på kontroll, orkar verkligen inte det. Alla mina symtom är helt borta, brösten som ömma något enormt för ett par veckor sedan är inte det minsta ömma. Borde ju snarare vara så att dom ömmade mer.
Ringde ju min barnmorska precis när jag plussat och hon bokade in min på vul när jag skulle vara i v 9. Nu kom jag ju aldrig så långt och nu ska jag ringa och behöva avboka den tiden, usch vad jobbigt, orkar verkligen inte det, orkar inte dra min historia om alla mina missfall igen. Min barnmorska är nämligen på semester.
Jag har ju som jag skrivit förut inte berättat för någon om allt detta förutom min syster. Hon var inte inne på att skaffa barn men i och med att dom skulle gifta sig (juni-06) och jag som då var gravid och väntade precis när dom skulle ha sitt bröllop var ju tvungen att berätta allt väldigt tidigt för dom. Och eftersom hon så gärna ville att jag skulle vara med på bröllopet så flyttade dom hela festen tidigare...Du kan ju tänka dig hur hemsk jag kände mig när jag ringer henne och berättar att jag fått missfall. Kände mig så dum, men hon var ju inte ledsen för att dom flyttat bröllopet utan för att jag fått missfall, (3:e gången). Sen har hon liksom fått följa hela historien om mig så hon är den enda som vet om detta...Och sen när jag tog det testet om kromosomanalysen och dom fann att jag hade en translokation så var ju hon oxå tvungen att gå och ta det testet och nu när jag pratade med henne för ett par dagar sedan så visade det sig att hon har exakt samma kromosomavvikelse som jag :-( Alltså är detta genetiskt, för hur stor är chansen/risken att 2 syskon har exakt samma kromosomavvikelse?! Vi satt och pratade om detta i telefon i 2 timmar med varandra och kan inte förstå hur i helvete våra föräldrar har lyckats få oss 3 tjejer?! Nån av dom har ju oxå denna kromosomavvikelse!! Men vem!! Bägge har ju syskon och som har barnbarn, fattar inte hur det går ihop.
Nu iaf så tycker min syster att vi ska ta och åka till våra föräldrar och berätta allt! Jag är ju förståss lite tveksam till detta men nu är vi ju liksom 4 inblandade i denna soppan.
Grunnar som bara den på vad som gör att vi får så många missfall, min mamma har bara haft 1 enda missfall.
Tänker oxå att det kanske är fler fel på mig som dom inte har upptäckt?!
Men sen tänker jag att om vi nu berättar och dom vet om att dom har detta genetiska fel själva, varför har dom då inte sagt det till oss?! Dom vet nog säkert inte om det, har nämligen läst i gamla pärmar där det står om när vi föddes, (läkarens anteckningar) och det står ingenting om nån kromosomavvikelse alls...

Usch nu svammlar jag alldeles för mkt men det är precis så mitt huvud är, total kaos är det just nu.
I går när jag kom hem la jag mig på sängen och bara började stortjuta, min sambo blev t.om. trött på mig och nästan lite irriterad över att jag bölar hela tiden, känns inte som att han förstår och det gör mig så ledsen. Antagligen tänker han inte lika mkt som jag gör. Mina tankar går väl något längre än hans för jag är så rädd att vi aldrig kommer kunna få egna biologiska barn och behöva vänta ända tills man blir 30 år för att få adoptera...
Tankar om att få missfall på missfall och aldrig lyckas. Han får ju liksom bara beskedet att det blev missfall medans jag får antingen ligga på sjukhus en dag och känna smärta eller blöda ut allt, se alla klumpar, den biten slipper ju han, så jag tror det är därför han inte förstår riktigt. Men jag tänker inte hålla inne min sorg för det utan vara mer öppen för att han ska förstå. Inte för att jag vill att han ska gråta oxå...

Nä du nu ska jag hålla alla tummar och tår för att dina flytningar blir fina igen, det behöver inte betyda missfall men jag vet precis hur du känner dig, man vågar inte tro att det ska gå vägen, men du har ju faktiskt lyckats förut eller hur?!

Många Kramar/Gabriella
Hör snart av dig igen

[Sarah]

Sitter här och torkar tårarna för att kunna se vad du skrivit. Livet är så ruskigt orättvist, och jag börjar bli leds på dessa orättvisor...

Jag är helt övertygad om att det är något fel på mig trots att man med dagens forskning inte kunnat fastställa vad det är som felar. Detta blir troligen mitt fjärde missfall, och normalt är det då INTE!! Min syster hade tre missfall innan hon fick sina båda pojkar som är i livet, och det är verkligen inte bara slumpen.

Måste både du och din sambo ha denna kromosomavikelse för att ni ska ha problem med att få egna barn, eller räcker det om du har avikelsen? Måste en av dina föräldrar ha denna avikelse med tanke på att både du och din syster har den? Eller kan det ligga ännu längre tillbaka i tiden? För i vilket fall som helst så har ju dessa människor lyckats föra genen vidare, och det bådar ju inte allt för illa inför framtiden för er. Fattar du eller blev det tjorvigt?

Så jobbigt att din syster skulle få samma besked som du. Hur gammal är hon förresten?

Jag har ju sagt hela tiden att det är tungt att inte veta vad det är som felar hos mig, och det gnager i mig hela tiden. Har som sagt inga graviditetssymtom kvar längre, och har i morse tagit mig för att kontakta gyn. Eftersom jag inte blöder nämnvärt eller har ont så fanns det ingen tid förrän nästa vecka på onsdag. Då får jag min dom som jag med fyra missfall i bagagen VET ej bådar gott...

Man har ju hört talas om folk som fått 5-6-7 och 8 missfall innan det äntligen tagit sig, och som jag sagt tidigare så är jag nu beredd att ge upp, men något inom mig säger att jag isf kommer att bittert ångra mitt beslut. Fasen, jag är 28 år, och tiden går... Jag kommer INTE att invänta någon mens denna gång - utan vi kör på... Detta år ska jag inte göra annat än försöka bli gravid, och det ska BANNE MIG DU OXÅ!!!

Vi får inte ge upp, det har gått för andra personer och då ska det gå för både dig och mig oxå.

Jag har ju frågat läkarna hur vanligt det är med upprepade missfall, och svaret jag fick var att det förekommer. Gav mig inte och frågade en annan läkare hur statistiken såg ut, och han svarade att i Det är en till två personer (i vårt län) ca som råkar ut för detta. Han sa att oförmågan att bli gravid är desto vanligare, men att möjligheten att bli gravid och sen \"tidiga\" missfall är desto ovanligare.

Tänker en del på denna Christiansen, du vet läkaren i Danmark som är specialist på ofrivillig barnlöshet, men i min kommun är man INTE villig att remitera mig vidare. Funderar på att försöka få kontakt med denna läkare på eget bevåg.

Som du hör är jag ganska forcerad och uppe i varv nu - börjar känna igen mönstret... När skrapningen (som det kommer att bli eftersom inte fostret kommer ut av sig själv) är över så kommer jag istället för att vara arg ledsen och besviken bli apatisk, likgiltig och deppad.... Det är den biten som är värst efter själva beskedet....

Mår inte bra, men vi klarar detta!!! Min sambo börjar oxå ledsna på mitt sätt att bemöta dessa motgångar, men jag skulle tro att det handlar om ett slags försvar. Känner mig lite ensam i allt detta, och är så glad att jag har dig!!!!!!!!

Styrkekramar till dig!!