Åh, vad skört allt ändå är. Sonen (16 år) har en enda kompis kvar och det blev så jättekul när han kom hem från semestern. De har träffats flera dagar, spelar spel, bygger med lego, ser på film. De brukar aldrig bli osams. Men nu har sonen två dagar i rad fått utbrott när de spelar spel - här flög spelplan, tärningar o figurer över hela golvet, plus att han stängde in sig i sitt rum. Kompisen satt undrande kvar... Så får man lirka och försöka förstå vad som utlöste hans ilska när kompisen inte fattade vad som blev fel. Sonen är oresonlig i dessa sammanhang. Det kan vara en petitess för andra men en katastrof för sonen. Igår blev det möjligt att överbrygga dispyten och börja med något annat. Idag vet jag inte.
Hur ska han kunna lära sig att inte skrämma bort andra med sina utbrott över småsaker?
Vad ska jag säga till kompisen? Han undrar ju varför sonen \"överreagerar\" ? (Han vet inte om att sonen har diagnos - mamman vet).
Jag är så rädd att han ska skrämma bort sin enda vän.