Jag måste få fråga er andra föräldrar här inne:
Är ni ofta ledsna, som om ni sörjer, att ert barn är funktionshindrat? Gör det fysiskt ont i er när ni tittar på ert barn ibland?
Hos mig (oss) går det här med ledsenheten i skov liksom. Vi är kompetenta och duktiga, kan se klart på situationen och kan glädjas åt de framsteg Vilhelm faktiskt gör, ibland. Men ibland är vi inne i peroder då vi (mest jag) bara gråter, ser nästan allt i svart - ja, verkligen sörjer. Det är nu nästan tre år sedan vi fick veta att Ville hade någon form av skada. Vi har ssedan dess inte fått veta EXAKT vad det är, det kan vara än det ena än det andra. Läkarna vet inte. Men arbetsdiagnosen är ändå CP- spastisk diplegi. Jag funderar på om vårt sorgearbete har blivit fördröjt i och med att vi inte får något fullständigt besked? För det är ju ändå tre år se, borde man isf inte ha kommit längre i sitt sorgearbete? Jag vet ju iofs att det är högst individuellt det där med att sörja.
Usch, tankarna bara mal dagarna i ända. Det finns där i bakuhuvudet HELA tiden. Känns värre nu på sommaren också, när man ser barn rusa runt i trädgårdar och på stranden. Vilhelm sitter mest still.
Har någon av er (om nu någon annan känt såhär) fått någon hjälp med att hantera situationen, som från t ex psykologen från HAB lr liknande? Jag känner att jag, eller säkert vi båda föräldrar, behöver hjälp med att reda i all denna sorg innan äktenskapet brakar åt skogen (det känns som om det sliter isär oss).
Tack på förhand och för att du orkade läsa ända hit.
1
Ledsen och trött (känsligt) Jag måste få fråga er andra föräldrar här inne:
Är ni ofta ledsna, som om ni sörjer, att ert barn är funktionshindrat? Gör det fysiskt ont i er när ni tittar på ert barn ibland?
Hos mig (oss) går det här med ledsenheten i skov liksom. Vi är kompetenta och duktiga, kan se klart på situationen och kan glädjas åt de framsteg Vilhelm faktiskt gör, ibland. Men ibland är vi inne i peroder då vi (mest jag) bara gråter, ser nästan allt i svart - ja, verkligen sörjer. Det är nu nästan tre år sedan vi fick veta att Ville hade någon form av skada. Vi har ssedan dess inte fått veta EXAKT vad det är, det kan vara än det ena än det andra. Läkarna vet inte. Men arbetsdiagnosen är ändå CP- spastisk diplegi. Jag funderar på om vårt sorgearbete har blivit fördröjt i och med att vi inte får något fullständigt besked? För det är ju ändå tre år se, borde man isf inte ha kommit längre i sitt sorgearbete? Jag vet ju iofs att det är högst individuellt det där med att sörja.
Usch, tankarna bara mal dagarna i ända. Det finns där i bakuhuvudet HELA tiden. Känns värre nu på sommaren också, när man ser barn rusa runt i trädgårdar och på stranden. Vilhelm sitter mest still.
Har någon av er (om nu någon annan känt såhär) fått någon hjälp med att hantera situationen, som från t ex psykologen från HAB lr liknande? Jag känner att jag, eller säkert vi båda föräldrar, behöver hjälp med att reda i all denna sorg innan äktenskapet brakar åt skogen (det känns som om det sliter isär oss).
Tack på förhand och för att du orkade läsa ända hit.
Vi fick reda på att albin fått en hjärnskada väldigt tidigt. Han var 3 dagar när han fick sin hjärnblödning. Men läkarna sa hela tiden att man får vänta och se hur stor den blir.
Hela första året minns jag bara som i en dimma. Albin opererades 3ggr och dessutom hade han otroligt svårt att äta. Jag minns att jag satt i timmar och kämpade med nappflaskan och han åt knappt någonting men spydde desto mer.
Nu går ju Albin (vingligt men ändå) men det syns både motoriskt och utvecklingsmessigt att han är sen och det gör fruktansvärt ont i hjärtat ibland.
Jag går hos en psykolog via hab och det är skönt att prata av sig. Prata med Hab så borde de kunna fixa det. Jag blev inte erbjuden utan tog upp det själv. Men mest stöd har jag av en kollega som har en dotter som oxå har en CP-skada.
Hon förstår ju precis allt det man går igenom och det är guld värt!
Sämst mår jag när jag möter människor som verkar avundsjuka på \"alla förmåner\" man får som t.ex. vårdbidrag och handikappstillstånd.
Vi får köra fram ända till grinden på dagis p.g.a att Abbe inte fixar att gå upp där själv och det var en förälder som frågade varför och jag sa som det var.
\"Orättvist\" säger han då och jag kände verkligen för att svara \"Men hugg av ditt barn båda benen då så kommer ni oxå få köra upp\".
Vissa förstår inte att man gladeligen skulle slippa \"alla förmåner\" om bara Albin hade sluppit sin CP-skada.
Så jag förstår vad du menar...jag sörjer fortfarande från och till!
Många kramar
2
Känner igen mig så väl! Vi fick reda på att albin fått en hjärnskada väldigt tidigt. Han var 3 dagar när han fick sin hjärnblödning. Men läkarna sa hela tiden att man får vänta och se hur stor den blir.
Hela första året minns jag bara som i en dimma. Albin opererades 3ggr och dessutom hade han otroligt svårt att äta. Jag minns att jag satt i timmar och kämpade med nappflaskan och han åt knappt någonting men spydde desto mer.
Nu går ju Albin (vingligt men ändå) men det syns både motoriskt och utvecklingsmessigt att han är sen och det gör fruktansvärt ont i hjärtat ibland.
Jag går hos en psykolog via hab och det är skönt att prata av sig. Prata med Hab så borde de kunna fixa det. Jag blev inte erbjuden utan tog upp det själv. Men mest stöd har jag av en kollega som har en dotter som oxå har en CP-skada.
Hon förstår ju precis allt det man går igenom och det är guld värt!
Sämst mår jag när jag möter människor som verkar avundsjuka på \"alla förmåner\" man får som t.ex. vårdbidrag och handikappstillstånd.
Vi får köra fram ända till grinden på dagis p.g.a att Abbe inte fixar att gå upp där själv och det var en förälder som frågade varför och jag sa som det var.
\"Orättvist\" säger han då och jag kände verkligen för att svara \"Men hugg av ditt barn båda benen då så kommer ni oxå få köra upp\".
Vissa förstår inte att man gladeligen skulle slippa \"alla förmåner\" om bara Albin hade sluppit sin CP-skada.
Så jag förstår vad du menar...jag sörjer fortfarande från och till!
jo, jag känner igen mig, det första åre efter David fått sina hjärnskador så gjorde det ont i hjärtat när jag såg andra barn i samma ålder som sprang runt och ropade mamma. Men det gick över jag gråter fortfarande ibland pga lidandet som min pojk har haft pga sjukdomen och operationerna, men jag mår inte dåligt för att han är annorlunda. Jag tror ni behöver hjälp med att bearbeta er sorg och kuratorn på barnhab kan säkert hjälpa er. Jag kan lova att det kommer kännas bättre och bättre förutsatt att ert barn får må bra såklart, jag skickar jätte många styrkekramar till er, ni få gärna höra av er om ni undrar nåt.
3
Hej på er jo, jag känner igen mig, det första åre efter David fått sina hjärnskador så gjorde det ont i hjärtat när jag såg andra barn i samma ålder som sprang runt och ropade mamma. Men det gick över jag gråter fortfarande ibland pga lidandet som min pojk har haft pga sjukdomen och operationerna, men jag mår inte dåligt för att han är annorlunda. Jag tror ni behöver hjälp med att bearbeta er sorg och kuratorn på barnhab kan säkert hjälpa er. Jag kan lova att det kommer kännas bättre och bättre förutsatt att ert barn får må bra såklart, jag skickar jätte många styrkekramar till er, ni få gärna höra av er om ni undrar nåt.
Bosse blev hjärnskadad och det har blivit lättare och lättare med tiden...När han fick hjärnskadan fick vi besked om att han antagligen inte skulle överleva och jag tror att det har hjälpt mig på något konstigt vis...att allt är bättre än att Bosse dog ifrån oss!
Visst är det dagar som känns lite tyngre och man önskar att allt vore annorlunda, man undrar hur Bosse hade varit nu om han inte blivit hjärnskadad, men i det stora hela har jag accepterat vår situation och jag är glad för Bosse som han är - en glad, liten, tokig skrutt som alltid gör så gott han kan med sina (små) förutsättningar!
Det _är_ mer jobb, både fysigt och mentalt att ha ett barn som inte är som andra, och man måste tillåta sig att vara ledsen för det friska barn man inte fick, men man måste även försöka att inte gräva ner sig i sorg... Saker är ju som det är och man får försöka göra det bästa av situationen.
Det jag tror är viktigt är att prata, prata med varandra, prata men kurator eller psykolog, prata med andra föräldrar med handikappade barn för att veta att man inte är ensam i sina tankar och situation.
Och tänk att Vilhelm kom till er av en anledning - ni är de bästa föräldrar han kunde få!
Pepp pepp och styrkekram!/ Erica/bossemor
4
Det är nu 2 år sedan... Bosse blev hjärnskadad och det har blivit lättare och lättare med tiden...När han fick hjärnskadan fick vi besked om att han antagligen inte skulle överleva och jag tror att det har hjälpt mig på något konstigt vis...att allt är bättre än att Bosse dog ifrån oss!
Visst är det dagar som känns lite tyngre och man önskar att allt vore annorlunda, man undrar hur Bosse hade varit nu om han inte blivit hjärnskadad, men i det stora hela har jag accepterat vår situation och jag är glad för Bosse som han är - en glad, liten, tokig skrutt som alltid gör så gott han kan med sina (små) förutsättningar!
Det _är_ mer jobb, både fysigt och mentalt att ha ett barn som inte är som andra, och man måste tillåta sig att vara ledsen för det friska barn man inte fick, men man måste även försöka att inte gräva ner sig i sorg... Saker är ju som det är och man får försöka göra det bästa av situationen.
Det jag tror är viktigt är att prata, prata med varandra, prata men kurator eller psykolog, prata med andra föräldrar med handikappade barn för att veta att man inte är ensam i sina tankar och situation.
Och tänk att Vilhelm kom till er av en anledning - ni är de bästa föräldrar han kunde få!
Pepp pepp och styrkekram!/ Erica/bossemor
Nu är min dotter mycket äldre, hon är redan 12 år så jag har väl kommit \"10\" år längre i sorgeprocessen men fortfarande är vissa dagar väldigt tunga. Jag sörjer nog inte längre det \"friska\" barnet jag kunde fått, jag har dessutom fått ett friskt barn efter, men jag är orolig för hur dt ska gå fortfarande ganske4 ofta. Som liten var det mer om/när hon skulle kunna gå, om hon skulle kunna lära sig prata, skulle hon få kompisar, ett någotsånär normalt liv helt enkelt. Numer är det mer vid peciella tillfället som när skolan tyckte att det var dags för särskola. Men det blir ju mer sällan och håller i sig kortare, jag kommer fortare till slutsatsen att huvudsaken är att hon är glad och nöjd. Jämföra gör jag väl fortfarande ibland men det blir också mer sällan och ju äldre de blir desta lättare (tycker jag) det är att se deras fördelar än där de ligger efter.
HAB brukar ha bra hjälp att få, antingen för er båda eller bara för dig om du så önskar. Det som hjälpte mig var min syster som också har ett barn med hjärnskada även om det inte är en cp-skada och hon visste precis hur jobbigt det kan vara med blanketter,läkarbesök och framför allt ovissheten För det är inte ovanligt att det tar många år innan man får en slutgiltig diagnos, My var nog 4 eller så när spastisk diplegi med ataxi och epelepsi var det som stod överallt.
Lycka till, håll ihop och försök se det ljusa för jag vet att just ditt barn är alldels fantastisk...på sitt sätt.
5
Känner också igen mig Nu är min dotter mycket äldre, hon är redan 12 år så jag har väl kommit \"10\" år längre i sorgeprocessen men fortfarande är vissa dagar väldigt tunga. Jag sörjer nog inte längre det \"friska\" barnet jag kunde fått, jag har dessutom fått ett friskt barn efter, men jag är orolig för hur dt ska gå fortfarande ganske4 ofta. Som liten var det mer om/när hon skulle kunna gå, om hon skulle kunna lära sig prata, skulle hon få kompisar, ett någotsånär normalt liv helt enkelt. Numer är det mer vid peciella tillfället som när skolan tyckte att det var dags för särskola. Men det blir ju mer sällan och håller i sig kortare, jag kommer fortare till slutsatsen att huvudsaken är att hon är glad och nöjd. Jämföra gör jag väl fortfarande ibland men det blir också mer sällan och ju äldre de blir desta lättare (tycker jag) det är att se deras fördelar än där de ligger efter.
HAB brukar ha bra hjälp att få, antingen för er båda eller bara för dig om du så önskar. Det som hjälpte mig var min syster som också har ett barn med hjärnskada även om det inte är en cp-skada och hon visste precis hur jobbigt det kan vara med blanketter,läkarbesök och framför allt ovissheten För det är inte ovanligt att det tar många år innan man får en slutgiltig diagnos, My var nog 4 eller så när spastisk diplegi med ataxi och epelepsi var det som stod överallt.
Lycka till, håll ihop och försök se det ljusa för jag vet att just ditt barn är alldels fantastisk...på sitt sätt.
Hej!
Jag är ny här och jag har just fått reda på att dom vill utreda min son för en hjärnskada! Hela mitt inre är i kaos och jag ska söka läkare i morgon som kan slussa mej vidare. Vi ska även få en kontakt med hab där det finns alla hjälp som dom säger...Kan tillägga att jag jobbar med utvecklingstörda på ett gruppboende (har erfarenhet avlindrigt -gravt) så jag vet vad som väntar och det känns inte så kul! Många skulle kanske säga ..ja men då har du alla förrutsättningar för din son...jo visst men ibland är det en nackdel att veta också!
Jag skulle bli hel lycklig om jag kunde få kontakt med fler föräldrar i min situation ..ingen FATTAR vad man pratar om!
Kramar/susanne
6
Sån stor sorg Hej!
Jag är ny här och jag har just fått reda på att dom vill utreda min son för en hjärnskada! Hela mitt inre är i kaos och jag ska söka läkare i morgon som kan slussa mej vidare. Vi ska även få en kontakt med hab där det finns alla hjälp som dom säger...Kan tillägga att jag jobbar med utvecklingstörda på ett gruppboende (har erfarenhet avlindrigt -gravt) så jag vet vad som väntar och det känns inte så kul! Många skulle kanske säga ..ja men då har du alla förrutsättningar för din son...jo visst men ibland är det en nackdel att veta också!
Jag skulle bli hel lycklig om jag kunde få kontakt med fler föräldrar i min situation ..ingen FATTAR vad man pratar om!
Kramar/susanne
Visst är det en sorg. Det går i vågor. Jag ångar mest på och försöker att inte tänka så mycket. Det går sådär. Någon dag slår väl sorgen till men just nu orkar jag inte. Det är så mycket att det mest gäller att hålla ihop.
7
Visst är det en sorg. Det går i vågor. Jag ångar mest på och försöker att inte tänka så mycket. Det går sådär. Någon dag slår väl sorgen till men just nu orkar jag inte. Det är så mycket att det mest gäller att hålla ihop.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
