Jag har fyra barn och yngsta mellan dottern nu 8 år har alltid varit en klassisk pojkflicka, vilket jag och min man inte brytt oss säriskilt mycket om, alla våra barn är olika och har olika intressen och vi försöker stötta dem på bästa sätt. Min dotter har sedan dagis i princip berättat om vilka tjejer som är söta, vem hon är kär i och vill pussa osv... även detta har vi försökt ta med ro och inte dramatisera på något sätt. Hon har alltid varit framåt, social, go och glad och harmonisk på alla sätt och vi har varit stolta över att vi haft en sån tuff och härlig tjej och både min man och jag tycker att vi har fin kontakt med henne och hon har alltid pratat med oss. När hennes syskon eller någon kompis påpekat att hon \"är som en kille\" eller \"du är ju tjej ju, du kan inte gilla tjejer\" så har hon själv ofta haft svar på tal eller inte tagit åt sig, det är ytterst sällan som vi behövt försvara henne. Vi har pratat lite om homosexualitet allmänt med våra barn, då tillfället har kommit upp naturligt och ja...allt har varit frid och fröjd och tomtebolycka tills i sommar. Då vår dotter förändrades totalt, hon vill inte leka med någon, hon bråkar och slåss och får ångesutbrott och gråter och det skär i hjärtat på mig att se henne så förtvivlad, hon ville inte prata med någon (vi har försökt med vänner och släktingar som hon står nära inkl. sådana som hon vet är homosexuella.) Vi har åkt till BUP akut och på uppföljningsbesök vilket bara gjorde saken värre \"mamma snälla jag vill inte till sjukhuset, jag är inte sinnessjuk\" och efter att ha sett den ångest som besöken genererade hos min lilla tjej så kan jag inte tvinga henne dit. Det spelar ingen roll hur vi förklarar och försöker göra henne lugn och trygg och att hon kan lita på oss och berätta hur hon känner, att inget är så hemskt att hon inte kan berätta för oss. Alla dagar är inte såhär nattsvarta men jag ser hur hon lider och det är så fruktansvärt att vara så maktlös. Hennes bästa kompis mamma berättade häromdagen att hennes son berättade att min dotter sagt att hon inte vill leva om hon inte får ha en snopp som andra killar. Vi har så lugnt och vuxet som vi kunnat försökt prata med henne om hur hon känner i sin kropp och vad hon tycker om att vara flicka men jag når inte fram och vi vill ju inte pressa eller styra in henne i något. Jag förstår att min lilla älskade unge kämpar med något men jag vet inte hur jag ska hjälpa henne och vi känner en stor oro för hur det ska bli när skolan börjar igen.
1
Min dotter vill vara kille Jag har fyra barn och yngsta mellan dottern nu 8 år har alltid varit en klassisk pojkflicka, vilket jag och min man inte brytt oss säriskilt mycket om, alla våra barn är olika och har olika intressen och vi försöker stötta dem på bästa sätt. Min dotter har sedan dagis i princip berättat om vilka tjejer som är söta, vem hon är kär i och vill pussa osv... även detta har vi försökt ta med ro och inte dramatisera på något sätt. Hon har alltid varit framåt, social, go och glad och harmonisk på alla sätt och vi har varit stolta över att vi haft en sån tuff och härlig tjej och både min man och jag tycker att vi har fin kontakt med henne och hon har alltid pratat med oss. När hennes syskon eller någon kompis påpekat att hon \"är som en kille\" eller \"du är ju tjej ju, du kan inte gilla tjejer\" så har hon själv ofta haft svar på tal eller inte tagit åt sig, det är ytterst sällan som vi behövt försvara henne. Vi har pratat lite om homosexualitet allmänt med våra barn, då tillfället har kommit upp naturligt och ja...allt har varit frid och fröjd och tomtebolycka tills i sommar. Då vår dotter förändrades totalt, hon vill inte leka med någon, hon bråkar och slåss och får ångesutbrott och gråter och det skär i hjärtat på mig att se henne så förtvivlad, hon ville inte prata med någon (vi har försökt med vänner och släktingar som hon står nära inkl. sådana som hon vet är homosexuella.) Vi har åkt till BUP akut och på uppföljningsbesök vilket bara gjorde saken värre \"mamma snälla jag vill inte till sjukhuset, jag är inte sinnessjuk\" och efter att ha sett den ångest som besöken genererade hos min lilla tjej så kan jag inte tvinga henne dit. Det spelar ingen roll hur vi förklarar och försöker göra henne lugn och trygg och att hon kan lita på oss och berätta hur hon känner, att inget är så hemskt att hon inte kan berätta för oss. Alla dagar är inte såhär nattsvarta men jag ser hur hon lider och det är så fruktansvärt att vara så maktlös. Hennes bästa kompis mamma berättade häromdagen att hennes son berättade att min dotter sagt att hon inte vill leva om hon inte får ha en snopp som andra killar. Vi har så lugnt och vuxet som vi kunnat försökt prata med henne om hur hon känner i sin kropp och vad hon tycker om att vara flicka men jag når inte fram och vi vill ju inte pressa eller styra in henne i något. Jag förstår att min lilla älskade unge kämpar med något men jag vet inte hur jag ska hjälpa henne och vi känner en stor oro för hur det ska bli när skolan börjar igen.
Så jobbigt för er lilla tjej att tampas med sådana känslor men vad härligt ändå att hon får ett sådant stöd av er som jag tycker lyser igenom i det du skrev.
Anledningen till att jag svarar dig är att jag har en svägerska som är transexuell och har nyligen genomgått ett lyckat könsbyte. Nu menar jag absolut inte att er tjej ÄR det men hon har ju uppenbarligen tankar som går i den riktiningen just nu iallafall. Jag är verkligen ingen expert på detta med transexualitet men efter många och långa samtal med svägerskan har jag förstått att detta var känslor som hon tampades med redan som mycket ung. Vid 10 års ålder visste hon att hon ville vara kvinna men berättade inte något för någon utan hade det oerhört jobbigt under många år tills hon äntligen vågade berätta hur det låg till. Det är självklart fortfarande mycket tufft för henne men det börjar ljusna. Vad vill jag nu ha sagt med allt detta? Tja, jag vet inte egentligen men en idé är kanske att man berättar för din dotter att det finns andra människor som känner som hon gör just nu och att det finns hjälp, att man kan byta kön, att om man känner som hon gör även när hon blir vuxen kan hon få sin efterlängtade snopp. Jag tror nämligen att om svägerskan vetat detta från början hade mycket ångest och ensamhetskänslor kunnat undvikas.
Ett fel som jag personligen tycker att mina svärföräldrar gjorde i detta fallet var att när de började ana att han inte var som alla andra pojkar så försökte de i det närmaste knuffa fram henne till tjejer med uppmuntrande tillrop så som \"jamen titta xx, HON var väl SÖÖÖT!!! Fråga henne om hon vill gå på bio med dig. Seså fråga nu\". Det gjorde nog tyvärr mest skada skulle jag gissa trots de goda intensionerna.
Det finns en del stödgrupper både för transexuella och anhöriga till dessa. Man kanske kan ta kontakt med dessa och få svar på frågor, hur kan man stötta bäst osv.
Jättelycka till med er tjej!!!!
2
Hej Så jobbigt för er lilla tjej att tampas med sådana känslor men vad härligt ändå att hon får ett sådant stöd av er som jag tycker lyser igenom i det du skrev.
Anledningen till att jag svarar dig är att jag har en svägerska som är transexuell och har nyligen genomgått ett lyckat könsbyte. Nu menar jag absolut inte att er tjej ÄR det men hon har ju uppenbarligen tankar som går i den riktiningen just nu iallafall. Jag är verkligen ingen expert på detta med transexualitet men efter många och långa samtal med svägerskan har jag förstått att detta var känslor som hon tampades med redan som mycket ung. Vid 10 års ålder visste hon att hon ville vara kvinna men berättade inte något för någon utan hade det oerhört jobbigt under många år tills hon äntligen vågade berätta hur det låg till. Det är självklart fortfarande mycket tufft för henne men det börjar ljusna. Vad vill jag nu ha sagt med allt detta? Tja, jag vet inte egentligen men en idé är kanske att man berättar för din dotter att det finns andra människor som känner som hon gör just nu och att det finns hjälp, att man kan byta kön, att om man känner som hon gör även när hon blir vuxen kan hon få sin efterlängtade snopp. Jag tror nämligen att om svägerskan vetat detta från början hade mycket ångest och ensamhetskänslor kunnat undvikas.
Ett fel som jag personligen tycker att mina svärföräldrar gjorde i detta fallet var att när de började ana att han inte var som alla andra pojkar så försökte de i det närmaste knuffa fram henne till tjejer med uppmuntrande tillrop så som \"jamen titta xx, HON var väl SÖÖÖT!!! Fråga henne om hon vill gå på bio med dig. Seså fråga nu\". Det gjorde nog tyvärr mest skada skulle jag gissa trots de goda intensionerna.
Det finns en del stödgrupper både för transexuella och anhöriga till dessa. Man kanske kan ta kontakt med dessa och få svar på frågor, hur kan man stötta bäst osv.
Jättelycka till med er tjej!!!!
...mycket av min oro släppte när jag skrev inlägget, just att få skriva av sig och veta att någon läst det betydde så mycket för mig. Jag har varit så upptagen med att överföra mitt sk \"fördomsfria och öppna\" sinne till handling att jag faktiskt inte insett hur otroligt livrädd jag blev över mitt dotters beteende och barn är ju som termometrar, känner av precis allt. Kille-tjej, man-kvinna jag har varit så otroligt naiv som trott att jag inte lagt in några värderingar i de begreppen. Min rädsla har jag gömt bakom en oro för att \"uppmuntra henne för mycket\". När jag surfat runt för att leta lite på olika föreningar för transexuella och läst olika komma-ut historier så har ju majoriteten vetat sedan 5-6-års ålder. Jag misstänker starkt att det inte finns någon barnbok (sv el eng) eller film på ämnet, men om du eller din svägerska känner till något så skulle jag vara evigt tacksam. Jag har för mig att det finns en film om en liten pojke som vill vara tjej, men det kanske inte är någon barnfilm? Hon mår lite bättre när hon förstod att vi tycker att det är okej att känna som hon känner, att hon får ha vilka kläder inkl. underkläder som hon vill och att vi respekterar att hon vill bli kallad för \"han\" och en manlig variant av sitt namn (även fast det känns otroligt svårt för det mesta.) Jag försöker inte tänka på hösten och skolan.
3
Tack så mycket för ditt svar... ...mycket av min oro släppte när jag skrev inlägget, just att få skriva av sig och veta att någon läst det betydde så mycket för mig. Jag har varit så upptagen med att överföra mitt sk \"fördomsfria och öppna\" sinne till handling att jag faktiskt inte insett hur otroligt livrädd jag blev över mitt dotters beteende och barn är ju som termometrar, känner av precis allt. Kille-tjej, man-kvinna jag har varit så otroligt naiv som trott att jag inte lagt in några värderingar i de begreppen. Min rädsla har jag gömt bakom en oro för att \"uppmuntra henne för mycket\". När jag surfat runt för att leta lite på olika föreningar för transexuella och läst olika komma-ut historier så har ju majoriteten vetat sedan 5-6-års ålder. Jag misstänker starkt att det inte finns någon barnbok (sv el eng) eller film på ämnet, men om du eller din svägerska känner till något så skulle jag vara evigt tacksam. Jag har för mig att det finns en film om en liten pojke som vill vara tjej, men det kanske inte är någon barnfilm? Hon mår lite bättre när hon förstod att vi tycker att det är okej att känna som hon känner, att hon får ha vilka kläder inkl. underkläder som hon vill och att vi respekterar att hon vill bli kallad för \"han\" och en manlig variant av sitt namn (även fast det känns otroligt svårt för det mesta.) Jag försöker inte tänka på hösten och skolan.
när jag läser att hon mår bättre när hon förstod att ni respekterar hennes känslor. Härligt!! det är nog få förunnat att kunna få den bekräftelsen av sina föräldrar. En eloge till er fast jag inser att det måste vara oerhört svårt att plötsligt försöka kalla sin dotter något annat än hennes vanliga namn, att se henne \"förvandlas\" till en liten pojke. Och jag tror faktiskt att oavsett hur man än kämpar för att vara fördomsfri och öppen i frågan om kvinnligt/manligt både i ord och handling så är ingen på denna jorden fullkomligt fri från sådant tänkande. Vi kan däremot agera på ett fördomsfritt sätt fastän det rör på sig i skallen på oss.
Jag förstår dock verkligen att man blir livrädd när man hör vartåt det barkar. Hur accepterande och stöttande man än är som förälder så finns det ju en värld utanför som är tämligen inskränkt i mångt och mycket och den vill man ju inte utsätta sitt lilla barn för. Svägerskan har fått utstå mycket spott och spe och angrepp och har nu valt att flytta utomlands och gifta sig med sin stora kärlek för att på det sättet få en nystart på mer än ett sätt.
Själv känner jag tyvärr inte till någon bok eller film om transexualitet som vänder sig till barn men jag kollar med svägerskan och hör av mig här om jag får napp.
kram
4
så glad jag blir när jag läser att hon mår bättre när hon förstod att ni respekterar hennes känslor. Härligt!! det är nog få förunnat att kunna få den bekräftelsen av sina föräldrar. En eloge till er fast jag inser att det måste vara oerhört svårt att plötsligt försöka kalla sin dotter något annat än hennes vanliga namn, att se henne \"förvandlas\" till en liten pojke. Och jag tror faktiskt att oavsett hur man än kämpar för att vara fördomsfri och öppen i frågan om kvinnligt/manligt både i ord och handling så är ingen på denna jorden fullkomligt fri från sådant tänkande. Vi kan däremot agera på ett fördomsfritt sätt fastän det rör på sig i skallen på oss.
Jag förstår dock verkligen att man blir livrädd när man hör vartåt det barkar. Hur accepterande och stöttande man än är som förälder så finns det ju en värld utanför som är tämligen inskränkt i mångt och mycket och den vill man ju inte utsätta sitt lilla barn för. Svägerskan har fått utstå mycket spott och spe och angrepp och har nu valt att flytta utomlands och gifta sig med sin stora kärlek för att på det sättet få en nystart på mer än ett sätt.
Själv känner jag tyvärr inte till någon bok eller film om transexualitet som vänder sig till barn men jag kollar med svägerskan och hör av mig här om jag får napp.
kram
Är ny här, tänkte bara meddela mig min sida om du vill höra av dig direkt, jag skrev direkt till dig men jag har lite dålig koll på funktionerna så jag vet inte om jag lyckades skicka det.
5
Toppen! Är ny här, tänkte bara meddela mig min sida om du vill höra av dig direkt, jag skrev direkt till dig men jag har lite dålig koll på funktionerna så jag vet inte om jag lyckades skicka det.
Jag förstår att det är jobbigt för er att se er dotter må så dåligt! Tyvärr har jag inga tips, jag ville bara säga att jag tycker att du verkar vara en jättebra mamma. Det är härligt att se hur mycket stöd ni ger henne.
6
du verkar vara en bra mamma! Jag förstår att det är jobbigt för er att se er dotter må så dåligt! Tyvärr har jag inga tips, jag ville bara säga att jag tycker att du verkar vara en jättebra mamma. Det är härligt att se hur mycket stöd ni ger henne.
...om en pojke som helst går klädd i rosa och tycker att det bara är ett litet misstag att han är född till pojke. Filmen heter \"Mitt liv i rosa\" (Ma vie en rose) och är jättebra. Jag hyrde den i min lilla lokala videobutik för något år sedan. Sök gärna på nätet efter titeln och hitta mer information.
7
Det finns en fransk film... ...om en pojke som helst går klädd i rosa och tycker att det bara är ett litet misstag att han är född till pojke. Filmen heter \"Mitt liv i rosa\" (Ma vie en rose) och är jättebra. Jag hyrde den i min lilla lokala videobutik för något år sedan. Sök gärna på nätet efter titeln och hitta mer information.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
