På tal om avslöjad..

[norpisen]

Kände oss inte riktigt redo att avslöja för alla på bröllopet att vi ska ha en fyra.
Fast vissa såg det ju ändå. Som våran bestman tex. Han kom fram till oss på kvällen o sa \"jag ser att ni ska ha en till\"
\"jaha...ja det stämmer\"
\"ja, det ser jag på din hållning och på din mans ögon\"
Hmmmm... På min _mans_ ögon?

En annan släkting till mig sa (onykter var han, men det var väl kanske det som gjorde det) \"Jag är inte blind, jag ser att din mage börjar växa\"
Grejen är den att jag redan har mage över sen tidigre graviditeter, så det ser mest ut som jag gått upp i vikt o fått tjockare mage. Ingen bebismage alltså. Tycker inte jag iaf.
Men det kanske är hållningen som det syns på. Särskilt om man varit gravid tidigare så börjar man svanka o puta med magen typ natten efter befruktningen, kroppen kommer ihåg..

Min ringbärare (min systerson) visste om att vi skulle ha barn, så han avslöjade det för min moster under kvällen. Typiskt tioåring att inte kunna hålla mun om sånt va? Jaja, förr eller senare för de veta ändå..

Har ni berättat/blivit avslöjade?

[Fläderblomma]

När man inte vill berätta de....
Vi har talat om de för några. men inte super många än. typ dom närmsta och så...
Men jag tycker att det är jobbigt när filk säger, \"jag viste att de skulle bli en till snart\" utan att de inte va meningen eller ja. är så trött på sådanna människor. Hur kan dom veta de ? de va inte länge sen som vi bestämde oss för att vi ville ha en till,eller jag, min sambo har alltid velat... jaja...

När du berättade de om bröllopet, tänkte jag på när jag va på begravning första graviditeten, och va livrädd att folk skulle se, så jag hade en tröja framför magen hela tiden när jag inte satt ner. på den tiden va man smalare... och de syntes lite tydligare...

nu ser man väl mer ut som man är i 5 månaden eller nåt *hmm* men ja det är man ju inte.. :)

[MrsHyde]

Jag tycker mest det är jobbigt att gå och hålla hemligt. Berättade för närmaste familjen (mamma, brorsan med familj) redan dagen efter jag testat positivt. Berättat för makens familj och för de närmsta vännerna också. Outat mig på mina favvo-snack här på Aff. Har dock inte berättat på jobbet ännu, eller för lite mer avlägsna bekanta. Det får vänta tills jag varit på MVC-inskrivningen 24 augusti. Ska på fest på lördag och har inga problem med att berätta varför jag inte dricker.

[mango]

Nu har jag inte berättat för så många än, eller rättare sagt bara för bästa kompisen som genast berättade för hela sin släkt, alla sina vänner som vet vem jag är, samt folk vi träffat under tiden hon har varit här och hälsat på hela förra veckan. (Jag som inte ens berättat för min mamma än trots att jag pratat med henne flera gånger sen jag fått veta.) Och alla är så glada och tycker att det minsan är på tiden för jag har ju så god hand med hennes barn.

Hade det inte varit för att hon har bott hos mig i en vecka och det var ganska svårt att dölja mitt illamående är jag faktiskt inte säker på att jag hade berättat för henne ens på många veckor till..

Det är faktiskt inte hon som är gravid utan JAG.
Jag vet att hon önskar sig en liten till (eller fem till för den delen) och att hon skulle bli jätteglad om hon blev gravid igen och att enda anledningen hon inte skaffar fler är pga yttre omständigheter.
Men jag hade faktiskt inte planerat det här, jag är inte ens säker på att jag vill det här än och då känns det väldigt konstigt att ha någon som sitter och pratar om vilka bärsjalar och vad för amningsskydd jag behöver.

Oj, ursäkta utbrottet, jag är bara så hämskt trött, både fysiskt och mentalt, just nu.. :(