Alva trillade nerför trappan

[Kristina med 3]

Och gode värld vad jag blev rädd! Vi var på övervåningen och lekte, storebror gick ner och sedan ville Alva följa efter.
Inga problem, hon backar ju nerför fint nu för tiden, så jag sa bara \"backa Alva\", och satt kvar.
Och det gjorde hon så länge jag såg henne (de första stegen), sedan hör jag bara duns, duns, duns och så ett galltjut.
Jag satt i andra änden av vårt allrum uppe och rusade ner, hon hade trillat hela vägen ner på hallmattan. La band på mig och försökte att inte hetsa upp mig, bara lyfte upp henne för att trösta \"som vanligt\". Hojtade åt Linus att hämta Alvas gosenalle. Sedan satt Alva och jag i soffan och gosade med nallen i 5-10 minuter.
Hon var lugn, men ledsen, även om hon inte grät efter att hon fått nallan. Blev nog, precis som jag, bara väldigt rädd. Sedan tyckte hon att det var bra och ville ner ur mitt knä. Gick och busade med Linus och sprang runt som vanligt.
Och dagen efter har jag inte hittat en enda bula eller blåmärke på henne... Det ironiska är ju att om Linus hade varit kvar uppe hade jag följt med fram till trappan, men nu var han redan nere och kunde inte \"störa\" Alva på något sätt, så jag hade inte en tanke på att det skulle gå tokigt.
Berättar det här både för att varna er andra från att bli för säkra på era barn, men också för att säga att barn klarar mer än vad man tror.
*kram*

[-Cecilia-]

vad hemskt att höra dunsar i trappan sådär. Vilken tur att det gick bra och att Alva klarade sig utan skråmor.

Jag glömmer aldrig när Emmas storebror, Gustaf, gjorde samma sak. Jag hörde bara dunsarna i trappan - usch vad hemskt. Så vi har allt trappgrindarna kvar här hemma än så länge.

kramar till er

[Kristina med 3]

de där dunsarna lär väl förfölja mig länge!
Hur gick det med Gustaf när han ramlade?
Vi har trappgrind också, men den hade ju Linus öppnat när han gick ner och eftersom Alva och jag också skulle gå ner så var den ju öppen. Själv stupade jag nerför en trappa i 3-4-årsåldern. Skulle gå nerför i _träskor_! Ingen bra idé! Min mamma hörde de dunsarna hon också och har berättat om hur hemskt det var - nu förstår jag henne!

[-Cecilia-]

klarade sig med en bula i pannan.... :( som tur var ingen hjärnskakning eller värre skador. Men hemskt innan man ser att allt är OK.

När Gustaf ramlade ner var han lite över 2 år bara och då hade vi tagit bort trappgrindarna helt - vi tyckte ju att han gick så bra i trappan. Men denna dag hade vi kusinerna hemma och de var lite större och sprang upp och ner i trappan som ingenting och då skulle klart Gusten hänga på....och så gick det som det gick...:(

Emma går också själv i trappan - men hon vill GÄRNA göra som storebror - alltså gå framåt och hålla sig i räcket och det gör att vi numera alltid följer med för sååå stadig i trappan är hon inte. Skulle hellre se att hon backar ner..

Kram kram

[MatildaK]

Hoppas hon mår bra nu.. :)
Ja det är otroligt vad små barn tål ändå.
Men skräcken som föräldrar är enorm!

Minns när Alvin var mindre och rullade ner från vår säng en gång...fy vad dåligt jag mådde.
Men han blev oxå bara rädd.

:)

[Fia_med_3]

tur att barn är så mjuka i kroppen. Fast jag förstår att mammahjärtat satt i halsgropen.
Här hemma har vi två trappor, tre om man räknar yttertrappen, och våran bestämda kille vill inte gå baklänges eller hålla handen. Så han går faktiskt upprätt själv nu. Fast visst är det läskigt.
Min man och jag konstaterade häromdagen att inget av våra barn har trillat ner för trappen. *peppar peppar...*
Däremot så ramlas det på otaliga andra ställen ;)