Konsekvens och bestraffningar

[Lina]

Jag vill bara lyfta fram en fråga med anledning av vad som har skrivits om konsekvens och bestraffningar här nedan. Jag uppfattar det som två olika saker, med olika syfte och funktion, och vill bara höra hur ni ser på saken.

Vad anser ni vara bestraffning? Vad anser ni vara konsekvens?

Jag tycker att frågan är särskilt aktuell på den här sidan eftersom de flesta som är hemma med sina barn motiverar det med vikten av att vara *närvarande* med sina barn.

Dessutom tycker jag att det är en väldigt intressant fråga som manar till en hel del eftertanke. Och eftersom jag hoppas att det är fler än Denise som roas av grubblerier, så hoppas jag också på många svar.

[Lina]

Jag hoppas förstås att det är fler än Denise _mamma_ som roas av grubblerier. Huruvida Denise roas av sina kan jag inte uttala mig om. ;)

[mamma t Denise98/Minna03]

Jag känner så här att här hemma är tex datan i hallen ett privilegium. Om vi lägger fram regler om att tex Denise inte får sitta där då sambon lägger lillan och jag jobbar kväll, och Denise som nu är 8,5 år inte följer dem så blir konsekvensen att hon får inte använda datorn.
Likaså tycker vi att man inte ska slå på tangentbordet eller dataskärmen. (Ibland kan lillan göra det då vi spelar Teletubbies)Gör man så blir konsekvensen att inte använda datorn.
Skulle vi vara hemma hos nån annan och nån av oss skulle slå¨på datan skulle vi inte få låna den.
I verkliga livet finns konsekvenser.
Självklart pratar vi igenom allt, förklarar.
Våra barn har ofta SNABBT uppfattat detta och förstår.
Jag gick COPE föräldrarkurs och vi var ett stort gäng som pratade om just konsekvenser.
En sak jag aldrig har förstått ät bestraffningar som tex: Cyklar du utan hjälm får du inget lördagsgodis. Det har liksom inget sammanhang. Istället skulle jag förklara att om tex Denise vägrar ha hjälm får hon inte använda cykeln.
Vi pratade om konsekvenser på COPE. En mamma berättade att hennes son krossat rutor för 300.000 kr på 2 skolor en kväll. Hon gav honom 3 dagars utegångsförbud (för hon ville inte låta han vara ute ensam pga detta). En vecka senare repade han en dyr amrikanare (bil). Mamman gav ingen konsekvens denna gång.
JAG skulle ha pratat igenom allt detta om det var MITT barn. Jag skulle sen också berättat hur mycket pengar detta kostar och konsekvensen blir att vi måste ordna fram pengar...och mitt barn skulle få hjälpa till med det.
Mammans son har fortsatt göra saker. Han har inga \"ramar\" och verkar inte veta vad som eg är acceptabelt i samhället.
Jag kanske låter kall men det är en skriftlig bild av mig i sådant fall. Jag är väldigt varm och kramig av mig och vi pratar mkt i vår familj. Jag blir varm av stolthet då mina barn säger \"man får inte slåss det gör ont och han/hon blir ledsen\" eller \"man får inte ta sönder saker,det är inte snällt,då blir kompisen ledsen\".
Jag har en bekant som tjatar sig boktavligen blå när hennes son tex kastar en leksak hårt i golvet. Han gör sen om det om och om och om igen. En dag gjorde han det här hos oss och jag sa fint att jag kan visa hur man kan leka med den ist, för kasta leksaker gör vi inte,då tar jag bort den. Han kastade den iaf och jag sa att då tar jag bort den.Han blev bra förvånad.
Han är 3,5 år.Han förstod inte varför jag tog bort den och jag förklarade igen.
Min yngsta är 3 år och förstår konsekvenser.Hon vet att börjar hon kasta/slå med något tar jag bort det ett tag.
Denise är 8,5 år och förstår men ska precis som 3-åringen testa gränserna ibland och kolla om man inte kan göra saker bakom ryggen... =/
Självklart ska man vara \"med\" barnet. Men hur ska man kunna lära en 8,5-åring att bli självständig och självsäker om man 12 h/dag bevakade henne? Jag har vid ett (bara ett) tillfälle fått höra att hon gjort bus i skolan på rasten. Det finns rastvakt men de hinner inte se allt. Hon o en vän hade smugit iväg en bit dit de inte fick gå. Men de bad om ursäkt t läraren sen.
Jag blev iofs inte förvånad för barn är barn och de hittar på saker, det går inte alltid att förhindra.
En pojke i Denises klass hade skruvat loss alla ventiler på alla cyklar en dag. Han fick tillsägelse och sen gå hem. Hade det åter igen varit jag hade jag pratat med honom och sen bett honom skruva tillbaks alla ventiler. Men det är jag det... =)

Tycker inte man ska \"bestraffa\" varenda för varenda liten sak men i det flesta fall blir det konsekvenser. Som att tex skriva ett ursäkt-mail till folk man skrivit fula ord till =)
Och att hon inte får gå ut ensam? Mest för att jag känner att jag inte har koll på henne ute då de springer runt och lär sig saker. (Hon får gå ut med mig eller sin pappa så klart)
Tja...mina tankar bara....
Stor kram

[mamma t Denise98/Minna03]

Jättebra det där Lina du skrev längre ner om att använda andra ord då hon blir ledsen. Jag har frågat henne nu varje dag vilka ord som beskriver bra hur man känner det. Och hon har gett förslag på ledsen,nere mm. Det är ju bra att påmninna ibland...och träna ordförrådet. *ler*

[mamma t Denise98/Minna03]

...att pojken jag skrev om (krossade rutorna) verkar inte heller må bra. Jag önskade att hans mamma såg detta men hon har inte tagit några åtgärder. Hon har fått förslag från skola att han ska prata med någon men hon har inte tagit tag i det....
Även om det blir konsekvens måste man ta hänsyn till känslor och annat runt omkring =)

[Lina]

Jag håller med dig i det som du skriver. Speciellt det du skriver om sammanhang. En konsekvens är något som följer logiskt ur någonting annat. Om du slår mig med en hammare så är det logiskt att jag tar hammaren ifrån dig.

Men för mig skiljer sig bestraffning och konsekvens också på ett annat plan. Förutom att konsekvensen har en *logisk* koppling till det som har skett, så har den också en *känslomässig* koppling till det som har skett. Alltså, den har en känslomässig koppling till precis det som har skett, och *bara* till precis det som har skett.

Det är här som närvaro kommer in.

Om jag inte är helt närvarande i de smärtsamma känslor som väcks vid en speciell händelse, så skjuter jag dem ifrån mig och lägger de på någon, eller något, annat. Det kallas för projicering. Istället för att stanna i smärtan (vara närvarande i den) och känna att \"jag har ont\", så blir man förbannad och tycker att någon annan är en hora.

Projicering kan också läggas på händelser. När någonting händer som aktiverar ens smärta, så kan själva händelsen ges jättestor, och kanske t.o.m. felaktig, betydelse. Om hammaren som du slår med aktiverar en smärta hos mig som jag skjuter ifrån mig, så kan jag projicera den smärtan tillbaks på hammaren. Jag kan alltså uppleva att du har slagit mig (att det har skett någonting förskräckligt/skamligt/upprörande) när hammaren faktiskt inte har nuddat mig alls.

För att agera på konsekvenserna av en speciell händelse, så måste jag kunna *se* vad den faktiska händelsen var. Om jag tar hammaren ifrån dig för att jag känner mig träffad av den, när du egentligen bara hamrade på dina egna spikar, så agerar jag inte på konsekvenserna av den händelsen. Då reagerar jag på den smärta som händelsen aktiverar hos mig. Det är inte att agera med konsekvens. Det är ett sätt att bekämpa/bestraffa/fördöma min egen smärta. Det är att bestraffa, i det att jag sätter skulden för vad jag känner på dig.

Jag upplever att min utmaning som förälder är att verkligen *se* mina barn. Utmaningen är att upptäcka mina egna känslor och stanna i dem, så att jag har fri sikt att se vad som faktiskt händer med mitt barn. När jag gör det kan jag se att hammaren inte slog mig alls, utan att den faktiskt slog min dotter i tummen. Att agera med konsekvens är då att hjälpa henne med den smärtan. Det är något jag är oförmögen att göra så länge som jag flyr för min egen.

När jag läste ditt första inlägg så uppfattade jag att det var precis det som hade hänt. Själv så uppfattar jag nämligen det din dotter gjorde som någonting väldigt oskyldigt. Hon blev upprörd, och piluttade precis som Lisabeth gjorde när hon träffade Mattis efter att ha pillat upp en ärta i näsan. Inte sjutton visste hon vad hora betydde, men eftersom det måste vara någonting väldigt försmädligt så var hon inte sen att ta bruk av det. Det var varken upprörande eller förkastligt. Det var smart. Men som alltid när man kastar ut någonting mot andra, så kommer det sjufalt tillbaks. Det är därför det är viktigt att vara medveten om vad som händer. Det kan jag bara vara om jag tar ansvar för vad jag känner. Det är den sortens närvaro som är min utmaning som förälder.

[mamma t Denise98/Minna03]

att du *ser* dina barn. Det är så många så många i samhället som inte *ser* barnen. Och ibland känns det tungt som förälder.
Jag har en god vän vars barn man verkligen måste *se* för att förstå. Hon jobbar och kämpar med dem och är underbar mamma. Men många i hennes närvaro *ser* inte barnen utan endast deras *handling* och detta färgar allt svart.... (Tex blir pojken arg o ledsen över att kusinen tog favoritbilen och han slår kusinen blir kusinens mamma vansinnig - konstigt eg för hon jobbar med barn!!!! - och skäller och skäller och tycker att pojken är `ouppfostrad´ ist för att se pojkens *känslor*)

Kram på dig