för sonen på 11 år har blivit mer o mer \"annorlunda\" tycker jag.Han har inte velat göra det vi har velat.Han vill inte åka o bada(fast han har jättekul när han väl är där) Men två ggr har han GÅTT hem från badet ,barfota,arg..han har ju inte velat vara där så länge som oss.Han vill absolut inte hälsa på vänner o bekanta o kommer det någon håller han sig helst undan.Han får utbrott för småsaker hela tiden.Han _måste_ tex ha en viss sorts bröd,smör,pålägg.Han äter bara några få maträtter..
Men då äter han som en häst..Han har i sommar gått ner 2 kg.Jag är orolig nu.Men han har växt mycket på längden i sommar,kanske därför han ser så smal ut .
Han blir som sagt mkt lätt arg och kallar sina syskon det absolut värsta ni kan tänka er..om han suttit två timmar vid datorn och tex 9-åriga syster tycker det är hennes tur,så blir han aggressiv och skriker \"jävla fitt-hora\" till henne.Ja,nu är jag ärlig,skriver som det är..Då åker han från datorn minst en dag.
Han gråter förtvivlat för han tycker det är så orättvist att inte HAN får ha datorn..fast han haft den i timmar! Han SER inte att han är vid den mest av alla.
Han har inga kompisar men är inte ett dugg bekymrad över det.Han tycks inte sakna det en enda sekund.Han är nöjd med att vara hemma. Han har en klasskompis som han tidigare varit mycket med.Men när han häromdagen kom förbi här så sa han åt honom efter en stund att han kunde gå hem.Jag blev så glad då han kom för sonen är ju aldrig med nån..denna pojke har varit på sommarstället hela sommaren så jag tycker sonen borde blivit glad.Men i o för sig..sonen har många syskon att vara med.
Han sköter sig bra i skolan o har mkt lätt för sig.Men är \"speciell\" även där,fast hans fröken tar honom på exakt rätt sätt.Kanske därför det går så bra.
Nu känner jag att jag inte orkar mera snart.Jag måste få veta ved som är fel,Jag känner ju att det _är_ något fel.
Alla i familjen märker det.Han är rent ut sagt MYCKET svår att ha att göra med.Han hatar skolan och vill inte gå dit.Han tycker _inget_ är kul i skolan ,ändå är han så duktig.Jag har trott att han kanske har adhd , och/eller autistiska drag,som sin äldre bror.11-åringen var totalt vild som liten.Lyssnade inte. Men det är ändå inte riktigt lika \"klockrent\" med 11-åringen som det var m 16-åringen.Jag har varit i kontakt m skol-läkaren som menar att vi ska vänta tills han får problem även i skolan.
Hur skulle ni göra?? Det är absolut inte så att vi är ute efter en diagnos,han får nog kanske ingen sådan.MEN han måste ha \"drag\" av något och vi behöver stöd o konkreta råd.Han är omogen på nåt sätt,om inte annat.Han fyller snart 12 men är mkt yngre i sättet enligt mig.Hans ena bror är bara 1,5 år äldre men de är så olika i mognad att man inte kan tro de är släkt,ens!!
Har funderat på att söka hjälp själv utan skolan,tex sätta upp honom i kö på Bup.
Men helst vill jag ha stöd av skolpsykolog som förra gången med den äldre sonen. HUR gör vi??Och tror det eller ej,men vi har inga problem inom familjen så jag kan lova er att det INTE är oss det är fel på.Möjligen är JAG för mesig o snäll,säkert dumt ibland.Har svårt att neka barnen något.
Har tjatat om detta flera ggr tidigare så jag förstår om ni blir trötta på mig!! Men ni som orkar kanske vill svara..finns det tex någon med barn som har tex adhd UTAN att det märks särskilt i skolan?Eller Aspergers-har alla sk specialintressen osv?? Börjar t om tänka på just Aspergers i min desperation.
Sonen blir så arg då han inte får använda datorn att han skriker att han inte vill leva.Men efter ett tag är han glad igen.Han har för övrigt mycket humor,är sprallig,tokrolig..kramar jag honom säger han genast \"Dont touch me\" !!Han har många engelska uttryck för sig. Säger femtio ggr om dagen tex \"Are you sure??\" Det är som om uttrycken fastnar i hans huvud..Men samtidigt märker man att han gillar att kramas fast han stretar emot lite..
1
Vi har haft en jobbig sommar.. för sonen på 11 år har blivit mer o mer \"annorlunda\" tycker jag.Han har inte velat göra det vi har velat.Han vill inte åka o bada(fast han har jättekul när han väl är där) Men två ggr har han GÅTT hem från badet ,barfota,arg..han har ju inte velat vara där så länge som oss.Han vill absolut inte hälsa på vänner o bekanta o kommer det någon håller han sig helst undan.Han får utbrott för småsaker hela tiden.Han _måste_ tex ha en viss sorts bröd,smör,pålägg.Han äter bara några få maträtter..
Men då äter han som en häst..Han har i sommar gått ner 2 kg.Jag är orolig nu.Men han har växt mycket på längden i sommar,kanske därför han ser så smal ut .
Han blir som sagt mkt lätt arg och kallar sina syskon det absolut värsta ni kan tänka er..om han suttit två timmar vid datorn och tex 9-åriga syster tycker det är hennes tur,så blir han aggressiv och skriker \"jävla fitt-hora\" till henne.Ja,nu är jag ärlig,skriver som det är..Då åker han från datorn minst en dag.
Han gråter förtvivlat för han tycker det är så orättvist att inte HAN får ha datorn..fast han haft den i timmar! Han SER inte att han är vid den mest av alla.
Han har inga kompisar men är inte ett dugg bekymrad över det.Han tycks inte sakna det en enda sekund.Han är nöjd med att vara hemma. Han har en klasskompis som han tidigare varit mycket med.Men när han häromdagen kom förbi här så sa han åt honom efter en stund att han kunde gå hem.Jag blev så glad då han kom för sonen är ju aldrig med nån..denna pojke har varit på sommarstället hela sommaren så jag tycker sonen borde blivit glad.Men i o för sig..sonen har många syskon att vara med.
Han sköter sig bra i skolan o har mkt lätt för sig.Men är \"speciell\" även där,fast hans fröken tar honom på exakt rätt sätt.Kanske därför det går så bra.
Nu känner jag att jag inte orkar mera snart.Jag måste få veta ved som är fel,Jag känner ju att det _är_ något fel.
Alla i familjen märker det.Han är rent ut sagt MYCKET svår att ha att göra med.Han hatar skolan och vill inte gå dit.Han tycker _inget_ är kul i skolan ,ändå är han så duktig.Jag har trott att han kanske har adhd , och/eller autistiska drag,som sin äldre bror.11-åringen var totalt vild som liten.Lyssnade inte. Men det är ändå inte riktigt lika \"klockrent\" med 11-åringen som det var m 16-åringen.Jag har varit i kontakt m skol-läkaren som menar att vi ska vänta tills han får problem även i skolan.
Hur skulle ni göra?? Det är absolut inte så att vi är ute efter en diagnos,han får nog kanske ingen sådan.MEN han måste ha \"drag\" av något och vi behöver stöd o konkreta råd.Han är omogen på nåt sätt,om inte annat.Han fyller snart 12 men är mkt yngre i sättet enligt mig.Hans ena bror är bara 1,5 år äldre men de är så olika i mognad att man inte kan tro de är släkt,ens!!
Har funderat på att söka hjälp själv utan skolan,tex sätta upp honom i kö på Bup.
Men helst vill jag ha stöd av skolpsykolog som förra gången med den äldre sonen. HUR gör vi??Och tror det eller ej,men vi har inga problem inom familjen så jag kan lova er att det INTE är oss det är fel på.Möjligen är JAG för mesig o snäll,säkert dumt ibland.Har svårt att neka barnen något.
Har tjatat om detta flera ggr tidigare så jag förstår om ni blir trötta på mig!! Men ni som orkar kanske vill svara..finns det tex någon med barn som har tex adhd UTAN att det märks särskilt i skolan?Eller Aspergers-har alla sk specialintressen osv?? Börjar t om tänka på just Aspergers i min desperation.
Sonen blir så arg då han inte får använda datorn att han skriker att han inte vill leva.Men efter ett tag är han glad igen.Han har för övrigt mycket humor,är sprallig,tokrolig..kramar jag honom säger han genast \"Dont touch me\" !!Han har många engelska uttryck för sig. Säger femtio ggr om dagen tex \"Are you sure??\" Det är som om uttrycken fastnar i hans huvud..Men samtidigt märker man att han gillar att kramas fast han stretar emot lite..
är att du inte vill sätta ordentliga gränser. Man MÅSTE sätta stopp ibland, framförallt om man har barn som tenderar spåra ur.
JAG ser jätteskillnad på min när han fått för lösa tyglar ett tag. Han bara måste veta precis hur dagen ska se ut och vad som gäller. OCH han måste veta att JAG står för vad jag säger.
Kanske är det därför skolan funkar för just din grabb? De har lärt sig tackla problemet. Oftast är det tvärtom man jag ser att min, som även han har en bra skola med tydliga gränser fungerar bättre överlag under skoltid.
Betr datortiden. Skriv dygnsschema, ge ungarna varsin färg på staplarna så ser man klart och tydligt vem som setat hur länge.
2
JAG tror att en del av lösningen är att du inte vill sätta ordentliga gränser. Man MÅSTE sätta stopp ibland, framförallt om man har barn som tenderar spåra ur.
JAG ser jätteskillnad på min när han fått för lösa tyglar ett tag. Han bara måste veta precis hur dagen ska se ut och vad som gäller. OCH han måste veta att JAG står för vad jag säger.
Kanske är det därför skolan funkar för just din grabb? De har lärt sig tackla problemet. Oftast är det tvärtom man jag ser att min, som även han har en bra skola med tydliga gränser fungerar bättre överlag under skoltid.
Betr datortiden. Skriv dygnsschema, ge ungarna varsin färg på staplarna så ser man klart och tydligt vem som setat hur länge.
en del av det du skriver påminner mycket om min son. Han blir också tokarg om han måste avbryta/byta plats i soffan/förlorar en argumentation osv, och KAN inte se sin egen del i det hela. Det går INTE att nå fram till honom, och han kan också säga hemska saker som han en stund efteråt inte känns vid, knappt ens minns att han sagt. Han är som två personer. Hans pappa är likadan, även som vuxen, kan jag tillägga...
Tror inte AS-barn måste ha specialintressen, eller iallafall inte udda såna. Att han inte är så intresserad av sociala kontakter kan ju betyda att han inte upplevt att det ger så mycket, vilket också kan tyda på svårigheter att tyda sociala signaler osv, eller helt enkelt att han är olika sina jämnåriga utan att det på något sätt betyder att det är fel på honom.
Tycker att du ska prata med skolläkaren och be att få rådgivning av psykolog. Om inte annat så för att få lite handledning i föräldrarollen.
Lycka till!
3
Jaa en del av det du skriver påminner mycket om min son. Han blir också tokarg om han måste avbryta/byta plats i soffan/förlorar en argumentation osv, och KAN inte se sin egen del i det hela. Det går INTE att nå fram till honom, och han kan också säga hemska saker som han en stund efteråt inte känns vid, knappt ens minns att han sagt. Han är som två personer. Hans pappa är likadan, även som vuxen, kan jag tillägga...
Tror inte AS-barn måste ha specialintressen, eller iallafall inte udda såna. Att han inte är så intresserad av sociala kontakter kan ju betyda att han inte upplevt att det ger så mycket, vilket också kan tyda på svårigheter att tyda sociala signaler osv, eller helt enkelt att han är olika sina jämnåriga utan att det på något sätt betyder att det är fel på honom.
Tycker att du ska prata med skolläkaren och be att få rådgivning av psykolog. Om inte annat så för att få lite handledning i föräldrarollen.
dvs sätta gränser.Man orkar inte vara stenhård,där är felet.Om jag inte blir _riktigt_ arg för då ger jag mig inte.Men jag blir inte så lätt arg.
Angående datorn igen.Vi har provat att begränsa tiden ,alla accepterar o är nöjda utom 11-åringen.Så spårar det ur igen.Skönt att skolan börjar nu imorgon,så denna onda cirkel bryts.Kanske upptäcker han sin skolkompis igen och hittar på nåt m honom..
4
Det vill jag.. dvs sätta gränser.Man orkar inte vara stenhård,där är felet.Om jag inte blir _riktigt_ arg för då ger jag mig inte.Men jag blir inte så lätt arg.
Angående datorn igen.Vi har provat att begränsa tiden ,alla accepterar o är nöjda utom 11-åringen.Så spårar det ur igen.Skönt att skolan börjar nu imorgon,så denna onda cirkel bryts.Kanske upptäcker han sin skolkompis igen och hittar på nåt m honom..
Din grabb låter så lik min och jag tycker inte alls att hårdare regler och mer gränssättning har varit lösningen för min, det är ju inte på pin kiv han bråkar och blir arg. (mim grabb har as och är 14)
Vi är mycket mer tillåtande nu och försöker ta bort dom situationer som skapar den där stora frustrationerna och dom senaste två åren har vi helt sluppit alla utbrott och allt fungerar så mycket bättre nu. Vi har en jättetrevlig grabb!
T ex vad gäller dator så hade vi också problem, (fast inte samma som ni), men vi löste det genom att skaffa en dator till som han fick ha på sitt eget rum. Visst sitter han mycket med datorn, men det är väl inte det dummaste specialintresset, särskilt inte för en unge som inte har några kompisar och inte vill ha några heller utanför familjen. Det finns spel som kräver samarbete och det finns bra saker att hämta där...
Så mitt råd är tvärtom; mindre regler och mndre gränssättnig och istället mer anpassning. Barn tjafsar inte för att det skulle vara så kul att skrika och bråka..
5
Jag tänkte svara precis tvärtom Din grabb låter så lik min och jag tycker inte alls att hårdare regler och mer gränssättning har varit lösningen för min, det är ju inte på pin kiv han bråkar och blir arg. (mim grabb har as och är 14)
Vi är mycket mer tillåtande nu och försöker ta bort dom situationer som skapar den där stora frustrationerna och dom senaste två åren har vi helt sluppit alla utbrott och allt fungerar så mycket bättre nu. Vi har en jättetrevlig grabb!
T ex vad gäller dator så hade vi också problem, (fast inte samma som ni), men vi löste det genom att skaffa en dator till som han fick ha på sitt eget rum. Visst sitter han mycket med datorn, men det är väl inte det dummaste specialintresset, särskilt inte för en unge som inte har några kompisar och inte vill ha några heller utanför familjen. Det finns spel som kräver samarbete och det finns bra saker att hämta där...
Så mitt råd är tvärtom; mindre regler och mndre gränssättnig och istället mer anpassning. Barn tjafsar inte för att det skulle vara så kul att skrika och bråka..
man är inte hårdare för att man är konsekvent. Och det _finns_ en hel familj att ta hänsyn till ,handikapp el ej. Skulle du acceptera att barnet körde på sina syskon med rullstolen också för att han blev frustrerad OM det nu var ett sånt funktionshinder han hade?
JAG skulle inte acceptera det.
JAG anser att även våra barn måste lära sig fungera i vårt samhälle.
Vad händer annars den dagen de ska stå på egna ben? Mitt jobb som förälder är att hjälpa mitt barn med verktygen som behövs för att en dag stå på egna ben. Och dit hör tydliga ramar.
De är INTE dumma i huvudet våra barn, de har bara lite bekymmer med impulskontrollen b la.
MIN åsikt
6
Nä stopp! man är inte hårdare för att man är konsekvent. Och det _finns_ en hel familj att ta hänsyn till ,handikapp el ej. Skulle du acceptera att barnet körde på sina syskon med rullstolen också för att han blev frustrerad OM det nu var ett sånt funktionshinder han hade?
JAG skulle inte acceptera det.
JAG anser att även våra barn måste lära sig fungera i vårt samhälle.
Vad händer annars den dagen de ska stå på egna ben? Mitt jobb som förälder är att hjälpa mitt barn med verktygen som behövs för att en dag stå på egna ben. Och dit hör tydliga ramar.
De är INTE dumma i huvudet våra barn, de har bara lite bekymmer med impulskontrollen b la.
MIN åsikt
inte min son att vara dum med någon alls, och det är han inte heller. Men vägen dit har inte gått genom hårdare regler och gränssättning i första hand, utan genom anpassning och förståelse för hans särskilda behov menar jag. Och det handlar inte bara om impulskontroll när man har as.
Min son fungerar bra nu i både skolan och hemma. Han skriker aldrig svärord till någon eller slåss. Han höll på med sådant när han var mindre och vi fortfarande trodde på råden att det bara handlade om regler och att vara konsekvent och tydlig.
Nu vet vi att han har andra behov och andra förutsättningar än andra barn och nu funkar det jättebra. Däremot kommer han aldrig att fungera LIKADANT som alla andra, kanske inte heller att stå helt på egna ben. Han har aspergers syndrom och den finns där oavsett vilka regler och gränser man sätter.
Målet är att han lycklig ska leva på denna jord och på det bästa sätt han kan vara.
7
Jag tillåter inte min son att vara dum med någon alls, och det är han inte heller. Men vägen dit har inte gått genom hårdare regler och gränssättning i första hand, utan genom anpassning och förståelse för hans särskilda behov menar jag. Och det handlar inte bara om impulskontroll när man har as.
Min son fungerar bra nu i både skolan och hemma. Han skriker aldrig svärord till någon eller slåss. Han höll på med sådant när han var mindre och vi fortfarande trodde på råden att det bara handlade om regler och att vara konsekvent och tydlig.
Nu vet vi att han har andra behov och andra förutsättningar än andra barn och nu funkar det jättebra. Däremot kommer han aldrig att fungera LIKADANT som alla andra, kanske inte heller att stå helt på egna ben. Han har aspergers syndrom och den finns där oavsett vilka regler och gränser man sätter.
Målet är att han lycklig ska leva på denna jord och på det bästa sätt han kan vara.
Tycker att man visst måste anpassa miljön efter de behov barnet har, men att man också måste ge dem lite motsånd så att de lär sig ta det,,,,för världen utanför sedan när de blir större komer ju inte att vika för att mitt barn har ett funktionshinder.
Om nu mitt npf-barn vill sitta hela dagarna vid datorn och får raseriutbrott om den inte får sitta där,,,,,,ska man då lösa det genom att köpa en egen dator till det barnet eller ska man låta ungen rasa av sig, men ändå stå på sig att det är fler i familjen som vill/behöver ha datorn? Eller om man inte har pengar till en dator till,,,låta ungen sitta där och låta andra i familjen avstå? Den frågan kan man ju kanske lösa smidigt,,,,men vi tar ett annat exempel. Vi har en person som har problem med att ha kortärmat på sig (tvångstankar, perceptionsstörningar, ja vad som helst). Den personen väljer att ha långa, tjocka tröjor på sig och för att inte svettas så drar personen ner elementen. Övriga i familjen har inga problem med att ha \"normala\" kläder på sig och vill ju ha normal temperatur i hemmet. Ska då alla andra behöva ta på sig långärmat för att 1 person vill ha kallt i huset? Eller ska man ta en dust med den personen som avviker från mängden i det fallet och på något sätt jobba med att få bort detta beteende?
Det jag vill säga är: Hur långt ska man gå för att anpassa omgivningen? Hur mycket ska andra få lida för att 1 person ska få det so den vill? Och kommer det att hjälpe den personen i slutändan eler får den bara en fet käftsmäll när den kommer bort från mammas/pappas omhuldande famn?
Hälsningar Åsa.
8
kan hålla med er båda Tycker att man visst måste anpassa miljön efter de behov barnet har, men att man också måste ge dem lite motsånd så att de lär sig ta det,,,,för världen utanför sedan när de blir större komer ju inte att vika för att mitt barn har ett funktionshinder.
Om nu mitt npf-barn vill sitta hela dagarna vid datorn och får raseriutbrott om den inte får sitta där,,,,,,ska man då lösa det genom att köpa en egen dator till det barnet eller ska man låta ungen rasa av sig, men ändå stå på sig att det är fler i familjen som vill/behöver ha datorn? Eller om man inte har pengar till en dator till,,,låta ungen sitta där och låta andra i familjen avstå? Den frågan kan man ju kanske lösa smidigt,,,,men vi tar ett annat exempel. Vi har en person som har problem med att ha kortärmat på sig (tvångstankar, perceptionsstörningar, ja vad som helst). Den personen väljer att ha långa, tjocka tröjor på sig och för att inte svettas så drar personen ner elementen. Övriga i familjen har inga problem med att ha \"normala\" kläder på sig och vill ju ha normal temperatur i hemmet. Ska då alla andra behöva ta på sig långärmat för att 1 person vill ha kallt i huset? Eller ska man ta en dust med den personen som avviker från mängden i det fallet och på något sätt jobba med att få bort detta beteende?
Det jag vill säga är: Hur långt ska man gå för att anpassa omgivningen? Hur mycket ska andra få lida för att 1 person ska få det so den vill? Och kommer det att hjälpe den personen i slutändan eler får den bara en fet käftsmäll när den kommer bort från mammas/pappas omhuldande famn?
Hälsningar Åsa.
Jag tror barn och ungdomar som växer upp under så bra förhållanden som möjligt (dvs anpassade till just den personens förutsättningar) blir harmoniska vuxna som gör allt för att fungera så bra ihop med andra som det bara går.
Dom som får kämpa i motvind hela tiden kanske blir dom som delar ut käftsmällar istället, för dom är så vana vid att ingen annan ändå bryr sig?
Det gäller ju inte bara våra barn utan alla barn, med och utan diagnoser. Alla är ju olika med olika behov. Man kan göra massor av anpassningar om man bara har orken att försöka. Skolan kan också göra massor.
9
Jag tror det hjälper Jag tror barn och ungdomar som växer upp under så bra förhållanden som möjligt (dvs anpassade till just den personens förutsättningar) blir harmoniska vuxna som gör allt för att fungera så bra ihop med andra som det bara går.
Dom som får kämpa i motvind hela tiden kanske blir dom som delar ut käftsmällar istället, för dom är så vana vid att ingen annan ändå bryr sig?
Det gäller ju inte bara våra barn utan alla barn, med och utan diagnoser. Alla är ju olika med olika behov. Man kan göra massor av anpassningar om man bara har orken att försöka. Skolan kan också göra massor.
det jag är ute efter är att jag tror faktiskt att man kan anpasa för mycket,,,bvara en för mycket \"curling-förälder\" och det tror inte jag några barn mår bra av, vare sig de har diagnoser eller inte.
Sen menar jag inte att de ska kämpa i motvind hela tiden, men de ska inte få det som de vill hela tiden heller. Precis som med allt annat i livet så måste det ju vara en balans.
Åsa.
10
jo fast det jag är ute efter är att jag tror faktiskt att man kan anpasa för mycket,,,bvara en för mycket \"curling-förälder\" och det tror inte jag några barn mår bra av, vare sig de har diagnoser eller inte.
Sen menar jag inte att de ska kämpa i motvind hela tiden, men de ska inte få det som de vill hela tiden heller. Precis som med allt annat i livet så måste det ju vara en balans.
Åsa.
komma men bullen71 formulerade sig bättre.
Inget barn mår dåligt av krav heller, under förutsättning att kraven är just anpassade.
Resten av världen tänker inte anpasssa sig efter våra barn heller.
11
Det var till balansen JAG ville komma men bullen71 formulerade sig bättre.
Inget barn mår dåligt av krav heller, under förutsättning att kraven är just anpassade.
Resten av världen tänker inte anpasssa sig efter våra barn heller.
...funkat 6-barnsmor? Var det inte halvkaotiskt med förra läraren? (eller blandar jag ihop pojkarna?)
Bara för att man har EN duktig pedagog så måste det ju inte innebära att sonen inte har problem.
Man ser ju så olika på saker och ting.
En av de duktigaste pedagogerna min son haft under skoltiden sa för flera år sedan: NÄ inte har hn ADHD-jag har hjobbat med sådana barn och det kan jag lugna dig med att säga att det har han INTE-möjligtvis vissa drag då...och nu några år senare har sonen fått sin diagnos. De kan skärpa sig jättemycket i skolan, för de VET ju hur de ska uppföra sig (orkar bara inte hela tiden) och kan vara helt utschasade när de kommer hemoch ge sig \"på\" familjelivet för att det varit så jobbigt att koncentrera sig hela dagen.
Och visst är det ordning och reda...rasttider och mat man inte kan byta ut i skolan...och det är bra för ALLA barn...och viist funkar det bättre för barnen med rutiner...och för ADHD-barnen kan det vara de som hjälper dem att fungera-men att för den skull säga som marib att man måste ha SKOL-Disciplin hemma för att få barnen att fungera...det skriver jag inte under på...Kanske på våra ADHD-barn...de behöver den strukturen och de fasta reglerna-men en \"normal\" 11-åring ska minsann kunna fungera utan kadaverdisciplin...det ska räcka med små tillsägelser och kanske en rumsarrest eller så för att fatta galoppen...sedan ska man inte fortsätta dagen efter med samma svordomar och fasoner...
Men har man ADHD...så lär man sig ju inte av straff på samma sätt-även om man givetvis måste vara stark och tydlig i sin gränssättning....
Kan skriva kilometrar...känner hur orden bara kommer...
Kramar i massor!
12
Men skolan har väl inte alltid.... ...funkat 6-barnsmor? Var det inte halvkaotiskt med förra läraren? (eller blandar jag ihop pojkarna?)
Bara för att man har EN duktig pedagog så måste det ju inte innebära att sonen inte har problem.
Man ser ju så olika på saker och ting.
En av de duktigaste pedagogerna min son haft under skoltiden sa för flera år sedan: NÄ inte har hn ADHD-jag har hjobbat med sådana barn och det kan jag lugna dig med att säga att det har han INTE-möjligtvis vissa drag då...och nu några år senare har sonen fått sin diagnos. De kan skärpa sig jättemycket i skolan, för de VET ju hur de ska uppföra sig (orkar bara inte hela tiden) och kan vara helt utschasade när de kommer hemoch ge sig \"på\" familjelivet för att det varit så jobbigt att koncentrera sig hela dagen.
Och visst är det ordning och reda...rasttider och mat man inte kan byta ut i skolan...och det är bra för ALLA barn...och viist funkar det bättre för barnen med rutiner...och för ADHD-barnen kan det vara de som hjälper dem att fungera-men att för den skull säga som marib att man måste ha SKOL-Disciplin hemma för att få barnen att fungera...det skriver jag inte under på...Kanske på våra ADHD-barn...de behöver den strukturen och de fasta reglerna-men en \"normal\" 11-åring ska minsann kunna fungera utan kadaverdisciplin...det ska räcka med små tillsägelser och kanske en rumsarrest eller så för att fatta galoppen...sedan ska man inte fortsätta dagen efter med samma svordomar och fasoner...
Men har man ADHD...så lär man sig ju inte av straff på samma sätt-även om man givetvis måste vara stark och tydlig i sin gränssättning....
Kan skriva kilometrar...känner hur orden bara kommer...
Kramar i massor!
ska ha _skoldiciplin_ hemma. Självklart inte, ett hem är ett hem skola en annan sak.
Fast jag vidhåller att min son (ADHD/Tourettes) och det ÄR väl bokstavsbarnen generellt vi diskuterar? att HAN mår bäst av fyrkantiga ramar och regler
13
Har inte skrivit att jag tycker man ska ha _skoldiciplin_ hemma. Självklart inte, ett hem är ett hem skola en annan sak.
Fast jag vidhåller att min son (ADHD/Tourettes) och det ÄR väl bokstavsbarnen generellt vi diskuterar? att HAN mår bäst av fyrkantiga ramar och regler
ADHD, men du tyckte ändå att hon skulle ha mer gränssättning. Visst...ett barn med ADHD kräver jättemycket gränssättnming-jag vet...men OM hennes son inte har ADHD-så borde väl normala tillsägelser och straff få barnet ifråga att bete sig normalt...inte är det väl mer disciplin som alltid behövs...Vissa av oss gör ju inget annat än gränssätter hela dagarna och folk runt omkring tror att vi struntar i gränssättning för att barnen beter sig så...Förstår du mer?
6-barnsmor undrade ju om det var normalt att pojkar beter sig som hennes son, eller om hon ska gå vidare med utredning och så...
Känner igen rätt mycket av hennes sons beteende i min egen son, förutom att min son är rätt så social och gillar att ha kompisar...fast de gillar inte att vara med honom...tyvärr...
14
Ja, men 6-barnsmors son har ju inte ADHD, men du tyckte ändå att hon skulle ha mer gränssättning. Visst...ett barn med ADHD kräver jättemycket gränssättnming-jag vet...men OM hennes son inte har ADHD-så borde väl normala tillsägelser och straff få barnet ifråga att bete sig normalt...inte är det väl mer disciplin som alltid behövs...Vissa av oss gör ju inget annat än gränssätter hela dagarna och folk runt omkring tror att vi struntar i gränssättning för att barnen beter sig så...Förstår du mer?
6-barnsmor undrade ju om det var normalt att pojkar beter sig som hennes son, eller om hon ska gå vidare med utredning och så...
Känner igen rätt mycket av hennes sons beteende i min egen son, förutom att min son är rätt så social och gillar att ha kompisar...fast de gillar inte att vara med honom...tyvärr...
idag har 11-årige sonen varit gladare o trevligare o det är vi tacksamma för.Han har ju gått i skolan o kommit ut lite om man säger så.
Han har lagt sig nu,under ilskna protester om att han ska ta livet av sig för han får sitta så \"lite\" vid datorn.Trodde han skulle stampa sönder trappan när han gick upp o lade sig nyss.Men han var trött också,den lilla sötnosen.
13-åringen däremot har firat sin födelsedag idag o var glad o nöjd ,sa nyss att han är trött o gick o la sig självmant.Med sina presenter på bordet intill.I morgon har han bestämt att gå o bada efter skolan m sina kompisar o sedan ta sin nya skateboard o gå o åka på ett ställe i stan.Han har _massor_ med kompisar,tusen intressen,är glad,social-ja så LÄTT att ha att gära med.Varför är inte alla barn så???Skämt åsido..
Missförstå inte nu ,vi favoriserar ingen,men vad lätt det är med vissa.Och det är tur,det.
Jag får tacka alla för kloka svar. Jag tänkte som så här: Kan man inte be skolpsykologen göra några test,typ Wisc-test,o sedan se vartåt det lutar??
Jag menar,man behöver ju inte gå längre om allt verkar ok.
Vad tror ni?
15
Svarar lite.. idag har 11-årige sonen varit gladare o trevligare o det är vi tacksamma för.Han har ju gått i skolan o kommit ut lite om man säger så.
Han har lagt sig nu,under ilskna protester om att han ska ta livet av sig för han får sitta så \"lite\" vid datorn.Trodde han skulle stampa sönder trappan när han gick upp o lade sig nyss.Men han var trött också,den lilla sötnosen.
13-åringen däremot har firat sin födelsedag idag o var glad o nöjd ,sa nyss att han är trött o gick o la sig självmant.Med sina presenter på bordet intill.I morgon har han bestämt att gå o bada efter skolan m sina kompisar o sedan ta sin nya skateboard o gå o åka på ett ställe i stan.Han har _massor_ med kompisar,tusen intressen,är glad,social-ja så LÄTT att ha att gära med.Varför är inte alla barn så???Skämt åsido..
Missförstå inte nu ,vi favoriserar ingen,men vad lätt det är med vissa.Och det är tur,det.
Jag får tacka alla för kloka svar. Jag tänkte som så här: Kan man inte be skolpsykologen göra några test,typ Wisc-test,o sedan se vartåt det lutar??
Jag menar,man behöver ju inte gå längre om allt verkar ok.
Vad tror ni?
JAG svarade med just ADHD perspektiv eftersom det är där JAG har någon erfarenhet.
Fast jag vidhåller att _samtliga barn_ npf el mår bra av tydliga regler och med tydliga regelr menar jag _inte_ kadaver diciplin.
16
Du har rätt JAG svarade med just ADHD perspektiv eftersom det är där JAG har någon erfarenhet.
Fast jag vidhåller att _samtliga barn_ npf el mår bra av tydliga regler och med tydliga regelr menar jag _inte_ kadaver diciplin.
det var problem i lågstadiet.Hans dåvarande fröken klagade på att sonen var mkt retsam,förstörde för de andra barnen när de arbetade i grupp,vilket han hade svårt för.Hon hade också ibland lagt märke till hans fula språk.Det tog ett tag innan han fick vara med de andra barnen ,men jag förstår ju varför .Men sedan blev det bra o han hade kompisar på skolan.Men ville inte vara med dem efter skolan mera än någon enstaka gång.
I förskoleklassen var det bara han som vägrade gå in den första o andra dagen.Han sprang runt på skolgården istället o gömde sig på olika ställen medan alla andra barn satt inne o drack saft o åt bullar. Sedan stack han hem ,var helt försvunnen bara men då ringde en dotter hemifrån o sa att han kommit hem.Han hade svårt att anpassa sig i början.Ville aldrig gå på fritids efter skolan utan fick gå hem rätt tidigt.Han är en riktig hemma-människa.Och för all del,skolmiljön kan vara bullrig o jobbig förstås.Och när vi varit på resor har han gjort som han velat,försvunnit,vi har fått leta honom i tunnelbanan.När vi åkt upp för en rulltrappa i tunnelbanan,har han plötsligt kommit o åkt NER. Jag var livrädd att tappa bort honom.PÅ samma vis gjorde alltid 16-åringen så vi var i storstan.Vägrade gå med oss,försvann o dök upp ibland bakom oss i myllret,som gubben i lådan.. Måste le då jag tänker på det..
17
Jodå.. det var problem i lågstadiet.Hans dåvarande fröken klagade på att sonen var mkt retsam,förstörde för de andra barnen när de arbetade i grupp,vilket han hade svårt för.Hon hade också ibland lagt märke till hans fula språk.Det tog ett tag innan han fick vara med de andra barnen ,men jag förstår ju varför .Men sedan blev det bra o han hade kompisar på skolan.Men ville inte vara med dem efter skolan mera än någon enstaka gång.
I förskoleklassen var det bara han som vägrade gå in den första o andra dagen.Han sprang runt på skolgården istället o gömde sig på olika ställen medan alla andra barn satt inne o drack saft o åt bullar. Sedan stack han hem ,var helt försvunnen bara men då ringde en dotter hemifrån o sa att han kommit hem.Han hade svårt att anpassa sig i början.Ville aldrig gå på fritids efter skolan utan fick gå hem rätt tidigt.Han är en riktig hemma-människa.Och för all del,skolmiljön kan vara bullrig o jobbig förstås.Och när vi varit på resor har han gjort som han velat,försvunnit,vi har fått leta honom i tunnelbanan.När vi åkt upp för en rulltrappa i tunnelbanan,har han plötsligt kommit o åkt NER. Jag var livrädd att tappa bort honom.PÅ samma vis gjorde alltid 16-åringen så vi var i storstan.Vägrade gå med oss,försvann o dök upp ibland bakom oss i myllret,som gubben i lådan.. Måste le då jag tänker på det..
...bara ett test som mäter barnens kunskaper och vilken nivå de befinner sig på...intelligensmässigt...och det har du ju inga tveksamheter om...att 11-åringen är normal (eller över-) begåvad...
Går det inte att via utredningsteamet som hjälpte er med storebror få hjälp? Kanske med föräldrahandledning i alla fall där lillebror kan få komma med på ett hörn?
Eller så bestämmer man sig bara helt enkelt för att han ska få samma stöd och anpassning som OM han hade haft ADHD...och se om det hjälper...
För inte får vi någon mer hjälp nu för att sonen äntligen har fått diagnos än innan...för vi hade bra stöd kring honom redan tidigare.
Det som kan vara lättare efter en diagnos är ju mitt eget självförtroende och relationer till släkten och så där man nu VET att det är inte jag som gjort fel...förut när de släkten antydde negativa iakttagelser så sög man ju som en svamp (eftersom man själv också sökte fel hos oss föräldrar)och mådde dåligt för att man aldrig lyckades hur mycket man än kämpade med sonens gränssättning...
I pappren från skolan( som lämnades till BUP) står det t.o.m. att möjligen har mamman svag gränssättning...fast det var deras iakttagelser och noteringar i ettan och det är ju inte så kul att läsa att de trodde så då...hoppas de har ändrat åsikt nu!!!
Inte lätt...
19
Vad jag förstår är Wisc-test... ...bara ett test som mäter barnens kunskaper och vilken nivå de befinner sig på...intelligensmässigt...och det har du ju inga tveksamheter om...att 11-åringen är normal (eller över-) begåvad...
Går det inte att via utredningsteamet som hjälpte er med storebror få hjälp? Kanske med föräldrahandledning i alla fall där lillebror kan få komma med på ett hörn?
Eller så bestämmer man sig bara helt enkelt för att han ska få samma stöd och anpassning som OM han hade haft ADHD...och se om det hjälper...
För inte får vi någon mer hjälp nu för att sonen äntligen har fått diagnos än innan...för vi hade bra stöd kring honom redan tidigare.
Det som kan vara lättare efter en diagnos är ju mitt eget självförtroende och relationer till släkten och så där man nu VET att det är inte jag som gjort fel...förut när de släkten antydde negativa iakttagelser så sög man ju som en svamp (eftersom man själv också sökte fel hos oss föräldrar)och mådde dåligt för att man aldrig lyckades hur mycket man än kämpade med sonens gränssättning...
I pappren från skolan( som lämnades till BUP) står det t.o.m. att möjligen har mamman svag gränssättning...fast det var deras iakttagelser och noteringar i ettan och det är ju inte så kul att läsa att de trodde så då...hoppas de har ändrat åsikt nu!!!
Inte lätt...
det var lite det jag misstänkte.Att Wisc-testet mest är ett intelligens-test. Fast visst är det väl så också att man kan se om barnet har de typiska \"berg o dalbane-resultaten\"? Alltså att de presterar lågt på vissa grejer o högt på andra.Det kan ju vara tecken på något annorlunda.Så hade 16-åringen men sammanlagt blev resultatet inom det normala.
11-åringens fröken är väldigt mycket borta av en anledning och klassen får ha olika vikarier.(fasta sådana) Jag ska ta ett snack m dessa o höra hur de upplever sonen.Jag tycker vikarierna är jättebra men sonen är inte av samma åsikt tyvärr.Han vill ha sin \"rätta\" fröken.Förstår det ,hon är både snäll o rolig o lite \"expert\" på honom.
20
Jaha,ja.. det var lite det jag misstänkte.Att Wisc-testet mest är ett intelligens-test. Fast visst är det väl så också att man kan se om barnet har de typiska \"berg o dalbane-resultaten\"? Alltså att de presterar lågt på vissa grejer o högt på andra.Det kan ju vara tecken på något annorlunda.Så hade 16-åringen men sammanlagt blev resultatet inom det normala.
11-åringens fröken är väldigt mycket borta av en anledning och klassen får ha olika vikarier.(fasta sådana) Jag ska ta ett snack m dessa o höra hur de upplever sonen.Jag tycker vikarierna är jättebra men sonen är inte av samma åsikt tyvärr.Han vill ha sin \"rätta\" fröken.Förstår det ,hon är både snäll o rolig o lite \"expert\" på honom.
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
