Vilken lättnad för mig att läsa om de långa utredningstider och att t.ex. bullen har fått söka hjälp på privat väg...

Ingen positivt ifs. och säkert skrämmande för de som precis har tagit tag på sin sak och ringt någonstans för att få sitt barn utred.

Men jag har någonstans "ett-ständigt-dålig-samvete" att vi har fått utreda våra barn i omgångar, allt har blivit nedlagt och sedan tagits fram om igen innan barnen har fått sin diganos.

Jag tror ibland att jag har bara inbillat alltihop för att i nästa stund se och höra det med egna sinnen sååååå klart att allt är inte som hos andra familjer.

jag har slutat att förklara för människor som inte kan detta. " du skulle se våra barn kan också bråka.... det gick såååååå bra när han var hos oss idag!"
Hoh-hojjaa, vad skönt , tänker jag då bara.

men sedan finns det sådana guldvärda stunder, när man berättar för någon halvfrämmande människa om att sonen har Asperger och får ett svar
" jo, jag tänkte lite på det när jag tittade hans ögon!"
Då blir jag alldeles varm innombords, jag har träffat en människa som FÖRSTÅR !

Nu blev det mycket konstigt förskyldningssvammel....