SNÄLLA - Hjälp mig i mitt svåra beslut

[Pernilla K]

Hej!

Jag har två barn tidigare, 4 år och 2 år. De är båda provrörsbarn. Vi har kämpat länge för att få barn och trodde aldrig att vi skulle kunna bli gravida på "naturligt" sätt. Nu har det hänt och vi är glada, chockade och ledsna. Min man vill ha barnet, men jag både vill ha barnet och är orolig för många saker runt om oss som inte fungerar.

Vi bor i en hyreslägenhet på 3 rum. Barnen delar ett litet sovrum idag. De leker i vardagsrummet eftersom sovrummet bara rummer våningssäng och en garderob. Med ett tredje barn måste vi flytta till något större. Byte till större hyreslägenhet inom tullarna är så gott som omöjligt känns det som.

Varför måste vi bo kvar i stan? Min 4 åring har haft hörselproblem och ligger långt efter i sin språkutveckling. Vi har idag ett toppen dagis där hon mår bra (har bytt från ett dagis där hon kunde "hanteras" som de sa). Dagis har hjälpt oss att ordna en resursperson till min 4 åring. Det känns hoppfullt när jag ser hur hon utvecklats under sommaren och blir allt bättre på att prata och vill och vågar prata med barn och vuxna. Det blir många besök hos två olika logopeder (en specialist på Danderyd), hörselkontroller, samtal med resurspersonen. Vår flicka behöver också mycket samtalstid med oss. Jag arbetar därför 80 % för att kunna hämta barnen vid 4-tiden varje dag. Vill därför inte ha för lång resväg till och från jobb och dagis.

Min mans och mitt förhållande känns ibland väldigt pressat. Mycket beror på den jobbiga period då vi gick igenom misslyckade inseminationer, provrörsbefrutkningar samt att vi bara kan få barnvakt då det är absolut nödvändigt. Svårt att hitta tid för varandra och hinna reparera ett trassligt förhållande. Vi tycker om varandra men hamnar i konflikt ganska ofta.

Jag känner mig orolig för min 4-årings språkutveckling. Känner att hon behöver lugn och ro och mycket egen tid med någon av oss föräldrar. Hon tycker om sin lillebror, men han är duktig på att ta plats och då backar hon direkt. Hon drar sig undan och vi får locka försiktigt för att få tillbaka hennes tillit. Vi försöker få henne att ta plats samtidigt som vi försöker hålla tillbaka lillebror.


Jag är otroligt trött och sliten. Alla år med misslyckade försök att bli gravid, tuffa graviditeter (gick på kryckor p g a foglossning och ryggproblem) och förlossningar (förlorade mycket blod båda gångerna - sista gången fick jag opereras) gör att jag känner att jag är på gränsen till att bryta ihop ibland när allt kör ihop sig. Kommer jag orka gå igenom en ytterligare jobbig graviditet och förlossning och samtidigt orka med att finnas till för mina två barn?

Under mina båda föräldrarledigheter hade jag även jobbigt med min chef, som passade på att anställa en ny och när jag kommit tillbaka har jag arbetat mer en heltid för att bevisa att jag är kvalificerad. Kontaktade facket som mer än gärna ville strida, men jag orkade inte. Jag ska denna vecka skriva på papper för en ny anställning. Ett jobb som jag jätte gärna vill ha och ledningen där är mycket nöjd med mitt tillfälliga utlåning från min tidigare arbetsgivare. De har erbjudit mig en möjlighet att kunna påverka min roll i företaget. Jag känner uppskattning. Hur ska de reagera? Jag ska börja i december och barnet är beräknat i mitten av april. Förra gången blev jag sjukskriven sista månaden då sjukgymnasten även ville ordna en rullstol till mig. Jag lyckades klara mig med kryckor fast det var tufft.

HJÄLP!!! Jag både vill ha barnet men känner stor oro för våra tidigare barn (äldsta med språkproblem), min egen psykiska och fysiska hälsa, min mans och min relation, bostadsfrågan och nytt jobb. Kan någon hjälpa mig att ordna mina tankar så jag kan komma fram till ett beslut. Det är bråttom då jag redan är v 11. Jag kom på sent att min mens uteblivit under sommaren.

Jag hoppas att någon orkar läsa mitt långa inlägg och har tid att hjälpa mig.

/Pernilla

[Anonymnt namn]

hejsan är på besök här. har själv gjort abort för många år sedan. det var mitt värsta beslut jag någonsin tagit. jag skulle om jag behållt detta barn haft 3 barn på 2½ år. kände då,att min kropp skulle ta *stryk* förhållandet var inte det bästa. och jag mådde inte bra i övrigt. men hur det än var så, valde jag en abort. det gick bättre än vad jag trodde den skulle göra. visst mådde jag dåligt men, inte som jag trodde jag skulle göra. 2 år senare födde jag ett nytt barn då, kändes allt mkt lättare och bättre p dom flesta sätt. det jag vill säga med detta inlägg är att du måste känna själv vad som känns bäst. väga för och *nackdelar* det är du som ska bära barnet och sen tänka på dina andra barn och erat förhållande. föstår att du känner dig jättekluven på alla sätt.med tanke på att du denna gång blivit gravid på *naturlig* väg och nu sitter med ett svårt beslut att fatta måste kännas väldigt tufft. ibland måste man tänka ett steg längre. vad är bäst för alla i famijen? m.m hoppas du kommer fram till en beslut som känns bra både för dig och din familj. kram Monica

[Anonym idag]

vilket dilemma! men det jag "läser" i det du säger är egentligen att du kanske inte riktigt har ngt över till detta ev. barn. För du kan ju inte minska ner på din uppmärksamhet på iallafall din äldsta eller hur?Och då kanske du inte blir den förälder du önskar vara till alla dina barn- de två du har och detta eventuella??nej jag är av den åsikten att man har störst ansvar för dom som redan finns, låter kanske krasst men jag är pragmatisk. Finns inte orken så finns den inte och det gynnar ingen i slutändan och om er relation brakar ihop för denna ev. graviditet och ev. barn så är ju alla barnen "förlorare" i någon mån...jag vet inte om det hjälper dig ngt men tänk först o främst på vad DU orkar och har att ge- då blir du den bästa föräldern till dina 2 barn.
Lycka till med hur du än gör! Och när valet är gjort kommer det vara det rätta valet oavsett vilket det blir :-)

[Annispannislannis]

Personligen så skulle jag nog behållit, det verkar som du ändå innerst inne vill det. TROTS allt jobbigt runtomkring. Sätt dig ner och tänk igenom hur erat liv ser ut idag - om 5 år - om 10 år. JAg gjorde abort för 1,5 år sedan, hade då en en tjej på 4 och en liten kille som inte ens fyllt 1. Jag satte upp en gräns innan vi gick till gyn. att om det är mer än v. 10 så gör jag det inte, no matter what.... Tänker fortfarande mcyket på det även om jag kan säga att jag inte ångrar mig. JAg kände mig mycket säker efter att fått veta att jag var i v. 7. Jag gjorde sedan en krirugisk. Personligen tycker jag det är för sent efter v. 10, men det är som sagt vad _jag_ tycker, dessutom så tycker jag det verkar som att du innerst inne vill ha barnet. Sätt dig ner med din man och prata igenom för och nackelar för det är ju som sagt bråttom bråttom. Tror inte det är så kul att göra en sk 2-stegs abort. Gör en för och emot lista. Allt går att ordna, man mäste bara tro det. Sätt upp massvis med byteslappar och annonsera att ni vill byta lägenhet, det är inte alls omöjligt. Jag har bytt en hyreslägenhet mot en annan inom tullarna, så omöjligt är inte just det iallafall.

Kram gumman! Du finns i mina tankar, vet vilket helvetet det är. skriv gärna hur du bestämde dig. Vi finns här för dig!

[gladmymlan]

Hej vän,
satt själv i samma sits (nja inte precis familjemässigt, men gravid var jag) jag hade tvärtom mot dej, nämligen tre lugna barn, en man som älskar barn, ett bra jobb, bra ekonomi, egen villa, inte så liten...allt skulle funkat, men paniken växte inom mig, jag gjorde för o emot listor, men det som fick mej att bestämma mig för en abort, slutligen efter många turer, i v11, var bristen på gladje över att jag var gravid. jag kände ingen glädje, det var inte planerat, vi hade skyddat oss, jag ville INTE eftersom jag har tre barn på 1,5 o 7år, jag ville ha tid för dom, jag var dessutom väldigt orolig att tänk OM det skulle vara ngt fel på barnet jag väntade? om det hade nån sjukdom, eller ngt hänt vid förlossningen? då skulle vi inte orka, och i vilken position skulle de andra barnen få då?
tillslut bestämde jag mig, och efter aborten var jag nöjd, mådde bra, tyckte det var rätt....
tre dagar senare storgrät jag och kände mig som en mördare...nu har det gått en månad, och jag är fortfarande arg på att jag inte tog mitt ansvar, samtidigt som jag är lättad, över att jag tog beslutet.
man kan och kommer att ångra sig flera ggr om när man gjort en abort, ömsom känner man sig som en svikare, förrädare o mördare, ömsom är man lättad över att man "slapp" ansvaret o allt runt omkring...
kan säga att jag gått med kryckor alla mina 3 graviditeter redan i v12 så jag blir med dålig och det är ändå 9 månader man ska försöka orka vara mamma åt dom man har...
stressa inte igenom beslutet, men som jag såg det , var det enklare att ångra ngt som kunde ha blivit än att riskera att ångra ngt som faktiskt kommit till dej, och ska stanna i resten av ditt liv...lycka till hur du än bestämmer!

[gossan]

Du nämner inte mycket om din mans roll i familjen. Det känns som att du släpar det tunga lasset (?). Jag tycker att det verkar vara mycket upp till din man om ni ska fixa ett tredje barn eller ej. Han vill ha barnet säger du - men hur mycket är han beredd att ställa upp på sin familj för att göra rum för ett tredje barn?

Med din historia kan du utgå från att en ny graviditet med största sannolikhet blir jobbig. Jag tror att din man kommer att behöva gå ner i arbetstid ganska snart om du ska orka. Du kan inte både ha en tuff graviditet, orka med barn och satsa på ett nytt jobb. Din man måste ta huvudansvaret för era barn och gå ner i tid. Klarar ni det ekonomiskt? Är din man beredd att göra den uppoffringen för familjen?

När bebisen väl kommer kan ju de stora barnen fortsätta på dagis och förhoppningsvis kommer ni in i en lugnare fas där du mår bättre. För att du ska slippa känna dig som en svikare på jobbet kanske det är lämpligt att du är hemma 7-8 månader och din man tar återstoden av föräldraledigheten tills barnet börjar på dagis. Är din man beredd att göra det? Gå ner på deltid nu och sedan ta halva föräldraledigheten?

Jag tycker att du ska pressa din man på hur mycket ansvar han är villig att ta i den här situationen innan ni tar ett beslut. Det är lätt att säga "Jag vill gärna ha det här barnet" men det måste följas av handling också. Som jag ser det är det inget alternativ att DU ensam tar på dig ytterligare ansvar, du kommer att braka ihop förr eller senare. Lycka till *kram*

[Solen]

vilket bra svar! Hur din man ställer sig till visar också hur mycket han vill barnet och är beredd att satsa på det.

Sen en tips till: Om jag vore er, så skulle jag skulle jag gjort allt för att få en barnvakt lite då och då: tex. betala en tonåring eller byta barn med en annan barnfamilj. Hur ni än gör, låter det som ni behöver tid för att ta vara på er själva och erat förhållande.

[Pip m Noel]

Du har troligtvis redan bestämt dig, och det jag ville skriva har egentligen inte med det beslutet att göra utan med ditt stora barns språkutveckling att göra. Jag undrar om hon fått lära sig teckenspråk? Oavsett vilket hennes första språk kommer bli i framtiden så kan teckenspråk vara förlösande för språkutvecklingen. Även normalhörande barn med försenad språkutveckling kan VIA teckenspråk få igång sitt talade språk.

[sussi57]

jag läste ditt inläg och helt spontant tänkte jag grattis till dej !!

bostadsfrågan är lätt att fixa med lite nya inredningar i hemmet har ni ett sovrum? och barnen ett litet??

låt barnen ta ert sovrum köp en bra bäddsoffa till vardagsrummet eller får ni in en mindre säng i barnens lilla rum så ta det

och beträffande jobbet skulle jag nog tänka att mitt barn är värt mycket mera än ett jobb

hälsan kan man ju inte ändra på men försök att få hjälp av släkt o vänner kram på dej o lycka till hör gärna av dej!!


jag fick sex barn på 12 år och har aldrig ångrat det trots en del bekymmer