Skrivet: 2006-09-22, 11:07
#1
SNÄLLA - Hjälp mig i mitt svåra beslut
Hej!
Jag har två barn tidigare, 4 år och 2 år. De är båda provrörsbarn. Vi har kämpat länge för att få barn och trodde aldrig att vi skulle kunna bli gravida på "naturligt" sätt. Nu har det hänt och vi är glada, chockade och ledsna. Min man vill ha barnet, men jag både vill ha barnet och är orolig för många saker runt om oss som inte fungerar.
Vi bor i en hyreslägenhet på 3 rum. Barnen delar ett litet sovrum idag. De leker i vardagsrummet eftersom sovrummet bara rummer våningssäng och en garderob. Med ett tredje barn måste vi flytta till något större. Byte till större hyreslägenhet inom tullarna är så gott som omöjligt känns det som.
Varför måste vi bo kvar i stan? Min 4 åring har haft hörselproblem och ligger långt efter i sin språkutveckling. Vi har idag ett toppen dagis där hon mår bra (har bytt från ett dagis där hon kunde "hanteras" som de sa). Dagis har hjälpt oss att ordna en resursperson till min 4 åring. Det känns hoppfullt när jag ser hur hon utvecklats under sommaren och blir allt bättre på att prata och vill och vågar prata med barn och vuxna. Det blir många besök hos två olika logopeder (en specialist på Danderyd), hörselkontroller, samtal med resurspersonen. Vår flicka behöver också mycket samtalstid med oss. Jag arbetar därför 80 % för att kunna hämta barnen vid 4-tiden varje dag. Vill därför inte ha för lång resväg till och från jobb och dagis.
Min mans och mitt förhållande känns ibland väldigt pressat. Mycket beror på den jobbiga period då vi gick igenom misslyckade inseminationer, provrörsbefrutkningar samt att vi bara kan få barnvakt då det är absolut nödvändigt. Svårt att hitta tid för varandra och hinna reparera ett trassligt förhållande. Vi tycker om varandra men hamnar i konflikt ganska ofta.
Jag känner mig orolig för min 4-årings språkutveckling. Känner att hon behöver lugn och ro och mycket egen tid med någon av oss föräldrar. Hon tycker om sin lillebror, men han är duktig på att ta plats och då backar hon direkt. Hon drar sig undan och vi får locka försiktigt för att få tillbaka hennes tillit. Vi försöker få henne att ta plats samtidigt som vi försöker hålla tillbaka lillebror.
Jag är otroligt trött och sliten. Alla år med misslyckade försök att bli gravid, tuffa graviditeter (gick på kryckor p g a foglossning och ryggproblem) och förlossningar (förlorade mycket blod båda gångerna - sista gången fick jag opereras) gör att jag känner att jag är på gränsen till att bryta ihop ibland när allt kör ihop sig. Kommer jag orka gå igenom en ytterligare jobbig graviditet och förlossning och samtidigt orka med att finnas till för mina två barn?
Under mina båda föräldrarledigheter hade jag även jobbigt med min chef, som passade på att anställa en ny och när jag kommit tillbaka har jag arbetat mer en heltid för att bevisa att jag är kvalificerad. Kontaktade facket som mer än gärna ville strida, men jag orkade inte. Jag ska denna vecka skriva på papper för en ny anställning. Ett jobb som jag jätte gärna vill ha och ledningen där är mycket nöjd med mitt tillfälliga utlåning från min tidigare arbetsgivare. De har erbjudit mig en möjlighet att kunna påverka min roll i företaget. Jag känner uppskattning. Hur ska de reagera? Jag ska börja i december och barnet är beräknat i mitten av april. Förra gången blev jag sjukskriven sista månaden då sjukgymnasten även ville ordna en rullstol till mig. Jag lyckades klara mig med kryckor fast det var tufft.
HJÄLP!!! Jag både vill ha barnet men känner stor oro för våra tidigare barn (äldsta med språkproblem), min egen psykiska och fysiska hälsa, min mans och min relation, bostadsfrågan och nytt jobb. Kan någon hjälpa mig att ordna mina tankar så jag kan komma fram till ett beslut. Det är bråttom då jag redan är v 11. Jag kom på sent att min mens uteblivit under sommaren.
Jag hoppas att någon orkar läsa mitt långa inlägg och har tid att hjälpa mig.
/Pernilla