5
Svårt med nyanser Detta inlägg kommer att bli lite off topic...
En förklaring till att det blir så här är att personer med autism har svårt för nyanser. Det är bara en enda placering som räknas, och det är nummer ett. Det gör att det är svårt att stå i kö om man inte står först - och svårt att förstå att det faktiskt är riktigt bra att komma fyra i skolans höjdhoppstävling.
Berömmet för fjärdeplatsen känns som ett hån (speciellt om man vet att man har svårt att skilja ut när folk är ironiska eller menar allvar).
Och det är väldigt få personer som klarar av att hålla första platsen i alla sammanhang.
Dessutom är det som autistisk svårt att komma i håg att "alla de andra" är enskilda intivider. Om jag själv har fem olika bionicle-figurer, och Viggo har tre, varav en jag inte har, Anton har fyra, varav två jag inte har och Sara fem, varav tre jag inte har - då har ju Viggo-Anton-Sara sammanlagt sex figurer som jag inte har! Trots att ingen av dem egentligen har fler figurer än jag, blir resonemanget att jag har alldeles för få figurer, och att "alla andra" har betydligt många fler än jag. Mina sakler är värdelösa.
Översätt så detta till _alla_ andra tänkbara sammanhang, och du får en person som tycker att den är sämst.
Men detta är inte en fälla som bara autistiska barn råkar in i. På jobbet efter helgen berättar Gudrun om sin härliga svamptur, Ove att han äntligen tvättat alla fönstren, My ler hemlighetsfullt och antyder att hon träffat någon, Karin säger att hon hälsat på sin sjuka moster och Johnny att de har haft sjuårskalas hemma.
Raskt får du dåligt samvete över att du inte gjort någon av alla dessa saker. Deras sammanlagda prestationer blir jämförelsemallen. Du borde ha varit ute- och fixat med hemmet - och gosat med din livskamrat - och tagit hand om din sjuke släkting - och förstås gjort ännu mer för barnen. Trots att vare sig Gudrun, Ove, My, Karin eller Johnny gjort tillnärmelsevis så mycket.
Lätt för även normalstörda att bli stressade och känna sig dåliga i jämförelse med "alla andra". Men för våra barn är det ännu värre.
Är det dessutom så att de har svårt för några saker som är uppenbara för dem själva och kompisarna, sängvätning, dyslexi, dålig motorik etc etc. Ja, då blir det en bekräftelse på att de verkligen är sämst i världen.
Att alla de andra barnen har sina svagheter märker våra barn inte. De har inte den lyhördheten.
Hur man hjälper de att se världen mer nyanserat vet jag inte riktigt. Prata med dem, kanske i sociala berättelser. Och fortsätt att älska dem och bekräfta dem.
Och kanske förklara att de flesta någon gång känner sig sämst, till och med XX (helst någon idol barnet har, annars någon beundrad klasskamrat, morbror eller dyl.)
