8
Diagnosen cp är ålderdomlig och vår sons läkare använder inte den, de säger att den inte alls ger en korrekt bild av en patienst problem, ens för läkare. Därför använder inte heller vi den. Att allmänheten har en föreställning av vad cp är, som dessutom är ännu mer fel än det cp-diagnosen en gång beskrev gör att vi preciserar vår sons diagnos, spastisk diplegi, om vi någon gång pratar om den. Men för honom och andra nöjer vi oss med att prata om träning, möjligheter och begåvning, vi pratar om vad som konkret hände och vad som konkret händer i hans kropp, muskler som späns fel (tex)få av de som rör sig runt honom dagligen tänker ens på att han har ett, ganska ordentligt, funktionshinder (är dock gående.) Exakt diagnos är helt irrelevant för honom och de som finns i vår omgivning, lika lite som jag behöver atikelnumret för gannens hårfärg. Vi inpräntar i honom att alla människor är olika och klarar olika saker, och alla människor är spännande och intressanta på något sätt som man kan lära sig något av.
Det viktigaste för oss är att han har lärt sig att när kommentarer kommer, så ska han berätta för oss, och tillsammans med oss kommer vi fram till en strategi som löser en situation för honom. En kompis som var elak mot honom tidigare, är idag hans bästa kompis, just genom att vi tillsammans, med dagiset, arbetade igenom situationen. Att min son fick se att denna "diplomatiska" teknik fungerade hoppas jag kommer att påverka honom resten av livet. Cp-diagnosen är alldeles för abstrakt för att lösa en konkret situation, att vara konkret är viktigast.
Att använda okvädningsord om andra människor lär jag honom är brist mognad och orginalitet, det är inte ordet som är problemet, utan attityden. Sen spelar det ingen roll om det är, svartskalle, hora, blatte, svenne, cp, mungo, osv. Det sista jag kommer att lära min son är att han har en hjärnskada, det kan uppfattas helt fel och på ett mycket allvarligare sätt än okvädningsordet cp. Min son träffade en cp-skadad pojke, med lindrigare skada än han själv, där pojken själv sa att han var trasig i huvudet. Det är det enda min son kommer ihåg om den pojken. Föräldrarna tyckte det lät lite gulligt, men pojken själv visste inte vad det var han sa, och inte hur omgivningen uppfattade det.
Prata igenom situationen med föräldrarna, föreslå en stategi där ni utan att peka ut just det barnet pratar om allmänmänskliga relationer. Och min personliga uppfattning är att diagnosen är helt irrelevant för alla andra än läkare, och för läkare och andra personer runt barnets vård räcker inte termen cp.