Hur berätta om cp-skada?

[Pia fskl]

Jag är föskollärare på en förskola med ett barn (fem år gammalt) med ganska lindrig cp-skada. Det syns dock på barnet att h*n går annorlunda, använder rullstol ibland, åker iväg på träning etc och de andra barnen har nu börjat fråga varför. Barnet själv har aldrig fått sin skada föklarad för sig och vet själv inte vad h*n ska svara de andra barnen och frågar ofta oss (frågar: "vad är det för fel på mig?"). Vi får inte prata om cp-skadan över huvud taget och tycker att detta börjar kännas svårt, vi måste ju ljuga när h*n eller de andra barnen frågar oss... Föräldrarna orkar/vill inte ta upp detta med barnet. Självklart kan vi inte gå emot föräldrarnas vilja men det vore inytressant att höra hur andra föräldrar hanterat denna fråga? Har ni berättat för era barn om cp-skadan, har de frågat mycket? Hur har ni gjort med förskola/skola?

Hoppas ni inte tar illa upp för att jag frågar här!

[Starfish-på besök]

men assistent till ett barn med cp-skada, och jag anser nog att cp-begreppet behöver "tvättas rent", alltså att man bör använda det och samtidigt förklara vad det egentligen är. Cp har ju blivit ett skällsord och det måste det sluta att vara. Samtidigt förstår jag att föräldrarna är rädda att deras barn ska bli retat för "cp-unge" och annat, men jag tror snarare att om barnen i gruppen får lära sig vad cp är, så kan de föra detta vidare och ni har kommit ett steg på vägen mot ett "tvättat" cp-begrepp. Annars kan ju kanske ordet "hjärnskada" vara ett alternativ? Förstår ju att ni måste ha föräldrarna med er innan ni säger något till barnet/de andra barnen. Har ni frågat föräldrarna vad de tycker att ni ska säga?

Jag hamnade för ett tag sen i samtal med en granne om vår inte alltför populäre (med all rätt faktiskt) hyresvärd och hon avslutade samtalet mad att säga: "Han är cp!" och gick sen ut genom dörren. Kvar stod jag och tänkte:"Tänk om han hade varit DET istället för att vara som han är idag!"

[~Maj~]

Hej, vi har alltid varit öppna om vår pojkes funktionshinder, barn och vuxna frågar ofta och vi bertättar gärna, vi vill att alla ska veta och barnen är väldigt förstående och tar fint hand om vår pojke. Tycker det är väldigt synd att föräldrarna inte riktigt vill erkänna att deras barn har en cp-skada, barnet behöver få det förklarat för sig risken är väl annars att h*n undrar vad som är "fel" på honom/henne och funderar mycket och kan börja må dåligt av det. Svårt att råda dig men tycker nog att ni ska försöka prata med föräldrarna.

[fiskmås]

både förstå och inte förstå de andra föräldarna ,
Deras attityd mot sitt barn att hemlighålla vad som hänt blir lite som att inte berätta om att barnet är adopterat dvs talar emot dem själv i framtiden
Däremot kan jag förstå dem gentemot de andra dagisbarnen och deras föräldrar
Att inte låta xx ha sina funktionhinder i fred liksom Det kan för dem kännas som att inte behöver de barn med annan hårfärg förklara varför dom har blond hår gentemot dem med rött liksom,
Det ni kan göra som personal är att tex ha tema om vi är alla olika , Prata mycket om det Behöver jag nämna Pricken o alla andra böcker om detta ämne Att ni för in det i ert mål. Utan att fokusera på just det barnet med cp-skadan
Ni ser till gruppen inte individen Utan låt barnet vara barnet bland alla de andra med sina inviduella olikheter Nån är lång o nån är kort liksom

[Safiren]

Jag tycker inte man behöver säga just ordet cp, då detta är så negativt laddat. Utan bara prata om vilka svårigheter barnet har. Jag har en flicka som nu är 12 år och har bl.a en cp-skada och autism. Vi har alltid varit öppna med att hon har svårt för vissa saker och behöver träning, men det är först på senare år som vi nämnt namnen på hennes diagnoser. Barn är så accepterande så säger ni bara till barnen att han har lite svårt för att gå och är stel och svag i benen och därför berhöver träna så kommer de säkerligen att acceptera det svaret.

[trött...]

Hej!

Det är just det där negativa som vi här hemma försöker får våran omgivning att ta bort.
Min son har en grov cp-skada och det är den diagnos han har.

Min dotter är 9år och dom flesta i hennes klass säger till andra barn att dom är cp-störda osv.
Tills jag kom dit och förklarade för dom vad cp var och vilken grad samt innebörd min sons cp-skada har.Förra veckan var det en kille som hade sagt att min dotter var "cp-störd" hon blev jätte ledsen, jag ringde till hans föräldrar och han ringde sedan till min dotter och sa förlåt samt att det är fel att säga så.
Det tycker jag var jätte bra.

För att få bort det negativa så tror jag att det bästa är att rent ut säga till andra att mitt barn har en cp-skada och det innebär... osv.

Jag kanske har fel men det är min åsikt och vad jag tror

Ha det så jätte bra
Mvh lilla jag

[~Maj~]

Jag håller så med dig! kunde inte säga det bättre själv.

[jamino]

Diagnosen cp är ålderdomlig och vår sons läkare använder inte den, de säger att den inte alls ger en korrekt bild av en patienst problem, ens för läkare. Därför använder inte heller vi den. Att allmänheten har en föreställning av vad cp är, som dessutom är ännu mer fel än det cp-diagnosen en gång beskrev gör att vi preciserar vår sons diagnos, spastisk diplegi, om vi någon gång pratar om den. Men för honom och andra nöjer vi oss med att prata om träning, möjligheter och begåvning, vi pratar om vad som konkret hände och vad som konkret händer i hans kropp, muskler som späns fel (tex)få av de som rör sig runt honom dagligen tänker ens på att han har ett, ganska ordentligt, funktionshinder (är dock gående.) Exakt diagnos är helt irrelevant för honom och de som finns i vår omgivning, lika lite som jag behöver atikelnumret för gannens hårfärg. Vi inpräntar i honom att alla människor är olika och klarar olika saker, och alla människor är spännande och intressanta på något sätt som man kan lära sig något av.
Det viktigaste för oss är att han har lärt sig att när kommentarer kommer, så ska han berätta för oss, och tillsammans med oss kommer vi fram till en strategi som löser en situation för honom. En kompis som var elak mot honom tidigare, är idag hans bästa kompis, just genom att vi tillsammans, med dagiset, arbetade igenom situationen. Att min son fick se att denna "diplomatiska" teknik fungerade hoppas jag kommer att påverka honom resten av livet. Cp-diagnosen är alldeles för abstrakt för att lösa en konkret situation, att vara konkret är viktigast.
Att använda okvädningsord om andra människor lär jag honom är brist mognad och orginalitet, det är inte ordet som är problemet, utan attityden. Sen spelar det ingen roll om det är, svartskalle, hora, blatte, svenne, cp, mungo, osv. Det sista jag kommer att lära min son är att han har en hjärnskada, det kan uppfattas helt fel och på ett mycket allvarligare sätt än okvädningsordet cp. Min son träffade en cp-skadad pojke, med lindrigare skada än han själv, där pojken själv sa att han var trasig i huvudet. Det är det enda min son kommer ihåg om den pojken. Föräldrarna tyckte det lät lite gulligt, men pojken själv visste inte vad det var han sa, och inte hur omgivningen uppfattade det.
Prata igenom situationen med föräldrarna, föreslå en stategi där ni utan att peka ut just det barnet pratar om allmänmänskliga relationer. Och min personliga uppfattning är att diagnosen är helt irrelevant för alla andra än läkare, och för läkare och andra personer runt barnets vård räcker inte termen cp.