Det var någon härinne (en stammis tror jag) som kom med ett underbart citat som handlade om att ett barn behöver mjölk och honung där mjölken symboliserar mat och honungen kärlek eller något varav vi har överflöd av mjölken men brist på honungen i Sverige. Någon som minns det citatet? Det var inklistrat för länge sen men jag minns att det var så fint. Skulle gärna vilja ha det rättciterat.
...Mamma till världens vackraste prins William och syskon bf 6/7...
1
"En moders kärlek är som mjölk och..." Det var någon härinne (en stammis tror jag) som kom med ett underbart citat som handlade om att ett barn behöver mjölk och honung där mjölken symboliserar mat och honungen kärlek eller något varav vi har överflöd av mjölken men brist på honungen i Sverige. Någon som minns det citatet? Det var inklistrat för länge sen men jag minns att det var så fint. Skulle gärna vilja ha det rättciterat.
nej alltså nu är det felciterat och taget ur sitt sammanhang. om jag skulle hitta diskussionen där citatet förekom så skulle det vara lättare att förklara men aff verkar ha stängt av sökfunktionen här-
3
nej alltså nu är det felciterat och taget ur sitt sammanhang. om jag skulle hitta diskussionen där citatet förekom så skulle det vara lättare att förklara men aff verkar ha stängt av sökfunktionen här-
Citatet syftade till att barn behöver mycket mjölk, dvs mat, kläder, omsorg, eftersyn, klappar och uppmuntran, allt sånt som är ”basalt” för ett barns utveckling, men det behöver också honung, dvs den inre upplevelsen av att vara oförbehållsamt viktig, värdefull och unik och i alla avseendet tagen till hundraprocentig allvar i alla sina behov och önskemål.
Jag tror att citatet användes i ett sammanhang där en mamma, förutom sina egna barn, också engagerade sig väldigt djupt i andra utsatta barns bästa, och där det ”egna barnet”, som vuxen, uttryckte att hon upplevt sig sakna ”honung”, eftersom hennes egna behov och önskemål många gånger fick stå i skuggan av de barn som hade det mycket ”värre”.
Det är i alla fall så jag minns det, men jag minns inte vem som sa det.
//Hon menar inte att göra någon illa. Hon vet bara inte hur hon gör sig själv väl.//
4
En minnesbild Citatet syftade till att barn behöver mycket mjölk, dvs mat, kläder, omsorg, eftersyn, klappar och uppmuntran, allt sånt som är ”basalt” för ett barns utveckling, men det behöver också honung, dvs den inre upplevelsen av att vara oförbehållsamt viktig, värdefull och unik och i alla avseendet tagen till hundraprocentig allvar i alla sina behov och önskemål.
Jag tror att citatet användes i ett sammanhang där en mamma, förutom sina egna barn, också engagerade sig väldigt djupt i andra utsatta barns bästa, och där det ”egna barnet”, som vuxen, uttryckte att hon upplevt sig sakna ”honung”, eftersom hennes egna behov och önskemål många gånger fick stå i skuggan av de barn som hade det mycket ”värre”.
Det är i alla fall så jag minns det, men jag minns inte vem som sa det.
"Att amma är ett sätt att umgås med sitt barn. Kvinnan i andra kulturer ger bröstet utan förbehåll. Hon oroar sig inte för när barnet åt sist eller om hennes bröst tycks vara fulla eller tomma. Hon ammar inte först och främst för att barnet skall få i sig mjölk - hon ammar barnet för att det skall trivas och vara förnöjt. Om barnet gråter, har hicka, gör sig illa eller är rädd för främmande, ger hon barnet bröstet. På så sätt får barnet den mjölk det behöver, man mjölken i sig är av underordnad betydelse.
När detta att ge mjölk blir det avgårande känner mamman att hon kan neka barnet bröstet om hon tror att barnet fått nog mjölk i sig eller inte är hungrigt längre. Ur barnets synpunkt är njutningen och tröstandet vid bröstet borta. Det blir mamman och inte barnet som avgör om barnet behöver bröstet och när det ska få bröstet. Detta är en djupgående skillnad från det normala mönstret i de flesta kulturer. Det ger en synlig skillnad i den personliga utvecklingen av spädbarnen och därför kanske av kulturen själv."
Citat från socialantropologen Margaret Mead
-----------------
Ver det den??
5
"Att amma är ett sätt att umgås med sitt barn. Kvinnan i andra kulturer ger bröstet utan förbehåll. Hon oroar sig inte för när barnet åt sist eller om hennes bröst tycks vara fulla eller tomma. Hon ammar inte först och främst för att barnet skall få i sig mjölk - hon ammar barnet för att det skall trivas och vara förnöjt. Om barnet gråter, har hicka, gör sig illa eller är rädd för främmande, ger hon barnet bröstet. På så sätt får barnet den mjölk det behöver, man mjölken i sig är av underordnad betydelse.
När detta att ge mjölk blir det avgårande känner mamman att hon kan neka barnet bröstet om hon tror att barnet fått nog mjölk i sig eller inte är hungrigt längre. Ur barnets synpunkt är njutningen och tröstandet vid bröstet borta. Det blir mamman och inte barnet som avgör om barnet behöver bröstet och när det ska få bröstet. Detta är en djupgående skillnad från det normala mönstret i de flesta kulturer. Det ger en synlig skillnad i den personliga utvecklingen av spädbarnen och därför kanske av kulturen själv."
Citat från socialantropologen Margaret Mead
-----------------
Det var jag som skrev om det en gång. Har för mig att det handlade om en vuxen kvinna som kände en stor sorg över sin egen uppväxt där modern varit enormt socialt engagerad. Moderns stora omsorger om världens mindre lyckligt lottade resulterade i ett förhållningssätt gentemot de egna barnen som blev väldigt praktiskt orienterat. De egna barnen saknade aldrig mat, hela och rena kläder o.s.v. Kvinnan som skrev inlägget hade svårt att förlika sig med att hon trots alla omsorger kände sig övergiven av modern. Hennes egen betraktelse var att hon haft en god uppväxt.
Jag minns inte heller exakt hur orden föll sig men det gick ut på följande och är hämtade från en svensk psykoanalytiker:
En moders kärlek är som mjölk och honung. Mjölken står för alla de praktiska omsorgerna. mat, kläder, saker, ombesörjande av aktiviteter o.s.v. Honungen står för närhet, ömhet, det varma omfamnandet, en klapp på kinden och ögon som möts i samförstånd. I Sverige har barn det bra, bättre än de flesta barn i världen. Men många får växa upp i ett överflöd av mjölk men med bara små doser honung. Som vuxna kan de inte förklara en känsla av inre tomhet och saknad efter någonting som borde ha funnits där.
Med detta som ledtråd kanske det går att hitta det ursprungliga inlägget.
Jag tänker ofta på det här när jag är ute på stan. PÅ bara några år har det hänt enormt mycket. Överallt ser man lojja bebisar som med nöd och kan sitta upp. Nappen i munnen, overallen chic och oklanderlig med en tuff liten mössa på sned. Barnet förs fram i storstadens kaos och myller i en sprillans ny Urban Jungle eller Buggaboo-framåtvänd förstås..
När jag fick min dotter 2004 talades det fortfarande om att det var viktigt att det lilla barnet inte fick för mycket synintryck för tidigt och att det hade ögonkontakt med sin förälder när det satt i vagnen.
Jag uppfattar, åtminstone en i Stockholm en trend som går mot ett överflöd av mjölk men fattiga doser av honung.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
7
Det var jag som skrev om det en gång. Har för mig att det handlade om en vuxen kvinna som kände en stor sorg över sin egen uppväxt där modern varit enormt socialt engagerad. Moderns stora omsorger om världens mindre lyckligt lottade resulterade i ett förhållningssätt gentemot de egna barnen som blev väldigt praktiskt orienterat. De egna barnen saknade aldrig mat, hela och rena kläder o.s.v. Kvinnan som skrev inlägget hade svårt att förlika sig med att hon trots alla omsorger kände sig övergiven av modern. Hennes egen betraktelse var att hon haft en god uppväxt.
Jag minns inte heller exakt hur orden föll sig men det gick ut på följande och är hämtade från en svensk psykoanalytiker:
En moders kärlek är som mjölk och honung. Mjölken står för alla de praktiska omsorgerna. mat, kläder, saker, ombesörjande av aktiviteter o.s.v. Honungen står för närhet, ömhet, det varma omfamnandet, en klapp på kinden och ögon som möts i samförstånd. I Sverige har barn det bra, bättre än de flesta barn i världen. Men många får växa upp i ett överflöd av mjölk men med bara små doser honung. Som vuxna kan de inte förklara en känsla av inre tomhet och saknad efter någonting som borde ha funnits där.
Med detta som ledtråd kanske det går att hitta det ursprungliga inlägget.
Jag tänker ofta på det här när jag är ute på stan. PÅ bara några år har det hänt enormt mycket. Överallt ser man lojja bebisar som med nöd och kan sitta upp. Nappen i munnen, overallen chic och oklanderlig med en tuff liten mössa på sned. Barnet förs fram i storstadens kaos och myller i en sprillans ny Urban Jungle eller Buggaboo-framåtvänd förstås..
När jag fick min dotter 2004 talades det fortfarande om att det var viktigt att det lilla barnet inte fick för mycket synintryck för tidigt och att det hade ögonkontakt med sin förälder när det satt i vagnen.
Jag uppfattar, åtminstone en i Stockholm en trend som går mot ett överflöd av mjölk men fattiga doser av honung.
En kommentar bara, kring din beskrivning av Stockholmsmammor. Jag tror att det ibland är väldigt lätt att tänka sig att de mammor som lägger vikt vid utseendet och prylar inte ger tillräckligt av det som verkligen är viktigt. Som närhet och ömhet och tid och så vidare. Men i verkligheten så finns det ju inget motsatsförhållande mellan dessa saker.
Jag (som inte har chica modekläder och så vidare till mitt barn kanske bör tilläggas för att påvisa att jag inte pratar i egen sak) tycker det är att göra världen lite väl enkel och ganska fördomsfullt också om jag ska vara ärlig. Det finns inga bevis för att människor med pengar har mindre kärlek att ge.
8
En kommentar bara, kring din beskrivning av Stockholmsmammor. Jag tror att det ibland är väldigt lätt att tänka sig att de mammor som lägger vikt vid utseendet och prylar inte ger tillräckligt av det som verkligen är viktigt. Som närhet och ömhet och tid och så vidare. Men i verkligheten så finns det ju inget motsatsförhållande mellan dessa saker.
Jag (som inte har chica modekläder och så vidare till mitt barn kanske bör tilläggas för att påvisa att jag inte pratar i egen sak) tycker det är att göra världen lite väl enkel och ganska fördomsfullt också om jag ska vara ärlig. Det finns inga bevis för att människor med pengar har mindre kärlek att ge.
...inte skillnaden är så stor mellan att sitta mot föräldern eller frånvänt. Jag tror att barn dessutom behöver kroppskontakten för att kunna hantera intrycken, d v s ingen vagn alls utan bli buren.
10
Jag tror... ...inte skillnaden är så stor mellan att sitta mot föräldern eller frånvänt. Jag tror att barn dessutom behöver kroppskontakten för att kunna hantera intrycken, d v s ingen vagn alls utan bli buren.
Jag uttrycker mig lite dåligt tror jag. Jag är själv en stockholmsmamma som köper dyra kläder och gillar lite flärd. Det jag talar om är barn som fungerar som accessoarer. De finns överallt omkring oss nu. Just de här barnen jag talar om upplever jag som ensamma. Den här gruppen föräldrar har ingen BB-sele och matar ofta barnet med flaska, men inte i famnen utan flaskan pallras upp på en filt eller så får barnet hålla själv om det är stort nog. (Detta har inget att göra med att vara emot flaskmatning för det är jag definitivt inte.) Det är en distansiering till barnet som jag tycker lyser igenom på alla plan. Bebisen finns där, men liksom vid sidan om eller bredvid.
Jag tror verkligen inte att föräldrar med pengar har mindre kärlek att ge, det har inte med pengar att göra. Det är en inställning som jag upplever, ett synsätt. Ibland kallar vi det härinne för detachment parenting. Den trend jag försöker tala om är just denna, med skillnaden att den nu alltmer framhävs som positiv och önskvärd.
Det är bara att bläddra i t.ex. tidningen Mama för att proppas full med detachment inspiration som framställs som vägen till att klara sig igenom småbarnsåren med förståndet i behåll, säkra barnens utveckling och inte tappa för mycket av den egna tiden. Ett förhållningssätt som syns och hörs mer och mer. Den fanns inte riktigt när jag stiftade bekantskap med föräldraskapet 2003/2004. Då var det otänkbart att ett barn under 1 år skulle åka något annat än bakåtvänt med föräldern i synfältet. Att mata en liten bebis med flaska var något man fick göra nästan i smyg för att slippa kommentarer och anklagande blickar. På caféerna satt Lattemammorna med bebisen i famnen. Och så vidare.
Har jag förtydligat mig nu?
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
12
Jag uttrycker mig lite dåligt tror jag. Jag är själv en stockholmsmamma som köper dyra kläder och gillar lite flärd. Det jag talar om är barn som fungerar som accessoarer. De finns överallt omkring oss nu. Just de här barnen jag talar om upplever jag som ensamma. Den här gruppen föräldrar har ingen BB-sele och matar ofta barnet med flaska, men inte i famnen utan flaskan pallras upp på en filt eller så får barnet hålla själv om det är stort nog. (Detta har inget att göra med att vara emot flaskmatning för det är jag definitivt inte.) Det är en distansiering till barnet som jag tycker lyser igenom på alla plan. Bebisen finns där, men liksom vid sidan om eller bredvid.
Jag tror verkligen inte att föräldrar med pengar har mindre kärlek att ge, det har inte med pengar att göra. Det är en inställning som jag upplever, ett synsätt. Ibland kallar vi det härinne för detachment parenting. Den trend jag försöker tala om är just denna, med skillnaden att den nu alltmer framhävs som positiv och önskvärd.
Det är bara att bläddra i t.ex. tidningen Mama för att proppas full med detachment inspiration som framställs som vägen till att klara sig igenom småbarnsåren med förståndet i behåll, säkra barnens utveckling och inte tappa för mycket av den egna tiden. Ett förhållningssätt som syns och hörs mer och mer. Den fanns inte riktigt när jag stiftade bekantskap med föräldraskapet 2003/2004. Då var det otänkbart att ett barn under 1 år skulle åka något annat än bakåtvänt med föräldern i synfältet. Att mata en liten bebis med flaska var något man fick göra nästan i smyg för att slippa kommentarer och anklagande blickar. På caféerna satt Lattemammorna med bebisen i famnen. Och så vidare.
Det tror jag är en enormt stor skillnad för barnet att sitta så att det hela tiden kan se sin förälder. Det ansåg den svenska barnpsykologexpertisen också 2003 då de första trendvagnarna gjorde entre och diskussionen fördes i olika föräldraforum. Jag har för mig att en grej som sades var att om barnet hela tiden såg föräldern så skulle föräldern vara det intressantaste att titta på och att när barnet blev trött av intrycken så skulle det sluta att se sig omkring och fokusera på föräldern för att vila. Den möjligheten finns inte om man åker framvänt.
På min dotter har jag märkt skillnad.Hon åker fortfarande vagn vid snart 3 års ålder och vi växlar mellan att åka framåt och bakåt. Hon kan tydligt signalera och numera också själv tala om åt vilket håll hon vill åka.
Jag tror också på att bära barn och jag har varit vagnslös i perioder. Men det är långt ifrån alla som det fungerar för att bara bära.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
13
Det tror jag är en enormt stor skillnad för barnet att sitta så att det hela tiden kan se sin förälder. Det ansåg den svenska barnpsykologexpertisen också 2003 då de första trendvagnarna gjorde entre och diskussionen fördes i olika föräldraforum. Jag har för mig att en grej som sades var att om barnet hela tiden såg föräldern så skulle föräldern vara det intressantaste att titta på och att när barnet blev trött av intrycken så skulle det sluta att se sig omkring och fokusera på föräldern för att vila. Den möjligheten finns inte om man åker framvänt.
På min dotter har jag märkt skillnad.Hon åker fortfarande vagn vid snart 3 års ålder och vi växlar mellan att åka framåt och bakåt. Hon kan tydligt signalera och numera också själv tala om åt vilket håll hon vill åka.
Jag tror också på att bära barn och jag har varit vagnslös i perioder. Men det är långt ifrån alla som det fungerar för att bara bära.
Jag tror att det varierar från barn till barn om det klarar av/vill åka framåtvänt. När vi bar i BB så ville min son vara famåtvänd redan vid 2 mån. Kanske inte hur länge som helst, men ett bra tag.
Framåtvänd vagn har vi använt tidigt, men bara när vi var i stan. Vid promenader vände vi den vanliga vagnen vid 5-6 månader men bytte tillbaka om sonen gav uttryck för att inte vilja sitta framåtvänd.
Även om man har framåtvänd vagn kan man faktiskt kolla till barnet ofta.
14
Jag tror att det varierar från barn till barn om det klarar av/vill åka framåtvänt. När vi bar i BB så ville min son vara famåtvänd redan vid 2 mån. Kanske inte hur länge som helst, men ett bra tag.
Framåtvänd vagn har vi använt tidigt, men bara när vi var i stan. Vid promenader vände vi den vanliga vagnen vid 5-6 månader men bytte tillbaka om sonen gav uttryck för att inte vilja sitta framåtvänd.
Även om man har framåtvänd vagn kan man faktiskt kolla till barnet ofta.
Ja nu blev det tydligare. Anledningen att ajg reagerade är att jag tycker att man ofta ser kommentarer om just föräldrar (tja, ska man vara ärlig så riktar sig dessa kommentarer i 99% av fallen till mammor) som gillar snygga kläder och prylar och har råd med dem.
Jag har inte själv sett den här trenden du beskriver, men det kan mycket väl bero på att jag inte har barn i den åldern längre. Det är ju tragiskt om det är så, men jag måste säga att det jag hör från föräldrar i min omgivning inte alls går i linje med detta. Jag tycker många tvärtom verkar gå mot att det är ok att barnen inte somnar själva, att det är ok att bära osv osv.
15
Ja nu blev det tydligare. Anledningen att ajg reagerade är att jag tycker att man ofta ser kommentarer om just föräldrar (tja, ska man vara ärlig så riktar sig dessa kommentarer i 99% av fallen till mammor) som gillar snygga kläder och prylar och har råd med dem.
Jag har inte själv sett den här trenden du beskriver, men det kan mycket väl bero på att jag inte har barn i den åldern längre. Det är ju tragiskt om det är så, men jag måste säga att det jag hör från föräldrar i min omgivning inte alls går i linje med detta. Jag tycker många tvärtom verkar gå mot att det är ok att barnen inte somnar själva, att det är ok att bära osv osv.
skillnad på vad för typ av synintryck bebisar kan komma att möta. De synintryck som möter oss alla, och därmed även bebisar, i en storstadsmiljö är inte något ens vuxna hjärnor är anpassade till att klara av. Framåtvänd eller bakåtvänd kan nog i vissa sammanhang kvitta därför att intrycken är av en såpass påträngande, invaderande karaktär att barnet inte i tillräcklig utsträckning kan förmå att stänga allting ute ens om det har föräldern i blickfånget. (Bilar, tutande, plingande, borrande, blinkande: ljud och ljus i massiv salig blandning)
En stilla skogspromenad där omgivningen ser likadan ut mil efter mil (eller hur långt man nu orkar trava:-)) erbjuder för mig något helt annat. Frågan är därför lite svår att besvara generellt- anser jag.
16
Samtidigt är det väldig skillnad på vad för typ av synintryck bebisar kan komma att möta. De synintryck som möter oss alla, och därmed även bebisar, i en storstadsmiljö är inte något ens vuxna hjärnor är anpassade till att klara av. Framåtvänd eller bakåtvänd kan nog i vissa sammanhang kvitta därför att intrycken är av en såpass påträngande, invaderande karaktär att barnet inte i tillräcklig utsträckning kan förmå att stänga allting ute ens om det har föräldern i blickfånget. (Bilar, tutande, plingande, borrande, blinkande: ljud och ljus i massiv salig blandning)
En stilla skogspromenad där omgivningen ser likadan ut mil efter mil (eller hur långt man nu orkar trava:-)) erbjuder för mig något helt annat. Frågan är därför lite svår att besvara generellt- anser jag.
Jo, jag tror faktiskt att den skillnaden är väldigt stor... Man blir så abstrakt när man osynlig tassar bakom barnet, mot att man upptar större delen av dess synfält. Däremot håller jag med dig om att kroppskontakten är väldigt viktig också, framför allt för bebisar.
Jag tycker mig se samma tendenser som Gabrielle skriver om. När vi själva nu när sonen är drygt 20 månader gick över till framåtvänd sittvagn, satt jag och läste på lite om just det vagnsmärket på nätet. Jag som tyckte att 20 månader kanske var i tidigaste laget för enbart framåtvänt och överhuvudtaget inte använde vagn förrän lilleman var drygt 11 månader (och jag helt enkelt inte orkade bära honom på långpromenaderna varje dag längre), blev jätteförvånad när jag märkte att massor tydligen använder denna (i och för sig förhållandevis ombonade) framåtvända vagn redan innan barnet är 6 månader gammalt. Det trodde jag av någon anledning inte, trots att jag inte direkt är blind och borde ha insett det lite tidigare...
17
Jo, jag tror faktiskt att den skillnaden är väldigt stor... Man blir så abstrakt när man osynlig tassar bakom barnet, mot att man upptar större delen av dess synfält. Däremot håller jag med dig om att kroppskontakten är väldigt viktig också, framför allt för bebisar.
Jag tycker mig se samma tendenser som Gabrielle skriver om. När vi själva nu när sonen är drygt 20 månader gick över till framåtvänd sittvagn, satt jag och läste på lite om just det vagnsmärket på nätet. Jag som tyckte att 20 månader kanske var i tidigaste laget för enbart framåtvänt och överhuvudtaget inte använde vagn förrän lilleman var drygt 11 månader (och jag helt enkelt inte orkade bära honom på långpromenaderna varje dag längre), blev jätteförvånad när jag märkte att massor tydligen använder denna (i och för sig förhållandevis ombonade) framåtvända vagn redan innan barnet är 6 månader gammalt. Det trodde jag av någon anledning inte, trots att jag inte direkt är blind och borde ha insett det lite tidigare...
Jag håller till stor del med i din bild - tack f.ö. för en mkt intresant tråd, läser den med stor behållning. Jag uppfattar oft det du beskriver och blir förfärad av denna trend mellan varven. MEN jag tycker nog att jag egentligen också uppfattar det motsata, en slags "motståndsrörelse" till denna detachment-hysteri jag ser både i bild och text och IRL. En allt större grupp människor som anamar en annan syn, en attached och nära syn på relationen mellan förälder och barn.
M.o.a. uppfattar jag en ökad polarisering i samhället vad gäller föräldraskap. Det blir starkare grupperingar kring polerna/ytterkanterna och färra av de som alla tycker lika i mittfåran. Om detta är positivt eller negativ vet jag inte. Rent generellt tycker jag polarisering är av ondo, men det kan också fungera som ett förtydligande av en fråga och öka en dabatt som är både nödvändig och bra. Jag hoppas detta är fallet när det gäller föräldraskapet!
18
Jag håller till stor del med i din bild - tack f.ö. för en mkt intresant tråd, läser den med stor behållning. Jag uppfattar oft det du beskriver och blir förfärad av denna trend mellan varven. MEN jag tycker nog att jag egentligen också uppfattar det motsata, en slags "motståndsrörelse" till denna detachment-hysteri jag ser både i bild och text och IRL. En allt större grupp människor som anamar en annan syn, en attached och nära syn på relationen mellan förälder och barn.
M.o.a. uppfattar jag en ökad polarisering i samhället vad gäller föräldraskap. Det blir starkare grupperingar kring polerna/ytterkanterna och färra av de som alla tycker lika i mittfåran. Om detta är positivt eller negativ vet jag inte. Rent generellt tycker jag polarisering är av ondo, men det kan också fungera som ett förtydligande av en fråga och öka en dabatt som är både nödvändig och bra. Jag hoppas detta är fallet när det gäller föräldraskapet!
I större delen av Europa har de knappt någon föräldraförsäkring heller. Vad ska vi tro om det? Bara för att många gör saker behöver det inte vara rätt och riktigt. Det tror jag om det...
20
I större delen av Europa har de knappt någon föräldraförsäkring heller. Vad ska vi tro om det? Bara för att många gör saker behöver det inte vara rätt och riktigt. Det tror jag om det...
Det verkar som att du använder en annonsblockerare (Ad blocker). Allt för föräldrar är ett annonsfinansierat community
och har därför valt att inte stödja användningen av annonsblockerare.
Avaktivera annonsblockeraren för att att få korrekt användareupplevelse.
Tror jag har det nånstans, men vart liksom
