Mon son blev inte glad

[Syster Jane]

Vi var bortresta några dagar, i skolan hade de haft byte av bänkgranne.
Min son hamnade brevid en som han absolut inte vill sitta med.

Han har ny lärare i år, han går i 4an. De första tre åren hade han en fröken som flyttade ungar och möblerade om stup i kvarten.
Nu var deras klassrum trång och svårt, men ändå.
Min son användes ofta till att sitta intill de som är oroliga och inte kan jobba eller sitta still.
Han flyttades också för att kompisar inte skulle sitta ihop eftersom man inte jobbar så bra då.
Till slut fick jag säga till fröken att jag tyckte det fick vara nog med att just min unge skulle flytta runt, för det var så.
Jag sa att jag anser inte att han är kommen till jorden för att "passa" oroliga barn i skolan.
Hon hade just börjat förstå det själv och frågat min son var han vill sitta.
Han svarade att han skulle vara nöjd om han fick sitta själv i 100 år !!

Det fanns inte plats att sitta själv men han fick en bänkgranne han trivdes med.

Nu är vi tillbaka på ruta ett.

I detta klassrummet har dom bänkar som är långa nog för 2 personer, så man kan inte dela upp det på nåt sätt. Alla måste sitta intill någon.
Han ser fram emot januari då det blir nytt byte !
Blä

[Tutan2]

Jag tycker inte att något barn ska användas som ständig buffert mellan oroliga barn, men att kunna sitta bredvid olika klasskamrater tycker jag är ett måste om man inte har en otroligt särskild anledning.

I mitt klassrum flyttar vi om ungefär varje/varannan månad och jag bestämmer var de ska sitta. I sexan kan vi slutligtvis lotta bänkkamrater och vid det laget är de så skolade i att acceptera alla sina kamrater, att ingen nånsin skulle komma på idén att sucka eller låta oavsett vem som dras fram på lotten.

Att välja själva får de inte heller göra, däremot har de ibland fått önska tre vänner som de skriver ner på en lapp. Sedan säger jag att jag inte kommer att garantera att de hamnar bredvid dessa önskande kamrater, men att de kan hamna någonstans i närheten. Detta gör jag mest för att checka det sociala i gruppen. Vilka som är önskade av många och om någon inte har önskats av någon alls vilket betyder att jag måste jobba mer med gruppen och uppmräksamma hur detta barn har det i kamratumgänget i skolan.

Skulle någon förälder ifrågasätta att deras barn måste sitta bredvid någon deras barn "inte gillar" så menar jag att man måste lära sig att umgås med alla sorters människor. Så är det i verkliga livet också. Jag gillar långt ifrån alla människor men jag uppför mig korrekt och är schysst även mot de som jag "inte gillar" också.

[IVCrew]

Nä, men testa att vara lugn och skötsam unge i skolan idag! Vid 9 av 10 omförflyttningar används man som "buffertunge" Det finns inte en lott i världen som ger så taskig utdelning som var man ska sitta! ( för skötsamma, främst flickor)
Kommer precis från ett föräldramöte (av mig så omtalat) där man ville ha bestämda klassplatser. Ungarna protesterade vilt, som en liten grabb (detta är åk 7) sa: Nej, snälla! Då hamnar jag alltid bredvid en bråkig som jämt sitter och slår på mig när ni vänder er om! Va? Ska det vara på det viset? Och så _är_det. Bufflarna passar på när de kan. Visst, du ska lära dig att umgås med alla. Testa att sitta bredvid en illaluktande gubbe som klämmer dig på rumpan så fort chefen vänder sig om. Och tänk glatt: Jag ska göra detta för att_lära_mig att umgås med alla!

[Tutan2]

Alltså, IVCrew, jag tycker inte att din parallell över huvud taget fungerar.

Menar du att jag som lärare ska jobba aktivt med att bevara skikt inom klassen? Tycker att vi ska sortera ut ungarna redan från början. Snäll, skötsam, dum, oregerlig. Dumma får sitta med dumma snälla får sitta med snälla. Se till att aldrig någosin möblera om och se till att "de snällas" föräldrar får bestämma var deras små gulliga skötsamma barn får sitta tillsammans med så får de buffliga dumma ungarna buntas ihop och ruttna bäst de vill.

Det finns inget i världen som skulle kunna få mig att tänka som du, för en sådan sortering skulle jag aldrig ställa upp på!
Jag använder inga barn som buffertar men jag skulle aldrig, aldrig backa för nån förälder som kommer och kräver att deras barn minsann inte ska sitta bredvid den och den. Den människan sjunker genast mycket mycket lågt i mina tankar.

Min fiolosofi är att arbeta aktivt med gruppen, att INTE PÅ NÅGOT SÄTT tillåta skiktning, kamratval, sortering, utdömning och etikettering av barn.

[Tutan2]

Gah! Filosofi, menar jag förstås.

[-aurora-]

Min dotters lärare ringer hem och säger att min dotter och hennes kompisar pratar för mycket. Då säger jag till läraren att inte låta min dotter sitta tillsammans med NN.
Vad skulle du göra då om du fick en sådan förfrågan?

[Tutan2]

Givetvis svara att vi alla jobbar för att skapa en så bra klassrumsmiljö som möjligt och att det faktiskt inte går att önka bort människor som inte "passar" en.
Dessutom skulle jag tillägga att vi byter bänkgranne med jämna mellanrum så man är inte kedjad vid en och samma bänkkamrat under hela året, men att man ska göra sitt bästa för att fungera så bra som möjligt ihop med alla man hamnar bredvid.

Några få gånger så har jag själv flyttat om konstellationer som inte alls fungerar, men det ska vara på mitt initiativ.
En lärare som inte märker att det inte alls fungerar på något ställe i klassrummet och inte reagerar, begår tjänstefel tycker jag. Att däremot ge upp från första början och börja sortera barnen är ett ännu värre tjänstefel.

Det kan hända att vi ser olika saker framför oss nu när vi skriver. Jag har faktiskt god arbetsro i mitt klassrum och jag skiljer på tillfällen då man ska arbeta enskilt (och tyst!) och tillfällen då man får diskutera med sina bänkgrannar utifrån de arbetsuppgifter jag delar ut.

[Demeter]

Tutan, jag blir väldigt arg när jag läser ditt inlägg och har därför väntat med att svara. Jag tycker att du tar dig väldigt stora rättigheter att bedöma rätt och fel, svart och vitt här. Att alla ska behandlas lika och att du bestämmer på vilket sätt är vikigt för dig, men hur det drabbar de tysta, blyga, som har svåret att hävda sig och sin rätt till lugn och ro lyssnar du inte på. För här ska inte delas upp inte. Lille tyste Kalle ska fortsätta sitta intill Bråkbenke för det är jämlikt...

[Sist]

Jag är inte Tutan men jag svara ändå. Jag tror du har missuppfattat vad det är Tutan menar. Som jag tolkar dennes inlägg i den här debatten menar Tutan att det är lärarens uppgift att se till att alla har det bra i klassrummet. Att blandningen blir bra och att eleverna får arbetsro och också att de lär sig de sociala regler som gäller i samhället. Detta uppnår man oftst inte genom att alla barn väljer vilken kompis de ska sitta brevod, att sitta brevid bästisen kan vara förödande för arbetsron eftersom det lätt blir snack. Som lärare känner man oftast sina elever ganska bra och kan se till allas behov, även de som inte högljutt presenterar sina åsikter. Att sätta lugna elever mellan "bufflar" är inte att använda dem som buffertar utan att se till att hela klassrummet fungerar. Sätter man "bufflarna" tillsammans blir ofta effekten att det blir stökigt vilket alla lider av. Att placera elever i klassrummet så att alla mår bra och det blir lugn och arbetsro är svårt. Det kräver många och långa funderingar för att det ska bli bra, inte minst eftersom barnens lojaliteter i gruppen skiftar. Vissa lärare löser det genom att flytta ofta. Jag löser det genom att hålla kvar när vi har hittat något som fungerar och alla är nöjda med. Och då kontrollerar jag verkligen att alla är nöjda, även de som man får lirka lite med för att få veta något.

[Tutan2]

Tack för en tolkning som ligger nära det jag menade.
Jag, som lärare, måste få klassen att fungera. De ska få arbetsro och de ska också mitt i alltihopa utvecklas till att bli goda medmänniskor.

Så det är två aspekter på det hela. Arbetsro och personlig utveckling.

Det finns barn av alla sorter i en klass. Jag kan inte sitta och sortera dem. Jag får och skall inte sitta och sortera dem. De har rätt till att utveckla sig socialt och då kan man inte alltid sitta tillsammans med den som man liknar mest. Man måste lära sig att fungera med alla sorters människor även om man inte måste tycka om alla människor.
För att inte sätta så stor press på eleverna så ser jag till att de byter bänkkamrat då och då. De gör att de både hamnar inför sociala utmaningar och ibland får "dingla med benen" och ta igen sig rent socialt för att sedan återigen få en utmaning.

Det har många gånger hänt att barn som annars aldrig skulle kommit på idén att umgås med varandra faktiskt finner en ny vän just för att de under ledning fått arbeta ihop och klara upp olikheter och irritationer. Varje gång man klarar upp en sådan sak så växer man som människa.

[Demeter]

Det är klart att man ska kunna flytta om i klassrummet och att man ska lära sig jobba med olika sorters personer, men att sätta de lugna mellan pratnissor och bråkstakar är VISST att använda dem som buffertar. Det är ju ok för många, som är trygga och starka och kan säga ifrån när de blir störda, men det gäller inte alla. Man måste ha lyhördhet för deras behov också, om man gör anspråk på att vara en god lärare för alla. Alla ÄR inte likadana, oavsett om du ser eller inte ser det...

[Tutan2]

Men var har jag skrivit att jag ämnar sätta lugna elever som buffertar?
Det kommer givetvis att inträffa att sk lugna elever under någon period eller några perioder kommer att få sitta bredvid någon som är mer orolig med tanke på att de flyttas om. Det kommer också att finnas perioder då de sitter bredvid någon som är lika lugn.

Det jag INTE kommer att göra, är att flytta om någon för att en förälder kräver det, eller för att eleven inte ids försöka fungera tillsammans med sin nya bänkgranne (påhejad av mamma?)

Eller menar du att klassrumsmiljön blir bättre om man klumpar ihop alla stökfior i en hörna och sätter Lugna Nissarna i en annan?
På vilket sätt blir det lugnare? Vad lär sig barnen av det?

Är det inte bättre att få lite av varje och dessutom förhoppningsvis bli lite visare i mänskliga relationer på kuppen?

[Sist]

Naturligtvis måste en god pedagog vara lyhörd. Alla elever har olika behov och det är pedagogens uppgift att se till att ALLA barns behov blir uppfyllda så gott det går när man ser till alla. Som förälder ser man till sitt eget barns bästa, det ska man göra, men som pedagog måste man se till helheten och allas behov. Kanske får man t.ex sätta en elev brevid en som de inte jublar över för att en som är mobbad inte ska behöva sitta brevid sin värsta mobbare. Det blir en solidarisk handling av den eleven även om den inte är medvetet gjord. Som jag sa tidigare, att placera eleverna i klassrummet är svårt, det är så väldigt många parametrar man måste ta hänsyn till.

[Demeter]

du "lyssnar" inte nu heller Tutan2... (läs en suck där)
Ok, förklarar ännu en gång. Jag är inte för att man klumpar ihop alla efter ett visst system, eller att var och en ska få välja bästis eller likande. Jag säger bara att människor är inte brickor som kan flyttas hur som helst. Många elever klarar det utmärkt, andra orkar inte jobba och koncentrera sig om de har en stökig bänkgranne.
Elever ha rätt till individualiserad undervisning i skolan och lyhördhet är inte fel.
Är det en tyst och blyg person kan man ge den chansen att blomma upp bredvid en smnäll och social person med mera kontakter. Är det en stökpelle kan hon eller han fungera bra bredvid en koncentrerad och stabil elev som kan säga ifrån.

[Demeter]

exakt! man kan inte bara säga att nu sitter du bredvid x här - se till att det funkar!

[Tutan2]

Men åh, jag känner likadant. Att du inte lyssnar alltså.
Varför tar du för givet att jag lägger allt ansvar för att samarbetet ska fungera på eleven? Jag tycker nog att jag ganska klart angivit att det är en medveten handling från min sida att flytta om eleverna med jämna mellanrum och i och med att det är en medveten handling så har det också ett syfte. Det man gör med ett uttalat syfte i ett klassrum har även läraren ansvar för.

Om jag vore helt omedveten om vad jag gör och bara möblerar om "för skojs skull" så skulla jag ge dig rätt om du vore orolig. Nu är det något jag gör för att uppnå ett mål och det målet kan bara uppnås om jag som lärare hela tiden arbetar med det sociala klimatet i klassrummet.
Jag lämnar inte eleverna vind för våg att klara sig själva, men jag låter dem inte heller välja den enklaste vägen ut, för det utvecklar dem inte.

[Jämställd pappa]

Men man kan föra ett samtal med barnen och lära dem att föra samtal! Något som är svårt - vilket dialogen över är ett lysande bevis på.

Jo vi människor är brickor i samlivs och umgängesspelt och antingen sätter vi spelreglerna och kommunicerar dem tillsammans under ett ledarskap eller så lämnar vi åt var och en att göra sin egen tolkning och då uppstår anarki.

[wondergirl]

Hur skulle du göra om du hade någon med autism i klassen? Barn med autismspektrumstörningar är väldigt känsliga för förändringar och att byta platser flera gånger per termin kan orsaka kaos hos dem. Tar du hänsyn till sådana funktionshinder eller ska de barnen också anpassa sig?

[Tutan2]

Men det är väl självklart.

Jag måste bara ställa några motfrågor: Ser ni absolut ingen behållning i att barn får lära sig att fungera ihop?
Vill ni bara först och främst att era egna barn ska slippa andra barn som ni tycker är jobbiga, stökiga eller inte passar in i ramen utifrån ert sätt att se saker?

Är det svårt att acceptera att skolan och lärare har en tanke bakom de saker de gör i klassrummet och att det faktiskt fungerar trots att ni redan bestämt er för att såga det jag skriver?

Nu har jag inte haft någon med autism i mina klasser. Däremot har jag haft elever med ADHD som tidigare gått i skoldaghem och vars lärare med glädje uppmuntrat detta som jag beskrivit för er. Anledningen: just att även de barnen kommer att växa upp och bli tvungna att fungera och umgås med alla sorters människor och att det är bra att under ledning av vuxen träna sig i detta. Just dessa lärares uppmuntran har stärkt mig i att det här med att möblera i olika konstellationer inte bara är något man gör för ombytes skull, utan av en pedagogisk orsak.

[Tutan2]

Det här är vanligt.

Att som lärare bli tvungen att försvara ganska självklara pedagogiska grepp. Det tär ganska mycket på krafterna att ständigt behöva, inte förklara för det räcker inte, utan snarare försvara det yrkeskunnande man har.

Många föräldrar har svårt att acceptera att läraren och skolan inte bara dansar efter deras toner så fort de flöjtar till, utan att läraren faktiskt har en röd tråd och vill följa den. Att det lärare berättar om faktiskt fungerar trots att de själva är skeptiska.

Jag har i och för sig aldrig haft någon diskussion med någon av mina föräldrar om detta med placeringarn i klassrummen. De har ju sett att jag har lugnt i klassrummet och att barnen fungerar mycket bra med varandra och får en ännu bättre sammanhållning av att få arbeta och umgås med alla klasskompisar.
De får se att alla kan vara en tillgång för gruppen trots att man först skulle vilja sortera dem i stökiga och lugna.

Så egentligen diskuterar jag för nöjes skull här, för det viktiga för mig är att det fungerar i verkligheten men det hade ju varit kul att skeptikerna här kunde se fördelarna med att inte segregera i klassrummet.