Skrivet: 2006-10-26, 21:12
#1
Min mamma
har slutat äta och dricka idag och det kommer inte att sättas in något närings- eller vätskedropp på henne. Kroppen säger stopp och det är inget att göra, bara en fråga om dagar nu, max en vecka, troligen. Vi har varit där hela dagarna varje dag sedan i fredags och vi har kunnat se försämringen för varje dag. Men hon har fått vara klar i huvudet och även om hon varit trött så har vi kunnat prata med varandra och hunnit säga allt som ska sägas (om man nu kan säga så, man kan väl knappast vara "färdigpratad" med sin mamma?)
Åh, livet kommer att kännas så jäkla _trist_ utan henne! Vi har haft så roligt och det finns ju ingen i hela världen som förstår mig som hon gör, ingen som fattar precis allt, som hon gör. Hon är så smart, rolig, bitsk och snäll! Ja, världens bästa mormor har väl alla våra augusti-ungar, men Junias mormor är vekligen en fantastisk mormor. Hon sa i förrgår att hon är tacksam över sjukdomen, för den har gett henne möjligheten att få tillbringa de 2 senaste åren med Junia på ett sätt som hon inte kunnat göra om hon jobbat. Ja, jag känner på ett sätt likadant. Fram tills Mio föddes så har de kunnat träffas flera gånger i veckan och de har verkligen betytt så mycket för dem båda.
Stackars, stackars Junia som ska förlora sin bästa vän. Junia, som varit med hela tiden på sjukhuset frågade i går "Är din mamma i månen (hon har fattat det där med mammas mamma/mormor och att framor är i himlen)?". "Nä, inte nu. Undrar du om mormor ska dö och om hon kommer att finnas i himlen?" "Ja". Jag svarade något i stil med att mormor inte är där ännu, men att det inte kommer att dröja så väldigt länge och Junia frågar då, upprört men behärskat, "Men hur ska jag göra med mormor då?!" Jag sa att vi vi kan prata med henne när vi vill och att vi kan titta på himlen och månen och tänka på allt roligt som vi gjort med mormor... Åh stackars Mio som aldrig får lära känna sin mormor :-(
Nu ligger jag på nätterna och befarar att telefonen ska ringa. Jag hoppas att jag hinner dit och att jag får vara med när hon går bort. Imorgon ska jag nog sova över där, har ångest över att jag inte kunde det idag. Håll tummarna för att inget hände nu!
Vad ska man säga... Jag växte inte upp med min mamma, flyttade med pappa när de skiljdes, när jag var 3 år. Allt skulle vara så rättvis på den tiden, nu skulle man knappast dela på ett syskonpar till exempel. Jag flyttade till henne när jag var 13 år, men det var inte förrän jag flyttade hemmifrån som vi började hitta till varandra. Vi har bråkat en hel del, men när jag blev gravid med Junia var det som att vända blad - jag tror inte vi har bråkat ett dugg sedan dess, märkligt men helt sant. Att det skulle ta så lång tid för oss att komma i fas är synd, men de här senaste 3 åren har varit bra. Hon har hela tiden sagt att jag är en så bra mamma, sagt till Junia att hon har den bästa mamman i hela världen, att jag vet allt som hon behöver veta. Allt jag gjort under Junias uppväxt hittills har hon stött (?, som stödja, alltså) och ofta talat om för mig att hon är så stolt över mig.
Åh, vad jag kommer att sakna min mamma! Vad jag är glad att vi har fått den här tiden som hon hittills varit på sjukhemmet, att vi fått tid att prata och vara med varandra.
Kram till er, för jag vet att ni tänker på oss ibland!
